I mitten av 1950-talet skärptes kraven för statsbidrag till studieförbunden. I praktiken innebar det att inga nya organisationer längre kunde komma ifråga för att bli studieförbund, då det blev omöjligt för dem att på egen hand komma upp i den volym på bildningsarbetet, som nu krävdes för att få anslag. Organi-sationsstrukturen hade därmed cementerats. De som fanns kunde bibehålla sin volym med hjälp av statens stöd och riskerade inte längre att behöva dela kakan med flera. Under 1960- och 1970-talen genomgick studieförbunden ändå en period av strukturrationaliseringar, då några gick samman (och bytte namn), så att antalet minskade. En liknande process ägde rum 2002 då Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) och KFUK-KFUM:s studieförbund uppgick i studieförbundet Sensus. Ett helt nytt studieförbund tillkom först 1985, då idrottsrörelsens Sisu bildades. År 2001 bildades Islamiska förbundet ett eget, Ibn Rushd. Genom ett samarbetsavtal med Sensus har Ibn Rushd av Folkbildningsrådet, som från 1991 är den instans som fördelar statsbidraget och har tillsynsansvar för folkbildningsverksamheten, från 2005 fått del av statsbidraget på prov under två år. (Folkbildningsrådets webbsida, press-meddelande 2005-04-21.) Sammantaget kan dock konstateras att den struktur som skapades i slutet av 1940-talet fortfarande, nästan sextio år senare, är ganska väl bibehållen om än antalet studieförbund idag är mindre och ett par nya tillkommit. Inget av dessa nya har, som framgått, någon direkt anknytning till kvinnorörelsen.
Konsekvensen av folkbildningsnämndens och SÖ:s beslut under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet blev således, att det aldrig bildades några studieförbund med rötterna inom kvinnorörelsen och därigenom har vi aldrig fått några studieförbund som byggt på kvinnlig särorganisering. Också den organiserade folkbildningen har med andra ord omfattats av den princip om det rätta och naturliga i att män och kvinnor samarbetar i könsblandade organisationer, som Maud Eduards tillskriver den etablerade demokratin generellt. (Eduards 2002, s. 78.) Av de kvinnoorganisationer som verkligen försökte bilda egna studieförbund och bli godkända för statsbidrag valde Lottarörelsen långt senare, under 1970-talet, att ansluta sig till Sveriges kyrkliga studieförbund (numera studieförbundet Sensus).
Fredrika-Bremer-föreningars riksförbund, numera Husmodersförbundet Hem och samhälle, är medlem men har sedan lång tid ett samarbetsavtal med Folkuniversitetet.
I vilken omfattning kvinnoorganisationer idag är representerade i de nio helt godkända studieförbunden som medlemmar eller centrala samarbetspartners, framgår av nedanstående sammanställning där uppgifterna inhämtats i maj 2006 från organisationernas webbsidor samt genom mejlkontakt med infor-mationsansvariga.
Kvinnoorganisationer bland studieförbundens centrala medlemmar och samarbets-partners
____________________________________________________________________
ABF har 59 medlemsorganisationer. Två av dessa är kvinnoorganisationer: Svenska
kvinnors vänsterförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Antalet organisationer med centrala samarbetsavtal är 50. Inga kvinnoorganisationer finns bland dessa.
Bilda har 49 medlemsorganisationer. Bland dessa finns en kvinnoorganisation:
Sveriges ekumeniska kvinnoråd. Centrala samarbetsavtal med andra organisationer finns ej.
Folkuniversitetet är det enda studieförbund som inte har medlemsorganisationer.
Förbundet består av fem stiftelser som dock alla har samarbetsavtal med två organisationer, varav den ena är en kvinnoorganisation: Riksförbundet hem och samhälle.
Medborgarskolan har 5 medlemsorganisationer. Inga kvinnoorganisationer återfinns
bland dessa. Centrala samarbetsavtal med andra organisationer finns ej.
NBV har 17 medlemsorganisationer. Bland dessa finns en kvinnoorganisation: Vita
bandet. Antalet organisationer med centrala samarbetsavtal är 17 och två är kvinnoorganisationer: Bosnisk-svenska kvinnoförbundet och Kvinnoorganisatio-nernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor (KSAN).
Sensus har 32 medlemsorganisationer. Fem är kvinnoorganisationer:
BRO-Bröst-cancerföreningarnas samorganisation, Kvinnor för mission, Kvinnor i svenska kyrkan, Riksförbundet Sveriges lottakårer och Sveriges unglottor. Antalet organi-sationer med samarbetsavtal är 9, men ingen kvinnoorganisation återfinns bland dessa.
SISU har 68 medlemsorganisationer och centrala samarbetsavtal med 5 organisationer.
Inga kvinnoorganisationer återfinns bland dessa.
Studiefrämjandet har 18 medlemsorganisationer och centrala samarbetsavtal med 3
organisationer. Inga kvinnoorganisationer återfinns bland dessa.
Vuxenskolan har 18 medlemsorganisationer varav tre är kvinnoorganisationer:
Centerkvinnorna, Folkpartiet liberalernas kvinnoförbund och LRF Kvinnor. Antalet organisationer med centrala samarbetsavtal är 21 och bland dessa återfinns en kvinnoorganisation: Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.
