Att ensamstående män inte är familjehem i samma utsträckning som ensamstående kvinnor kan alltså möjligen förståt utifrån heteronormen och könsroller, utifrån respondenternas svar. Kan den låga siffran för det totala antalet familjehem som avviker heternormen förklaras på ett liknande sätt? Enligt alla tre respondenter blir familjehemmen inte utredda efter kön, sexualitet, familjekonstellationen eller liknande. De menar istället att det är relationen mellan barn och vuxen som står i centrum – hur den vuxna är som förälder. Bertil säger bland annat att
Det är mänskliga relationer det handlar om i första hand. […] det är ju relationerna mellan dem och barnet, och kvalitén på dem relationerna
någonstans. Och stadigheten. Det är det som jag tror ändå räknas. För det är ju ändå det som räknas sen. Det hjälper inte vilket könsorgan du har så att säga. Om du inte kan stå upp för barnet, så spelar det ingen roll (Bertil).
Denna typ av utredningsform som Bertil talar om kan kopplas till vad Wainright och Patterson lyfter fram angående vad som är viktigt för ett barn utveckling. De menar att det är processen mellan barn och föräldern som är det viktiga för kvalitén på föräldraskapet, inte vilket slags familjekonstellation barnet växer upp i (Wainright & Patterson, 2008:125). På sådant vis avviker utredningen från en heteronormativ föreställning. En relation mellan ett barn och en vuxen, som ses som barnets förälder, kan enligt Adam kallas för en familj. Vid frågan vad en typiskt familj är tvekar alla tre respondenter men svarar sedan i liknelse med den typiska svenska kärnfamiljen – mamma, pappa och barn. Den moderna familjeteorin pekar på att denna sortens tanke är kopplad till heteronormen och att kärnfamiljen på så sätt är den så kallade normala familjen (Franséhn, 2004:88). Cesar berättar vidare att det i samhället finns olika former och typer och familjekonstellationer, vilket kan styrkas från den tidigare forskning som jag tidigare tagit upp, men att hans första tanke när han hör familj går i linje med kärnfamiljen. Cesar tror att denna familjekonstellation är stark från förr, innan jämställdhet och jämlikhet blev ett populärt ämne som idag diskuteras flitigt. Senare är det inte säkert att samma tanke knyts till dagens yngre barn då de, enligt Cesar, växer upp på ett annat sätt idag. De blir introducerade i att vara kritiska mot heteronormen genom tidningar, tv-program, läroböcker, med mera. Bertil menar att kärnfamiljen hänger kvar hos de äldre generationerna eftersom det finns någon slags längtan efter den idealbilden. Detta kan förklaras utifrån det Regner och Johnsson lyfter fram om normala familjer. Enligt dem lever ofta en familj utefter två typer – hur det faktisk är samt hur det borde vara. Familjekonstellationer som många familjer ofta lever utefter presenteras ofta i tv-program, populära böcker eller en familj som lyckats. (Regnér och Johnsson, 2007: 324) En längtan efter idealbilden kan på så sätt förklaras utefter att de äldre generationerna fortfarande lever efter de familjeformerna som producerades, då de var unga. Eftersom homosexuella inte fick laglig rätt att bilda en juridisk familj förrän 2003 (lagändring utefter utredning SOU 2001:10) kunde de förr kanske inte heller anses som en lyckad familj, då de rent juridiskt inte var någon. Som tidigare beskrivits menar både Adam samt de andra två respondenterna att det krävs minst ett barn för att en konstellation ska räknas
som en familj. Kärnfamiljen kunde på det viset bli en familj de älre generationerna levde utefter och kategoriserade som hur en familj borde vara, utifrån vad Regnér och Johnsson (2007:330) beskrivit. Enligt Bertil är det inte bara för familjekonstellationen heteronormen är stark, utan även inom familjen. Han menar att de typiska könsrollerna - att kvinnan är mamma som visar kärlek, empati, m.m. och mannen är pappa med mer struktur, ansvar m.m., fortfarande finns i majoriteten av alla familjer. Han menar att det syns speciellt bland deras familjehem, vilket också Cecar håller med om. Sammanfattningsvis säger de båda att flertalet familjehem ofta följer de könsnormer Stacey beskriver – kvinnan i familjen är den personen som ofta styr upp, har kontakt med socialtjänsten och är den primära för barnet medan mannen i familjen ofta är den händiga som fixar saker samt är den som till större del står för försörjningen. (2010:12,139) Bertil menar att dessa stereotypa könsroller ofta gör att modern tillskrivs vara den viktigaste personen för barnet.
Om ett barn blir omhändertaget på BB, ett spädbarn, så kanske det är det mest naturliga att det blir mamman då som, som står för det här första. […] för hon är den primära personen för barnet (Bertil).
