Ett alternativ är att nuvarande producentansvar utökas till att omfatta avfall från uttjänta bilar även innan dessa lämnas till bilskroten för omhändertagande. Detta skulle innebära att producenterna får bära kostnaden av det avfall som uppkommer genom nedskräpning också.
Det kan tyckas att detta är rimligt med tanke på att syftet med producentansvaret är att producenterna bör vara ansvariga för avfallet under hela livscykeln för produkten.180 Producenterna är trots allt anledningen till att bilarna tillverkas från början, och utan dem skulle det varken finnas produkter eller bilar. Detta ger även ännu större incitament för producenterna att tillverka bilar som är miljömässigt anpassade och går att återvinna på ett bättre sätt, allt i linje med strävan efter en cirkulär ekonomi. Vidare uttrycks även i artikel 14 i avfallsdirektivet att kostnaderna för avfallshanteringen ska i enlighet med principen om att
”förorenaren betalar” belasta den ursprungliga avfallsproducenten. Detta innefattar även kostnaden för bortskaffandet av avfallet.181 Ett utökat producentansvar för att täcka kommunens kostnader enligt 13 § FFF bör vara rimligt att se över, om inte en ändring i 7 § LFF kan göras så att den registrerade ägaren hålls ansvarig. Både ändringen i LFF och ett utökat producentansvar för nedskräpning skulle vara i linje med principen om att
”förorenaren betalar”, då dessa förslag ålägger de potentiella förorenarna ett kostnadsansvar
177 Prop. 1995/95:174, s 8.
178 Se till exempel SOU 2017:22 som behandlar hur Sverige ska få en mer cirkulär ekonomi.
179 Prop. 1992/93:180, s 98.
180 Prop. 1995/95:174, s 8.
181 Michanek & Zetterberg, s 365.
58
för att motverka uppkomsten av förorening. Om det inte går att ändra 7 § LFF, kan det tyckas att det är ”osäkert kort” att lägga allt ansvar på bilägarna för transport till skroten för slutgiltigt omhändertagande av producenterna. Därför bör det analyseras om detta ansvar kan läggas på producenterna istället. Det bör dock noteras att denna lösning skulle gå längre än vad ELV-direktivet föreskriver, och kräver att KOM godkänner detta för att Sverige ska kunna införa strängare skyddsåtgärder.
Artikel 5.1 i ELV-direktivet innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att de ekonomiska aktörerna upprättar insamlingssystem för alla uttjänta bilar. Detta för att säkerställa att bilarna omhändertas av en auktoriserad behandlingsanläggning. Kommunens insamling av uttjänta bilar skulle kunna omfattas av ansvaret för insamlingssystem, om man tolkar det som att detta system innefattar processen med att flytta bilarna till bilskroten. Till stöd för detta kan en jämförelse göras med skälen till direktivet, då flera av dessa skiljer insamling och behandling åt när det skrivs om upprättande av system för insamling.182 Definitionen för ekonomiska aktörer i artikel 2.10 anger även att aktörer för insamling är en egen ekonomisk aktör. Kanske kan detta tolkas som att det inom producentansvaret finns utrymme för att de ekonomiska aktörerna ska se till att insamlingen sker, medan producenterna bekostar detta.
Kommunen skulle fortfarande kunna sköta den fysiska hanteringen, genom att producenterna anlitar dessa eller andra aktörer för att samla in bilarna. Det kan även noteras att den svenska implementeringen endast nämner att producenterna ska tillhandahålla mottagningssystem, och nämner inte någonting om system för insamling.183 Vidare ska inte den sista innehavaren av bilen behöva stå för kostnaderna att skrota denna enligt artikel 5.4.
Kommunen övertar ägarskapet för de bilar de omhändertagit utan att finna en ägare enligt 6
§ LFF. Artikel 5.4 föreskriver att producenterna ska stå för kostnaderna för inlämningen av fordonet, vilket skulle kunna medge att kommunen inte ska behöva stå för de kostnader som kan uppkomma vid skrotning av fordon som inte räknas som fordonsvrak och exempelvis saknar väsentliga delar. Hur detta hanteras i praktiken har jag haft svårt att hitta information om, likaså hur brett begreppet ”insamlingssystem” enligt ELV-direktivet kan tolkas. Om det går att tolka direktivet på detta sätt har därför inte utretts vidare.
