Legala ställföreträdare – proffs eller lekmän?

Juridiska institutionen Höstterminen 2016

Examensarbete i civilrätt, särskilt familjerätt 30 högskolepoäng

Legala ställföreträdare – proffs eller lekmän?

Författare: Axel Sigge

Handledare: Jur. dr Therése Fridström Montoya

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 5

1.1 Bakgrund ... 5

1.2 Syfte, frågeställning och avgränsningar ... 5

1.3 Metod och material ... 7

1.4 Disposition ... 7

2 Det legala ställföreträdarskapets historia ... 8

2.1 1924 års förmynderskapslag ... 8

2.2 Förmynderskapsreformen 1974 ... 10

2.3 1988 års reformarbete ... 11

3 Legala ställföreträdarskap idag ... 12

3.1 Introduktion ... 12

3.2 Godmanskap ... 12

3.2.1 Rekvisiten i 11 kap. 4 § FB ... 12

3.2.2 Särskilt om behovet av godmanskap ... 12

3.2.3 Behörighetsregeln i 11 kap. 15 § FB ... 14

3.3 Förvaltarskap ... 15

3.4 Synen på ställföreträdarskap och ställföreträdare i gällande rätt ... 17

3.4.1 Synen på ställföreträdarskapet ... 17

3.4.2 Synen på ställföreträdaren ... 20

3.4.3 Avslutande tankar om synen på ställföreträdarskapet och ställföreträdaren ... 21

4 Internationell utblick ... 23

4.1 Norsk rätt ... 23

4.2 Finsk rätt ... 25

5 Legala ställföreträdare – proffs eller lekmän? ... 27

5.1 Introduktion ... 27

5.2 Huvudmannens perspektiv ... 28

5.2.1 Mångförmyndare ... 28

5.2.2 Okunniga ställföreträdare ... 29

5.3 Ställföreträdarens perspektiv ... 30

5.3.1 Utbildning ... 30

5.3.2 Det oklara uppdraget ... 32

5.3.3 Farliga huvudmän och rätten att bli entledigad från uppdraget ... 33

5.3 Samhällets perspektiv ... 37

5.3.1 Rekryteringssvårigheter ... 37

5.3.2 Principen om minsta ingripande åtgärd – en kontraproduktiv ordning? ... 38

6 Befintliga lösningar och föreslagna förbättringar ... 39

6.1 Framtidsfullmakter ... 39

6.2 Anhöriga ställföreträdare ... 42

6.3 Praktiska lösningar – förvaltarenheter och exemplet Optio AB ... 44

6.3.1 Förvaltarenheter ... 44

6.3.2 Privata företag – exemplet Optio AB ... 46

6.4 Sammanfattning ... 47

7 Egna ändringsförslag ... 48

7.1 En offentlig förvaltare ... 48

7.2 Förtydligande av gränsdragningen mellan lekmannamässiga och yrkesmässiga ställföreträdare ... 51

8 Avslutning ... 54

Källförteckning ... 56

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Idén till detta arbete kom under min tid som extraarbetande handläggare på Stockholms överförmyndarförvaltning. I mitt arbete, som sedermera fortsatte på Avdelningen för överförmyndarärenden i Malmö, hanterade jag ärenden rörande godmanskap och förvaltarskap. Jag stötte på mängder av ärenden där jag fann anledning att ifrågasätta vilken roll ställföreträdaren var tänkt att ha, vilken funktion denne skulle fylla. I många fall fann jag mig ifrågasättandes huruvida ställföreträdaren borde betraktas som lekman eller yrkesman.

I mitt arbete såg jag mängder av exempel på dysfunktionella ställföreträdarskap. Det kunde röra sig om ärenden i uppstartsfasen som på grund av huvudmannens tillstånd var i princip omöjliga att rekrytera ställföreträdare till, eller pågående godman- eller förvaltarskap där ställföreträdaren väntat i månader på att få bli entledigad på grund av att denne utsatts för hot från sin huvudman. Ärenden passerade mitt bord gällande huvudmän som var direkt farliga, och jag såg även min beskärda del av ställföreträdare som inte kunde sköta sitt uppdrag ordentligt.

Mina upplevelser fick mig att fundera kring dels vad vi förväntar oss av legala ställföreträdare för vuxna (hädanefter legala ställföreträdare eller bara ställföreträdare) och dels vad som är rimligt att förvänta sig av ställföreträdare.

1.2 Syfte, frågeställning och avgränsningar

Syftet med detta arbete är att analysera ställföreträdarens roll i det svenska samhället och bedöma huruvida denne ses – och bör ses – som ett proffs eller en lekman. Legalt ställföreträdarskap för vuxna har, i olika former, funnits i svensk rätt under lång tid, och är idag ett samlingsnamn för instituten godmanskap och förvaltarskap. I min uppsats kommer jag att kritiskt granska det legala ställföreträdarskapet och dess funktioner i dagens samhälle, med fokus på den roll som legala ställföreträdare har idag.

Ställföreträdarskapet kommer att analyseras från tre separata perspektiv, nämligen

huvudmannens (personen som har en legal ställföreträdare), ställföreträdarens och samhällets. För att göra texten mer tillgänglig och språket mer bekvämt för läsaren kommer legala ställföreträdarskap för vuxna i huvudsak hänvisas till som bara

”ställföreträdarskap”.

Inledningsvis ges en kortfattad historisk bakgrund i syfte att belysa hur reglerna för legala ställföreträdarskap (förmynderskapsrätten) har utvecklats med tiden, och hur den utvecklingen har påverkat ställföreträdarens roll. Därefter kommer ställföreträdarskapet av idag att behandlas, och i syfte att kontextualisera och tydligare definiera det svenska systemet ska jämförelser göras med andra nordiska rättssystem. Arbetets huvuddel kommer som ovan nämnts ägnas åt en analys av ställföreträdarens roll i dagens samhälle, och den övergripande frågeställningen är huruvida dennes roll är att se som lekmannamässig eller professionell utifrån de tre ovan nämnda perspektiven. Jag kommer att undersöka den rådande synen på ställföreträdaren genom att analysera den bild av ställföreträdarskapet som framgår av rättskällorna. Vidare kommer jag att undersöka huruvida det finns några problem med det rådande synsättet samt vilka potentiella förändringar och förbättringar som är möjliga.

Vad gäller avgränsningar kan sägas att den analys som ryms inom ramarna för den här framställningen enbart kommer att ta sikte på svensk rätt. Det förekommer en del utblickar till de lösningar som valts i övriga Norden, men detta sker mestadels för att fördjupa analysen av svensk rätt. Någon djuplodande analys av utländsk rätt kommer varken rymmas eller behövas inom ramarna för uppsatsen. Av utrymmes- och relevansskäl kommer endast en form av godmanskap att analyseras i arbetet, nämligen godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken (FB). Förutom godmanskap kommer även förvaltarskap att behandlas. Framställningens analyserande delar präglas genomgående av ett de lege ferenda-perspektiv, och förslag på lagändringar kommer att presenteras.

1.3 Metod och material

Jag har använt en rättsdogmatisk och problemorienterad metod i detta arbete.¹ Problematiska aspekter av reglerna för legala ställföreträdarskap kommer att identifieras, och lösningsförslag kommer att presenteras. Materialet som används utgörs till största del av lagtext, förarbeten, praxis och doktrin.

Lejonparten av det juridiska material som ligger till grund för uppsatsen behandlar svensk rätt, men i den mån det ryms inom ramarna för framställningen kommer även finsk och norsk rätt att behandlas. Utöver strikt rättsvetenskapliga verk kommer jag även i viss mån att referera till litteratur som mer är att likna vid handböcker riktade till gode män och förvaltare. Jag har funnit att sådan litteratur fyller en funktion i arbetet med att beskriva samhällets syn på ställföreträdarens roll.

1.4 Disposition

Framställningen är indelad i åtta delar. Efter inledningen följer en kort historisk tillbakablick för att ge läsaren en grundläggande förståelse för de legala ställföreträdarskapen och under vilka förutsättningar de utformats. Det är en i första hand refererande del av framställningen, utan nämnvärda inslag av egen analys.

