Nuvarande lagstiftning om kommunens flyttning av uttjänta bilar ålägger fordonets ägare att stå för flyttningen av bilen enligt 7 § 1 st. LFF. Eftersom fordonsägaren och den registrerade ägaren inte automatiskt kan anses vara densamma, är inte lagstiftningen särskilt effektiv. Den registrerade ägaren är den som är registrerad som fordonets ägare i 5 och 6 §§ i vägtrafikregistret enligt lagen om vägtrafikregister. I 5 § p.1a föreskrivs att registret ska ha uppgifter om fordonsägare, vilket skulle kunna tänkas innebära att den registrerade är den
136 Prop. 1997/98:45, s 235.
43
verklige fordonsägaren. Denna bestämmelse anger dock endast ändamålen för användningen av personuppgifter i lagen om vägtrafikregister och saknar betydelse för vem som är den verkliga ägaren enligt LFF.137 I LFF skrivs det om det registrerade fordonet, men inte om den registrerade ägaren, vilket kan vara lite förvirrande och krångligt. I förarbetena till LFF nämns att det på längre sikt bör finnas möjligheter att angripa problemet med övergivna bilar med hänsyn till bilregisterutredningens arbete som inte hade redovisats än.138 Det har dock inte skett någon ändring i LFF med hänsyn till utvecklingen av registret.139
Svea hovrätt har i praxis från 2015 diskuterat frågan om det kan anses föreligga en presumtion för att den registrerade ägaren även är den verkliga ägaren, särskilt med beaktande av ägarbyte i vägtrafikregistret.140 Vid ägarbyte utförs inte någon civilrättslig prövning av de uppgifter som förs in i registret, men den registrerade ägaren och förvärvaren är skyldiga att anmäla ägarbytet till Transportstyrelsen. Om endast den ene av dessa gör det ska den andre ges tillfälle att yttra sig innan en ny ägare får registreras enligt 10:1 förordning (2001:650) om vägtrafikregister.141 Det finns alltså vissa reglerade garantier som ska skydda den gamla registrerade ägaren vid ägarbyten, vilket innebär att uppgifterna i registret ofta bör stämma överens med vem som är den verkliga bilägaren. Därmed bör det i praktiken inte vara ett problem att den gamla registrerade ägaren har hunnit sälja bilen innan ändring skett i registret. Hovrätten ansåg i tidigare nämnda rättsfall att denna omständighet gör att den som har ett krav enligt 7 § LFF, vilket i vårt fall är kommunen, måste kunna utgå från att uppgifterna i vägtrafikregistret om en registrerad ägare återspelar det verkliga ägarförhållandet, om inte omständigheterna talar emot detta. Därför bör den som antecknats som ägare i vägtrafikregistret kunna presumeras vara fordonets verkliga ägare om inte annat visas.142 Detta skulle vara en utökning av tillämpningsområdet för 7 § LFF. Noterbart är att hovrätten säger att det ”bör” finnas en presumtion, inte att det finns en sådan i nuläget.143 Till sin hjälp i argumentationen hänvisar hovrätten till praxis angående trafikförsäkringsavgifter, där presumtion för den registrerade ägaren används. I rättsfallen klargörs att presumtion finns för att den registrerade ägaren är den verkliga ägaren trots att motiven till lagstiftningen klargör att den civilrättsliga ägaren är den ansvariga.144 Vidare
137 RH 2015:24.
138 Prop. 1967:107, s 18. Bilregisterutredningens synpunkter redovisas I SOU 1968:23, som följde av prop.
1969:30.
139 RH 2015:24.
140 RH 2015:24.
141 Prop. 2000/01:95, s 77.
142 RH 2015:24.
143 RH 2015:24.
144 Se NJA 1986, s 758 & NJA 2009, s 244.
44
nämner hovrätten att bevisbördan för att uppgifterna i vägtrafikregistret inte återspeglar det verkliga ägarförhållandet, bör ligga på den som påstår detta. Även i denna fråga används uttrycket ”bör”, vilket ger indikation på att det inte finns lagtext eller förarbeten som behandlar frågan.145 Den registrerade ägaren måste alltså kunna bevisa att denne, trots registreringen, inte är fordonets verkliga ägare för att undgå kostnadsansvar enligt 7 § LFF.
