Femininitet i en maskulin värld

8.2.1 Väna jungfruer med attityd – The adventures of Robin Hood

När filmen som nytt medium började spridas i slutet av 1800-talet så var den ännu inte genuskodad, d.v.s. det var inte ett specifikt ”manligt” eller ”kvinnligt” konstnärligt verktyg. Därför kunde filmerna länge ge väldigt olika skildringar av könsroller, allt från det konservativa idealet till de nya feministiska idéerna. I slutet av 1920-talet hade kvinnor gjort det mesta på scen, inklusive sexuella handlingar. Detta resulterade i att det år 1929 skapades en s.k. ”production code” som var en gemensam överenskommelse mellan filmbolagen och innebar olika moraliska restriktioner. Detta kom att innebära en begränsning för hur kvinnorollerna kom att porträtteras – t.o.m. hänvisningar till sex kunde få filmen censurerad.

Marian och Bess var båda karaktärer vars existensberättigande främst baserades på deras roll som kärleksintressen, och i den sistnämndas fall som en liten ”comic-relief”. Harrison konstaterar exempelvis att ”Ta bort den romantiska intrigen och Marian blir överflödig”.59

Varför finns då Marian med i filmen? Hon har utan tvivel en stark närvaro i balladerna som legitimerar hennes existensberättigande, men det har inte hindrat filmskapare från att stryka karaktärer tidigare (Allan Dale har exempelvis en längre tradition men saknas i många filmversioner). Möjligtvis var det här en ekonomisk strategi; kärleksintriger tenderar att locka fler kvinnliga åskådare.⁶⁰ Det är också möjligt att Marian skulle fungera som en garant för Robins heterosexualitet – han lever ju trots allt med ett kollektiv män ute i skogen – och genom att ge honom en vacker käresta skulle hans hegemoniska manlighet inte ta skada.

Marian må ha varit överflödig, men varken hon eller Bess porträtterades som svaga; de kunde båda själva forma sina åsikter och agera utifrån dessa, vilket vi ser Marian göra flera gånger. Enligt Janine Basinger så ansågs inte de amerikanska kvinnorna vara svaga eller dumma, och därför kan inte Marian vara det heller.⁶¹ En svag kvinna hade inte heller varit förenligt med den ”nya” kvinnan som blev ideal under senare delen av 1920-talet – dessa kvinnor kopierade inte bara manliga kläder, de antog även vissa manliga ideal som psykisk tuffhet och självständighet.⁶²

Samtidigt genomgick många män (vilket beskrivits ovan) en maskulinitetskris som bottnade i den stora manliga arbetslösheten; det blev därför viktigt för Hollywood att

59

Harrison, Dick (2000) Mannen från Barnsdale – historien om Robin Hood och hans legend , s 293

60 Hansson, Mikael (1993) Kalla vapen och läppglans – Om könsroller i populärkulturen, s 60

61 Basinger, Janine (1993) A woman’s view – How Hollywood spoke to women, s 24

62

Gustafsson, Tommy (2007) En fiende till civilisationen – Manlighet, genusrelationer, sexualitet och

52

återställa självförtroendet för männen, vilket de kunde göra genom att återge dem makten i filmen. Det är därför som kvinnorna i Robin Hood återfaller i den stereotypa offerrollen som Lindell beskriver; Marian behöver räddas från döden, och tidigare i filmen utsätts en ung kvinna för en form av sexuellt övergrepp. Båda dessa kvinnor räddas av Robin, något som förstärker myten kring mannens roll som kvinnans beskyddare och deras högre position i genuskontraktet.

Marian, men framförallt Bess, uppfyller också båda rollen som modersgestalt, en roll som är starkt förknippad med kvinnlighet. Det är när Marian får se de äldre och barnens lidande som hon gör sin tvärvändning i synen på Robin. Bess fungerar som en surrogatmoder till den uppenbarligen föräldralösa Marian, och hon är villig att trotsa vem som helst för att försvara sin skyddsling – lojaliteten hon känner till Marian visade sig t.o.m. vara större än den hon känner till sin kung. Detta ointresse för politik är en stereotyp bild av kvinnor som visserligen inte delas av Marian, men som ändå accepteras som naturlig just därför att hon är en kvinna; hade en man uttryckt sig på det sättet hade de övriga närvarande troligtvis inte varit lika förstående.

