Förutsättningar som lärare upplever att de har för att utarbeta anpassningar

Den sista forskningsfrågan handlade om vilket stöd lärare har när de utformar sina anpassningar. Det framkom att arbetet med anpassningar måste utgå från en gruppnivå. I studien angavs två skäl till att anpassningarna i första hand måste vara på gruppnivå. Den ena anledningen var att man oftast är ensam lärare i klassrummet. Det var således en resursfråga. Den andra anledningen handlade om en vilja att inte peka ut enstaka elever utan istället försökte man hitta anpassningar som gynnade alla elever.

Först måste man ju fundera om man kan göra anpassningar som gynnar alla då finns det ju ingen anledning att bara göra det för vissa utpekade elever […] kan man göra samma sak med hela klassen utan att någon tar skada av det då tycker jag att man ska göra det. (L5)

De flesta tillfrågade arbetade oftast fram anpassningarna på egen hand. Flera framhöll att de hade kollegor att bolla med men oftast var det ett ensamjobb. Ett skäl var att läraren såg det som sin uppgift som klasslärare, men även att man som klasslärare kände sina elever bäst.

Jag brukar klura ut det mesta själv. Under alla år har man träffat på många typer av elever. Jag har också fantastiska kollegor att bolla med, men inte så ofta jag behöver ta hjälp av dem just med anpassningar, jag känner mina elever bäst. (L3)

I studien framhölls vikten av att få eleverna involverade. L4 såg en vinst i att prova sig fram för eleverna behövde se att det inte var så farligt att misslyckas. Eleverna involverades i sina anpassningar genom samtal om hur de ville ha det i klassrummet för att kunna lyckas.

Jag klurar mest själv. Jag är inte rädd för att misslyckas, jag provar och om det inte fungerar så provar jag bara något annat. Om jag ska lära mina elever att det inte är farligt att misslyckas måste jag våga visa dem att jag också misslyckas. Jag tycker också det är viktigt att prata med mina elever, de brukar kunna berätta vad de behöver för att lyckas i klassrummet, för det är ju mitt viktigaste uppdrag, att få eleverna att lyckas i klassrummet. (L4)

33

L1 beskrev att hen inte arbetat med så “svåra” barn tidigare och då inte behövt ta stöd av någon. I nuvarande klass fanns däremot ett behov av ett bollplank för att hitta rätt

anpassningar för sina “svårare” elever. Då vände läraren sig till specialläraren på skolan och till sina närmsta kollegor. M1 beskrev hur hen brukade ta stöd av kollegor och även från Facebookgrupper.

Jag brukar fråga mina kollegor och även nu det utökade kollegiet med Facebookgrupper, därifrån har jag fått många bra idéer på lektionsupplägg och anpassningar. Visst att vi har en specialpedagog, en på 400 elever, vi hinner tyvärr inte bolla så mycket om anpassningar utan vi alla uppfinner hjulet i våra klassrum. (M1)

L2 hade ofta stöd av en fritidspedagog i klassrummet och att det då var lättare att anpassa undervisningen eftersom de kunde dela upp klassen. Att ha möjlighet att ha en mindre grupp elever beskrev flera lärare som ett sätt att skapa en lugnare miljö men framförallt hinna med eleverna på ett annat sätt. L1 beskrev sitt samarbete med en resursassistent.

Jag har ofta en resurs i min klass, om inget oförberett händer och hon behövs någon annanstans under dagen. När hon är där har vi möjlighet att sitta med den eleven i min klass som behöver mycket stöd, när jag är själv och alla behöver hjälp samtidigt så har jag inte en chans att hinna med honom. När resursen finns med i klassen gör vi ofta så att han får sitta utanför i ett mindre rum, så att han och alla andra får lugn och ro. (L1)

L7 tyckte att observation av elever fungerade väl. Observation sågs som ett väldigt tydligt sätt att få hjälp med att synliggöra vad eleverna gjorde och inte gjorde.

När man ser vad hon har skrivit också, hur många gånger som de gör annat än vad de ska, ja men det kan också vara att de lyfter blicken åt ett håll eller gör något ljud eller reser på sig ja allt sånt där då ser man ju att det är många fler gånger än vad vi kanske trodde att det var. (L7)

I studien uttrycktes även en frustration över att inte lyckas möta alla sina elevers behov i deras klassrum. Frustrationen gällde framförallt de elever som hade stort rörelsebehov för de upplevdes svåra att ha i inkluderande klassrum. Några beskrev att de saknade stöd i hur de skulle hantera situationen i klassrummet. L4 berättade om hur jobbigt det kändes när andra elever upplevde barn med koncentrationssvårigheter/diagnos ADHD som störande.

34 Det är svårt när de andra barnen tycker att de här barnen är störande. De anses ofta vara jobbiga och jag tycker det är svårt att få de andra eleverna att förstå varför det här barnet beter sig annorlunda och såklart svårt för dem att förstå varför vissa barn har andra krav på sig än vad de har, hur mycket man än försöker förklara. (L4)

Även om majoriteten ansåg att de utarbetade anpassningarna till största del på egen hand framträdde en bild av att de flesta kunde få stöd vid behov. Lärarna berättade att de hade kollegor eller resursteam inom kommunen som de kunde vända sig till för att få stöd och råd. Ett problem som beskrevs var svårigheten att hitta tiden med speciallärare eller

specialpedagog för att diskutera anpassningar.

För att ha bättre förutsättningar att möta elevernas behov önskade flera intervjupersoner att klassrummet var mer anpassat. De beskrev en önskan om att anpassa lärmiljön så att bemötandet av eleven blev bättre. M7 ville erbjuda mer praktiskt material i undervisningen för att möta behovet av anpassningar i matematikundervisningen. Den fysiska lärmiljön skulle vara mer flexibel och ett exempel som M5 tog upp var ståbord. I studien framkom en bild av att lokalerna inte riktigt var anpassade efter elevernas behov och därför var det svårt att tillgodose barnens behov av lugn och ro trots försök med skärmar, hörselkåpor och liknande anpassningar.

L7 upplevde att det fanns ett behov av att få bättre stöd i att samverka med familjen. Bilden som framträdde var att svårigheter kunde uppstå när skola och hem inte riktigt upplevde elevens svårigheter på samma sätt. En fungerande samverkan med familjen skulle i första hand underlätta för eleven.