Robin Hood-legenden – pojkar i männens värld

8.1.1 De muntra männen av Sherwoodskogen – The adventures of Robin

Hood

I denna version av legenden är Robin Hood och de övriga laglösa verkligen “muntra män” – skratten ekar konstant mellan träden. Scenerna där vi får se dem allvarliga är lätträknade; t.o.m. kampen mellan Robin och broder Tuck sker med ett leende på läpparna. Skrattandet är inte bara resultatet av en bokstavlig tolkning av legenden – under 1930-talet ledde den ekonomiska depressionen till oro hos befolkningen, och för att ta luften ur krafter som kunde användas för att skapa sociala förändringar inkorporerades vid mitten av årtiondet mycket skratt och komik i filmer. När den ekonomiska politiken New Deal sjösattes började den tidigare ofta mycket våldsamme filmhjälten att ersättas med en som var mindre våldsam och mer lugn. Den nya mannen skulle inte förlita sig på brutalt våld; istället skulle han övervinna svårigheter med intelligens, drivkraft, uppfinningsrikedom och glatt humör.⁵² Alla dessa brukades flitigt i filmen, inte minst i samband med att de laglösa tillsammans med Rikards korsriddare lyckades lura sig in i slottet.

Flynns Robin Hood var delvis baserad på den tidigare atletiska versionen personifierad av Douglas Fairbanks 1922, och i båda versionerna är den högst reella faran för livet en viktig komponent i skapandet av manlighet. När män under depressionen fått sin manlighet förstörd i och med att möjligheterna att försörja familjen försvunnit så visade Flynns Robin upp en stark maskulinitet som inte gick att förneka; han klättrar orädd på slottets väggar, och hans förråd av pilar som perfekt träffar sina mål verkar aldrig ta slut. Mellen menar att det inte är en realistisk version av manlighet som visas upp, utan ett substitut.⁵³ Robin är här ett manligt ideal som är ouppnåelig i sin fysiska kapacitet, och han kan därför sägas tillhöra kategorin hegemonisk maskulinitet. Robin är alltså en överdriven version av hur män förväntades eller önskades vara; männen inom kategorin ”delaktig maskulinitet” kan alltså se upp till Robin

52

Mellen, Joan (1977) Big bad wolves – Masculinity in American film, s 96ff

48

och till viss mån efterlikna honom, men framförallt kan de dra nytta av hans dominanta maskulinitet – det är ju exempelvis Robin som räddar Marian, vilket torde visa vilket som är det mest kapabla könet. Det är också genom att hänvisa till kvinnornas behov av skydd som Robin övertygar männen (för det är bara männen han vänder sig till) om att följa honom. I en tid när många kvinnor ersatt männen på arbetsplatserna kan det här ha fungerat som ett sätt att stärka självförtroendet hos de amerikanska männen.

Om vi vänder blicken mot filmens skurkar så framträder en annan bild. Sir Guy är en mycket allvarsam man som vi aldrig får se skratta – kontrasten med den glade Robin blir därför slående. Genom att inte skratta tar Sir Guy avstånd från de andra karaktärerna och blir delaktig i den oro som Hollywood försökte bekämpa. Hans maskulinitet går dock inte att betvivla – han uppvisar flera av de karaktäristiker såsom mod, styrka och skicklighet med svärdet som även är typiska för Robin. Det är egentligen bara vid ett tillfälle vi ser en tydlig brist i hans manlighet, och det är när han misslyckas med att beskydda Marian i Sherwoodskogen (något Robin senare lyckas med när han vinner över Sir Guy i duellen på slottet och befriar henne från fängelset). Det är istället prins John som står för den avmaskuliniserade mannen; hans ovilja att delta i strid, hans feminina sätt att röra vid föremål och inte minst hans uppenbara fåfänga gör hela hans framtoning mycket kvinnlig. Filmskaparna har här alltså gett prinsen drag av den underordnade maskuliniteten för att åskådarna ska ta avstånd från honom. Genom att ha två skurkar som har så essentiellt skilda karaktäriseringar har filmskaparna lyckats att skapa en värdig motståndare till Robin samtidigt som de har fått möjligheten att ge åtminstone en skurk drag från den underordnade maskulinitetskategorin.

Ett typiskt drag i filmen är den s.k. ”amerikanismen” som präglar många av mellankrigsfilmerna. Denna utmärks av att det bara är en liten klick människor som framställs som rötägg, medan den stora massan framställs som goda. Dessa rötägg till människor reformeras alltid i filmens slut eller så länsas korruptionen effektivt ut av enskilda personer.⁵⁴ Detta gäller även Robin Hood – de stora skurkarna var prinsen och Sir Guy, i mindre grad även sheriffen och de normandiska soldaterna, men det vanliga folket framställs som ytterst goda och lojala. Robin kan tack vare sin envishet och tro på det rätta driva utveckling mot seger över orättvisan. I slutscenen får vi också se hur kung Rikard ”bannlyser” korruptionen från sitt rike bara genom att återta sin tron. Detta sker utan någon form av intellektualisering av problemen – sådan skulle kunna leda till alltför mycket eftertanke, och detta skulle kunna

49

påminna åskådarna alltför mycket om den sociala situationen.⁵⁵ Därför får vi se Robin som en handlingskraftig man som sällan stannar upp för reflektion.

