Farliga huvudmän och rätten att bli entledigad från uppdraget

En ytterligare fråga som problematiserar den rådande synen på ställföreträdaren är den om farliga huvudmän. Det är ett ämne som inte har ägnats särskilt mycket uppmärksamhet, varken av lagstiftaren eller i doktrinen. I NJA 2012 s. 715 kastades dock ljus på frågan, när HD hade att ta ställning till hur entledigandereglerna i FB bör tolkas. Innan vi går in på omständigheterna i fallet är det på sin plats med en kortfattad genomgång av reglerna i fråga. Av 11 kap. 19 § 2 st. FB framgår att en ställföreträdare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. I styckets andra mening stadgas dock att om ställföreträdarskapet ska fortsätta är ställföreträdaren skyldig att kvarstå till dess en ny ställföreträdare utses.

I NJA 2012 s. 715 hade L.K. utsetts till förvaltare för B.T.100 L.K. hade sedan begärt sitt entledigande efter att denne utsatts för dödshot av B.T. Till följd av hoten hade L.K. tvingats att anlita ett bevakningsföretag för bevakning av sin bostad. B.T. hade sedermera också dömts för ett flertal andra brott. Överförmyndarförvaltningen i Göteborgs stad ansökte vid Göteborgs tingsrätt om att förvaltarskapet för B.T. skulle upphöra med hänvisning dels till att L.K. begärt sig entledigad, dels till att man trots omfattande försök inte lyckats hitta någon som kunde tänka sig att ta över uppdraget. Tingsrätten konstaterade kortfattat att det saknades utredning till stöd för att B.T. inte längre var i behov av förvaltarskap, och att förvaltarskapet därför enligt lag skulle fortsätta. Följden av detta blev i praktiken att L.K. tvingades kvarstå som förvaltare för B.T.

Överförmyndarförvaltningen överklagade tingsrättens beslut och anförde att en ställföreträdare har en ovillkorlig rätt enligt 11 kap. 21 § FB att bli entledigad från ett uppdrag. Man menade att denna rätt inte kan anses vara villkorad av att en ny ställföreträdare kan rekryteras, i vart fall inte i ett fall med sådana omständigheter som det nu aktuella. Hovrätten konstaterade att det vare sig i lagtext eller förarbeten finns något stöd för att låta ett ställföreträdarskap upphöra av något annat skäl än att det inte längre behövs, och att rätten att bli entledigad måste ses som villkorad av att en ny ställföreträdare förordnas. Hovrätten avslog överförmyndarförvaltningens överklagande.

Överförmyndarförvaltningen överklagade ånyo och HD meddelade prövnings-tillstånd. Domstolen ställde sig två principiella frågor, varav den första var frågan om ett förvaltarskap som behövs ändå kan upphöra. Inledningsvis konstaterades att i och med att ett förvaltarskap begränsar den enskildes rådighet över dennes egendom är det nödvändigt att någon annan tar över rådigheten. Ett förvaltarskap kan således inte komma till stånd utan en förvaltare som är villig att åta sig uppdraget. HD drog sedan paralleller mellan detta scenario och det scenario som var för handen i det aktuella fallet, det vill säga att det saknas en ny förvaltare som är beredd att åta sig uppdraget när den

100 Målet gällde alltså förvaltarskap, men de resonemang som läggs fram i det följande torde vara tillämpliga även på godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB, en uppfattning som stöds av den lagstiftning som kom till stånd efter NJA 2012 s. 715. Mer om denna nedan.

förordnade förvaltaren har begärt sig entledigad. Det slogs fast att det inte är aktuellt att då låta förvaltarskapet fortgå utan förvaltare, och istället ansåg HD att det kan bli nödvändigt att avsluta förvaltarskapet. Domstolen konstaterade följaktligen att 11 kap. 19 § 1 st. inte bör tolkas motsatsvis på så sätt att ett upphörande av ett ställföreträdarskap undantagslöst förutsätter att behov av detsamma inte längre föreligger.101

Nästa fråga för domstolen var huruvida en förvaltare kan ha rätt att bli entledigad trots att en ny förvaltare inte har utsetts. HD konstaterade att ett förvaltarskap i grunden är ett sysslomannaskap, och påtalade att det är en allmän sysslomannarättslig princip att ett uppdrag som gäller tills vidare kan sägas upp av sysslomannen när som helst och utan skäl. För tids- eller omfattningsbegränsade uppdrag gäller dock att sysslomannen behöver skälig orsak för att få avsluta uppdraget i förtid, men i princip ansvarar inte sysslomannen för att en ersättare hittas. Domstolen sade sedan att ”[r]egleringen i 11 kap. 19 § andra stycket första meningen FB ger uttryck för dessa sysslomannarättsliga principer och måste antas vila på liknande hänsynstaganden”, även om lagregeln är ”något annorlunda” i och med att ställföreträdaren är skyldig att kvarstå till dess att en ny ställföreträdare har förordnats.102

