Finansiella prestationsmått

Med utgångspunkt i neoklassisk ekonomisk teori bör finansiella prestationsmått objektivt visa hur företagets värde förändras över tiden beroende på företagets agerande (Jensen, 2001). Optimalt vore en löpande marknadsvärdering av företaget som baseras på diskonterade framtida förväntade kassaflöden. För ett börsnoterat bolag kan börskursen, tillsammans med diskonterade framtida utdelningar, betraktas som ett dylikt så kallat ”market measure of performance” (Merchant och Van der

34

Stede, 2007). Att nyttja detta mått, dvs bolagsvärde, är dock svårt då många faktorer som påverkar bolagsvärdet ligger utanför företagsledningens kontroll och dessutom är inte alla bolag börsnoterade. I praktiken innebär detta att finansiella prestationsmått blir kompromisser, oftast baserade på transaktionsbaserad redovisningsinformation (Merchant och Van der Stede, 2007).

I Monks och Minows bok ”Corporate governance” ägnas huvudparten av boken till att resonera kring hur ägarna skall kunna påverka ledningen men endast några avsnitt berör konkret frågan om prestationsbedömning. En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara att det är enkelt att bedöma prestationen, men så är inte fallet:

”..the measure of corporate performance must be the creation of value. This is difficult, at best. If it is impossible to determine in the present what the impact of current decisions will be on future value, it is not much easier to determine after the fact what the impact of past decisions has been” (Monks och Minow 2001, s. 46)

Monks och Minow gör en genomgång av olika sätt att tänka gällande finansiell prestationsmätning. Först avhandlas problematiken med transaktionsbaserad redovisning som bas för mätning. En slutsats de drar är att redovisningen som modell inte hängt med den utveckling som skett på kapitalmarknaden.

”We begin, of course, with Generally Accepted Accounting Principles (GAAP). Readers should note that the operative term here is ‘generally accepted’ not ‘certified accurate’” (Monks och Minow 2001, s. 46)

Författarna använder företagens hantering av omstruktureringskostnader under 1990-talet för att visa att redovisningen som bas för bedömning har undergrävts. Den engelska benämningen; ”big bath restructuring charges”, illustrerar problematiken med möjligheten att nyttja exempelvis försiktighetsprincipen till att göra avsättningar för idag kända framtida kostnader. Författarna menar att kreativa företagsledningar har stora möjligheter att justera redovisningssiffrorna på det sätt de vill. Ett exempel är att i samband med att en ny Vd tillträder genomförs stora avskrivningar för att därigenom skapa förutsättningar för en större redovisad vinst i framtiden. Att ersätta redovisningen är dock svårt enligt Monks och Minow. Hur skall exempelvis nya idéer kunna konkurrera med redovisningen som har sin legitimitet genom begreppet ”generally accepted” i GAAP?

”..the real problem with accounting standards is that through their general acceptance , appearance becomes reality. New forms of measurement are rarely conceptualized or applied. And existing standards are too often seen as far more objective and meaningful than they are” (Monks och Minow 2001, s. 47)

Samtidigt menar Merchant och Van der Stede att just den kontinuitet som GAAP skapar är redovisningsmåttens styrka. Fel finns i förhållande till marknadsvärde men felen är relativt synliga och likartade över tiden vilket ökar jämförbarheten över tiden

35

hos måtten. Såväl Merchant et al. som Monks och Minow diskuterar alternativa mått som ligger i gränslandet mellan redovisning och marknadsvärde exempelvis Economic Value Added, (EVA), Market Value Added, (MVA) och Earnings Per Share, (EPS), men deras slutsatser är att samtliga mått har sina brister. Redovisningen har fundamentala brister men olika former av justerade redovisningsmått, såsom EVA, har problem med att det inte finns någon enhetlig praxis. Detta stöds också av Jönsson (2006), som i sin avhandling visar hur aktieägarorienterade modellers tillämpningar i praxis skiljer sig åt. En av skaparna av EVA-måttet, Stern Stewart, har identifierat 160 olika justeringar som bör ske av GAAP-redovisningen för att skapa ett EVA-resultat. Detta resultat anses av Stewart visa verkligt ägarresultat. EVA har historiska paralleller till måttet Residual Income (RI), som diskuterats sedan 1960-talet i många läroböcker utan att nå större spridning även om General Electric var en känd användare (Kaplan och Atkinson, 1998). Anthony et al. diskuterar i läroboken Management Control Systems bl.a. EVA-måttet;

”Until recently, authors used the term residual income instead of economic value added. These two concepts are effectively the same. EVA is a trademark of Stern Stewart & Co. It illustrates how a firm can take a concept that has been described in this and other texts for many years, slap a new name on it, and then register this name as a trademark” (Anthony et al., 1998, s. 252).