8.1.2 Tuffa och jämställda karlar? – Robin Hood: Prince of thieves

Denna version av legenden har tonat ner den muntra sidan av Robin Hood och istället skapat en mer allvarlig och ”smutsig” bild av medeltiden. Skratt förekommer här med och filmen har flera komiska element, men den är ändå i sin framställning helt väsensskild från versionen gjord 1938. USA:s misslyckande i Vietnamkriget påverkade den nationella självbilden negativt, och även om kriget slutade 1975 så skulle upplevelserna av kriget ta en lång tid att bearbeta. När Ronald Reagan blev president 1981 uppstod en vilja och en önskan att återupprätta landets internationella prestige, med resultatet att utrikespolitiken blev hårdare. Detta reflekterades även i filmer om extrema kraftkarlar såsom Rambo och Terminator. Susan Jeffords menar dock att ungefär samtidigt som George Bush tog över 1991 började det här s.k. ”machoidealet” med mycket muskulära hjältar att ersättas av en mer introspektiv hjälte.56

Synen på den hegemoniska maskuliniteten började alltså enligt henne genomgå en färändring. Att Prince of thieves är fast någonstans mellan de två ovannämnda manliga ideal kan ses genom hur filmen framställs; det är ingen brist på actionscener (broslagsmålet, slaget i Sherwoodskogen, duellscenen mellan Robin och sheriffen m.m.) men Robin framställs inte som den ultimate slagskämpen – han är helt enkelt inte tillräckligt muskulös för detta epitet. Robins jämförelsevis mjukare framtoning blir tydlig inte minst när han diskuterar familj och barn med Marian. Faktum är att familjen har fått en mycket stark roll i denna film; nästan alla karaktärer visas i någon form av familjerelation (syskon, föräldrar, kusiner, make/maka). Själva drivkraften för filmen, det som initierar konflikten mellan Robin och sheriffen, är dessutom mordet på Robins far. Det är dock bara de goda som har ett sunt förhållande till sin familj och detta blir inte minst tydligt när vi får se Robin försonas med sin halvbror Will, medan sheriffen mördar sin egen kusin för att denne inte anses tillräckligt duglig. Detta skulle möjligtvis kunna återkopplas till den familjeorienterade och värdekonservativa politik som Reagan drev under 1980-talet och som skulle komma att bli än mer utmärkande under Bushs tid som president.

Viktigt att nämna i det här sammanhanget, även om det kan upplevas som något av ett sidospår, är porträtteringen av Azeem. På många sätt kan det hävdas att han är den karaktär som tilldelats de mest välvilliga personlighetsegenskaperna (intelligens, mod,

55

Mellen, Joan (1977) Big bad wolves – Masculinity in American film, s 98

50

vetenskaplighet), t.o.m. fler än den tituläre karaktären. Traditionellt har män från Mellanöstern sällan porträtterats som hjältar; de fall som finns har dock till stor del kommit till under just 1980- och 1990-talet.⁵⁷ Detta visar också på en förändring i den hegemoniska maskuliniteten; den var inte längre enbart reserverad för vita män. Även om Azeem fortfarande är ett undantag snarare än en regel så visar detta på början till ett viktigt paradigmskifte. Samtidigt bör det noteras att muslimerna som torterar fångarna i början av filmen endast visas som grymma och barbariska, och filmen kan därmed inte sägas ge ett helt positivt intryck av orientaler. Här kan det ha spelat roll att Freeman var en känd afroamerikansk skådespelare medan de andra var okända skådespelare med mer stereotypt arabiskt utseende. Detta skulle kunna innebära att de framförallt är afroamerikanska män som kommit att inkluderas i den hegemoniska maskuliniteten, inte arabiska män.

Den kanske mest intressante karaktären i Prince of thieves är sheriffen, inte minst för de motstridiga karaktärsdragen vi här kan upptäcka. Sheriffen uppvisar såväl traditionellt maskulina drag (skicklighet med svärdet, fysisk styrka, driven sexualitet) som mer feminina drag (stor personlig fåfänga, vidskeplighet). Dessa feminina karaktärsdrag kontrasteras ofta med Robin för att förtydliga dem för åskådarna; sålunda får vi se Robin vid ett par tillfällen gå omkring i trasor och vid ett tillfälle t.o.m. gnida in sina kläder i hästlort medan sheriffen frenetisk försöker tvätta bort det ditmålade ärret på sin staty. Mest intressant är dock sheriffens sexualitet. Vi får vid ett flertal tillfällen se honom tillsammans med kvinnor i sexuella situationer (huruvida dessa är offer eller prostituerade framkommer inte). Manlig sexuell aptit har länge betraktats som könsstereotypt manligt, vilket då skulle verka strida emot hans övriga feminina karaktärsdrag. Dock visar sig sheriffen konstigt nog ha en oförmåga att genomföra våldtäkten på Marian, trots att han vid ett flertal tillfällen uttryckt ett tydligt intresse för henne. Fysisk oförmåga, i det här fallet erektionsproblem, ses ofta som omanligt. Connell menar att män med dessa typer av problem försöker kompensera genom att överkompensera, d.v.s. genom att "trötta ut” sina partners.58

Sålunda kan sheriffens många mer eller mindre villiga sexpartners tolkas som ett sätt för honom att väga upp sin bristande manlighet (och även att han är så motbjudande att han inte kan få villiga ”riktiga” kvinnor som Marian).

57 Shaheen, Jack G. (2003) “Reel Bad Arabs: How Hollywood Vilifies a People” i Annals of the American

Academy of Political and Social Science, Vol. 588, s 176

51