Den statliga folkbildningsutredningen framlade sitt första betänkande 1946 och utifrån det skrevs sedan den proposition som togs av riksdagen 1947. År 1948 kom så ytterligare ett betänkande som mera ingående behandlade det estetiska bildningsarbetet. Folkbildningsutredningen ledde till en stor förändring av villkoren för folkbildningsarbetet och har, som Gösta Vestlund uttrycker det, kommit att betraktas som folkbildningens ”Magna Charta”. (Vestlund 1996, s. 150.) Som grundpelare för studieförbundens verksamhet framstod fyra begrepp: demokrati, kultur, medborgerlig bildning och personlighets-utveckling. Utredningen kom vidare att medverka till en vidgning av bildnings-begreppet i linje med kvinnoorganisationernas krav. Från att ha fokuserat på den bokliga bildningen jämställdes nu den pratiska och estetiska bildningen. Dock avgränsades definitionen av den estetiska bildningen till att gälla finkulturen, konstaterar Louise Waldén, vilket innebär att det som idag benämns praktisk-estetisk verksamhet inom folkbildningen, d.v.s. slöjd, konsthantverk ed., i praktiken fick rymmas under vad som benämndes ”fackbetonad bildning” tillsammans med t.ex. jordbruksekonomi och hygien. (Waldén 1994, s. 34f.)
Anslagen till folkbildningen ökades också mycket kraftigt. Statsbidraget i form av böcker till studiecirkelbiblioteken ersattes med ett anslag i reda pengar direkt till studiecirklarna och anslaget till administration höjdes kraftigt. För tillsyn över folkbildningsverksamheten och för fördelning av statsbidrag inrättades en ny folkbildningsrotel inom Skolöverstyrelsen (SÖ). Dessutom skapades en rådgivande s.k. folkbildningsnämnd som fungerade som ett slags beredningsinstans inför besluten i SÖ. Här satt representanter för alla statsbidragsberättigade folkbildningsorganisationer, både studieförbunden och andra organisationer som t.ex. Föreläsningsföreningarnas riksorganisation, Folkbildningsförbundet, Svenska folkhögskolans lärarförening och Sveriges allmänna biblioteksförening. Förteckningarna över ledamöterna visar att
protokollfört yttrande från någon kvinna under hela den tid nämnden verkade, fram t.o.m. 1964. Diskussionen kring folkbildningen och statens stöd till denna var och förblev fortfarande helt och hållet en manlig angelägenhet.
De nya och förbättrade villkoren för folkbildningen 1947 ledde till att ytterligare organisationer ville bilda egna studieförbund. Detta gällde även vissa av de kvinnoorganisationer som inte redan var knutna till de befintliga, manligt styrda studieförbunden. Tre fristående organisationer, Fredrika-Bremer-förbundet, Husmodersrörelsen och Lottarörelsen uttryckte intresse för att bli godkända som riksförbund för studiecirkelverksamhet och bildade också 1946-1947 egna studieförbund i det syftet.
I de ganska utförliga protokoll som finns bevarade från folkbildningsnämndens arbete 1948-1964 är det möjligt att studera bland annat hur resonemangen gick ifråga om godkännande av nya studieförbund. Diskussionen var intensivast under de första åren. Här framkommer att både SÖ och ledamöterna i folkbild-ningsnämnden var skeptiska till att släppa in fler studieförbund i kretsen av de redan godkända. Motiveringar som återkommer ofta är att man inte ville splittra resurserna. Det skulle också kunna uttryckas så, att de som redan fått inte ville dela kakan med flera. Att partipolitiska hänsyn kunde utgöra ett acceptabelt motiv visar dock godkännandet av Liberala studieförbundet 1948. SÖ hade redan 1947 godkänt hela tre religiöst förankrade studieförbund och här fanns också två olika nykterhetsförankrade studieförbund. Men ett folkbild-ningsarbete som innebar en organisering i könsuppdelade organisationer var man inte intresserad av. Några ledamöter uttryckte vid nämndens konstituerande möte i januari 1948 lite försiktigt att man möjligen kunde tänka sig ett kvinnligt studieförbund. Här framhölls framförallt Husmodersrörelsen. Däremot tycks ingen ha varit positiv till tanken på flera kvinnliga studieförbund. Andra var helt kritiska till kvinnliga studieförbund över huvud taget. ”Det vore inte lyckligt om vi finge ett speciellt kvinnostudiearbete. Bildningsarbetet föreföll att ha blivit en modesak, som man höll sig med för att skaffa sig ett gott anseende”, konstaterade ledamoten och tillika sekreteraren i den social-demokratiska partistyrelsen, riksdagsmannen Adolf Wallentheim. Beslutet blev att bordlägga kvinnoorganisationernas ansökningar till nästkommande år. (Prot. möte 7/1 1948.)
