Alice Lyttkens debuterade 1932 med romanen Synkoper, vilken hon i sina memoarer beskriver på följande sätt:
Den manliga huvudpersonen är en finansman, modell Ivar Kreuger, iskall och med affärer som det enda och högsta i livet, den kvinnliga är en fattig frånskild kvinna med radikala idéer som, utled på penning-bekymmer, ger sig in i äktenskapet med honom. Hon får bittert ångra det när hon förstår att hon gift sig med en känslolös robot. (Lyttkens 1979 s. 42) Som Lyttkens kortfattade beskrivning antyder är Synkoper en historia om ett äktenskap, som dessutom förankras i trettiotalets finansvärld. Kerstin Rekkius bor med sin mor och sina två barn då hon träffar den betydligt äldre Walter Brinkman, av omgivningen beskriven som ett finansgeni. När Kerstin tackar ja till hans frieri handlar det inte om kärlek, för även om hon hyser aktning och respekt för sin blivande man tar hon också med hans förmögenhet i kalky-lerna. Dels tänker hon på sina barn och den framtid hon kan erbjuda dem, dels handlar det om hennes egna utsikter: som gift skulle hon få ”tid och råd att resa, läsa och bilda sig”. Framför allt skulle hon få tid att skriva, ty ”först och främst ville hon vara Kerstin Brinkman, författarinna.” (s. 80)
Möjligheten till ekonomisk trygghet och inte minst personlig utveckling är alltså Kerstins främsta drivkrafter, vilket dock inte hindrar att äktenskapet blir en besvikelse rent känslomässigt. Den ekonomiska oron på världsmarknaden hotar inte bara de Brinkmanska finanserna utan också kärlekslivet. Då mannen tvingas ägna allt mer tid åt sina affärer glömmer han ”nästan helt bort den sexuella sidan av deras samliv”, och förstår inte att ”det sexuella livet för henne var den mogna kvinnans absoluta krav” (s. 120). Den främsta orsaken till Kerstins missnöje är dock hennes svårigheter att realisera sina författar-drömmar. Som gift har Kerstin, som tidigare skrev glödande inlägg i den kommunistiska tidskriften l´Orage, anpassat sig till en ny livsstil. Skamset konstaterar hon att hon sålt sin frihet för ett liv i bekvämlighet, vilket hämmat hennes kreativitet: ”Kerstin skämdes över sig själv. Hon sprang ju omkring på samma sätt som de hon förr föraktat. Lika tom och innehållslös. Hon hade blivit slav under behov och ställning.” (s. 109)
Genom att beskriva ett äktenskap mellan ett finansgeni, ”modell Ivar Kreuger” och en ung radikal kvinna med kommunistiska sympatier ställer Alice Lyttkens frågan om kvinnans möjligheter att förena sina drömmar om en egen själv-ständig verksamhet med ett gott äktenskapligt liv på sin spets. Ett annat tema,
som fortsättningsvis blir mer framträdande, handlar om svårigheterna att vara trogen sina ideal. Samtidigt som Kerstins radikala väninna, Elsa, anklagar henne för att ha svikit sin politiska övertygelse, kompliceras historien av att Walters vuxne son Jerome plötsligt dyker upp i det Brinkmanska hemmet. Han livar inte bara upp den äktenskapliga tristessen utan skapar också oro, då han och Kerstin förälskar sig i varandra. Som en ytterligare komplikation inleder Jerome i hemlighet ett förhållande med väninnan Elsa. Dock ser Lyttkens till att undanröja såväl Elsa som Jerome ur handlingen, och därmed också de yttre hoten mot äktenskapet. Jerome bestämmer sig för att resa utomlands, varefter han dör i en bilolycka. Strax därefter dör också Elsa efter att ha aborterat det barn hon väntade med Jerome.