Det sagda framstår som något av en underdrift från HD. Enligt min mening innebär det uttryckliga kravet på kvarstående att lagregeln är väldigt annorlunda. Domstolen resonerar på så sätt att i och med att reglering saknas i frågan har lagstiftaren förmodligen tänkt sig att det bara är en tidsfråga innan en ny ställföreträdare utses när en förvaltare begär sig entledigad. När så nu inte alltid är fallet anses det att de sysslomannarättsliga principerna bör komplettera FB:s regler, och följaktligen konstateras att ”en förvaltare, trots att ett behov av förvaltarskap alltjämt föreligger och fastän någon ersättare inte har utsetts, har rätt att frånträda sitt uppdrag om han har skälig orsak att göra det”.103 Domstolen fann att det förelåg tillräckliga skäl för att

101 NJA 2012 s. 715, HD:s domskäl p. 5.

102 NJA 2012 s. 715, HD:s domskäl p. 11.

förvaltarskapet skulle upphöra, och därmed upphörde L.K:s förordnande utan att han de facto behövde entledigas.

Enligt min mening är NJA 2012 s. 715 ett tydligt exempel på ett fall där HD identifierar en ”lucka” i lagstiftningen, och krumbuktar sig igenom frågan till dess att man hittat ett tillfredsställande svar. Ordalydelsen i 11 kap. 19 § 2 st. första meningen FB är i mitt tycke glasklar, men domstolen tog sig runt den. Fallet är vägledande, och det dröjde inte särskilt länge innan lagändringar föreslogs.104 I förarbetena läggs fokus på det faktum att det ofta är privatpersoner som frivilligt ställer upp som ställföreträdare och att uppdraget har ett ”tydligt ideellt inslag”. Till följd av detta sägs att det är viktigt med en god relation mellan huvudman och ställföreträdare, inte bara för huvudmannens skull utan även för att ställföreträdaren har rätt att känna sig trygg i sitt uppdrag.105 Förslaget blev att i princip kodifiera den idé som HD lagt fram i NJA 2012 s. 715, och man fann skäl att inkludera även godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB i regleringen även om det ansågs mindre sannolikt att en dylik situation uppkommer i ett godmanskap – då detta i grunden bygger på samtycke från huvudmannen.106 Numera återfinns regeln i 11 kap. 19 a § FB, som stadgar att skyldigheten att kvarstå som ställföreträdare inte gäller för en förvaltare, eller en god man som förordnats enligt 11 kap. 4 § FB, som har ”skälig orsak att bli entledigad innan en ny god man eller förvaltare har utsetts”.

Det går att ifrågasätta varför NJA 2012 s. 715 och den efterföljande lagstiftningen nämns i ett avsnitt som är ämnat att illustrera problemytor för ställföreträdaren i den rådande ordningen. Det bör rimligtvis ses som något positivt att domstol och sedermera även lagstiftare uppmärksammar rätten för en lekman med ett frivilliguppdrag att bli entledigad från detsamma. Jag menar dock att det faktum att det dröjt så pass länge innan dessa frågor fått någon nämnvärd uppmärksamhet i sig är ett tydligt tecken på hur eftersatt regleringen har varit och fortfarande är. Bilden av ställföreträdaren och ställföreträdarskapet har inte hängt med den samhälleliga utvecklingen. Därför befinner vi oss i en situation där hjälpsamma privatpersoner åläggs att sörja för våldsamma,

104 Prop. 2013/14:225. Utredningen pågick när prejudikatet kom, och man väntade således in HD:s dom.

105 Prop. 2013/14:225 s. 23.

ibland tungt kriminella människor. Det är enligt min mening inte en hållbar lösning, utan tvärtom ett nästintill oansvarigt sätt att reglera frågan. Av egen erfarenhet kan sägas att det förekommer att överförmyndare för att undvika problematiken helt enkelt väljer att inte väcka frågan om anordnande av ställföreträdarskap för personer som bedöms som farliga. Det leder till att utsatta individer inte får den hjälp de behöver, vilket är beklagligt.