Förstärka tävlingsbalansen

En växande problematik som europeisk klubbfotboll står inför är den försvagade tävlingsbalansen som FFP har bidragit till att orsaka. En fortsatt utveckling av polariseringen kommer leda till att fotbollens kärna i dess idrottsliga oförutsägbarhet tillintetgörs. En viktig utmaning för UEFA är därför att förstärka tävlingsbalansen. Vad gäller just tävlingsbalansen kan det särskilt talas om idrottens särart eftersom det inom idrott finns ett intresse av att marknadsaktörerna konkurrerar på en relativt jämn nivå. Av särskild vikt är därför att bedöma om den konkurrensbegränsning som sker är lämplig och nödvändig för att förstärka tävlingsbalansen.

5.2.1 Intäktsfördelning och lyxskatt

Framgång inom europeisk klubbfotboll är tätt sammanvävt med klubbens finansiella styrka. Ju större intäktsskillnaderna blir, desto mer förutsägbar blir den sportsliga tävlingen. Att samtliga slutspelslag i 2019/20-års upplaga av Champions League var hemmahörande i de fem stora europeiska ligorna är en tydlig varningsklocka på den segmentering som blir allt tydligare på marknaden.

Ett alternativ som UEFA bör utreda är en långtgående intäktsfördelning. En omfördelning av klubbarnas intäkter sker i NBA för att jämna ut tävlingsbalansen, med särskild emfas på att stötta de lagen från mindre städer med mindre konsumentmarknader och därmed lägre intäkter på exploateringsmarknaden. Det 242

finns en inneboende konkurrensrättslig problematik med en total intäktsfördelning som inkluderar merchandise- och sponsorinkomster eftersom dessa är så tätt sammanvävda med den enskilda klubbens marknadsposition. Såsom EU-domstolen klargjort är konkurrensrätten inte till för att skydda marknadsaktörerna och svaga konkurrenter, utan för att tillse konsumentvälfärd genom att möjliggöra konkurrens från ”lika effektiva faktiska eller potentiella konkurrenter”. De etablerade storklubbarna skulle med 243

största säkerhet motsätta sig en sådan ”lyxskatt”. Skulle UEFA ändå välja att genomdriva det skulle det med stor sannolikhet innebära en konflikt med EU:s konkurrensrätt eftersom modellen skulle påföra de stora klubbarna oskäliga affärsvillkor. En mindre ingripande och mer ändamålsenlig intäktsfördelning är därför att fördela mediarättigheterna mer jämlikt mellan klubbarna. TV-avtalen till sändningsrättigheterna för Champions League och de nationella ligorna är den enskilt största faktorn till den lavinartade intäktsökningen på senare år. Inkomsterna kopplade till medierättigheterna är särskilt viktiga för mindre klubbar som exempelvis AFC Ajax och FC Porto. TV-intäkter är också tydligare kopplat till en liga eller turnering som helhet. Trots att många konsumenter ser matcherna för att se de bästa spelarna och lagen, blir produkten innehållslös om det endast finns ett mycket begränsat antal konkurrenskraftiga konkurrenter. En jämn intäktsfördelning av TV-intäkterna, som även ger en del av pengarna till de klubbar som inte kvalificerat sig för Champions League, skulle leda till att tävlingsbalansen förstärktes avsevärt eftersom intäktsgapet skulle minska klubbarna emellan.

Bontemps, T., Why revenue sharing, one of the NBA’s thorniest issues, demands a solution, The Washington Post.

242

C-280/08 P, Deutsche Telekom, p. 177.

En central problematik som en intäktsfördelning av TV-rättigheter inte lyckas adressera är de uppblåsta sponsoravtal från relaterade företag som riskerar snedvrida tävlingsbalansen. Både Manchester City och PSG visar att intäktsflödet kan blåsas upp genom sponsoravtal som skapar en ojämlikhet på marknaden. En naturlig väg att lösa problemet är givetvis att även fördela sponsorintäkter, men det ger upphov till nya problem. Sponsorintäkter är en intäkt som är närmare sammankopplad till den individuella klubben än tävlingen som helhet, vilket innebär att den konkurrensrättsliga begränsningen blir större. TV-rättigheterna säljs kollektivt av en liga eller turnering och fördelas redan idag mellan klubbarna. Att jämna ut den fördelningen utgör därför ingen konkurrensbegränsning. Att omdistribuera intäkter från avtal som klubbar sluter individuellt, såsom avtal kopplade till merchandise, biljetter och sponsoravtal skapar emellertid större konkurrensrättsliga problem.

Svaret på problemet kan tänkas ligga i ”lagen om avtagande marginalnytta”. Den ekonomiska lagen om avtagande marginalnytta innebär att avkastningen på investerade pengar blir allt mindre ju större summorna blir. I fotbollstermer kan lagen om avtagande marginalnytta illustreras av den investering på €222 miljoner som PSG gjorde i Neymar jämfört med de €85 miljoner Liverpool spenderade på Van Dijk. Den avtagande 244

marginalnyttan innebär att den diskrepans på €137 miljoner som råder mellan transfersummorna inte motsvarar den kvalitetsskillnad som råder mellan Neymar och Van Dijk. Pengarna får således ”mindre värde”, eller mindre avkastning ju större summorna blir. I amerikanska fotbollens NFL har det visats att storleken på löneutgifterna för varje klubb har en avtagande effekt på den sportsliga prestationen ju högre lönekostnaderna blir. Det ska nämnas att inom den europeisk klubbfotbollen är 245

korrelationen mellan spelartruppens värde och den sportsliga prestationen fortsatt stor. Trots att en intäktsfördelning av TV-rättigheterna inte helt jämnar ut den 246

ekonomiska spelplanen kan de erbjuda klubbarna jämlikare förutsättningar. Det skapar en marknad där samtliga klubbar lyfts ekonomiskt till en nivå där de är konkurrenskraftiga. Alla klubbar tillförsäkras då en stabil ekonomisk grund att stå på, medan ett visst mått av ojämlikhet får accepteras, varifrån mindre klubbar genom strategiska beslut och värvningar kan konkurrera med de rikare klubbarna.