I diskussionen ska det självklart beaktas att det är nedskräparen som är den faktiska förorenaren vid nedskräpning, men även producenterna kan anses vara en förorenare genom att de gör avfallsuppkomsten möjlig från första början. Då det finns ett lagstiftat ansvar för producenterna att omhänderta avfall från uttjänta bilar i syfte att minska uppkomsten av
182 Se exempelvis skäl (6), (18) och (23).
183 Se exempelvis 1, 2 e, 3 och 4 §§.
59
avfall och nedskräpning, bör det vara rimligt att utsträcka deras kostnadsansvar till att även omfatta de bilar som överges i miljön. Detta skulle också innebära att producenterna tar ett större ansvar för det historiska avfallet som redan finns i naturen, till exempel på bilkyrkogårdar, vilket är i linje med tanken bakom producentansvaret.184 Genom att bekosta kommunens utgifter för flyttningen, finns en garanti för att principen om att ”förorenaren betalar” uppfylls eftersom kommunen och skattebetalarna inte står för kostnaden, samt att det finns resurser för att ta hand om alla uttjänta bilar i naturen. En kostnadstäckning för kommunerna skulle antagligen även leda till en ökad insamling av övergivna uttjänta bilar.
Detta kan hindra uppkomsten av förorening, eftersom det finns ekonomiska garantier för omhändertagande och insamling av bilarna innan skada hinner ske.
Om det skulle lagstiftas om ett utökat producentansvar skulle kostnaden för producenterna antagligen inte vara lika kännbar ekonomiskt som den idag är för kommunerna. Det skulle inte innebära alltför höga kostnader per bilföretag eftersom dessa delar på kostnaden.185 Producentansvaret fungerar även som tidigare nämnt som en kedja, vilket enligt min mening är positivt ur miljöhänsyn. Med det menar jag att om bilproducenterna exempelvis skulle få stå för kommunernas kostnader att samla in uttjänta bilar, så kan producenterna i sin tur höja priset för återförsäljare som köper in bilarna till sin butik. Återförsäljarna kan i sin tur höja priset för konsumenten, och på det sättet får alla i nedskräpnings- och avfallskedjan för uttjänta bilar stå för sin del. Detta skulle följa de preventiva tankar som återfinns i principen om att ”förorenaren betalar”, om att kostnaden för insamlingen läggs på bilen vid inköpstillfället och finansierar sedan ett omhändertagande av de uttjänta bilarna där ägaren inte tar sitt ansvar. Denna lösning lägger även en del av kostnadsansvaret på bilägaren, som är en potentiell nedskräpare och även förorenare.
Producenterna bör inte kunna argumentera emot denna lösning med argument som att nedskräpning är en handling utanför deras kontroll, då det endast handlar om ett kostnadsansvar och inte ett straffrättsligt ansvar. Den fysiska hanteringen för insamlingen av uttjänta bilar kan fortfarande ligga på kommunerna, eftersom detta i många fall kan vara lämpligt p.g.a. det kommunala renhållningsansvaret. Däremot är det rimligt att producenterna står för det ekonomiska ansvaret, då kostnader för avfallshanteringen av uttjänta bilar är tänkt att hamna på producenterna enligt producentansvarets grundtanke. Om endast skattebetalarna i kommunen får stå för kostnaderna för avfallshanteringen, och inte företagen som tillverkar och säljer produkterna som leder till avfall, uppfylls inte tanken med
184 Prop. 2006/07:40, s 28.
185 Jämför med 3 § 2 st. förordningen om producentansvar för bilar.
60
ett producentansvar fullt ut.186 Avslutningsvis kan det nämnas att det talas allt mer om producentansvar som ett ekonomiskt styrmedel inom EU, exempelvis i EU:s plaststrategi från år 2018. Där uttrycks att program för utvidgat producentansvar på nationell nivå kan bidra till att finansiera åtgärder för att bekämpa att avfall uppkommer i naturen genom nedskräpning.187 År 2019 kom EU:s engångsplastdirektiv som innebär ett utökat producentansvar där producenterna ska stå för kostnaderna att städa upp och transportera skräp från vissa plastprodukter. Kostnaderna för städning ska begränsas till verksamhet som bedrivs av offentliga myndigheter eller på deras vägnar.188 Detta kommer innebära att kommunerna avlastas insamlingen av nedskräpning från vissa plastprodukter. Direktivet behandlar mindre skräp än en uttjänt bil, men det visar på en strävan efter att producenterna ska ta ett större ansvar för den nedskräpningen som sker av deras produkter.