Det tredje avsnittet behandlar de legala ställföreträdarskapen av idag. Likt föregående avsnitt försöker jag här ge en objektiv bild av det aktuella rättsläget, utan att väva in egna åsikter i någon större utsträckning. Först beskrivs godmanskap och förvaltarskap och de legala förutsättningarna för att anordna och utöva dessa. Därefter ska något nämnas om skillnaderna mellan de två formerna av ställföreträdarskap, och slutligen följer en genomgång av synen på de legala ställföreträdarskapen idag.

I arbetets fjärde del görs en internationell utblick med två andra nordiska länder i fokus, där de norska och finska regleringarna av ställföreträdarskap behandlas. De utländska systemen analyseras och jämförs med den svenska rättsordningen för att identifiera likheter, skillnader och inslag att eventuellt hämta inspiration från.

1 Angående den rättsdogmatiska metoden, se Kleineman (2013).

I del fem av framställningen berörs en av de huvudsakliga frågeställningarna, nämligen gällande synen på ställföreträdaren som proffs kontra lekman. Faktiska problemytor vävs samman med egen analys av orsakerna till dessa mindre välfungerande delar av förmynderskapsrätten. Därefter följer en kritisk granskning av det legala ställföreträdarskapet utifrån tre perspektiv: huvudmannens, ställföreträdarens och samhällets. I detta avsnitt ligger fokus på att identifiera alla tänkbara problem och konfliktytor i det svenska systemet, för att sedan i nästkommande avsnitt anlägga ett mer lösningsorienterat perspektiv.

Den sjätte och sjunde delen av arbetet ägnas åt konkreta lösningsförslag på de problem som identifierats i tidigare avsnitt. Avsnitt sex ägnas åt befintliga förslag på förändringar som lagts fram i förarbeten och doktrin samt praktiska lösningar som uppkommit, medan avsnitt sju inrymmer mina egna konkreta förslag för att skapa ett bättre och mer rättssäkert system för de legala ställföreträdarskapen.

Slutligen följer framställningens åttonde del som ägnas åt några avslutande synpunkter på det som behandlats i arbetet.

2 Det legala ställföreträdarskapets historia

2.1 1924 års förmynderskapslag

Även om det som då kallades förmynderskap existerade innan 1924 års förmynderskapslag,² utgör lagen ett lämpligt avstamp för den här framställningen. I 1924 års förmynderskapslag (FörmL) preciserades reglerna kring den så kallade omyndighetsförklaringen. Lagen stadgade att en omyndighetsförklaring av en vuxen person fick ske av fyra skäl: psykisk rubbning, slöseri eller grov vanvård av egendom, missbruk av rusgivande medel, eller efter egen begäran alternativt vid samtycke till omyndighetsförklaring om den aktuella personen på grund av försvagat hälsotillstånd, oerfarenhet, lyte eller annan orsak behövde bistånd i vården av sina angelägenheter.

2 Fridström Montoya (2015) s. 270.

Oavsett vilken omyndighetsgrund som var aktuell ställdes krav på ett orsakssamband mellan den omständigheten och individens oförmåga att handha sina angelägenheter.³

FörmL:s ikraftträdande innebar en tydligare reglering av omyndigförklaringen, med syfte att minska domstolarnas möjligheter att efter eget skön omyndigförklara individer.⁴ Omyndighetsförklaringen ansågs vara ett så ingripande institut att lagstiftaren inte ville låta frågan avgöras utifrån lämplighetsgrunder.⁵ Vi kan med andra ord redan här se spår av återhållsamhet hos lagstiftaren. Det synes ha funnits en insikt kring de negativa konsekvenserna en omyndighetsförklaring kunde föra med sig för den enskilde. Viktigt att notera i sammanhanget är dock att en omyndighetsförklaring löpte betydligt längre i begränsandet av individens fri- och rättigheter än vad dagens legala ställföreträdarskap gör. En omyndigförklaring innebar att individen i samhällets ögon i princip betraktades som en underårig person.⁶

Utöver omyndighetsförklaringen återfanns i 11 kap. 3 § FörmL reglerna kring dåtidens godmanskap. Till skillnad från vid en omyndighetsförklaring bibehöll huvudmannen vid godmanskap sin förmåga att vidta rättsligt bindande dispositioner. En annan avgörande skillnad mellan instituten var att godmanskap endast aktualiserades i de fall där huvudmannen led av vad man kunde anta var en övergående sjukdom.

Sammantaget kan sägas att det är mycket som skiljer dåtidens institut från nutidens godmanskap.⁷ Idag är godmanskap typiskt sett inte någon tillfällig lösning på ett övergående problem, utan ses som en mer permanent insats. Godmanskap enligt 11 kap.

3 § FörmL tog dessutom främst sikte på enskilda som led av psykiska åkommor,⁸ medan godmanskap idag har ett betydligt bredare tillämpningsområde. För en mer djuplodande beskrivning av den nutida regleringen, se avsnitt 3 nedan.

3 1 kap. 2 § lag (1924:320) om förmynderskap.

4 Odlöw (2005) s. 110.

5 NJA II 1924 s. 224.

6 Odlöw (2005) s. 115.

7 A.a. s. 117.

8 A.a. s. 118 f.

2.2 Förmynderskapsreformen 1974

Nästa steg i den förmynderskapsrättsliga utvecklingen togs i samband med den så kallade förmynderskapsreformen 1974.⁹ Redan innan dess hade förmynderskapslagen upphävts och ersatts med föräldrabalken, som trädde i kraft 1950, men reglerna kring legala ställföreträdarskap genomgick då inga materiella förändringar.¹⁰

I samband med 1974 års reform ändrades dock regelverket för de legala ställföreträdarskapen på ett betydande sätt. Den kanske mest betydelsefulla förändringen var inskränkningen av omyndighetsförklaringens tillämpningsområde.¹¹ Insikten om de negativa och ibland rent integritetskränkande aspekterna av omyndighetsförklaringen synes här ha börjat nå lagstiftaren på allvar.¹² Av de fyra skälen för omyndighets- förklaring togs tre bort helt; omyndighetsförklaring till följd av slöseri, missbruk eller efter egen begäran var inte längre tillåtet.¹³ Ytterligare en stor förändring var att förmyndarrollen upphörde att vara en medborgerlig plikt. Tidigare hade den som kom i fråga för ett förmyndaruppdrag ingen rätt att avböja eller bli befriad från uppdraget utom vid vissa särskilda situationer. Denna ordning slopades i och med 1974 års reform bland annat mot bakgrund av att det ansågs tveksamt huruvida det var förenligt med den omyndiges bästa att utse en förmyndare till denne som inte ville ta på sig uppdraget.¹⁴ Efter 1974 års reform övergick således ställföreträdarskapet till att bli en helt frivillig hjälpinsats.

En annan förändring av stor vikt för den här framställningen var vidareutvecklingen av godmanskapet. Institutet utvidgades till att bli tillämpligt inte bara vid fall av sjukdom som tidigare, utan även vid försvagat hälsotillstånd samt hämmad förståndsutveckling.

Vidare stipulerades att godmanskap nu skulle kunna anordnas även för individer vars nedsättning inte förmodades vara av övergående natur.¹⁵ I förarbetena kan skönjas en tanke om godmanskapet som omyndighetsförklaringens mindre ingripande syskon.

9 Prop. 1974:142.

10 Odlöw (2005) s. 123.

11 A.a. s. 123.

12 Prop. 1974:142 s. 116 f.

13 Odlöw (2005) s. 124.

14 Prop. 1974:142 s. 126 f.

15 Odlöw (2005) s. 133.

Föredraganden menar dels att godmanskap i princip inte ska kunna aktualiseras utan samtycke från den berörda individen, och dels att en omyndighetsförklaring kan bli aktuell i de fall där ”allvarliga brister” uppstår i samarbetet mellan huvudmannen och den gode mannen.¹⁶

2.3 1988 års reformarbete

Den senaste reformen av intresse för det här arbetet ägde rum 1988,¹⁷ då omyndighetsförklaringen helt avskaffades. Torbjörn Odlöw kallar i sin avhandling Ställföreträdare för vuxna – kamrer eller handledare? avskaffandet en följd av det redan vid 1974 års reform introducerade tankesättet om återhållsamhet,¹⁸ en uppfattning jag delar.

