Uttjänta bilar som blir ståendes i naturen kan orsaka föroreningar, då dessa innehåller flertalet farliga ämnen.20 3 § i avfallsförordningen (2011:927) samt tillhörande bilaga 4, föreskriver att uttjänta fordon, avfall från demontering av dessa samt från underhåll av fordon räknas som farligt avfall. Detta gäller även uttjänta fordon som varken innehåller vätskor eller andra farliga komponenter. En uttjänt bil är alltså både farligt avfall i sig, men även de ämnen som används i bilen kan vara farliga. Bilarna kan rosta och miljöstörande ämnen kan läcka ut i den omgivande miljön.21 Därför är det viktigt att uttjänta bilar tas omhand ordentligt hos en auktoriserad bilskrotare. De föroreningar som framför allt kan tänkas härröra från uttjänta bilar är läckage av olja och metaller, men även glykol och andra föroreningar kan förekomma beroende på vilka bilar som har läckt ämnena.22 Förorening från olja härstammar från flera olika källor, exempelvis olika typer av olja såsom bromsolja, hydraulolja, motorolja och även från bensin och diesel. Dessa innehåller i sin tur olika oljeföreningar, eller s.k.
16 NV, Omhändertagande av övergivna, uttjänta fordon samt flyttning av fordon i vissa fall, s 46.
17 A.st.
18 A.st.
19 A.a. s. 47.
20 Vid diskussion om föroreningar från uttjänta bilar fokuserar de flesta utredningar och rapporter på förorening som kan uppkomma vid icke-korrekt bilskrotning. Samma problem finns dock när det handlar om bilar som överges i naturen.
21 Prop. 2000/01:47, s 7.
22 Länsstyrelsen, s 3.
10
petroleumkolväten, som i många fall är stabila, persistenta och cancerframkallande. Dessa har olika nedbrytbartid och är fettlösliga.23 Utöver cancerogena ämnen kan uttjänta bilar resultera i andra negativa effekter för miljön. Exempelvis är ämnet PAH, som bl.a. finns i olja, giftigt för vattenorganismer och reproduktionsstörande. I bilens batteri finns svavelsyra som vid läckage i naturen sänker markens pH-värde, vilket påverkar tillgängligheten för ett flertal ämnen. PCB är ett fettlösligt ämne som orsakar reproduktionsstörningar, men kan även orsaka störningar på människans nervssystem. Detta ämne är dock totalförbjudet sedan 1995, men det kan fortfarande finnas kvar i gamla bilar som tillverkades innan förbudet. I bilens delar kan det också finnas bly, vilket är giftigt i alla former. Växternas fotosyntes kan störas av höga halter av bly i mark och vatten. Även kvicksilver, som är ett av de farligaste miljögifterna, kan läcka ut i miljön från en uttjänt bil. Ämnet kan tränga igenom cellmembran i organismer och sedan bioackumuleras i organismen, vilket innebär att halten gift ökar genom näringskedjan. Koppar kan också läcka ut i naturen och detta ämne är mycket giftigt för vattenlevande växter och djur och är även det bioackumulerande. Utöver denna uppräkning kan även farliga ämnen som aluminium, zink, kadmium, krom och andra metaller nämnas. Det finns helt enkelt väldigt många farliga ämnen i bilar som genom att bilen blir uttjänt, kan bli till farligt avfall i naturen.24 Förordning (2003:208) om förbud mot vissa metaller i bilar genomför ELV-direktivets förbud mot användning av bly, kvicksilver, kadmium och sexvärt krom, vilket innebär att bilar tillverkade efter 2003 inte får innehålla dessa ämnen. Dock kan fortfarande äldre bilar innehålla vissa förbjudna farliga ämnen som kan ha förödande effekter på miljön om de inte omhändertas ordentligt.
Ett annat ämne som har lång nedbrytningstid i naturen är plast. Det finns stor variation av plastprodukter som alla påverkar miljön på olika sätt, men gemensamt för dessa är att plast i naturen är nedskräpning som kan påverka miljön negativt. Nötning på större plastprodukter, som plastdelar i bilar, kan generera mikroplaster som kan förorena exempelvis dagvatten.25 Detta kan i sin tur leda ut mikroplaster i havet där djurliv kan skadas.
Plast innehåller även kemikalier som kan vara skadliga för miljön och för djur som upptar detta genom föda. Tidigare nämnda ämne PCB är en sådan kemikalie som kan finnas i plast.