Jönsson menar att utvecklingen av olika värdebaserade mått bör förstås utifrån en marknad för ekonomistyrningsmodeller;

”..it is sufficient to acknowledge that value based management can be understood as a generic term referring to a number of competing supply-side driven management accounting constructs that aim to support shareholder value creation” (Jönsson 2006,

s.1).

Kaplan och Atkinson lyfter fram att flera av de olika ”residual income – inspirerade” nyckeltal som lanserades av olika amerikanska konsultfirmor från slutet av 1980-talet och framåt också nyttjade egna studier som påvisade en korrelation mellan just deras mått och aktiekursen. Dock kvarstår räntabilitetsmåttens dominans för prestationsmätning; ”the most widely used and known financial control ratio is ROI”

(Kaplan och Atkinson 1998, s. 466), och det beror på den externa redovisningens

ställning. Författarna fortsätter;

”Most companies want complete consistency between internal and external accounting numbers and hence rejected for many years a procedure for internal purposes that they could not employ in their published financial statement” (Kaplan

och Atkinson 1998, s. 508)

Exempel på ett finansiellt, men icke redovisningsbaserat, beslutsunderlag är investeringsbedömning via nuvärdesberäkningar (engelsk term för nuvärde är Discounted Cash Flow, DCF). Weston (1994) menade att DCF-modellerna svarade

36

mot ett behov av att både kunna planera företagets likviditet och göra rättvisande investeringsbedömningar. Weston menar vidare att det är först under senare delen av 1980-talet och tidigt 1990-tal som utvecklingen inom finansiell teori kommit att beröra bredare frågor såsom finansiell strategi, styrning och tillväxt. Weston nämner framväxten av teorier om länkar mellan finans och strategi. Tydliga exempel är också normativa idéer om hur högre börsvärde kan uppnås genom bättre prestationsmått. En paradox med de etablerade nuvärdesbaserade investeringskalkylerna blir dock att samtidigt som de nyttjas för bedömning av investeringar så sker utvärderingen av ekonomiska ansvarsenheter med redovisningsbaserade räntabilitetsmått vilket kan leda till oönskade beteenden. Detta var uppmärksammat redan på 1960-talet i läroböcker (Anthony et al., 1965, 1998).

Enligt Ittner och Larcker kan utvecklingen av prestationsmått under det senaste decenniet grovt delas in i tre områden (Ittner och Larcker, 1998, 2001). Ett område berör utveckling av förbättrade mått för att mäta finansiella prestationer i verksamheter. Författarna kallar måtten för värdebaserade vilket är en översättning av den internationellt använda termen ”economic value measures”. Övriga områden gäller icke finansiella mått och prestationsmått för den offentliga sektorn. Utvecklingen kring värdebaserade mått har bedrivits med argument där stark kritik kring att nyttja redovisning som bas för prestationsmått förts fram (Jönsson, 2006). En bok, som återkommer i debatten, är Alfred Rappaports ”Creating Shareholder Value” från 1986. I denna bok, vars syfte är att finna mått och styrsystem som stödjer ökat värdeskapande för ägarna, ingår mycket kritik av redovisningsmått. Ett helt kapitel ägnas ”Shortcomings of Accounting Numbers” och i detta framgår att;

”The use of ROI as a standard for evaluating strategies and performance at the business unit or corporate level can lead to a substantial misallocation of resources” (Rappaport 1986, s. 40)

Rappaport menar att kapitalmarknadens utveckling under senare delen av 1900-talet har varit intensiv och signalen är att aktieägarperspektivet i större utsträckning bör beaktas vid utformning av styrsystemen i börsnoterade företag. Företag är ägarnas tillgång och deras tänkesätt bör prägla agerandet i företaget. Ett första steg är att länka ihop den finansiella strategin med verksamhetens struktur och operativa strategi och planering (Rappaport, 1986). Rappaport har fått många efterföljare via alla de konsultföretag som marknadsför sina aktieägarorienterade modeller för prestationsmätning (Jönsson, 2006).

37