I 1988 års reform synes tanken om tillämpandet av den ”minst ingripande åtgärden” ha slagit igenom till fullo,¹⁹ och mer fokus än tidigare låg på individens fri- och rättigheter och delaktighet i samhället.²⁰ Frågan är om inte lagstiftaren påverkades mer av samhälleliga och allmänmänskliga strömningar än av strikt juridiska avvägningar.

Formuleringar likt ”tiden [är nu] mogen att avskaffa institutet omyndigförklaring”²¹ tyder enligt min mening på detta.

Lagstiftaren insåg dock att godmanskapet inte ensamt kunde fylla de funktioner som omyndighetsförklaringen tidigare gjort. Man slöt sig till att en ”utbyggd form” av godmanskap utformad på så sätt att individen helt eller delvis fråntas sin bestämmande- rätt var ett lämpligt substitut till omyndighetsförklaringen. Institutet kom att kallas förvaltarskap.²² Genom denna lösning lyckades lagstiftaren bibehålla viktiga delar av omyndighetsförklaringen medan mer gammalmodiga aspekter såsom förlorad rösträtt fasades ut.

16 Prop 1974:142 s. 122.

17 Prop. 1987/88:124.

18 Odlöw (2005) s. 137.

19 Se t.ex. prop. 1987/88:124 s. 130 där omyndighetsförklaringens negativa konsekvenser jämförs med godmanskapets mindre ingripande natur.

20 Prop. 1987/88:124 s. 132.

21 A. prop. s. 132.

22 A. prop. s. 133.

3 Legala ställföreträdarskap idag

3.1 Introduktion

Efter denna kortfattade historiska tillbakablick följer nu en genomgång av gällande rätt.

Inledningsvis görs en rent faktamässig sammanfattning av reglerna kring godmanskap och förvaltarskap, och därefter följer en mer analysbetonad del där synen på ställföreträdarskap idag diskuteras.

3.2 Godmanskap

3.2.1 Rekvisiten i 11 kap. 4 § FB

Reglerna om godmanskap återfinns – tillsammans med förvaltarskapsreglerna – i 11 kap.

FB. Det finns flera typer av godmanskap, men av intresse för denna framställning är endast godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB. Lagrummet stadgar att

”[o]m någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne.”

Vidare föreskrivs att godmanskap inte får anordnas utan samtycke från den berörde, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Vi kan konstatera att lagrummet består av ett antal olika, delvis alternativa och delvis kumulativa, rekvisit. I grunden ska det finnas någon form av nedsatt hälsotillstånd eller liknande. Utöver detta ska det även finnas ett hjälpbehov, och hjälpbehovet ska vara en direkt konsekvens av det bakomliggande hälsotillståndet.

3.2.2 Särskilt om behovet av godmanskap

För att godmanskap ska aktualiseras räcker det dock inte att ovan nämnda rekvisit är uppfyllda, vidare krävs att godmanskap behövs. Det ska således finnas ett behov av just godmanskap för att tillgodose det hjälpbehov som är för handen. Detta rekvisit förklaras

inte närmre i förarbetena, och fram tills nyligen saknades även tydliggörande praxis i frågan.²³ I och med NJA 2015 s. 851 har dock visst ljus kastats på det svårtydda rekvisitet. Fallet gällde en man, M.P., som ansökt om att godmanskap skulle anordnas för honom. M.P. ansåg att han på grund av sjukdom var i behov av en god man, särskilt mot bakgrund av ekonomiska svårigheter han genomgått under 2014. Överförmyndaren ansåg att M.P. inte behövde hjälp av en god man, då hans hjälpbehov torde kunna tillgodoses med mindre ingripande åtgärder, något som inte testats. Som exempel på sådana åtgärder nämnde man bistånd enligt socialtjänstlagen eller utställande av en så kallad generalfullmakt.

HD identifierade två principiella frågor att ta ställning till, dels hur godmanskap förhåller sig till andra typer av mindre ingripande bistånd, och dels hur detta ska utredas och bedömas i ett ärende gällande anordnande av godmanskap. Vad först gäller tolkningen av behovsrekvisitet konstaterar HD att det grundläggande hjälpbehovet måste vara av ”viss betydenhet” för att godmanskap ska kunna anses behövas.

Därutöver menar domstolen att behovsrekvisitet innebär att godmanskap ska ställas i relation till andra hjälpinsatser. Om den enskilde kan få tillfredsställande hjälp på annat sätt än genom godmanskap bör denna åtgärd övervägas, särskilt om den är mindre ingripande för den enskilde.²⁴ Sammanfattningsvis konstaterar HD att bedömningen av behovsrekvisitet ytterst blir en fråga om det samlade biståndsbehovet. I de fall där den enskilde behöver hjälp med såväl personliga som ekonomiska eller juridiska angelägenheter menar HD att det ”många gånger [kan] framstå som mest ändamålsenligt att utse en god man som tar ansvar för hela situationen”. Fokus lades här bland annat på den enskildes oförmåga att instruera eller kontrollera hur en eventuell fullmäktig skulle sköta sitt uppdrag.

Gällande den andra principiella frågan rörande domstolars prövning av behovsrekvisitet konstaterar HD inledningsvis att det åligger domstolen att se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.²⁵ Vidare sägs att i de fall där

23 Fridström Montoya (2016) s. 523.

24 NJA 2015 s. 851, HD:s domskäl p. 6.

25 12 § lagen (1996:242) om domstolsärenden.

överförmyndaren tillstyrker anordnande av godmanskap eller rentav har ansökt själv kan man i normalfallet utgå ifrån att överförmyndaren gjort bedömningen att mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga. HD menar att det relativt sällan bör finnas anledning för domstolen att ifrågasätta denna bedömning, särskilt som anordnande av godmanskap bygger på att även den enskilde anser att godmanskap behövs. I de fall där överförmyndaren har avstyrkt anordnande av godmanskap menar HD att det bör åligga överförmyndaren att precisera de alternativa hjälpinsatser som står till buds och förklara varför de kan anses tillräckliga. Avslutningsvis slår HD fast att det inte kan uppställas något generellt krav på att andra åtgärder först ska ha prövats för att ett godmanskap ska komma till stånd. Bara om det finns fog för uppfattningen att mindre ingripande åtgärder är tillräckliga kan en godmanskapsansökan avslås av det skälet.²⁶ I det aktuella fallet konstaterade HD att överförmyndaren inte ”kunnat visa på någon annan och mindre ingripande åtgärd som innebär att M.P:s angelägenheter kan skötas på ett tillfredsställande sätt” och beslutade att godmanskap skulle anordnas för M.P. Den enskildes hjälpbehov ansågs vara ”så omfattande” att det behövdes en god man enligt 11 kap. 4 § FB.

Prejudikatet innebär att människor som inte är kapabla att instruera och kontrollera en fullmäktig ska anses vara i behov av godmanskap på det sätt som 11 kap. 4 § FB kräver.²⁷ Rättsfallet ger med andra ord inte någon slutgiltig definition av exakt vad som krävs för att någon ska anses behöva godmanskap, men ger åtminstone viss vägledning, något som ditintills saknats.

3.2.3 Behörighetsregeln i 11 kap. 15 § FB

Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB får enligt 11 kap. 15 § FB göras av individen själv, dennes förmyndare, make, sambo eller närmaste släktingar eller av överförmyndaren. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB görs dock i regel inte av förmyndare då regeln tar sikte på ställföreträdarskap för

26 NJA 2015 s. 851, HD:s domskäl p. 16.

27 Fridström Montoya (2016) s. 529.

vuxna. Anledningen att förmyndare nämns i 11 kap. 15 § FB är att regeln gäller ansökningar om anordnande av alla typer av godmanskap. Vid anordnande av godmanskap enligt exempelvis 11 kap. 1 § FB faller det sig naturligt att förmyndaren kan ansöka, då regeln tar sikte på godmanskap för underåriga.

