Uppfattade egenskaper hos måtten

Studien visar att, utöver att de finansiella måtten och målen blir fler över tiden, så ökar även måttens komplexitet. Ofta handlar det om att rader ur resultat- och balansräkningar utvecklas till mått som bygger på en kombination mellan rader ur rapporterna eller inom en av rapporterna. Resultat- och försäljningsmått utvecklas till räntabilitets- och marginalmått under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Noterbart är att företagen i mycket liten utsträckning väljer att ta bort mått ur årsredovisningens icke-reglerade del över tiden. Istället kompletterar man de gamla måtten med nya mått. För min studie har detta varit positivt då det givit mig möjligheten att studera hur samma mått presenteras över tiden.

En grupp av mått och mål som förekommer under lång tid, men med olika motiv, är räntabilitetsmåtten. Flera företag använder dem i sin målformulering från slutet av

144

1970-talet och framåt, men ger målen, i viss mån, olika betydelser. Framförallt räntabilitet på sysselsatt kapital, men även räntabilitet på eget kapital används av flera företag såsom Ericsson, Trelleborg och Atlas Copco, under både 1990- och 2000-talen som ett tydligt uttryck för ett ägarmål och för betona att företaget är aktieägarorienterat (Ericsson 1998; Atlas Copco 2001; Trelleborg 2004).

Under tidigt 1980-tal motiverades en räntabilitetsnivå istället, ibland målsatt ibland bara beskrivet i text, snarare utifrån ett överlevnadstänkande. Utgångspunkten var att företagets överlevnad var relaterad till att en viss soliditet måste nås. För att också klara en självfinansiering av investeringar måste eget kapital växa och räntabilitetskravet kunde fastställas baserat på resultatkravet. Logiken bygger på ett redovisningsmässigt samband⁷ som utgick från ett överordnat mål om företagets överlevnad (se exempelvis Johansson, 1983). Även om räntabilitet på eget kapital, definitionsmässigt betraktat, är ett mått på ägarens avkastning så kan det, vilket visas ovan, också uttrycka en nivå på avkastning som håller företaget oberoende från sina ägare. Här finns paralleller till målformuleringar baserade på det Donaldson (1984) kallade ”managerial welfare maximisation” vilket var ett resultat av den fallstudie han gjorde i USA under slutet av 1970-talet. Någon tydlig argumentation för att företagen skulle vilja vara oberoende från ägarna har jag inte noterat i årsredovisningarna, men indirekt signalerar målformuleringarna fram till och med tidigt 1990-tal detta. En annan parallell till diskussionen om oberoende kan noteras när det gäller soliditets- och/eller skuldsättningsmåttet. I årsredovisningarna har resonemang om soliditet och skuldsättningsgrad förts sen 1970-talet. Under den första perioden användes soliditetsmåttet och behovet av att säkerställa företagets soliditetsnivå knöts till investeringsbehov och inflationens effekter. En naturlig tolkning av resonemangen var att ju högre soliditet, desto större överlevnadsmöjlighet. Under mitten av 1990-talet sker förändringar. Dels börjar företagen ersätta soliditetsmåttet med skuldsättningsgrad, dels ändras synen på lämplig nivå och den sistnämnda förändringen sänder en signal om ett förändrat synsätt. Det är inte längre givet att lägre skuldsättningsgrad är sunt, utan målformuleringar med ”golv” för skuldsättningsgraden dyker upp i årsredovisningar i vissa fall tillsammans med förklaringar kring hur skuldsättningsgraden kan höjas. Att flera företag också går från ord till handling under senare delen av 1990-talet med extra aktieutdelningar, inlösen av aktier etc. kan tolkas som att ett mer aktieägarorienterat synsätt etablerats. En extra aktieutdelning innebär en direkt justering av skuldsättningsgraden till önskvärd nivå på hävstångseffekt. Samma typ av finansiella nyckeltal har under studieperioden kommunicerat ut olika budskap.

En tänkbar tolkning av den på senare år ökade förekomsten av marginal- och försäljningsmål kan också knytas till ett mer aktieägarorienterat synsätt. Ett etablerat

7

145

finansiellt synsätt på företagsvärdering är att värdet utgörs av de framtida kassaflödena diskonterade till nutid med en kalkylränta baserad på kapitalkostnaden. Ett aktieägarorienterat synsätt, exempelvis torgfört i Rappaports bok ”Creating shareholder value” (1986), utgår från att företagets målformulering skall ligga i linje med denna företagsvärderingsmodell. Även om en del företag målsatt kassaflöde har måttet inte lyfts fram mer än av något enstaka bolag (se exempelvis SCA och Electrolux) som ett aktieägarorienterat mått och mål. Om vi översätter den finansiella företagsvärderingsmodellen till redovisningsmått ökar värdet av ökade positiva kassaflöden och lägre kapitalkostnad. Över tiden skapas kassaflöden av kombinationen ökad försäljning och/eller ökade marginaler och detta skulle kunna vara en förklaring till varför dessa finansiella mål blivit allt populärare under den senaste tioårsperioden. I kombination med en optimerad skuldsättningsgrad, vilken förväntas leda till minimal kapitalkostnad, blir det basen för ett företag som vill kommunicera ut ett aktieägarorienterat synsätt till sina läsare.

Under hela den studerade perioden har, med varierande intensitet, redovisningen, och tillhörande mått, kritiserats för att ge en missvisande bild av företagets prestationer och värde. Den tidiga periodens kritik gällde framförallt en del avkastningsmåtts problem p. g. a. osäkerhet i värdering av kapitalbasen men i kölvattnet av den så kallade ”Relevance lost”- debatten (Johnson och Kaplan, 1987) ökade kritiken till att gälla hela den reglerade redovisningens användbarhet för prestationsbedömning. Från tidigt 1990-tal har olika aktieägarorienterade mått torgförts, ofta med utgångspunkt i kritiken mot redovisningen. I studien är dock antalet nya finansiella mått och mål, benämnda värdebaserade mått, trots stark marknadsföring, få. En tolkning jag gör är att den klassiska redovisningen är så etablerad att, istället för att byta ut den som bas för prestationsbedömning och målformulering, så anpassar företagen målen till de mått som ger bäst koppling till den finansiella teorins modeller. Ett exempel på det redovisades ovan med den ökade förekomsten av försäljnings- och marginalmål. En alternativ tolkning är att företagen inte vill blanda in de värdebaserade måtten i årsredovisningen då den har sin tradition och bas i den reglerade, och av revisorer godkända, redovisningen. Detta trots att redovisningen skulle ske i den icke-reglerade delen.

Företagen tycks alltså göra sin egen anpassning till etablerad finansiell teori, som ägarorienteringens förespråkare utgår ifrån, utan att lämna redovisningen som bas för finansiella mått och mål.

146