I kommande avsnitt kommer jag koppla min text till bland annat fyra olika diagram. Som går att se i figur 3, illustrerar de mörka färgerna i diagrammet, familjehem som består av ett föräldrapar av två olika kön medan de ljusa delarna i diagrammet representerar de familjehem som på något sätt avviker fån heteronormen. I följande figurer, 4, 5 och 6, används färgerna på samma sätt. De ljusa partierna i de tre sista figurerna, är sedan uppdelade i en egen del som representerar hur många familjehem som har ett placerat barn och inte. Den turkosa delen visar antalet familjehem med ett placerat barn medan den rosa delen av cirkeldiagrammet åskådliggör hur många familjehem som ännu inte har ett placerat barn hos sig. För att se vilka kommuner som tillhör vilka färger, se figur 3 på s. 30.
Figur 4: familjehem för kommuner som tillhör grön grupp – kommuner med mer än 20 000 invånare. Illustrerad av författaren.
Figur 5: familjehem för kommuner som tillhör blå grupp – kommuner med mellan 10 000 och 20 000
invånare. Illustrerad av författaren.
Figur 6: familjehem för kommuner som tillhör gul grupp – kommuner med mindre än 10 000 invånare.
Illustrerad av författaren.
Utifrån dessa olika diagram kan resultatet tolkas på olika sätt. Till att börja med, genom figur 3, går det att utläsa att det procentuellt är lika vanligt med familjehem som avviker från heteronormen i gröna- (stora kommuner) samt blåa kommuner (mellankommuner). Om fokus istället ligger individuellt på de olika komungrupperna, och därmed figur 4, 5 och 6, går det att utläsa att det är vanligast med familjehem som följer heteronormen i de
större kommunerna medan de mindre kommunerna har procentuellt mest familjehem som avviker från heteronormen. Det är även endast i de gula kommunerna som alla familjer har ett placerat barn hos sig. Under intervjun med både Cecar och Adam nämner de att de tror att det över huvud taget är vanligare med homosexualitet i större städer. De menar att det på landsbygden inte är lika fritt som i städerna. I mindre orter riskerar homosexuella att stigmatiseras och utsättas för olika rykten på grund av att den traditionella familjekonsetalltionen är mer befäst bland personer som bor på mindre orter. Adam berättar:
För fortfarande är det ju så att i majoritetssamhället går inte pojkar i tyllkjol om de inte bor på.. ja, på södermalm i Stockholm så väcker det kanske inte så stor uppmärksamhet. Men i Småland väcker det uppmärksamhet med pojkar i tyllkjol. (Adam)
Och även Cecar refererar till ett friare Stockholm.
Vi är säkert färre antal homosexuella par som lever här än vad som lever i storstäderna. […] jag tror att man har dem här traditionella värderingarna som präglar de här småbyarna häromkring på många sätt, på gott och ont gör att… som homosexuell så har man nog rätt länge känt att, det är friare i Stockholm. Som par är det enklare att leva. (Cecar)
Adam forsätter att beskriva att pojkar som gärna vill gå i tyllkjol kan riskera att få olika svårigheter i skolan, exempelvis mobbing. Bekymret är enligt Adam att det väcker uppmärksamhet då det inte följer det vanliga. Det som är intressant utifrån detta uttalande är att det inte helt och hållet stämmer med den statistik jag kan presentera. De gula kommunerna, som ugör de kommuner med ett invånarantal mindre än 10 000 invånare, är de kommuner där det procentuellt är vanligast med olika familjekonstellationer för familjehem. Det är också inom en gul samt en blå kommun som de enda två samkönade familjehemsföräldrarna är bosatta. Enligt Cecars och Adams uppfattningar borde det vara som vanligast i en grön kommun. Det går också att konstatera att, vare sig fokus ligger på figur 3 eller figur 4, 5 och 6, är familjehem med ett heterosexuellt föräldrapar som vanligast i kommuner som tillhör den gröna gruppen, det vill säga de större kommunerna
i Småland. Något mer som är vanligare bland de större kommunerna är antal icke heteronormativa familjehem utan ett placerat barn.
Det finns ingen akutell forskning som berör eller kan redogöra för hur mitt resultat och mina respondenters föreställningar överensstämmer med verkligheten i stort. Därför kan jag inte heller uttala mig om statistiken för Småland är representativt för hela Sverige. Däremot kan jag se ett samband kring respondenternas svar samt statistiken för kommungrupperna. Som tidigare sagts representerar mina respondeter två olika grupper – blå och grön, och jag vill inte presentera vem som tillhör vilken grupp då det kan bli lättare att identifiera individen (då de endast är tre respondenter). De/den intervjupersonen(erna) som arbetar i en kommun som tillhör den gröna gruppen, kunde oftare i intervjun ge svar som gick i linje med heteronormen, i jämförelse med respondenten(erna) som tillhörde en blå kommun. Det kunde exempelvis vara exempel som då alltid utgick ifrån en familj med mamma och pappa som angavs med könstypiska namn. Något som också var vanligt var de antaganden som gjordes under det strukturerade intervjun. Det var mindre sällan att en gul kommun förde fram antaganden att alla ensamstående var heterosexuella än en grön kommun, även om det skedde för alla kommungrupper. Att familjehem som följer heternormen är vanligare i gröna kommuner kan bero på att anställda inom socialtjänsten i mindre kommuner har reflekterat över egna erfarenheter och i större mån följer en modern familjeteori som Franséhn beskriver, än de större kommunerna.