Enligt 11 kap. 15 § 2 st. FB är även en god man som är förordnad enligt 11 kap. 4 § FB behörig att ansöka om förvaltarskap för sin huvudman. En sådan ansökan kan enligt förarbetena aktualiseras exempelvis när godmanskapet inte fungerar på grund av att huvudmannen företar kolliderande rättshandlingar.²⁸ Vidare stadgas i 11 kap. 15 § 3 st.

FB att tingsrätten har en skyldighet att självmant ta upp frågan om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap ”[n]är det finns anledning till det”.

Samma skyldighet gäller för överförmyndaren i frågor om förordnande av god man eller förvaltare. Som exempel på en situation där det kan bli aktuellt för tingsrätten att självmant ta upp frågan om anordnande av ställföreträdarskapet anges i förarbetena den där det i en pågående rättegång visar sig att en part är i ett sådant psykiskt tillstånd att denne inte själv kan föra sin talan.²⁹ Överförmyndarens skyldighet att självmant ta upp frågor om förordnande av god man eller förvaltare tillkom senare, och motiverades framför allt av att överförmyndaren vid den tiden också gavs utökad befogenhet att fatta beslut om anordnande av godmanskap (särskilt gällande godmanskap enligt 11 kap. 1–3

§§ FB).³⁰

3.3 Förvaltarskap

Reglerna om anordnande av förvaltarskap återfinns även de i föräldrabalkens elfte kapitel. I 11 kap. 7 § FB stadgas att ”[o]m någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne”. Vidare stipuleras att förvaltarskap dock inte får

28 Prop. 1987/88:124 s. 175.

29 A. prop. s. 175.

30 Prop. 1993/94:251 s. 195 f. samt s. 201 f.

anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller om den enskilde redan får hjälp på ett annat, mindre ingripande sätt.

Det kan direkt konstateras att denna regel är mer restriktivt konstruerad än motsvarande regel i 11 kap. 4 § FB. Först och främst ställs krav på att individen ska befinna sig i en sådan situation som anges i lagrummet gällande anordnande av godmanskap. Utöver det måste personen vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom.

Detta begrepp kan te sig något svårdefinierat, men kan kort beskrivas som ett tillstånd där individens besluts- och analysförmåga inte anses tillfredsställande i förhållande till de beslut denne kan tänkas behöva fatta.³¹ Den främsta anledningen till de skärpta rekvisiten i 11 kap. 7 § FB torde vara att individen vid anordnande av förvaltarskap helt eller delvis fråntas sin rättshandlingsförmåga, något som inte sker vid anordnande av godmanskap.³² I förarbetena betonas också vikten av att förvaltarskapet i första hand ses som ett komplement till godmanskapet.³³

Den enskilt största skillnaden mellan godmanskap och förvaltarskap är förmodligen det faktum att anordnande av förvaltarskap inte förutsätter den enskildes samtycke. Det är fullt möjligt för rätten att förordna en förvaltare åt någon som aktivt motsätter sig det, vilket aldrig är aktuellt gällande godmanskap. Detta leder till att ärenden gällande förvaltarskap ofta är betydligt mer komplicerade än ärenden gällande godmanskap, särskilt sett från ställföreträdarens perspektiv. Jag kan utifrån min egen arbetslivserfarenhet konstatera att det inte är lätt att på ett ändamålsenligt sätt sköta ett förvaltaruppdrag med en huvudman som aktivt motarbetar allt förvaltaren gör.

En annan avgörande skillnad gentemot regeln om anordnande av godmanskap är att 11 kap. 7 § FB är en fakultativ regel. Rätten får anordna förvaltarskap om samtliga rekvisit är uppfyllda, att jämföra med förutsättningarna för anordnande av godmanskap där rätten ska besluta om anordnande om samtliga rekvisit är uppfyllda. Ordningen ger

31 Odlöw (2005) s. 169. För en utförlig beskrivning av begreppet se a.a. s. 169–175.

32 Prop. 1987/88:124 s. 144 f. Se även SOU 2004:112 s. 367 f.

33 Prop. 1987/88:124 s. 145.

intrycket att godmanskapet är att betrakta som någon form av huvudregel, till vilken förvaltarskapet utgör ett undantag.³⁴

Slutligen tycks lagstiftaren även med formuleringen om mindre ingripande åtgärder vidkänna förvaltarskapets ingripande natur. Meningen kan enligt min åsikt betraktas som en relativt allmänt formulerad säkerhetsventil, ägnad att säkerställa att förvaltarskap inte anordnas om det inte är absolut nödvändigt. Principen om minsta ingripande åtgärd präglar förmynderskapsrätten i stor utsträckning, och är något jag kommer att återkomma till nedan. Redan här kan dock sägas att vad gäller förvaltarskap framstår det som helt rimligt att tillämpa principen vid anordnandet. Förvaltarskapet som institut innebär ett så pass stort ingrepp i den personliga integriteten och friheten att det förefaller motiverat att endast tillämpa 11 kap. 7 § FB i nödfall.

3.4 Synen på ställföreträdarskap och ställföreträdare i gällande rätt

3.4.1 Synen på ställföreträdarskapet

Det är givetvis svårt att göra anspråk på att sammanfatta ett helt samhälles syn på en företeelse. För att skapa en någorlunda heltäckande bild kommer jag att blanda referenser till förarbeten och doktrin med mina egna observationer från yrkeslivet. Först kommer jag att genomföra viss rent lagteknisk analys kring hur rekvisiten i 11–12 kap.

FB tolkas, för att därefter prata mer allmänt om vad jag anser präglar synen på legala ställföreträdarskap i allmänhet och de legala ställföreträdarna i synnerhet.

Som framgår av ordalydelsen i 11 kap. 4 § FB kan olika sorters hjälpbehov föranleda anordnande av godmanskap och förvaltarskap. De tre olika ”hjälpområden” som nämns i lagtexten, nämligen att förvalta egendom, bevaka rätt samt sörja för person, har i praktiken kommit att tolkas som från varandra fristående delar.³⁵ På de ansökningsblanketter för ställföreträdarskap som tagits fram av landets överförmyndare är det inte ovanligt att sökanden ombeds att kryssa för inom vilka av dessa tre områden

34 Fridström Montoya (2014) s. 468.

35 Fridström Montoya (2015) s. 330.

den enskilde behöver hjälp,³⁶ något som enligt min mening framstår som märkligt då de tre områdena ofta går in i varandra. Denna ordning har kritiserats av bland annat detta skäl, och det har ansetts märkligt att dela in uppdraget i dessa tre delar, särskilt eftersom att de tre delarna av uppdraget aldrig har definierats vare sig i lagtext eller i förarbeten.³⁷

Även domstolarna följer denna praxis genom att i sina beslut uttryckligen skriva vilka av dessa tre områden som ställföreträdarens förordnande ska omfatta.³⁸ I förarbetena lägger man förvisso stor vikt vid att domstolarna så långt det är möjligt preciserar ställföreträdarens uppgifter för att förordnandet inte ska bli mer omfattande (och därmed mer ingripande) än nödvändigt,³⁹ men jag ställer mig frågande till om detta är vad lagstiftaren föreställde sig när precisering av uppdragen förordades.

