För att de kommunala förvaltarenheter som föreslagits ovan i avsnitt 7.1 ska fungera på ett tillfredsställande sätt är jag av uppfattningen att en tydligare gränsdragning måste till vad gäller ställföreträdarskapen i 11 kap. FB. Hade lagstiftning om förvaltarenheter införts idag hade fråga uppstått hur en domstol eller överförmyndare avgör om ett ärende är lämpat för en privat ställföreträdare eller om det krävs en förvaltare från kommunens förvaltarenhet. Det hade lett till fortsatta oklarheter gällande ställföreträdarens roll, och därför krävs kompletterande lagstiftning vilken berörs nedan.
Ett sätt att göra gränsdragningen är att helt enkelt besluta att samtliga förvaltarskap faller under förvaltarenheternas ansvar. En sådan lösning framstår dock av flera skäl inte som ändamålsenlig. Det hade inneburit att individer fråntas möjligheten att ha en anhöriga som förvaltare. Vi får inte glömma bort att många förvaltarskap vilar på ett samtycke mellan huvudman och förvaltare. Ett konkret exempel på detta från min tid som överförmyndarhandläggare är individer som lider av bipolär sjukdom. Dessa människor är ofta fullt medvetna om att de under sina maniska perioder inte är kapabla att vårda sig själva eller sin egendom på ett betryggande sätt. I vissa fall ansöker de till och med själva om förvaltarskap, och känner att det ger dem en stor trygghet i vardagen.
Att ett sådant ärende per automatik hamnar på förvaltarenhetens bord känns inte optimalt för någon berörd part. Huvudmannen berövas i stor utsträckning möjligheten att få påverka vem som utses till förvaltare, och från samhällets perspektiv känns det som ett slöseri med resurser att en kommunalt anställd förordnas i ett sådant ärende. Ytterligare ett problem med en sådan lösning är att det skulle innebära en stor belastning på förvaltarenheterna överlag. Det är inte realistiskt att tro att förvaltarenheterna skulle kunna hantera skötseln av samtliga förvaltarskap i Sverige. Det skulle kräva enorma resurser i form av såväl pengar som personal.
En andra möjlig gränsdragning är att endast särskilt svåra ärenden rörande förvaltarskap faller under förvaltarenheternas ansvar. En sådan lösning skulle innebära en betydligt mindre belastning av förvaltarenheterna, och bättre förutsättningar för dem att utgöra det komplement till de privata ställföreträdarna som jag menar är syftet med den föreslagna lagstiftningen. Frågan uppstår dock vem det är som i sådant fall ska avgöra huruvida ett ärende är ”särskilt svårt”. Är det förvaltarenheterna som avgör vilka ärenden de vill åta sig, eller är det överförmyndarna som avgör vilka ärenden som bör överlämnas till en professionell ställföreträdare?
Kanske är den rimligaste lösningen att domstolen avgör vilka ärenden som faller under förvaltarenhetens ansvar. Även där kan det dock uppstå problem, i och med att rekvisitet ”särskilt svårt” i sig är subjektivt. Det är inte svårt att föreställa sig ett scenario där en tingsrätt beslutar att ett ärende inte är så pass svårt att det bör förordnas en förvaltare från den kommunala förvaltarenheten, men där överförmyndaren överklagar tingsrättens beslut och vidhåller att ärendet de facto är så svårt att man inte kan hitta någon privat ställföreträdare som är villig att åta sig uppdraget. Att dra gränsen vid särskilt svåra uppdrag framstår därför även det som något problematiskt.
Ett tredje sätt att reglera frågan är att låta alla förvaltarskap där samtycke saknas från huvudmannens sida falla under förvaltarenheternas ansvar. Det saknas statistik för i hur stor andel av förvaltarskapen samtycke från huvudmannen saknas, men en kvalificerad gissning är att mindre än hälften av alla aktiva förvaltarskap bygger på samtycke. Således skulle även denna gränsdragning innebära en relativt stor belastning på
förvaltarenheterna. En positiv aspekt av den lösningen är att gränsen mellan lekmannamässiga och professionella ställföreträdare skulle bli mycket tydlig. Såväl huvudmän och ställföreträdare som överförmyndare och förvaltarenheter skulle ha ett enkelt rekvisit att förhålla sig till när ställning tas till huruvida ett ärende faller på överförmyndarens eller förvaltarenhetens bord. Gränsdragningen skulle dock precis som det första förslaget innebära en relativt omfattande belastning av förvaltarenheterna. Det går att ifrågasätta huruvida det är ändamålsenligt att lägga så stora resurser på att lösa problematiken. Dessutom torde det finnas en inte obetydlig andel förvaltarskap där samtycke förvisso saknas från huvudmannens sida, men där ärendet ändå inte är så pass komplicerat att en kunnig lekman inte kan hantera ärendet.
