I följande avsnitt kommer jag med utgångspunkt i de problem som identifierats i arbetet och de slutsatser som dragits ovan gällande orsakerna till problemen att presentera två egna förslag på förbättringar av gällande rätt. Som framgår av tidigare avsnitt menar jag att det finns ett grundläggande problem i den svenska förmynderskapsrätten gällande synen på ställföreträdaren. Det finns genomgående en tanke om att ställföreträdarskap är en frivillig lekmannainsats, men tankesättet framstår som föråldrat och utdaterat idag. Konsekvensen av detta är att vi fortsätter att betrakta ställföreträdaren som en lekman, samtidigt som vi begär av denne att hantera ärenden som med all önskvärd tydlighet kräver professionella insatser.
I föregående avsnitt företogs en genomgång av några av de förslag som lagts fram för att modernisera och förbättra förmynderskapsrätten. Det förslag som bäst tar itu med frågan om synen på ställföreträdaren är enligt min mening de så kallade förvaltarenheterna. Dessa utgör också grunden för mitt första förslag. Förvaltarenheten som institut erbjuder som ovan nämnts en tydlig uppdelning mellan lekmannamässiga ställföreträdare och professionella sådana. Det finns enligt min mening inget som talar för att ställföreträdaren måste vara det ena eller det andra, så länge uppdelningen mellan lekmän och yrkesmän förtydligas tror jag att många av de problem som uppstår idag skulle försvinna.
Jag anser därför att lagstiftning bör införas gällande förvaltarenheter. En sådan lagstiftning bör stadga att samtliga kommuner i Sverige ska ha en förvaltarenhet. Enligt min mening bör endast förvaltarskap bli föremål för dessa enheters verksamhet. Som ovan nämnts är det främst i förvaltarskapsärenden som problemen gällande synen på ställföreträdaren visar sig, till stor del på grund av att godmanskap i grunden bygger på samtycke. Ett dysfunktionellt godmanskap hinner därmed ofta upphöra på grund av avsaknad av samtycke innan allvarliga problem uppstår. Anledningen till att jag förespråkar lagreglering av ett redan befintligt institut är att jag anser att förvaltarenheterna har potential att lösa många av de problem som identifierats i den här framställningen. Förvaltarenheten och dess verksamhet medför enligt min mening en tydligare uppdelning mellan lekmannamässiga och professionella ställföreträdare, och därmed en tydligare definiering av ställföreträdarrollen. Därför menar jag att de existerande förvaltarenheterna utgör en bra grund att bygga vidare på i framtiden.
I föregående avsnitt har visats att det idag finns problem gällande förvaltar-enheterna. För att en eventuell lagstiftning om förvaltarenheter ska kunna fungera på ett adekvat sätt måste dessa problem finnas i åtanke vid utformningen av lagreglerna. Ett riskmoment som identifierats i förarbetena är att de offentligt anställda förvaltare tar på sig så många uppdrag att kvaliteten på deras arbete blir lidande.153 Problematiken har aktualiserats även i förhållande till Optios verksamhet, och grundaren Peter Sporrstedt har uppgett för SVT Nyheter att deras ställföreträdare har mellan 50 och 80 uppdrag per person och att 80 uppdrag är en rimlig mängd för en heltidsanställd ställföreträdare.154
Jag anser mig inte vara tillräckligt insatt i frågan för att uttala mig om vilken mängd uppdrag som är lämplig för en heltidsanställd ställföreträdare, men klart är att frågan om antalet uppdrag per ställföreträdare bör tydligt regleras i eventuell lagstiftning för att säkerställa kvaliteten på förvaltarenheternas arbete. Möjligen kan den finska regleringen ge vägledning i frågan. Som ovan nämnts kan en allmän intressebevakare i Finland ha
153 SOU 2004:112 s. 797.
154 SVT Nyheter, ”Signild hade inte råd med kläder – förvaltaren tyckte 500 kronor i veckan räckte”, http://www.svt.se/nyheter/inrikes/signild-hade-inte-rad-med-klader-forvaltaren-tyckte-500-kronor-i-veckan-rackte, hämtad den 26 november 2016.
hundratals uppdrag samtidigt,155 vilket förvisso enligt min mening framstår som väl många uppdrag att hantera parallellt.
I förarbetena pekas även förvaltarenheternas organisation ut som ett potentiellt problem, särskilt mot bakgrund av att det förekommer att en kommunal förvaltarenhet lyder under överförmyndarnämnden. Denna lösning kritiseras i förarbetena och sägs förmodligen stå i strid med 3 kap. 5 § 2 st. kommunallagen, som stadgar att en nämnd inte får utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över en verksamhet som nämnden själv bedriver. Oaktat denna tvivelaktiga organisatoriska lösning står det klart att det i allmänhet finns frågetecken kring hur förvaltarenheter organiseras i praktiken, och framför allt hur de bör organiseras. Mitt förslag är att ta efter den finska modellen, och inrätta en statlig myndighet med uppgift att utöva tillsyn över landets förvaltarenheter. På så sätt garanteras rättssäkerheten på ett mer effektivt sätt,156 och risken för intressekonflikter och jävssituationer minimeras. Av samma anledning anser jag att förvaltarenheterna bör vara fristående myndigheter som inte är knutna till vare sig överförmyndaren eller socialtjänsten.
Förvaltarenheterna bör även fortsättningsvis vara ett kommunalt institut i praktiken. Det torde finnas mycket att vinna på att bibehålla den ordningen, med tanke på att behovet av förvaltarenhetens tjänster rimligtvis varierar kraftigt från kommun till kommun. Sammanfattningsvis menar jag att förvaltarenheterna bör fortsätta att vara lokala inrättningar, men med den ökade tryggheten och rättssäkerheten som en centraliserad tillsyn för med sig.
Slutligen ska kostnadsfrågan beröras. Inrättandet av kommunala förvaltarenheter i hela landet skulle onekligen innebära en stor utgift för samhället. Enligt min mening finns det två sätt att rättfärdiga en sådan belastning av statskassan. För det första tror jag att kostnaderna på sikt skulle åtminstone delvis vägas upp av de resurser som sparas genom minskningen av antalet dysfunktionella ställföreträdarskap. Ett ställföreträdar-skap som inte fungerar är en belastning för systemet inte bara i teorin utan även i praktiken. Färre ickefungerande ställföreträdarskap innebär färre processer i
155 SOU 2004:112 s. 392.
domstolarna och i förlängningen färre utsatta människor som inte får den hjälp de behöver. Färre dysfunktionella ställföreträdarskap innebär krasst uttryckt färre dysfunktionella människor i samhället. En utsatt individ måste anses vara mindre benägen att belasta samhället såväl ekonomiskt som i övrigt om denne får professionell hjälp i vardagen.
För det andra menar jag att i den utsträckning inrättandet av förvaltarenheter belastar statskassan är detta en kostnad som samhället helt enkelt måste tolerera. Vi har en plikt gentemot utsatta människor i vår omgivning att säkerställa att de får bästa möjliga hjälp. Det sker inte i tillräckligt hög grad idag, vilket är anmärkningsvärt i ett land som på många sätt vill utmärka sig för sitt sociala skyddsnät och sin välfärd.
7.2 Förtydligande av gränsdragningen mellan lekmannamässiga och