Therése Fridström Montoya anser att det saknas stöd i rättskällorna för att tillämpa denna uppdelning av ställföreträdaruppdraget.⁴⁰ Hon lyfter fram flertalet problem med den nuvarande ordningen, däribland det faktum att det i praktiken många gånger är omöjligt att veta vilka konkreta uppgifter som faller inom vilken uppdragsdel, då de olika uppdragsdelarna i mångt och mycket går in i varandra.⁴¹ Fridström Montoya utvecklar sina resonemang i sin avhandling Leva som andra genom ställföreträdare – en rättslig och faktisk paradox och anser att det såväl praktiskt som juridiskt finns svårigheter med gränsdragningen mellan de olika uppdragsdelarna. Som exempel lyfter hon fram regeln i 12 kap. 4 § FB som stadgar att den enskildes medel vid ställföreträdarskap bland annat ska användas till dennes ”nytta”. Regeln tar sikte på hur den ekonomiska förvaltningen ska skötas, men Fridström Montoya pekar på förarbetena till lagen och poängterar att formuleringen innebär en skyldighet att inom ramen för förvaltning av egendom även sörja för huvudmannens person.⁴²

36 Se exempelvis Överförmyndarförvaltningen i Stockholms blankett för ansökan om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap, http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/God-man-och-formyndare/Blanketter/, hämtad den 3 oktober 2016. Jfr Fridström Montoya (2014) s. 465.

37 Fridström Montoya (2015) s. 330.

38 Se exempelvis NJA 1999 s. 691.

39 Prop. 1987/88:124 s. 140.

40 Fridström Montoya (2014) s. 476.

41 A.a. s. 473 f.

42 Fridström Montoya (2015) s. 333.

I 12 kap. 2 § FB regleras ställföreträdarens skyldigheter gentemot sin huvudman.

Där stadgas att gode män och förvaltare i den mån det följer av deras förordnande ska bevaka huvudmannens rätt, förvalta dennes tillgångar samt sörja för dennes person.

Nyckelorden här är ”i den mån det följer av deras förordnande”. Detta synes tolkas som att det av förordnandet i sig måste framgå vilka av dessa tre områden som ställföreträdaren ska hjälpa huvudmannen med. Det anses vara en otillfredsställande ordning som ger upphov till förvirring för de berörda individerna.⁴³ Denna problematik uppmärksammades i betänkandet Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna⁴⁴ där det föreslogs att ramarna för en ställföreträdares uppdrag istället bör delas in i ekonomiska och personliga angelägenheter för att förtydliga uppdelningen. Att bevaka sin huvudmans rätt borde enligt utredaren anses vara ett självklart inslag i varje ställföreträdaruppdrag, oavsett om det är inriktat på personliga eller ekonomiska frågor.⁴⁵

Fridström Montoya argumenterar i sin avhandling för att uppdraget per definition innehåller alla tre delar, och att bisatsen ”i den mån det följer av deras förordnande”

snarare ska tolkas som en möjlighet för domstolen att begränsa förordnandet på så sätt som framgår av 11 kap. 7 § 2 st. FB, det vill säga till att gälla en viss angelägenhet eller viss egendom. Hon menar att oavsett eventuella begränsningar i förordnandet bör ställföreträdarens uppdrag alltid vara att inom ramen för förordnandet bevaka sin huvudmans rätt, sörja för dennes person och förvalta dennes egendom.⁴⁶

I NJA 1999 s. 691 refererade HD till tidigare nämnda förarbetsuttalande gällande precisering av ställföreträdarens uppgifter,⁴⁷ och underströk vikten av att domstolarna vid anordnande av ställföreträdarskap⁴⁸ tydligt preciserar vad uppdraget ska omfatta. Det tycks finnas två bakomliggande skäl till HD:s resonemang. Man verkar ha velat betona vikten dels av att ställföreträdarskapet i varje enskilt fall anpassas till den enskildes

43 Fridström Montoya (2014) s. 475 f.

44 SOU 2004:112.

45 A. bet. s. 447 f.

46 Fridström Montoya (2015) s. 337.

47 Prop. 1987/88:124 s. 140.

48 I det aktuella fallet var fråga om godmanskap, men det finns enligt min mening ingen anledning att tro att något annat hade gällt om fråga var om förvaltarskap.

behov,⁴⁹ dels av principen om minsta ingripande åtgärd. HD nämner dessa två hänsyn tillsammans, men jag vill mena att det måste anses röra sig om två separata faktorer som ska påverka utformningen av ställföreträdarens förordnande.

Överlag är principerna om återhållsamhet och minsta ingripande åtgärd något som präglar dagens syn på ställföreträdarskap i stor utsträckning.⁵⁰ Ställföreträdarskap ses som ett nödvändigt ont – inte att använda förutom när det verkligen behövs – och vid tillämpningen av reglerna läggs stor vikt vid att värna den enskildes integritet och egenbestämmande.⁵¹ Det går att argumentera för att det är en sund inställning i teorin, men den ger upphov till problem i tillämpningen av reglerna i 11 kap. FB, något jag kommer att återkomma till nedan.

3.4.2 Synen på ställföreträdaren

Vem som kan förordnas som ställföreträdare regleras i 11 kap. 12 § FB, som stadgar att

”[t]ill god man eller förvaltare ska utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person”.

Då inga krav ställs på några särskilda kvalifikationer kan vi alltså konstatera att det rör sig om ett lekmannauppdrag, även om det i praktiken inte finns något som hindrar att exempelvis en socialtjänsteman åtar sig ett uppdrag som ställföreträdare.⁵² Några krav på särskild utbildning eller erfarenhet finns inte, och bestämmelsen har dessutom nyligen ändrats på så sätt att större vikt än tidigare tillmäts individens önskemål om vem som ska utses ställföreträdare för denne.⁵³ Lagrummets nuvarande lydelse gör gällande att om den enskilde föreslår en viss person som ställföreträdare ska denne utses om den anses lämplig och vill åta sig uppdraget. Denna förändring motiverades med argument om respekt för enskildas integritet och deras rätt till medbestämmande.⁵⁴

I 11 kap. 12 § 2 st. FB ställs krav på att personens lämplighet kontrolleras innan någon förordnas till ställföreträdare. Lämpligheten ska enligt lagtexten kontrolleras ”i

49 Jfr Walin & Vängby (2001), supplement 16, januari 2016 s. 11:20.

50 Odlöw (2005) s. 220.

51 Fridström Montoya (2014) s. 461.

52 Prop. 1987/88:124 s. 173.

53 Prop. 2013/14:225 s. 32 f.

54 A. prop. s. 32 f.

den utsträckning som behövs”, vilket enligt förarbetena ska tolkas som att lämplighetsprövningens omfattning får avgöras från fall till fall.⁵⁵ I förarbetena slås även fast att det är viktigt att överförmyndaren bedriver aktiv efterforskning vid lämplighetsprövningen.⁵⁶ Även om det alltid är rätten som fattar beslut om anordnande av ställföreträdarskap samt förordnande av en specifik god man eller förvaltare,⁵⁷ utförs lämplighetsprövningen av ställföreträdaren i regel av överförmyndaren.⁵⁸ Det sägs dock i förarbetena att domstolen och överförmyndaren har ett delat ansvar för att en person som förordnas som ställföreträdare är lämplig för uppdraget.⁵⁹

Jag kan av egen erfarenhet konstatera att noggrannheten i lämplighetskontrollerna varierar kraftigt hos landets överförmyndare.⁶⁰ I vissa fall anses det tillräckligt att inhämta utdrag ur belastningsregistret, Kronofogdemyndighetens register samt ett skriftligt åtagande från den presumtive ställföreträdaren. I andra fall behöver ställföreträdaren genomgå interna utbildningar och tester innan överförmyndaren tillstyrker att rätten förordnar personen som god man eller förvaltare. Denna ordning har kritiserats och förslag har lagts fram på att samordna utbildningen av ställföreträdare.⁶¹ Dessa förslag har sedermera resulterat i en ny bestämmelse, 19 kap. 18

§ FB, som stadgar att överförmyndaren eller överförmyndarnämnden ansvarar för att ställföreträdare erbjuds den utbildning som behövs. Ett enhetligt utbildningssystem saknas dock alltjämt.