8.2.2 ”I can take care of myself” – Robin Hood: Prince of thieves

Prince of thieves är en film som, om än inte exploaterar, så åtminstone inte backar undan för

våld. Intressant nog utövas det här våldet inte bara av män; alla kvinnliga karaktärer med dialog utför vid minst ett tillfälle någon form av våldshandling – faktum är att första gången vi får se Marian så inte bara slåss hon mot Robin, hon lyckas även slå ner honom till marken med en spark mellan benen. Marian rör sig i gränslandet mellan vad Yvonne Tasker definierar som två kvinnliga action-typer tomboy och fesisty heroine;⁶³ liksom den förstnämnda bär hon gärna manskläder och relaterar sig själv till en form av manlig beskyddarroll. Samtidigt verkar inte manskläderna vara en viktig del i hennes identitet, och det råder aldrig någon tvekan om hennes sexualitet. Marians val av maskulina kläder kan ha varit en praktisk lösning (det är inte så lätt att slåss i klänning) men troligtvis reflekterar det även 1980-talets kvinnor som började med ”power-dressing”, d.v.s. klä sig maskulint och även anamma stereotypt manliga karaktärsdrag för att bli uppfattade som starkare personer.⁶⁴ Denna typ av feminism har uppenbarligen gett avtryck i filmen på Marian och de andra kvinnliga karaktärerna. Det finns dock många begränsningar i denna förstärkning av de kvinnliga karaktärerna; medan Robin uppenbarligen för både en personlig som politisk kamp mot sheriffen så är Marian

63

Tasker, Yvonne (1998) Working girls – Gender and sexuality in popular cinema, s 81ff

53

ovillig att varna kungen för dennes skull, men hon är villig att göra det för sin käraste Robin. Detta förstärker stereotypen att kvinnor inte är intresserade av politik utan bara om sina närmaste. Marian går också från att inledningsvis vara en mycket kapabel kvinna till att bli svagare och mer hjälplös genom filmens gång – till slut reduceras hon till ett skrikande våldtäktsoffer som måste vänta ut ett manligt ingripande. Fanny, Lille Johns fru, visar sig vara en stridslysten kvinna som gärna säger sig vilja delta i våldsamheterna, men i den klimatiska scenen i Nottingham så står hon hjälplöst och ser på när hennes son nära nog hängs till döds. Det är istället hennes man och Robin som räddar situationen.

Varför dessa starka kvinnor helt plötsligt förlorar sin handlingsförmåga förklaras inte. Det finns fler situationer som tyder på ambivalens hos filmskaparna; vi får, i motsats till hur det ofta annars är i film, se Marian betrakta en naken Robin. Kvinnor tilldelas sällan makten över blicken på det här sättet,⁶⁵ vilket därmed verkar vara ett medvetet drag från filmskaparnas sida för att göra rockad på de traditionella könsrollerna. Samtidigt finns det många situationer i filmen när det är kvinnorna som utsätts för mäns voyeuristiska tendenser, exempelvis de avklädda kvinnorna i Nottinghams slott samt när en soldat överfaller en tunt klädd Marian med kommentaren ”I've never seen the breasts of a noble woman”. Intrycket filmen lämnar är att filmmakarna visserligen ville följa med sin tid och bidra med starka kvinnoskildringar, samtidigt som de själva hade svårt för att bryta sig loss från genussystemets begränsningar. Därför kan vi även i den här moderna filmen se den traditionella kärlekshistorien (hjälten och den vackra kvinnan blir kära) och hjältediskursen (hjälten räddar sin kvinna).

Våldtäktsscenen i filmen är en mycket märkvärdig scen som ger upphov till en mängd frågor kring hur kvinnans roll porträtteras. Marians hjälplöshet i denna scen skulle enligt Sherron Lux kunna tolkas som att kvinnor inte ansågs kunna stå emot sexuella hot.⁶⁶ Att scenen dessutom skildras komiskt gör den än mer bisarr – trots att detta ofta anses som ett av de värsta brotten en kvinna kan utsättas för tas det med en klackspark i en film som för övrigt behandlar frågor om rättvisa med allvar.

Mortiannas roll är ny i Robin Hoods intertext, men liksom mycket annat i filmen är hennes roll ambivalent. Hon är uppenbarligen en stark och självständig kvinna, samtidigt som hon ofta visar upp ett emotionellt beroende av sheriffen som åskådaren aldrig får förklarat. Liksom Lindells beskrivning så uppträder Mortianna ofta smått besynnerligt och kryptiskt, och hon utgör ett stark hot mot Robin och, framförallt, Azeem. Mortianna har tilldelats några

65 Lindgren, Simon (2009) Populärkultur – Teorier, metoder och analyser, s 174

66

Lux, Sherron (2000) “And the ‘reel’ maid Marian?” i Robin Hood in popular culture – Violence,

54

av de hemskaste karaktärsdragen; hon är en utövare svart magi, hon är våldsam, blodtörstig och rädd för Azeem, ”den målade”, vilket kan tolkas som att hon är en rasist. Hon, liksom filmens andra kvinnor, hamnar i skuggan av den närmaste mannen (sheriffen) men lyckas ändå hävda sig så bra att hon blir en av, om inte den, mest minnesvärda kvinnan. Hennes inkludering i berättelsen har ingen förankring i Robin Hood-legenden, och bör därför rimligen kunna ses som ett utslag av det intresse för New Age som var särskilt starkt från 1970-talet fram till mitten av 1990-talet. Att det dessutom redan funnits liknande inslag i en tidigare populär serie om Robin Hood på 1980-talet stärker den här slutsatsen.⁶⁷