____________________________________________________________________
Även om här måste påpekas att flertalet studieförbund också har lokala medlemmar och samarbetspartners och att det även återfinns kvinnoorganisa-tioner bland dessa, så visar sammanställningen att det är ett ytterst litet antal kvinnoorganisationer som idag är centrala medlemmar eller samarbetspartners. Framförallt handlar det om de politiska kvinnoförbunden som, vilket redan nämnts, från början valde att ansluta sig till samma studieförbund som sina
moderpartier. Den kvinnliga nykterhetsorganisationen Vita bandet anslöt sig tidigt till Godtemplarordens studieförbund (idag Nykterhetsrörelsens bildnings-verksamhet, NBV). I övrigt kan nämnas att det numera avsomnade studie-förbundet TBV efter hand lyckades knyta till sig ett antal fackliga organisationer med kvinnoprofil, som exempelvis Sveriges folkskollärarinneförbund och Svensk sjuksköterskeförening. De flesta har dock idag uppgått i andra fackliga organisationer som är könsneutrala.
Det studieförbund som lyckats samla flest kvinnoorganisationer bland sina medlemmar är som synes Sensus, tidigare med namnet Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS). Gertrud Åström har i en studie från 1991 kartlagt hur de idéer, föreställningar och verkligheter sett ut, som reglerat förhållandet mellan kvinnor och män inom just denna organisation. Hon beskriver här kvinnorna inom SKS som helt osynliggjorda. Detta på ett sätt som får sägas ligga i linje med den attityd som folkbildningsnämnden uppvisade gentemot bildningsarbete bland kvinnorna, under sin verksamhet fram till 1964:
[a]tt skriva om ”kvinnofrågan” i SKS är, i stort sett att skriva om en icke-fråga. Det är att sysselsätta sig med avsaknad och tystnad. I verksamhets-berättelserna från förbundets 60-åriga historia förs ingen medveten diskussion som rör kvinnor, vare sig det gäller kvinnor inom organi-sationen, politiska kvinnofrågor eller förbundets egen studieverksamhet. (Åström 1992, s. 137.)
Huruvida attityden förändrats inom studieförbunden sedan Åströms undersökning är en viktig fråga, och möjligen kan den fortsatt låga andelen kvinnoorganisa-tioner bland medlemmar och samarbetspartners kanske utgöra svaret på den.
I redovisningen ovan av kvinnoorganisationernas bildningsarbete vid mitten av 1940-talet, framskymtade att dessa ofta kombinerade teoretiskt och praktiskt inriktat studiearbete. Den viktigaste konsekvensen av 1944 års folkbildningsutredning blev för kvinnornas del ett vidgat folkbildningsbegrepp som innebar att det nu blev möjligt att få statsbidrag även till det mera praktiskt inriktade bildningsarbetet. Därmed blev verksamhet som tilltalat kvinnor men som tidigare inte definierats som folkbildning av statsmakterna nu statsbidragsberättigad. Konsekvensen av förändringen blev att kvinnorna började strömma till studieförbundens verksamheter i en hastigt ökande
I stor utsträckning är det just inom den praktisk-estetiska verksamheten som kvinnorna engagerat sig sedan dess, även om det under de senaste åren har börjat skönjas en viss förändring av detta (för de senaste siffrorna, se Lära,
växa, förändra, s. 11). Det stora antalet kvinnor inom studieförbundens
verksamhet har tagits till intäkt för att kvinnors intressen tillgodosetts väl. Kanske är det också så att studieförbunden genom sina textila hantverkscirklar bidragit till en uppvärdering av traditionellt kvinnliga sysslor och intresse-områden. Men samtidigt har den massiva satsningen på de denna typ av verksamhet inneburit att kvinnorna i stort sett uteslutande engagerat sig i sådant som har en nära koppling till den traditionella kvinnorollen och genusarbetsdelningen. Även om de textila cirklarna i praktiken oftast utgjort enkönade miljöer där det inte bara sytts, stickats och vävts utan sannolikt även dryftats en hel del andra frågor med anknytning till kvinnors liv och vardag, kan det knappast hävdas att studieförbunden genom sin specifika inriktning på det kvinnliga bildningsarbetet, givit incitament till en förändring av den grundläggande genusordningen. Om denna bildningsverksamhet för kvinnor fungerat emanciperande och bidragit till en förändring på det sätt som den moderna folkbildningen förväntats göra ur ett klassperspektiv, kan således ur ett genusperspektiv ifrågasättas. Tvärtom torde nog verksamheten snarare ha bidragit till vidmakthållandet av en komplementär könsrollssyn.
Staten har länge förhållit sig passiv till den organiserade folkbildningens ovilja att beröra genusproblematiken. Först i den folkbildningsproposition som togs av riksdagen våren 2006 formulerades krav på en ökad medvetenhet rörande genusfrågorna, både vad gäller folkbildningsorganisationernas uppbyggnad, verksamhetens innehåll och former. För första gången lyfte regeringen frågan om kön – tillsammans med frågorna om etnicitet och funktionshinder – till diskussion ur ett demokratiperspektiv. Folkbildningen får, fastslås här, inte styras enbart av ”svenskfödda, välutbildade, medelålders män”. (Lära, växa, förändra, s. 25-27.)