3.4.3 Avslutande tankar om synen på ställföreträdarskapet och ställföreträdaren

Sammanfattningsvis kan sägas att ställföreträdarskapet numera betraktas som en frivillig hjälpinsats, ett lekmannauppdrag som den vanlige medborgaren kan välja att åta sig.⁶² Denna syn på ställföreträdarskapet är enligt min mening i många fall otillfredsställande

55 Prop. 2013/14:225 s. 34.

56 A. prop. s. 34.

57 Se 11 kap. 4 § FB samt 11 kap. 7 § FB.

58 Walin & Vängby (2001), supplement 15, januari 2015, s. 11:41.

59 Prop. 2013/14:225 s. 35.

60 Jfr SOU 2004:112 s. 789 och prop. 2013/14:225 s. 34.

61 SOU 2004:112 s. 802 ff.

62 Wallgren (2015) s. 30.

och framstår som en rest från en tid då samhället såg annorlunda ut än vad det gör idag.

Ställföreträdarskapet betraktas i lagstiftarens ögon som ett institut i utkanten av det juridiska regelverket, en udda fågel som i mångt och mycket ska sköta sig själv utan inblandning från domstolar och myndigheter. Denna ordning kan mycket väl ha varit välfungerande tidigare, men idag är den enligt min mening inte ändamålsenlig.

Ytterligare ett exempel på den under stundom förvirrade synen på ställföreträdar- skapen är deras juridiska tillhörighet. Ämnesområdet sorteras alltjämt in under familjerätten (och därmed civilrätten), och reglerna återfinns som ovan nämnts uteslutande i föräldrabalken. Odlöw anser dock i sin avhandling att reglerna kring de legala ställföreträdarskapen snarare bör klassificeras som någon form av civil socialrätt.

Han anför att regelverkets utformning ger intrycket – särskilt mot bakgrund av de hänsyn som ligger till grund för utvecklingen, vilka har behandlats ovan – att syftet är att reglera och hantera det sociala problem som nedsatt beslutsförmåga utgör, snarare än att reglera individers rättsförhållanden med andra enskilda.⁶³

Det bör dock noteras att förmynderskapsrätten alltjämt reglerar enskilda individer som utses till ställföreträdare för andra enskilda individer. De offentligrättsliga inslagen i detta civilrättsliga förhållande torde vara mer påtagliga i vissa fall än andra.

Ställföreträdarskapsreglerna har de facto sitt förflutna i samma hägn som reglerna om förmynderskap för barn, i och med att det tidigare inte gjordes någon skillnad mellan en minderårig och en omyndigförklarad.⁶⁴ Fridström Montoya liknar i sin avhandling förmynderskapsrätten vid ett träd, och menar att även om nya grenar växer fram (i form av dagens godmanskap och förvaltarskap) så behåller trädet sina rötter (i form av den ursprungliga förmynderskapsrätten). Hon anser att även om ett rättsligt institut utsätts för ”yttre påverkan” – i det här fallet i form offentligrättsliga influenser – så behåller det alltjämt sin identitet.⁶⁵ Det finns således olika sätt att se på förmynderskapsrättens juridiska tillhörighet.

63 Odlöw (2005) s. 105. Jfr Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 19.

64 Detta framgår exempelvis av det faktum att det före 1974 års reform var samma lagregler som gällde för förmyndare oavsett om huvudmannen var minderårig eller omyndigförklarad.

65 Fridström Montoya (2015) s. 67.

4 Internationell utblick

4.1 Norsk rätt

Denna del av arbetet kommer som rubriken antyder att ägnas åt en genomgång av gällande rätt på förmynderskapsrättens område i andra länder. Av utrymmes- och relevansskäl begränsas utblicken till två skandinaviska länder som enligt min mening är av särskilt intresse att studera, nämligen Norge och Finland.

I Norge reglerades de legala ställföreträdarskapen länge i två lagar, lov om umyndiggjørelse och lov om vergemål for umyndige.⁶⁶ Lagarna var gammalmodiga och inte föremål för någon nämnvärd revidering under årens lopp.⁶⁷ År 2001 tillsattes en kommitté med uppgift att utvärdera den förmynderskapsrättsliga lagstiftningen i landet, och 2004 redovisades uppdraget i betänkandet Vergemål.⁶⁸ Utredningen föreslog en ny lag att ersätta de två äldre lagarna, kallad lov om vergemål.⁶⁹ Förslaget innebar ett flertal större förändringar, bland annat avskaffandet av omyndighetsförklaringen.⁷⁰ Lagen trädde i kraft den 1 juli 2013, och innebar en betydande modernisering av förmynderskapsrätten i Norge.⁷¹ Ett exempel på hur lagen anpassats till dagens samhälle är det faktum att överförmyndarverksamheten – eller overformynderiet – gick från att vara en kommunal angelägenhet till att organiseras av fylkena, Norges motsvarighet till våra län.⁷² En centralisering av överförmyndarverksamheten ansågs vara en nödvändig utveckling, bland annat mot bakgrund av att overformynderiet tidigare prioriterades väldigt olika i olika kommuner. Det innebar exempelvis att det i vissa kommuner inte ens fanns något fast kontor för huvudmän och anhöriga att besöka, vilket ansågs otillfredsställande.⁷³

Ytterligare ett exempel på en förmynderskapsrättslig nymodighet som tog plats i den nya lagen är den så kallade framtidsfullmakten. Institutet regleras i 10 kap.

66 Odlöw (2005) s. 179.

67 SOU 2004:112 s. 388.

68 NOU 2004:16.

69 NOU 2004:16 s. 21.

70 Odlöw (2005) s. 179.

71 SOU 2015:80 s. 329.

72 2 kap. vergemålsloven. Jfr SOU 2015:80 s. 329.

73 NOU 2004:16 s. 270.

vergemålsloven och definieras i 78 § som en fullmakt för en eller flera personer att representera fullmaktsgivaren efter det att denne på grund av hälsoskäl inte längre är i stånd att tillvarata sina intressen inom de områden som omfattas av fullmakten.⁷⁴ Fullmakten börjar således inte gälla förrän hälsotillståndsrekvisitet är uppfyllt, därav namnet framtidsfullmakt.⁷⁵ Framtidsfullmakter som alternativ till legalt ställföreträdarskap har på senare år diskuterats flitigt även i Sverige,⁷⁶ och är något vi har anledning att återkomma till nedan i avsnitt 6.1.

I förarbetena till vergemålsloven konstaterades att det rimligtvis redan förekom att fullmakter användes som framtidsfullmakter, exempelvis när föräldrar ger fullmakt till sina barn att disponera deras pengar. Utredningen menade att dessa fullmakter förmodligen fortsatte att användas även efter det att föräldrarnas hälsotillstånd försämrats till den grad att de inte i lagens mening var kapabla att bevaka fullmakten.⁷⁷ Bestämmelserna om framtidsfullmakter i 10 kap. vergemålsloven är i sak överensstämmande med de förslag som lagts fram i svensk rätt, och är av privaträttslig karaktär på så sätt att det är fullmaktshavaren som enligt huvudregeln tar ställning till när fullmakten träder i kraft. Myndighetsinblandningen är därmed relativt liten.⁷⁸

En likhet mellan svensk och norsk lagstiftning är att fokus i stor utsträckning ligger på individanpassning av ställföreträdarskapet.⁷⁹ I 21 § 3 st. vergemålsloven stadgas att ett beslut om vergemål uttryckligen ska ta ställning till vergemålets omfattning, även inkluderande huruvida det bör begränsas ”sakligt” eller i tid. Vidare sägs att vergemålet inte ska göras mer omfattande än vad som är nödvändigt. Det går således att argumentera för att principerna om återhållsamhet och minsta ingripande åtgärd kommer till än tydligare uttryck i norsk rätt jämfört med den svenska regleringen.

Principerna som följer av 21 § vergemålsloven gäller nämligen för alla former av vergemål, medan den svenska motsvarigheten återfinns i 11 kap. 7 § FB som endast

74 Jfr SOU 2015:80 s. 330.

75 SOU 2015:80 s. 332.

76 Se exempelvis SOU 2004:112, Del B, avsnitt 6.

77 NOU 2004:16 s. 293.

78 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 22.