Virgil Van Dijk, Transfermarkt.

244

Sun, L., m.fl., The Economics of Team Success, or How to Waste Money on Big-Name Stars in Pro Football,

245

Evnomics.

Droste, B., Money makes the World go round and thus, also the Soccer?, Medium.

En ytterligare möjlighet att förstärka tävlingsbalansen och jämna ut den ekonomisk spelplanen är att fördela biljettintäkterna mer jämlikt. Biljettintäkterna är visserligen starkare kopplade till den individuella klubben, eftersom attraktionskraften för den stora majoriteten av åskådarna är hemmalaget. Därtill svarar hemmalaget för arenan och den tillhörande arenaupplevelse. Inte olikt fallet med mediarättigheter utgör emellertid även motståndaren en nödvändig del av produkten, varför intäktsfördelning är en logisk följd. En intäktsfördelning av biljettinkomster är inte heller främmande för fotbollen, utan används i engelska FA-cupen. Åtminstone en del av biljettintäkterna i UEFA-247

tävlingarna skulle kunna fördelas jämnare mellan klubbarna så att mindre klubbar får ta del av de etablerade storklubbarnas högre biljettintäkter, som kommer av större arenor. FFP har orsakat en problematisk försvagning av tävlingsbalansen inom europeisk klubbfotboll där segmenteringen blivit allt tydligare. Det finns flera lämpligare alternativ till FFP som mer adekvat adresserar tävlingsbalans-problematiken. Det mest effektiva alternativet är att införa en NBA-inspirerad lyxskatt där en andel av samtliga klubbars intäkter fördelas över samtliga klubbar i de europeiska högsta ligorna. En sådan lösning skulle tveklöst stöta på motstånd hos de etablerade toppklubbarna och skulle UEFA ändå välja att driva igenom reformen skulle en potentiell konflikt med den unionsrättsliga konkurrensrätten. Det är troligt att en procentuell intäktsfördelning av klubbarnas samtliga intäktsposter skulle bedömas vara konkurrensbegränsande eftersom regelverket skulle tvinga de företag som är skickligast och har högst intäkter att kompensera sina mindre effektiva konkurrenter. En mindre ingripande lösning som inte alls innebär samma konkurrensrättsliga problematik är att jämnt fördela från UEFA-tävlingarna mediaintäkterna. Mediaintäkterna är av betydligt mer kollektiv natur eftersom det är samtliga klubbar som deltar i turneringen som skapar produktvärdet. Trots att en fördelning av TV-intäkterna varken skulle eliminera intäktsklyftorna eller lösa problematiken med uppblåsta sponsoravtal, har lösningen möjligheten att jämna ut den finansiella spelplanen på exploateringsmarknaden så pass mycket att det finns en tillräckligt hög plattform för samtliga klubbar att konkurrera på spelar- och tävlingsmarknaden i realiteten.

FA Financial Report and Statements 2018/19, FA.

5.2.2 Lämplighetstest

I takt med att fotbollens globala attraktionskraft växer sig problematiken kring ägarskap och sportswashing allt större. Ägarproblemet är den i teorin enklaste, men i praktiken svåraste problematiken. En betydligt lämpligare åtgärd än FFP för att lösa problematiken är att införa ett effektivt och genomgripande lämplighetstest som föregår ett godkännande av ett uppköp av en fotbollsklubb. I teorin finns det inga större problem med det lämplighetstest som finns i Premier League eftersom regelverket uppställer krav som förhindrar kriminella och olämpliga ägare från att äga en klubb. Trots det återfinns det flera högst moraliskt tveksamma ägarskap i Premier League, såsom Abu Dhabi-ägda Manchester City och Roman Abramovich-ägda Chelsea. Nyligen avbröt det saudiska kungahuset sitt uppköp av Newcastle United vilket skulle ha inneburit att en helt ny nivå av global maktfaktor klev på fotbollsscenen. Saudiarabiens intresse av Newcastle United har emellertid väckt nya frågor om diktaturer som svarar för svåra människorättsbrott och dess plats i fotbollsvärlden. I 248

slutändan är frågan om ägarskap politisk och kräver därför en politisk lösning. Om den brittiska regeringen har ett omfattande vapenavtal med Saudiarabien är det inte en juridisk lösning som krävs för att förhindra Newcastle United från att köpas upp av samma stat. Om Qatars investeringar i fransk ekonomi ökar lavinartat efter den 249

qatariska statens uppköp av PSG, är det andra frågor än juridiska som står på spel. 250

Fotbollen har emellertid ett egenintresse av att inte befläckas av totalitära stater och användas som ett verktyg för att negligera människorättsbrott. Det bör därför ligga i den europeiska klubbfotbollens intresse att förhindra uppköp från dessa investerare. Såsom framgår av Wouters och Piau kan en konkurrensbegränsning undantas för att säkerställa att en nivå av etik upprätthålls inom en bransch. Ett mer proportionellt och adekvat till alternativ till FFP är därför att införa en rigorös lämplighetsprövning av samtliga ägare innan uppköp för att uppnå målet att undvika oönskat ägande av europeiska fotbollsklubbar.