26 Bilar och andra fordon utgörs till stor del av plast, även om mängden varierar. Nyare bilar
23 A.a. s. 8.
24 A.a. s. 10.
25 SOU 2018:84, s 61.
26 A.bet. s. 63.
11
innehåller ofta mer plast än äldre, som ofta består av mer plåt. Varje bil som skrotas i Sverige innehåller cirka 200 kg plast.27
Miljömålen i miljöbalken
1:1 i miljöbalken (MB) anger att balkens bestämmelser syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. I 2 st. beskrivs hur balken ska tillämpas för att uppnå dessa mål, exempelvis på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden bevaras och så att återanvändning och återvinning och annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.28 Båda dessa punkter är viktiga vid hanteringen av uttjänta bilar. Vid förorening från läckande bilar riskerar dessa att skada ekosystem, medan ett kretslopp av resurser är beroende av en fungerande hantering av avfall från bilar. Regeringens arbete på avfallsområdet styrs bl.a. av de miljökvalitetsmål som riksdagen har fastställt.29 På avfallsområdet är målet om en God bebyggd miljö viktigt, då en avfallshantering ska vara effektiv för samhället och vara enkel för konsumenterna att använda. Samtidigt ska även avfall förebyggas, resurser från avfall användas och avfalls påverkan och risker för hälsan och miljön minimeras.30 Andra miljömål som är relevanta för att bevara den biologiska mångfalden är bl.a. en Giftfri miljö, Levande sjöar och vattendrag, Levande skogar och Ett rikt växt- och djurliv.31 Om fler uttjänta bilar omhändertogs istället för att överges eller lämnas i naturen skulle detta bidra till att uppnå målen. Det skulle samtidigt innebära att fler bilar kan återvinnas, vilket skulle minska användningen av jungfruliga resurser och den negativa miljöpåverkan det medför.32 Varje år omhändertar Trafikverket cirka 600-700 bilar som utgör en uppenbar risk för olje- eller kemikalieskada i naturen, och denna siffra antas vara ännu större då omhändertaganden av kommunen inte är medräknade i dessa siffror.33 En effektiv lagstiftning för att hantera nedskräpningen av uttjänta bilar är därmed även viktig för att uppnå Sveriges och miljöbalkens mål och syfte.
27 A.bet. s. 72.
28 Se p.3 och p.5.
29 Prop. 1997/98:145, del 1, s 34.
30 Dir. 2016:3, s 2.
31 I Producentansvarsutredningen betonades inte något enskilt miljömål speciellt, utan istället poängterades behovet av att beakta hela livscykeln för att utveckla bättre och mer miljöanpassade kretslopp för bilar. Se SOU 2001:102, s 77.
32 NV, Omhändertagande av övergivna, uttjänta fordon samt flyttning av fordon i vissa fall, s 104.
33 A.a. s. 124. Kommunen står för ca 10 000 omhändertaganden av totalt 13 800 varje år, se avsnitt 6.2. Liknande siffror angående kommunens omhändertagande har varit svåra att hitta.
12
Principen om att ”förorenaren betalar”
Principen om att ”förorenaren betalar” är en grundläggande princip för ansvarsfrågor vid föroreningar och den utvecklades år 1972 av den internationella organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).34 Därmed härrör principen från en ekonomisk rekommendation som senare har blivit en viktig del i den miljörättsliga lagstiftningen.35 Principen är sedan 1987 även en del av EU-rätten genom artikel 191.2 i FEUF, där det stadgas att unionens miljöpolitik ska bygga på att ”the polluter should pay”.
I svensk rätt benämns principen som ”förorenaren betalar” och den kommer bl.a. till uttryck i 2:3, 2:8 och 10:2 i MB. Principen innebär att kostnader för föroreningar, inklusive kostnader för att återställa miljön efter sådana föroreningar, ska bäras av den som förorsakat dessa. Det är förorenaren och inte samhället med dess skattebetalare som ska betala för föroreningarna.36 Den som ska vidta en åtgärd som kan förorena miljön är även skyldig enligt principen att vidta försiktighetsmått för att hindra eller motverka miljöriskerna.37 Genomförandet av principen kan ske genom preventiva regler, som att verksamhetsutövaren, producenten eller andra förorenare ska vidta och bekosta åtgärder för att förhindra förorening. 2:3 MB som föreskriver att de som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska iaktta försiktighetsmått för att förebygga, hindra eller motverka skador på miljön är en sådan preventiv regel.38 Det kan även ske genom reparativa åtgärder, genom att kostnader för att motverka eller återställa miljöskador kanaliseras till förorenarna genom avgifter, skatter och ersättningsansvar.39 Förorenaren ska även stå för kostnader för städningsoperationer, när avfall från deras produkter hamnar i naturen.40 Denna uppsats analyserar hur heltäckande gällande rätt är, främst utifrån principens preventiva del, om lagstiftningen är tillräcklig för att förhindra uppkomsten av förorening i naturen. Vissa paralleller kommer dock att dras till de reparativa reglerna i MB om efterbehandlingsansvar, för att kunna analysera vem som principen ålägger ett ansvar vid en konstaterad förorening.
Detta för att tydliggöra vilka aktörer som bör vara ansvariga i de fall ingen tydlig och effektiv lagstiftning finns för att förhindra att förorening sker. Samtidigt kan principen genomföras
34 Hardman Reis, s 163.
35 Sadeleer, s 22 & OCDE/GD (92)81.
36 Langlet & Mahmoudi, EU environmental law and policy, s 55.
37 Michanek & Zetterberg, s
38 Prop. 1997/98:45, del 1, s 213.
39 Langlet & Mahmoudi, EU:s miljörätt, s 79.
40 Mahmoudi & Rubenson, s 72.
13
genom förebyggande åtgärder, vilket innebär att det även då kan vara relevant att utreda vem som kan åläggas ett ansvar enligt principen.