79 SOU 2015:80 s. 330.

reglerar förvaltarskap. I förarbetena till vergemålsloven betonades också vikten av principen om minsta ingripande åtgärd inför reformeringen av förmynderskapsrätten.⁸⁰

I och med vergemålsloven ikraftträdande blev ställföreträdarskapet en helt frivillig hjälpinsats. I förarbetena fann man det både praktiskt och principiellt ohållbart att behålla den då rådande ordningen där envar i princip kunde tvingas att åta sig ett ställföreträdaruppdrag – ”å være verge bør være frivillig”.⁸¹ I och med vergemålslovens ikraftträdande infördes en ny ställföreträdarroll kallad ”faste verger”, vilket i sak innebar en uppdelning mellan lekmannamässiga och professionella (”fasta”) ställföreträdare.

Fasta ställföreträdare utses enligt 26 § vergemålsloven av fylkesmannen, men några särskilda krav på kvalifikationer finns inte utöver att en fast ställföreträdare måste inge utdrag ur belastningsregistret innan den förordnas. I förarbetena framhölls rekryteringssvårigheter som en anledning att inrätta faste verger, och man pekade även på hur liknande lösningar hade varit framgångsrika i Danmark och Finland.⁸²

4.2 Finsk rätt

Den finska motsvarigheten till legal ställföreträdare kallas ”intressebevakare” och regleras i lagen om förmyndarverksamhet (nr 442/1999) samt lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt (nr 477/2016). Materiellt liknar ställföreträdarskapsreglerna de svenska i relativt stor utsträckning. 8 § lagen om förmyndarverksamhet stadgar att en intressebevakare får förordnas av domstol för en person som på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna, försvagat hälsotillstånd eller annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen eller sköta ekonomiska eller personliga angelägenheter. Även i den finska förmynderskapsrätten kommer principen om minsta ingripande åtgärd till tydligt uttryck i lagtexten. 18 § lagen om förmyndarverksamhet, som reglerar begränsning av handlingsbehörigheten för huvudmän, stadgar dels att ingen får omyndigförklaras om

80 NOU 2004:16 s. 134 f.

81 NOU 2004:16 s. 174.

82 NOU 2004:15 s. 178 f.

mindre ingripande åtgärder är tillräckliga för att trygga huvudmannens intressen (2 st.), och dels att handlingsbehörigheten inte heller i övrigt får begränsas mer än nödvändigt (3 st.).

Precis som i Norge finns idag lagstiftning kring framtidsfullmakter i Finland.

Institutet fyller i princip samma funktion som i Norge, och regleras i lagen om intressebevakningsfullmakt (nr 648/2007) som enligt 1 § tillämpas på

”en fullmakt som fullmaktsgivaren har förordnat att skall träda i kraft, om han eller hon förlorar förmågan att sköta sina angelägenheter på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak.”

I förarbetena till lagen om intressebevakningsfullmakt konstaterades att fullmakten var tänkt att fylla samma syfte som intressebevakningen, med skillnaden att huvudmannen vid utställandet av en intressebevakningsfullmakt själv väljer fullmäktigen och bestämmer vad fullmakten ska omfatta. Denna ordning menade man skulle innebära att myndigheternas tillsyn över fullmäktigen skulle vara mindre omfattande än tillsynen över en intressebevakare.⁸³ Faktum kvarstår dock att den finska regleringen av intressebevakningsfullmakter har en mer offentligrättslig karaktär än den norska motsvarigheten, i och med att det är förmyndarmyndigheten som beslutar när en intressebevakningsfullmakt träder i kraft.⁸⁴

Sättet på vilket intressebevakarverksamheten är organiserad skiljer sig betydligt från den svenska konstruktionen. Enligt 1 § lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt ankommer det på staten att ordna intressebevakningstjänster, vilket enligt lagrummets andra stycke innebär att se till att det regionalt finns tillräckligt med intressebevakningstjänster för intressebevakaruppdrag enligt lagen om förmyndar- verksamhet. Det är med andra ord en betydligt mer centraliserad ordning än den svenska. Centraliseringen motiverades i förarbetena framför allt av rättssäkerhetsskäl.⁸⁵

83 RP 52/2006 rd s. 11.

84 Lagrådsremiss den 22 september 2016 s. 21.

85 RP 146/1998 rd s. 79. Propositionen gäller den tidigare gällande lagen om ordnande av intressebevaknings- tjänster i förmyndarverksamheten (nr 575/2008), men det finns ingen anledning att tro att de hänsyn som låg till grund för den föregående lagen inte fortfarande gäller idag. Lagen om statens rättshjälps- och

Den kanske största skillnaden gentemot svensk förmynderskapsrätt är det faktum att allmänna intressebevakare är anställda. Huvudregeln är att intressebevakningstjänster produceras av myndigheterna, men enligt 4 § lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt kan ett rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt efter samråd med justitieministeriet köpa in tjänsterna från exempelvis företag. Oavsett vem som producerar intressebevakningstjänsterna är det dock fråga om ett professionellt arbete.

Det säger mycket om den finska synen på institutet. Intressebevakarna inte bara behandlas som yrkesmän, de är de facto yrkesmän. En anställd intressebevakare kan enligt uppgift ha hundratals uppdrag samtidigt.⁸⁶ Det finska systemet anses välfungerande,⁸⁷ och stegen som tagits för att centralisera tillsynen och professionalisera ställföreträdarrollen har uppmärksammats även i svensk media.⁸⁸

5 Legala ställföreträdare – proffs eller lekmän?

5.1 Introduktion

I följande avsnitt ämnar jag dissekera de problem som föreligger gällande ställföreträdarens roll i dagens samhälle, och synen på densamma. Analysen kommer att ske utifrån tre separata perspektiv, nämligen huvudmannens, ställföreträdarens och samhällets. Avsnittet kan måhända ge en något pessimistisk bild av gällande rätt, men jag anser att den synen är befogad. En mängd problem och konfliktytor kommer att lyftas fram, med den gemensamma nämnaren att de alla direkt eller indirekt har att göra med den problematiska synen på ställföreträdaren.

intressebevakningsdistrikt, som ersatt lagen om ordnande av intressebevakningstjänster i förmyndarverksamheten, är nämligen materiellt sett snarlik den tidigare gällande lagen.

86 SOU 2004:112 s. 392.

87 NOU 2004:16 s. 179.

88 Se exempelvis SVT:s artikel ”Justitieministern: ’Angeläget att rätta till brister’”, http://www.svt.se/ug/

justitieministern, hämtad den 24 november 2016.

5.2 Huvudmannens perspektiv

5.2.1 Mångförmyndare

Det känns naturligt att för det följande ta avstamp i huvudmannens perspektiv. Det är trots allt – som ovan nämnts – individen som ska stå i fokus. Jag kommer i det följande att diskutera aspekter av den nuvarande ordningen som får negativa konsekvenser för den enskilde, ibland trots att det explicita syftet med regelverket tycks vara att gagna och skydda denne. Det har under de senaste åren riktats skarp kritik mot ställföreträdare, framför allt i massmedia. Kritiken går oftast ut på att ställföreträdarna på ett eller annat sätt missköter sina uppdrag.⁸⁹

Ett av de problem som hårdast drabbar huvudmännen är de ställföreträdare som internt på överförmyndarförvaltningarna kallas mångförmyndare, det vill säga ställföreträdare med många uppdrag.⁹⁰ Utifrån min egen erfarenhet kan sägas att det finns ställföreträdare som på ett bra sätt klarar av att sköta mängder av uppdrag parallellt. Dessa ställföreträdare betraktar dock – med rätta – utövandet av sina uppdrag som ett heltidsjobb, vilket rimmar illa med tanken om ställföreträdarskapet som ett lekmannauppdrag. Jag har även sett exempel på mångförmyndare som inte klarar av att sköta alla sina uppdrag på ett tillfredsställande sätt. I många fall sköts ekonomin på ett dugligt sätt, men omsorgen om personen brister. Detta är inte särskilt förvånande, det är svårt att se hur en ställföreträdare ska lyckas skapa och bibehålla ett intimt band med varje huvudman när denne hanterar upp emot 30 uppdrag parallellt. Denna problematik har även lyfts fram i förarbetena, där man ser en risk med att så kallade mångförmyndare inte lyckas tillgodose samtliga huvudmäns intressen.⁹¹

Det bör här påpekas att då överförmyndaren utövar tillsyn över alla ställföreträdare enligt 12 kap. 9 § FB så upptäcks i idealfallet misskötsel av uppdrag i ett tidigt stadie.