6 . Slutsatser
Genom min studie kan jag sammanfattningsvis konstatera att socialsekreterare och enhetschefer som är anställda inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg (som utreder och beslutar om familjehem) bär på heteronormativa uppfattningar och antaganden. Hur dessa påverkar beslut och antaganden kan jag inte dra några slutsatser om, utan kan endast göra tolkningar utifrån de samband jag kan se mellan det som sagts av mina respondenter samt den statistik jag fått fram utifrån min strukturerade intervju. Mina tolkningar visar att familjehem som på något sätt avviker från heteronormen – samkönade par, ensamstående eller på annat sätt inte instämmer i den familjekonstellation som modern familjeteori och queerteoretiker menar är enligt heteronormen, inte möts av socialtjänsten på samma sätt som ett heterosexuellt familjehem gör. Precis som IFO-chefen Helena Björk uttrycker (för mer information, se problemformulering, s. 3) har en
icke heteronormativ familj chans att bli godkänd som familjehem men att det senare blir sällan ett placerat barn hos dem. Detta kan enligt mitt resultat bero på många olika faktorer, som bland annat matchning och biologiska föräldrar. Min uppfattning är däremot att den mest betydande faktorn, som också är grundläggande för matchning och de biologiska föräldrarnas acceptans, är socialsekreterarens tolkningsföreträde. Som jag tagit upp i mitt resultat är matchningen beroende av hur socialsekreteraren läser av situationen, barnet och familjehemmet. Om det då är en socialarbetare vars åsikter är att exempelvis ett samkönat, manligt par inte kan vara föräldrar utifrån att de är två män, vilket det enligt mina respondenter finns inom socialtjänsten, blir dessa bortsållade utifrån sin sexuella läggning. Tidigare forskning och olika teorier, vilket jag båda har tagit upp tidigare i min studie, påvisar att könsdominerade egenskaper som klassas nödvändiga för ett barn, är socialt konstruerade och ett barn är inte beroende av könet på föräldern utan istället hur föräldern beter sig. Att socialtjänstens anställda på sådant vis blir påverkade av egna föreställningar stärker Herz resultat att socialsekreterare mer sällan grundar sina beslut på forskning och teorier utan utefter sina egna åsikter och erfarenheter om vad en ”normal” familj är. (Herz, 2012:38)
Resultatet visar vidare att familjehem som följer heteronormen är större i antal godkända än icke heteronormativa familjehem. Eventuellt kan denna statistik tolkas som missvisande eftersom den inte säger någonting om hur många familjer över huvud taget det finns i en viss kommun. En kommun som exempelvis har tjugo familjer som består av heterosexuellt familjepar samt en familj som är samkönat, varav åtta heterosexuella familjer samt det samkönade paret är familjehem, kan tolkas olika beroende på vilket perspektiv som används. Antingen kan det visa att ca 88% av familjehemmen är heterosexuella medan endast 22% är samkönat. Om istället alla räknas in går det att se att 100% av kommunens alla samkönade par är familjehem medan endast 40% av kommunens heterosexuella är godkända som familjehem. På samma sätt kan min statistik bli vilseledande. Utifrån de svar jag fått från mina respondenter, exempelvis vilka som tar kontakt och inte, hur de olika familjehemmen i stora drag följer samma mönster, kan jag dock anse min statistik som gällande.
En annan slutsats jag kan dra är att det förekommer en stor kunskapskälla angående familjehem i samband med heteronormen. Den forskning jag tidigare presenterat berör antingen arbete kring kontaktfamilj, socialsekreterares allmänna arbete eller forskning
kring hur ett barn påverkas av förälderns sexuella läggning – varav biologiska föräldrar inte är inblandade i jämförelse med situationen för ett familjehem. Enligt min mening behövs detta forskningsområde beforskas i och med att socialtjänst är en stor del av samhällets alla verktyg för socialt arbete. Om barn fortsätter att placeras i heteronormativa familjer, får även de heteronorma erfarenheter och växer upp utifrån heteronormen. Om forskning istället undersöker hur socialsekreterare, allmänt och i hela landet, påverkas av heteronormen kan heteronormativa antaganden synliggöras och på så sätt kan heteronormen i viss mån sluta vidmakthållas och reproduceras.
Mina respondenter var fullt medvetna om att olika familjekonstellationer finns och att heterosexualiteten är dominerande i samhället. Dock tyckte de inte att heterosexualiteten var det givna och att heteronormen är på väg att tappa styrka. I min analys kunde jag däremot se att de alla tre ofta utgick från heterosexuella antaganden som heteronormativa exempel och åsikter. Enligt Queerteoretikerna Berg och Wickman är heternormen ofta en omedveten tanke som uttrycker sig automatiskt. Människor utgår från deras egna erfarenheter och eftersom heterosexualitet är dominerande i samhället, tänker också majoriteten utefter dessa uppfattningar. Genom att istället reflektera över ens åsikter och erfarenheter kan heternormativa åsikter synliggöras och diskuteras. (Berg &Wickman, 36) Om de heteronormativa antagandena och åsikterna fortskrider vidmakthåller den heterosexuella läggningen sin överordnade position det redan har i samhället (Mattson, 2015:68).
Under studiens gång har jag blivit varse om mina egna fördomar. Jag har ofta blivit positivt överraskad över mina respondenters svar och hade från början trott att de i större grad skulle följa heteronormen än vad som var fallet. Mina fördomar har varit baserade på rena antaganden från min sida men även från den tidigare forskning jag tagit del av samt olika vardagsartiklar som ofta rapporterar om socialsekreterarnas oförmåga att vara neutrala i sitt arbete. Att mina fördomar inte visade sig stämma, pekar enligt mig i riktning att socialtjänsten utvecklats och är på väg mot ett arbete som blivit mer opåverkat av heteronormen och eventuellt andra normativa föreställningar.