Husmodersrörelsen kom aldrig så långt att man ens lämnade in en formell ansökan. Möjligen uppfattade organisationen redan på förhand situationen sådan att det inte var någon idé. Vid diskussionen av Fredrika-Bremer-förbundets och Lottornas ansökningar 1949 menade ABF:s Gunnar Hirdman
att det inte fanns mycket som talade för att kvinnorna behövde bilda egna studieförbund och partikamraten Wallentheim menade att folkbildnings-organisationerna måste visa prov på både självdisciplin och självansvar och befrämja samarbetstanken. ”Det funnes för många tendenser till uppsplittring på kvinnofrågor och andra frågor.” Vid omröstningen var enigheten total om att kvinnoorganisationernas studieförbund inte skulle godkännas. Den officiella motiveringen var att studieverksamheten här var för liten. (Prot. 24/8 1949.)
En viktig fråga är på vilket sätt de fristående kvinnoorganisationernas klassmässiga bas kan ha spelat in, när det gäller den negativa attityden hos männen. Det fanns utan tvekan en skillnad vad gällde klasstillhörighet mellan å ena sidan huvuddelen av medlemmarna inom t.ex. Fredrika-Bremer-förbundet samt Lottarörelsen, och å andra sidan arbetarrörelsen. Möjligen kan detta kanske ha bidragit till ett negativt ställningstagande hos just ABF:s represen-tanter, men några belägg för det verkligen förhöll sig på det sättet går inte att hitta i protokollen. Det är också viktigt att understryka att de olika folkbild-ningsorganisationer som fanns representerade i folkbildningsnämnden, både klassmässigt och politiskt representerade ett brett spektrum.
Det intryck protokollen ger från diskussionerna i folkbildningsnämnden under de år den existerade, är att kvinnornas bildningsarbete i det stora hela blev till en icke-fråga. Det osynliggjordes och diskuterade aldrig förutom vid de fåtal tillfällen då de konkreta ansökningarna skulle behandlas. I denna manliga församling tycks man helt enkelt inte ha varit speciellt intresserad av kvinnornas bildningsarbete eller hur man kunde stärka detta, och man ville inte ha några nya studieförbund, speciellt inse sådana som byggde på kvinnlig särorganisering. Hela frågan om kvinnornas bildningsarbete osynliggjordes och försvann i princip från dagordningen.
En ensam ledamot fanns dock som gjorde några försök att lyfta fram kvinnornas bildningsarbete till diskussion och som även menade att kvinno-organisationernas bildningsarbete aktivt borde uppmuntras och stödjas. Det var den kände folkbildningsmannen Sigfrid Leander, vid denna tid studierektor vid Försvarsstaben och senare, efter Carl Cederblads död, rektor för Liberala studieförbundet. Han vädrade i en artikel i Tidskrift för
kvinnoorga-inrangerats bland de ”nymornades och modebetonades studiekategori” i diskussionerna om statsbidrag och man talade om att de bara ”snegla efter pengarna”, konstaterade Leander. Men, undrade han vidare, om nu stora kvinnoorganisationer ville organisera sitt bildningsarbete inom egna studieför-bund, kunde man då i demokratins namn neka dem denna rätt? Det handlade om att åstadkomma ökad bredd i det folkliga bildningsarbetet, att nå nya socialgrupper och nya åldersgrupper – ofta medelålders kvinnor, hemarbetande och ensamstående – som med stor sannolikhet aldrig skulle komma att söka sig till några andra organisationer, hur gärna man än i de existerande studieför-bunden, i folkbildningsnämnden och inom SÖ önskade detta. Hans uppmaning var sålunda att:
Ge kvinnorna frihet och folkbildningsrättigheter, när de nu synes begära dem, det måste vara ett gott råd. Att tvinga dem eller locka dem synes föga ridderligt. Om inte de kristna och de nyktra och de opolitiska studie-organisationerna (med politiska moderorganisationer bakom sig) kan samsas i en fålla, hur skulle man då kunna begära, att stora fristående kvinnoorganisationer skulle kunna göra det? […] I rättvisans namn, ge kvinnorna deras rätt att bilda sig på kvinnors sätt och i systrars sällskap i de frågor, som ha med livets djupaste realiteter att göra! Vi män äro alltför komprometterade, alltför egoistiska alltför maktlystna, alltför snus-förnuftiga. (Leander 1948, s. 7f.)
Kvinnornas vilja att få bilda sig på egna villkor måste respekteras, var hans budskap, och han avslutade med orden ”Snälla vederbörande, ge kvinnorna andlig medborgarrätt!” (Leander 1948, s. 9.)
Någon reaktion fick Leanders artikel dock inte, varken i folkbildningsnämnden eller i pressen. Istället för att bemöta honom valde man tystnaden. Det fanns helt enkelt inget intresse inom de formellt demokratiska, men av männen uppbyggda och styrda, organisationerna att ens diskutera frågan om kvinnornas bildningsarbete, och än mindre att hitta en lösning som innebar att kvinnorna gavs möjlighet att söka sig sina egna vägar. Kvinnornas bildningsarbete var intressant för männen endast om det innebar ett stärkande av de manligt styrda organisationerna. Frågan är då, vad som hände med kvinnoorganisationernas relationer till studieförbunden under de decennier som sedan följde.