Sammanfattningsvis anser jag att den rimligaste gränsdragningen är det andra alternativet, det vill säga att endast särskilt svåra ärenden faller under förvaltarenheternas ansvar. Enligt min mening är det det mest ändamålsenliga sättet att reglera frågan på. Som ovan nämnts är det naturligt att rekvisitet ”särskilt svårt” kan bli föremål för många olika tolkningar och därmed även konflikter, men mot bakgrund av att den beslutsfattande domstolen kan väga in flertalet relevanta faktorer så som sjukdomsbild, kriminell historik och andra personrelaterade aspekter torde det ändå relativt snabbt utkristalliseras en enhetlig bild av vad som typiskt sett utgör ett särskilt svårt ärende. Mitt förslag är att ett nytt stycke läggs till i 11 kap. 12 § FB som lyder exempelvis ”Till förvaltare i särskilt svåra ärenden ska utses en offentlig förvaltare från den kommunala förvaltarenheten.”.
Den föreslagna lösningen skulle enligt min mening tydliggöra gränsdragningen mellan lekmannamässiga och professionella ställföreträdare, vilket skulle gynna både huvudmän, ställföreträdare och i förlängningen samhället. Huvudmannen kan känna sig trygg i vilken sorts hjälp denne kan få och kan förvänta sig att få från sin ställföreträdare, och ställföreträdaren får tydligare ramar att agera utifrån i utförandet av sitt uppdrag. En privat ställföreträdare tvingas inte längre hantera ärenden med huvudmän som kräver professionell hjälp, och även samhället gagnas av att färre dysfunktionella ställföreträdarskap tar upp tid och resurser hos överförmyndare och domstolar.
8 Avslutning
Det går att hävda att jag i det här arbetet har intagit en något paternalistisk syn på hjälpbehövande enskilda. Det kan framstå som märkligt att argumentera emot principen om minsta ingripande åtgärd i förmynderskapsrätten, i och med att principen i grunden är utformad för att skydda individens fri- och rättigheter. Jag anser dock att synen på både ställföreträdarskapen, ställföreträdarna och huvudmännen med åren har förvridits i svensk förmynderskapsrätt. Ett för stort fokus på den enskildes fri- och rättigheter har gjort att utsatta människor ibland inte får den hjälp de behöver. Det som en gång var ett välfungerande system har i takt med att samhället förändrats kommit att framstå som alltmer ålderdomligt och i vissa fall direkt egendomligt. Som Therése Fridström Montoya uttrycker det i sin artikel:
”När principen om minsta ingripande åtgärd tillåts styra alla bedömningar i samband med anordnande av godman- eller förvaltarskap kan den i det närmaste liknas vid en siren som genom sång om fri- och rättigheter lockar tillämparna att glömma de legala ställföreträdarskapens syfte och därmed tappa kursen – till den grad att rättsutvecklingen nästan gått på grund.”157
Syftet med det här arbetet har varit att analysera synen på den legale ställföreträdaren i Sverige och bedöma dels huruvida denne ses som ett proffs eller en lekman, och dels hur synsättet bör vara. Jag har belyst ett antal problem med anknytning till synen på ställföreträdaren, och försökt att hitta rötterna till dessa problem. Jag har kunnat konstatera att det utan tvekan finns svagheter och oklarheter i svensk förmynderskapsrätt, och jag har sedan föreslagit sätt att reda ut oklarheterna och förstärka svagheterna.
Belysandet av problem i gällande rätt har gjorts utifrån tre separata perspektiv som alla enligt mig spelar en avgörande roll för hur välfungerande förmynderskapsrätten kan anses vara, nämligen huvudmannens, ställföreträdarens och samhällets. För att tydligare illustrera och kontrastera den svenska förmynderskapsrätten har vissa jämförelser gjorts med motsvarande regelverk i Finland och Norge. Jag har kunnat konstatera att det finns
såväl skillnader som likheter mellan Sverige och våra grannländer, men att vi på några avgörande punkter tycks ha halkat efter i utvecklingen. Med det inte sagt att den norska och finska förmynderskapsrätten fungerar prickfritt, det är jag inte kapabel att uttala mig om. Men det finns utan tvekan anledning att se över den svenska regleringen mot bakgrund av vad som framkommit av den internationella utblicken.
Mot bakgrund av vad som framkommit under analysen av gällande rätt utmynnar framställningen i två konkreta förslag på lagändringar. För att förtydliga gränsdragningen mellan lekmannamässiga och yrkesmässiga ställföreträdare föreslås ny lagstiftning kring de så kallade förvaltarenheter som redan finns, och dessutom föreslås en reglering av ansvarsfördelningen mellan privata ställföreträdare och offentligt anställda sådana. Det är min bestämda uppfattning att de förslag som lagts fram i det här arbetet skulle gynna både huvudmän, ställföreträdare och samhället. En tydligare definiering av ställföreträdarrollen är inte bara önskvärd, den är helt nödvändig.