Den som säljer sitt fordon har normalt goda möjligheter att säkra bevisning om att försäljning har skett, vilket enligt hovrätten innebär att beviskravet bör motsvara vad som i allmänhet gäller vid tvistemål, nämligen att det ska styrkas.146 Hovrättens uttalande om att det bör anses finnas en, även om den är svag, presumtion för att den registrerade ägaren är den verkliga ägaren, kan dock ifrågasättas med tanke på att det inte verkar finnas några andra rättskällor som styrker detta.
I praxis från 2018 fastställde Högsta domstolen (HD) att uttrycket ”fordonets ägare” i 2 a § LFF inte kan tolkas som att det innefattar annan än den verkliga ägaren, eftersom det är denna ägare som åsyftas i andra bestämmelser i lagen.147 2 a § reglerar förutsättningarna för kommunen att flytta fordon som är parkerade emot lag (1976:206) om felparkeringsavgift (FelpL). I domskälen beskrivs att förarbetena till bestämmelsen i princip uteslutande använder benämningen ”registrerad ägare”, samt att en definition för begreppet anges.148 Den registrerade ägaren är enligt förarbetena till 2 a § den som vid tidpunkten för beslutet om flyttning var antecknad som ägare i vägtrafikregistret, även om någon annan senare har antecknats som ägare. Detta för att göra regeln mer effektiv. Paragrafen ska tolkas som en rätt för kommunen att i vissa fall flytta felparkerade fordon vars registrerade ägare har obetalda och förfallna parkeringsavgifter. Kostnaderna för flyttningen ska fortfarande fordonets ägare stå för enligt 7 § LFF.149 Det måste noteras att denna bestämmelse korrelerar med reglerna i FelpL, inom vilken den registrerade ägaren är den kostnadsansvarige, vilket antagligen har påverkat hur tankarna förs i förarbetena. Däremot är det anmärkningsvärt att förarbetena inte utvecklar detta mer, då det är märkligt att ha en regel i LFF som har en annan definition på fordonsägare än resten av lagen. Detta påpekar HD i nämnt rättsfall, och fastställer att i avsaknad av en definition i LFF måste begreppet ”fordonets ägare” avse den verkliga ägaren även i 2 a §. HD motsäger sig alltså förarbetena och menar att om 2 a § skulle ha en annan tolkning av begreppet än resten av LFF, skulle det strida mot allmänna principer
145 RH 2015:24.
146 RH 2015:24.
147 NJA 2018, s 913.
148 NJA 2018, s 913. & Prop. 2013/14:176, s 55. 2 a § LFF infördes i samband med en ny lag om fordonsrelaterade skulder, där förhindrandet av s.k. ”bilmålvakter” var i fokus. Bilmålvakter står ofta registrerade på flertalet fordon utan att äga dem civilrättsligt.
149 Prop. 2013/14:176, s 55f & s 76 & 61.
45
för lagtolkning.150 Enligt min mening kan inte 2 a § tolkas som att den registrerade ägaren är den verkliga ägaren så länge 7 § LFF anger ett betalningsansvar för den verkliga ägaren.
Denna tolkning är inte rättssäker och skulle leda till att kommunen kan omhänderta bilen men inte få kostnadstäckning för flyttningen. Vid en jämförelse av hovrättens uttalande om en möjlig presumtion och HD:s starka övertygelse om att den verkliga ägaren är den som ska åläggas ansvaret enligt LFF, kan det antas att en presumtion fortfarande inte finns. Detta trots lösningen med presumtion angående trafikförsäkringsavgifter i ovan nämnda fall. En presumtion kan antagligen inte införas så länge det inte finns en tydlig definition för fordonets ägare i LFF.