Sambanden mellan krig, militarism och genus har varit bestående i de flesta kulturer genom historien. Intresset i forskningen har sedan 1980-talet främst gällt kvinnlighet och fred, inte manlighet och krig, vilket kan förstås mot bakgrund av den framväxande feministiska forskningen vid denna tid. Först i och med utvecklingen av en genusforskning där även maskulinitetsforskning ingick, under 1990-talet, vändes uppmärksamheten också mot sambandet mellan maskulinitet och militarism.
Kvinnor och kvinnlighet har under hela 1900-talet förknippats med ett antagande om en naturlig fredlighet och ett därav följande engagemang för icke-våld. Rötterna till dessa kulturella genusföreställningar finns mycket långt tillbaka i tiden. Ser man till medlemsantalet i västvärldens fredsrörelser under 1900-talet utgörs de till största delen av kvinnor. Dessutom finns en rad exempel på rent kvinnliga fredsorganisationer, där kvinnor förenar sin kritik av ett patriarkalt samhällssystem med en kritik av detta systems accepterande av militärt våld under vissa villkor. Inte minst i samband med första och andra världskriget togs många kvinnligt baserade fredsinitiativ (Andersson, 2001).
Det fredsarbete som dessa kvinnliga fredsrörelser bedrev, och den argumenta-tion de förde, byggde i hög grad på kulturella föreställningar om genus.
Enligt vissa forskare är krig och militärt våld den mest genusbaserade verk-samhet vi känner, näst efter biologisk reproduktion (Cooke & Wollacott, 1993). Kulturella genusnormer ger en komplementär bild av manlighet och kvinnlighet och enligt dessa antas kvinnor av naturen vara fredliga och ta avstånd från alla typer av våldsanvändning, samtidigt som män komplementärt antas både ha förmåga till och vara beredda att under vissa omständigheter tillgripa våld, främst i syfte att skydda kvinnor, barn och fosterlandet. Detta har medfört en genuskodning av begreppspar som beskyddare – beskyddad, front – hem och militär – civil (Ruddick, 1989; Reardon, 1996).
Kvinnors förväntade fredlighet har emellertid inte fått någon större återverkan på deltagandet i fredsförhandlingar, fredsprocesser eller toppmöten. Än idag är ”verkliga” fredsförhandlingar fortfarande en nästan uteslutande manlig aktivitet (Ferris, 1993:11). Här är det en annan del än den förväntade fredlig-heten som slår igenom i synen på kvinnlighet, nämligen att kvinnor och kvinnlighet hör till den privata sfären, till den ”lilla” världen. I frågor som berör krig och utrikespolitik tillhör kvinnorna de utanförstående. Den offentliga sfären, där det militära våldet hör hemma, förknippas med män och manlighet.
Att kvinnor skulle vara ”utanförstående” i krig är emellertid en myt. Dagens krig omöjliggör detta, både genom de vapen och de stridsmetoder som används. Under hela 1900-talet har det skett en stadig ökning av antalet skadade och dödade civila i krig, samtidigt som andelen skadade och dödade kombattanter stadigt sjunkit. Av dessa drabbade civila är en majoritet kvinnor, och deras barn. Utöver att drabbas av den terror som alla civila i krig kan utsättas för förekommer dessutom en viss typ av våld i krigssituationer som i huvudsak drabbar kvinnor, nämligen sexuella övergrepp; våld riktat mot kvinnors sexualitet och reproduktion (Seifert, 1994).
Trots detta har forskningen alltså inte studerat maskulinitet i förhållande till militarism särskilt mycket. Som forskarna Paul Higate och John Hopton konstaterar, har man därmed bidragit till att normalisera bilden av en militari-serad manlighet:
unwittingly preserved the naturalized dimension of military masculinity (Higate & Hopton, 2005:432).
Emellertid har olika typer av maskulinitetsteorier det senaste decenniet tillämpats även på forskning om genus och krig. Inte minst har R. W. Connells teori om hegemonisk maskulinitet visat sig användbar i detta syfte. Enligt denna konstrueras manlighet kontextuellt och relationellt. Det innebär att det i samma kontext kan existera flera typer av manlighet, vilka dock kan vara hierarkiskt ordnade i förhållande till varandra. Den mest önskade formen av manlighet i västerländsk kontext kallar Connell alltså hegemonisk maskulinitet, vilket kan definieras som en manlighet som är konstruerad som överordnad kvinnligheten, vilken i sin tur konstrueras som tillmötesgående manligheten (Connell, 1995). Den hegemoniska maskuliniteten behöver inte ha uppnåtts med våld, men det är förenligt med denna typ av manlighet att män har förmåga till, och i vissa sammanhang är beredda att, använda våld.
Historikern Sanimir Resic har applicerat teorin om hegemonisk maskulinitet på utövandet av militärt våld. Han menar att den dominerande konstruktionen av manlighet i västerländsk kontext ofta är i symbios med konstruktionen av ”myten om mannen som krigare”. I sin forskning visar han hur militär träning kan bli en del i skapandet av hegemonisk maskulinitet genom att uteslutningen av det oönskade (kvinnliga) samtidigt fungerar som en konstituering av det önskade (manliga). Vissa egenskaper som klassas som kvinnliga, till exempel mjukhet och rädsla, bestraffas, medan andra egenskaper, som mod och pliktkänsla, uppfattas som manliga och belönas (Resic, 1999:37ff).
Myten om ”mannen som krigare” överensstämmer väl med den bild av maskulinitet som omger oss och som demonstreras i media, kultur, leksaker och kläder. Detta bidrar till att vi tenderar att, som Higate och Hopton (2005:434) uttrycker det, ”equate manliness with military ideals”. Det finns i denna maskulinitetskonstruktion även en tydlig koppling till heterosexism, i det att skapandet av den manliga krigaren sammanfaller med skapandet av en heterosexuell maskulinitet. Detta kan ske genom en uttalad homofobi i den militära träningen och har dessutom ett samband med förekomsten av sexuali-serat våld mot kvinnor i krigssituationer. Higate och Hopton uttrycker samban-det mellan hegemonisk maskulinitet och en institutionaliserad och erotiserad militarism på följande sätt:
To summarize, militarism is the major means by which the values and beliefs associated with ideologies of hegemonic masculinity are eroticized and institutionalized (Higate & Hopton, 2005:436).