Först när dessa hinder är undanröjda sker en vändning i Kerstins liv. Samti-digt som hon upptäcker att hon väntar barn med Walter, bestämmer hon sig för att ägna sig åt något nyttigt. Hon erbjuder sig att ta hand om mannens tiggarbrev och bestämmer sig även för att skriva en radiopjäs, d.v.s. att ta sina författarambitioner på allvar, vilket gör att hon ”kände en alldeles ny frid i sitt inre.” (s. 254) Men Jeromes tragiska död får även Walter att ompröva sitt liv. Han blir medveten om sin brist på tolerans och inser att han bara är en människa som alla andra. Så slutar romanen med att han trots allt känner ett jubel inom sig: ”Mitt barn – liv av mitt liv…”(s. 270)
”Vet du, jag har en känsla av att jag hitintills i hela mitt liv hoppat och sprattlat och ryckt som en fisk på land. Men nu har jag en förnimmelse av att jag plötsligt kommit i det element, där jag får lugn och ro och vila …Det känns så…”(s. 269), lyder Kerstins sista replik i romanen. I stället för att äktenskapet, som Lyttkens skriver i sina memoarer, blir något som den kvinnliga huvudpersonen ”får bittert ångra”, slutar romanen i harmoni; Kerstin har försonats med sig själv och sitt öde och kan därmed också försonas med mannen.
När Kristina Fjelkestam undersöker modernitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige står ”den nya kvinnan” i fokus. I olika skepnader ifrågasatte hon det etablerade normsystemet och bidrog därmed till konstruk-tionen av en ny kvinnlighet. Dock gällde detta långt ifrån alla periodens samtidsromaner. (Fjelkestam 2002, s. 37) Ett undantag var bland annat de så
Också Synkoper hör till dessa undantag. Även om Kerstin inledningsvis hellre ser sig som författare än hustru, behandlas frigörelseproblematiken ytterst summariskt. Genom Lyttkens val att göra Walter till ett ”finansgeni”, slipper Kerstin alla ekonomiska bekymmer. Även om det faktum att hon skriver en radiopjäs signalerar att hennes författarambitioner så småningom kan bli verklighet, är det genom att hjälpa mannen med hans tiggarbrev, d.v.s. genom att utföra ett obetalt arbete i välgörenhetens tjänst, som hon finner mening med livet. Någon egentlig konflikt mellan äktenskapet och den egna författarverksamheten föreligger heller inte, eftersom Kerstin har alla yttre förutsättningar för att lyckas med sitt skrivande; hon har såväl tid, pengar som mannens välsignelse. För Kerstins del ligger problemet snarare inom henne själv, vilket också framkommer i kapitlet ”Psykoanalys”, där hon får utveckla sina tankar om barndomens och uppväxtens betydelse med bland annat sig själv som exempel. På grund av en hård och kärlekslös uppfostran har Kerstin redan i ungdomen drabbats av mindervärdighetskomplex med ett därtill hörande självhävdelsebehov, förklarar hon. I takt med att hennes villkor förbättrats har emellertid ”den inre driften till att bli något, till att själv skapa något”, (s. 103) försvunnit. I Synkoper är det alltså inte den yttre verkligheten som hindrar Kerstin från att förverkliga sina drömmar. Tvärtom ges en psykologisk förklaring till hennes tillkortakommanden; i tidens anda ses den egna bakgrunden som roten till hennes problem.
Utmärkande för mellankrigstidens äktenskapsromaner är också, hävdar Fjelkestam, att det lyckliga förhållandet inte baseras på ekonomisk jämlikhet utan istället på att se ”moderskapet som en lycklig lösning på problemet”. (Fjelkestam 2002, s. 41) Även här faller Synkoper in i mönstret då vetskapen om det väntade barnet blir det som leder Kerstin och Walter fram till försoning och gemenskap. Den antydda emancipationsproblematiken i romanens början – frågan om kvinnans möjligheter att förena sina olika roller som maka, mor, älskarinna och konstnär – utvecklas alltmer till att gälla frågan om att göra de rätta valen och att acceptera att man inte kan få allt. Inför valet mellan Jerome och Walter, konstaterade Kerstin att hon älskade den ene för det den andre saknade, ”men det hon fann hos Walter vägde oändligt mycket tyngre i vågskålen”. (s. 217) Till skillnad från Elsa, som älskar Jerome passionerat och hämningslöst och dör av kärlekens konsekvenser, handlar det för Kerstins del om personlig utveckling och mognad. Om än med ett visst mått av resignation gäller det att värdesätta det man har och acceptera livets villkor. Framför allt gäller det att sätta barnens intressen före de egna.