Även hos överförmyndarna ligger dock störst fokus på skötseln av den ekonomiska förvaltningen. Av egen erfarenhet kan sägas att lejonparten av den tillsyn som utövas

89 SOU 2004:112 s. 789. Se även exempelvis SVT:s granskning under våren 2016,

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/god-man-plundrade-lenas-konto-hade-knappt-rad-med-mat, hämtad den 20 november 2016.

90 Jfr SOU 2004:112 s. 789.

91 Prop. 2013/14:225 s. 36.

sker genom granskning av ställföreträdarens års- och sluträkningar. Någon omfattande tillsyn över hur de icke-ekonomiska delarna av uppdraget sköts hinns i regel inte med.

Den främsta anledningen till att detta fenomen förekommer tror jag är de svårigheter som överförmyndarna runtom i Sverige har att rekrytera nya ställföreträdare.⁹² Jag kan av egen erfarenhet säga att det är lockande att låta en villig person åta sig ännu ett uppdrag – trots att denne redan har många – av den enkla anledningen att personen är villig att åta sig uppdraget. Detta problem är givetvis samhällets snarare än den enskilde huvudmannens, varför vi kommer ha anledning att återkomma till det nedan. Men redan här kan konstateras att bristen på villiga ställföreträdare får konsekvenser inte bara för myndigheternas arbete utan än mer för de hjälpbehövande huvudmännen.

Sammanfattningsvis kan sägas att det kan framstå som något märkligt att kalla en ställföreträdare med 20–30 uppdrag för en lekman. Dessvärre är dessa ställföreträdare ofta just lekmän. En privatperson som uppfyller lagens krav på rättrådighet och erfarenhet är inte per automatik kapabel att sörja för mängder av hjälpbehövande människor samtidigt. Att en ställföreträdare anses lämplig för ett uppdrag behöver inte betyda att denne även är lämplig för tio eller tjugo uppdrag.⁹³

5.2.2 Okunniga ställföreträdare

Ett annat problem med den rådande ordningen sett ifrån huvudmannens perspektiv är den stundtals obefintliga utbildning som en ställföreträdare genomgår innan vederbörande förordnas, något som berörts ovan. Enligt 19 kap. 18 § FB ansvarar överförmyndaren för att ställföreträdare erbjuds erforderlig utbildning, men det saknas alltjämt ett enhetligt regelverk för utbildningen av ställföreträdare.⁹⁴ Det kan tyckas något märkligt med tanke på att det rör sig om lekmän. Dessutom leder ovan nämnda rekryteringssvårigheter till att överförmyndarna är benägna att godkänna i princip vem

92 SOU 2004:112 s. 800.

93 Jfr resonemanget i prop. 2013/14:225 s. 36 där man menar att antalet uppdrag ställföreträdaren har sedan tidigare bör vara en faktor i lämplighetsprövningen av ställföreträdaren för nya uppdrag.

94 Jfr SOU 2004:112 s. 801 där problematiken uppmärksammades.

som helst som ställföreträdare, så länge personen är villig att åta sig uppdraget.

Situationen blir problematisk i fall där okunniga och ibland direkt olämpliga ställföreträdare förordnas i brist på bättre alternativ. Det kan även röra sig om en förvisso kompetent ställföreträdare som åtar sig ett alltför komplicerat uppdrag. I bägge fallen blir huvudmannen lidande.

5.3 Ställföreträdarens perspektiv

5.3.1 Utbildning

Ur ställföreträdarens perspektiv finns ett flertal problem med den nuvarande ordningen.

En genomgående orsak till dessa problem är enligt min mening den förvirrade synen på ställföreträdarens roll, där han eller hon ses som en lekman men i många fall förväntas bete sig som en yrkesman. Förvirringen skapar ett flertal problem i utövandet av ställföreträdarskapet, och i det följande ska några av dessa konfliktytor beröras.

Som nämnts ovan är utbildningen av ställföreträdare i många fall bristfällig, vilket får till konsekvens att mängder av ställföreträdare förordnas som i bästa fall är oförberedda och i värsta fall direkt okunniga. Den rådande situationen kring utbildningen av ställföreträdare för med sig negativa konsekvenser inte bara för huvudmännen utan även för berörda ställföreträdare. I förarbetena läggs mycket fokus på en tydligare reglering av lämplighetsprövningen av ställföreträdare, men även vikten av utbildning av ställföreträdare har uppmärksammats.⁹⁵ Numera stadgas som ovan nämnts i 19 kap. 18 § FB att ”[ö]verförmyndaren eller överförmyndarnämnden ansvarar för att gode män och förvaltare erbjuds den utbildning som behövs”. Någon närmre reglering av vad denna utbildning bör innehålla finns dock inte, och det är alltjämt så att kvaliteten hos och omfattningen av kommunernas utbildningar varierar kraftigt.⁹⁶ Konsekvensen blir att ställföreträdare runtom i landet ges helt olika förutsättningar för att lyckas med sitt uppdrag. Kommunernas resurser och förmåga att organisera

95 Prop. 2013/14:225, avsnitt 6.

96 Jfr prop. 2013/14:225 s. 20.

utbildningen avgör vilka förutsättningar ställföreträdaren har för att lyckas med sitt uppdrag.

I förarbetena poängteras att utbildning av ställföreträdare är viktigt inte bara för huvudmännens skull utan även för ställföreträdarna.⁹⁷ Det sägs att överförmyndaren bör ha det övergripande ansvaret för att utbildning kommer till stånd, och man uppmuntrar samarbete kommuner emellan i hanteringen av utbildningsfrågor.⁹⁸ Denna formulering ger intrycket av att regeringen gärna ser att utbildningen av ställföreträdare blir mer homogen i landets kommuner, något som jag menar vore väldigt positivt. Därför ställer jag mig frågande till varför regeringen inte tydligare tar ställning till detta i förarbetena.

Som ovan nämnts identifieras problemet med de olika nivåerna på utbildning som erbjuds av landets överförmyndare, men det talas aldrig om hur man löser detta problem. Enligt min mening vore det fördelaktigt att få till stånd någon form av centralisering av utbildningsinsatserna. En sådan centralisering behöver inte nödvändigtvis innebära att all utbildning av ställföreträdare sker på statlig nivå, den kan givetvis även i fortsättningen vara lokal. Det vore dock gynnsamt för samtliga inblandade om det exempelvis togs fram ett utbildningsmaterial på nationell nivå som samtliga överförmyndare har att förhålla sig till när de genomför sina utbildningar. En sådan lösning skulle innebära att man åtminstone skulle kunna säkerställa någon form av lägstanivå på utbildningen, vilket skulle gagna ställföreträdarna och i förlängningen även huvudmännen och samhället – genom att färre dåligt förberedda ställföreträdare förordnas som sedan kan komma att behöva bytas ut.

Vidare anser regeringen att ställföreträdare inte bör vara skyldiga att genomgå utbildning innan de åtar sig ett uppdrag, eftersom nivån på ställföreträdarens förkunskaper kan variera kraftigt.⁹⁹ Jag delar delvis denna uppfattning, men inte av de skäl som lyfts fram i förarbetena. Jag vill mena att uppdragets karaktär är en långt viktigare faktor än ställföreträdarens egenskaper i bedömningen. För ett enkelt uppdrag vore det orimligt och framför allt kostnadsineffektivt att kräva att ställföreträdaren genomgår

97 Prop. 2013/14:225 s. 20.

98 A. prop. s. 21.

99 A. prop. s. 21.