Orden mamma och pappa tolkas dock inte enhetligt av alla tre respondenter, och precis som Regnér och Johnsson tidigare skrivit är moder(skap) och fader(skap) ett begrepp vars betydelse är beroende på vilken individ som blir tillfrågad (2007:324). Enligt Nationalencyklopedin är moderskap ”en kvinnas egenskap att vara mor samt att föda och vårda barn”(NE,2016c) medan faderskap är ”den erkända relationen mellan en man och hans barn” (NE,2016b). Ur ett heteronormativistiskt perspektiv ser jag skillnad mellan könen utifrån dessa två ord. För det första är orden kopplade till ett visst kön vilken betyder att det enligt Nationalencyklopedin inte kan finnas en mor och moderskap i ett manligt samkönat föräldrapar. För det andra är moderskap kopplat till att föda samt uppfostra barnet medan faderskap endast är kopplat till relationen emellan barnet och fadern. Detta gör att en kvinna som inte uppfyller både kriterierna – att både föda ett barn och senare ta hand om det, inte räknas som att hon utövar moderskap och att en man inte utövar någon form av uppfostran eller vård för sitt barn. Därav blir moderskap en förmåga och faderskap en relation. Cesar tolkar begreppen på ett liknande sätt. Först och främst kopplar han ihop dem, var och ett, med kön – moder till en kvinna och fader till en man. Att vara en mor betyder enligt Cesar något mjukt, fostran, omsorg, för att nämna några
kvalifikationer som han tar upp. Att vara pappa är istället det motsvarande och tolkas till en person med ett manligt kön. Genom att Cesar gör denna jämförelse reproducerar han enligt det queerteoretiska perspektivet, även heteronormen. Berg och Wickman menar att ett antagande likt det Cesar har, gör att det heterosexuella sättet att leva blir en ideologiserande roll och på så sätt blir de stereotypa förställningarna även starka i lagar, organisationer, och liknande. (Berg & Wickman, 2010:33) Att göra ett antagande att det är en person med kvinnligt kön som ska vårda ett barn pekar enligt mig indirekt på att individer med manligt kön inte är kapabla till att ta hand om ett barn, trots att forskning (se tidigare forskning – ensamstående och/eller samkönade föräldrar) påvisar det motsatta. Detta i sin tur indikerar på att ett homosexuellt, manligt par inte är förmögna att själva fostra och vårda för ett barn. Kanske kan också detta antagande vara en förklaring till det låga antalet ensamstående män bland familjehem. Om en man som vill bli familjehem söker sig till en socialsekreterare med samma synsätt på mamma och pappa som Cesar, får han kanske ingen möjlighet att bli godkänd. Inte för att det hos socialsekreteraren behöver vara av uppfattningen att ”bara för att han är man kan han inte bli familjehem”, utan för att tanken om att en man inte kan vårda ett barn, omedvetet kan genomsyra utredningen och på så sätt även beslutet. Detta stärker i så fall också Regnérs och Johnsson resultat beträffande att socialsekreterare ofta utgår från oreflekterade värderingar och föreställningar istället för befogade teorier och aktuell forskning. (Regnér & Johnsson, 2007:322,323) Bertil berättar i sin intervju att det på hans arbetsplats, funnits en socialsekreterare som lät egna åsikter påverka situationen och mötet med individen.
De har haft kontakt med våran kommun tidigare […] och då fått svaret att, nej vi har inte samkönade par. Jag vet ju inte vem som har svarat så men de blev ju liksom bortpolleterade direkt (Bertil).
I denna situation har individer som på något sätt avviker från heteronormen, blivit bortvalda direkt endast utifrån sin sexuella läggning men det är, enligt både Bertil och Adam, långt ifrån alla inom socialtjänsten som delar denna typ av åsikt. Trots det fortlever den och finns kvar. Adam berättar att det dock även på hans arbetsplats säkert finns vissa personer som inte kan tänka sig att ett samkönat par kan vara bra för ett barns uppväxt.
Jag kan se framför mig en och annan kollega som jag tror skulle ha svårt att tänka sig…. här gör vi inte hemplacering hos exempelvis två män (Adam).
Dessa uttalanden kan bekräfta att Regnérs och Johnssons resultat faktiskt i viss mån stämmer – vissa socialsekreterare är inte neutrala i mötet med klienten utan färgas av fördomar, vilket även Herz (2012:36, 37) pekar på. Zufferey menar att detta i sin tur stärker de redan könsdominerande rollerna och föreställningen om kärnfamiljen (Zufferey, 2009:390).
Mina respondenters uttalande pekar på att socialsekreterare i viss mån inte utmanar tanken att alla personer behöver följa ett visst mönster och placeras till visst kön och genus. Enligt queerteoretikerna Berg och Wickman, är att utmana det givna, en stor del i queerteorin (Berg & Wickman, 2010:14) men på så sätt arbetar inte socialtjänsten ur ett varken queerteoretiskt- eller heteronormativistiskt perspektiv. Istället placeras individer i olika fack – man och kvinna, och förväntas bete sig därefter. Ambjörnsson menar att genom att placera individer i fack bedrivs en sorts av normaliseringsprocess, då vissa fack betraktas som än mer önskvärda, bättre och normalare än andra. Diagnostisering och fackindelning kan senare leda till att individen börjar bete sig utefter vad som förväntas av hen istället för att gå sin egen väg. Detta i och med att individen inte vill avvika och beteendet som är social accepterat internaliseras i personen och på så sätt följer hen normen, utan att kanske egentligen inte vilja. Ambjörnsson menar fortsättningsvis att fackindelning är en typ av maktutövning som vidmakthåller rädslan att avvika och därmed införlivas normen (i detta fall heteronormen) i individen. (Ambjörnsson, 2006:46)
Genom att dela in i olika fack, likt vissa inom socialtjänsten gör enligt mina respondenter, vidmakthåller de alltså normaliseringsprincipen som exempelvis Herz beskriver. Han menar att genom att betrakta vissa familjer som normala, pekar även socialtjänsten på att det finns onormala familjer (Herz, 2012: 24). Enligt Adams samt Bertils uttalanden, som beskrivits ovan, finns det vissa socialsekreterare som sållar bort vissa familjehem, endast för sexuell läggning, eftersom barnet behöver en normal familj. Samkönade föräldrapar anses därför, indirekt, som onormala och dessa socialsekreterare vidmakthåller på så sätt heteronormen i form av att det heterosexuella anses som det normala. Utifrån ett sådant antagande, är inte heller alla individer lika inför lagen, eftersom vissa riskerar att bli bortsållade från familjehemsuppdrag, endast för sexuell läggning.