Tankar om individens fri- och rättigheter och en väg bort från det paternalistiska synsätt som tidigare präglade förmynderskapsrätten är måhända tilltalande i teorin, men de är inte mycket värda för en huvudman som fallit mellan lagens stolar och inte får adekvat hjälp i sin vardag – eller för en ställföreträdare som har förordnats som lekman men förväntas agera med samma kunnighet och beslutsfattarförmåga som en yrkesman. Det är hög tid för lagstiftaren att inse att samhället har lämnat stationen, medan förmynderskapsrätten står kvar på perrongen.
Källförteckning
Offentligt tryck
Offentliga utredningar
SOU 2004:112 Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna
SOU 2015:80 Stöd och hjälp till vuxna vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning
Propositioner
Prop. 1974:142 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m.
Prop. 1987/88:124 om god man och förvaltare Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen
Prop. 2013/14:225 Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare
Förarbetessamlingar
NJA II 1924
Övrigt offentligt tryck
Lagrådsremiss av den 22 september 2016 Framtidsfullmakter – en ny form av ställföreträdarskap för vuxna (cit: Lagrådsremiss den 22 september 2016)
Utländskt offentligt tryck
Finland
RP 148/1998 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny förmynderskapslagstiftning
RP 52/2006 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om intressebevakningsfullmakt och till lag om ändring av lagen om förmyndarverksamhet
Norge
NOU 2004:16 Vergemål
Europarådet
Recommendation CM/Rec(2009)11 adopted by the Committee of Ministers of the Council of Europe on 9 December 2009 on Principles concerning continuing powers of attorney and advance directives for incapacity (cit: “Recommendation CM/Rec(2009)11”) Rättsfall NJA 1999 s. 691 NJA 2012 s. 715 NJA 2015 s. 851 Litteratur
Fridström Montoya, Therése, ”Syftet som försvann – förmynderskapsrätten för vuxna på irrvägar” (cit: Fridström Montoya (2014)), JT nr 2 2013/14 s. 459–477
Fridström Montoya, Therése, Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk
paradox (cit: Fridström Montoya (2015)), upplaga 1:1, Iustus Förlag AB 2015
Fridström Montoya, Therése, ”Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten” (cit: Fridström Montoya (2016)), SvJT 2016 s. 523–540
Kleineman, Jan, ”Rättsdogmatisk metod” (cit: Kleineman (2013)), i Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (reds.), Juridisk metodlära, upplaga 1, Studentlitteratur AB 2013, s. 21–46 Odlöw, Torbjörn, Ställföreträdare för vuxna – kamrer eller handledare? (cit: Odlöw (2005)), upplaga 1, Jure Förlag AB 2005
Walin, Gösta & Vängby, Staffan, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt. En kommentar. (cit: Walin & Vängby (2001)) uppdaterad till och med supplement 16, januari 2016, Wolters Kluwer Sverige AB 2001
Wallgren, Jan, Gode Mannens ABC, handbok för gode män och förvaltare (cit: Wallgren (2015)), upplaga 2:1, Norstedts Juridik AB 2015
Övrigt
Bergman, Sven, Dyfvermark, Joachim & Mattisson, Karin, ”Justitieministern: ’Angeläget att rätta till brister’”, SVT Uppdrag Granskning, publicerad den 25 februari 2014, http://www.svt.se/ug/justitieministern, hämtad den 24 november 2016
”Folkhälsan i Sverige 2016 – årlig rapportering”, Folkhälsomyndigheten 2016,
https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/f/Folkhalsan-i-Sverige-2016/, hämtad den 20 november 2016
Grill, Marja, Jemsby, Carolina & Ulander, Kenneth, ”God man plundrade Lenas konto – hade knappt råd med mat”, SVT Nyheter, publicerad den 24 april 2016, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/god-man-plundrade-lenas-konto-hade-knappt-rad-med-mat, hämtad den 20 november 2016
Grill, Marja, Jemsby, Carolina & Ulander, Kenneth, ”Signild hade inte råd med kläder – förvaltaren tyckte 500 kronor i veckan räckte”, SVT Nyheter, publicerad den 16 oktober 2016, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/signild-hade-inte-rad-med-klader-forvaltaren-tyckte-500-kronor-i-veckan-rackte, hämtad den 26 november 2016
Optio AB:s hemsida, ”Om oss”, http://optio.se/om-optio/, hämtad den 26 november 2016
Optio AB:s hemsida, ”Snabba fakta om Optio”, http://optio.se/om-optio/snabbfakta/, hämtad den 26 november 2016
Överförmyndarförvaltningen i Stockholms blankett för ansökan om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap, http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/God-man-och-formyndare/Blanketter/, hämtad den 3 oktober 2016