6.3.1 Förvaltarenheter
I brist på ny lagstiftning eller ens nämnvärd utredning kring problemen med synen på ställföreträdaren har ett antal praktiskt inriktade lösningsmodeller vuxit fram i Sverige. Den lösning som är av störst intresse för den här framställningen är de så kallade förvaltarenheterna som tagits i bruk i vissa kommuner. I bland annat Umeå och Göteborg finns kommunala förvaltarenheter vilka består av ett antal offentligt anställda personer vars arbetsuppgifter uteslutande består i att vara god man eller förvaltare.141
Det finns mycket lite skrivet om förvaltarenheter, vilket kan sägas vara en del av den problematik jag ägnat detta arbete åt att försöka belysa. Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare berör fenomenet kortfattat, och beskriver förvaltarenheten som en enhet som ”drivs i kommunens regi och sysselsätter kommunala tjänstemän som har till uppgift att vara gode män och, i första hand, förvaltare för hjälpbehövande kommuninvånare”.142 Förvaltarenheterna tar sig ofta an komplicerade och svårrekryterade ärenden som en vanlig lekman kanske inte klarar av. Anställda på förvaltarenheterna får sina uppdrag på samma sätt som en vanlig ställföreträdare, det vill säga efter beslut av tingsrätten eller överförmyndaren.143
I utredningen sägs att systemet med förvaltarenheter möjligen kan innebära en oönskad professionalisering av ställföreträdaruppdraget och att ställföreträdarens tydliga anknytning till kommunen skulle kunna anses problematisk. Det konstateras att förvaltarenheterna kan vara en ”värdefull tillgång” i många fall, särskilt vad gäller rekrytering av ställföreträdare till särskilt svåra uppdrag, men att det finns vissa förutsättningar för att säkerställa att förvaltarenheterna fungerar på ett ändamålsenligt
141 SOU 2004:112 s. 796.
142 A. bet. s. 796.
sätt. En sådan förutsättning är att en professionell ställföreträdare inte tar på sig så många uppdrag att kvaliteten på arbetet sänks, och vidare poängteras vikten av att förvaltarenheterna hålls åtskilda från såväl överförmyndarnämnderna som socialtjänsten för att undvika intressekonflikter. Slutligen menar man att det måste kunna förutsättas att en professionell ställföreträdare inte utan särskilda skäl kan tacka nej till att förordnas i ett visst uppdrag.144
Den problematiserande utläggningen om förvaltarenheterna till trots anser utredningen inte att det finns något behov av att lagstifta kring fenomenet förvaltarenheter.145 Detta framstår enligt min mening som något märkligt, särskilt mot bakgrund av de relativt allvarliga följder som utredningen menar att en misskött eller felaktigt organiserad förvaltarenhet kan föra med sig. Föreligger risk för både misskötsel av ställföreträdaruppdragen och rena intressekonflikter torde det finnas starka skäl att reglera organisationen av förvaltarenheterna och kraven på de anställda.
Det finns tydliga paralleller mellan de svenska förvaltarenheterna och deras motsvarigheter i Norge och Finland. Som ovan nämnts i avsnitt 4.1 finns det i Norge så kallade ”faste verger” som anställs av fylkesmannen146 och som i praktiken är att betrakta som professionella ställföreträdare. Finland har en motsvarande ordning med statligt anställda så kallade allmänna intressebevakare,147 och institutet anses välfungerande och nödvändigt.148
Med tanke på hur ivrig lagstiftaren har varit att införa ny lagstiftning gällande framtidsfullmakter och anhöriga ställföreträdare, till synes motiverad bland annat av det faktum att våra grannländer har infört liknande lagstiftning med stor framgång, framstår det som underligt att det aldrig ens föreslagits lagstiftning kring någon form av offentlig förvaltarroll. Det faktum att förvaltarenheter över huvud taget existerar säger en hel del om det otillfredsställda behov som finns i förmynderskapsrätten. Idag finns mängder av
144 SOU 2004:112 s. 797.
145 A. bet. s. 798. Jfr NOU 2004:16 s. 179.
146 26 § vergemålsloven.
147 3 § lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt.
förvaltaruppdrag som kräver mer erfarenhet och expertis än vad som rimligen kan förväntas av en lekman.
Sammanfattningsvis kan sägas att förvaltarenheter enligt min mening är ett mycket bra komplement till de vanliga ställföreträdarna, som förtydligar uppdelningen mellan normala uppdrag och särskilt svåra uppdrag – mellan lekmannauppdrag och uppdrag som kräver professionella insatser. Men för att institutet ska kunna fungera på ett rättssäkert, tillförlitligt och enhetligt sätt krävs lagstiftning i frågan.
6.3.2 Privata företag – exemplet Optio AB
Ytterligare en praktisk lösning på de problem som den rådande lagstiftningen för med sig är företaget Optio AB. På företagets hemsida uppges att Optio grundades som en reaktion på det faktum att det i Sverige finns mängder av ställföreträdaruppdrag som är så pass svåra eller farliga att det är omöjligt att hitta en lekman som är villig att ta sig an dem.149 Man menar vidare att denna situation har uppstått till följd av att människor med en särskilt komplicerad sjukdomsbild el. dyl., som tidigare befann sig på olika institutioner, numera lever ute i samhället i större utsträckning. Företaget anser att samhället har förändrats så mycket de senaste decennierna att förmynderskapsrätten inte har hängt med i utvecklingen.150
Mot bakgrund av detta grundades Optio, ett företag som anställer människor för att agera god man och förvaltare. Det är med andra ord en uttrycklig professionalisering av ställföreträdarrollen. Företaget har enligt egen uppgift idag samarbeten med hela 42 kommuner, och deras ställföreträdare är förordnade i 194 uppdrag.151 Om dessa uppgifter stämmer är det uppseendeväckande siffror. Det skulle innebära att mer än var tionde kommun i Sverige har känt sig nödgade att vända sig till Optio för att hitta en ställföreträdare som är villig att åta sig ett visst uppdrag.
149 http://optio.se/om-optio/, hämtad den 26 november 2016.
150 http://optio.se/om-optio/, hämtad den 26 november 2016.
Optios verksamhet såväl som dess blotta existens har varit föremål för debatt i massmedia, och överförmyndarna har i dessa sammanhang motiverat anlitandet av företaget med att man helt enkelt inte har några andra alternativ.152 Det framstår enligt min mening som problematiskt att överlåta ställföreträdarrollen till ett företag som i det här fallet – även om Optio själva är noga med att påpeka att det inte är företaget som agerar ställföreträdare utan att de bara förser överförmyndarna med villiga och lämpliga individer som sedan förordnas. Det faktum att Optios företagsidé ens föddes, och att den dessutom till synes fungerar bra – åtminstone för Optio själva – vittnar dock om att det precis som företaget själva hävdar finns ett hål i den nuvarande lagstiftningen. Jag anser att en välfungerande rättsordning inte ska behöva förlita sig på privata aktörer för att tillgodose behovet av ställföreträdare och för att säkerställa att utsatta människor får adekvat hjälp.