En nationell identitet konstrueras inte i en individs privata fantasi utan kräver kollektiv bekräftelse, och kravet på bekräftelse sträcker sig över nationens gränser till den Andre. Det är upplysande att följa nationalismens ideologiska segertåg över världen under 1800-talet, ett sekel som präglades av revolutionerande transport- och kommunikationsteknologiska framsteg. Eriksen drar en intressant slutsats av sitt resonemang om etnicitet som föreställd gemenskap: ”två eller flera grupper, som betraktar sig själva som särpräglade, kan tendera att bli mer lika varandra och samtidigt alltmer upptagna av sin egen särprägel, om kontakten mellan grupperna ökar.”74 Kommunikation och migration ökar risken för att gränser suddas ut och att fastslagna kategorier ifrågasätts. Detta skapar möjligheter till motstånd mot den rådande ordningen och ökar risken för individuell alienation ur gemenskapen. För att upprätthålla ordningen måste kategorierna ”vi” och ”de” befästas ytterligare. De blir till rigida stereotyper som inte kan eller får ifrågasättas.
Redan under 1880-talets språkstrid framställdes det som problematiskt att enskilda finländare med ”fel” åsikter spred sin version av inrikespolitiska konflikter i den rikssvenska pressen.75 1919 återvände man till temat i Valvojas litteraturspalt. En nyutkommen bok om Finland och den finska bildningen skulle förse en inhemsk och utländsk publik med objektiva fakta. Antologin var författad av flera finskspråkiga och finsksinnade forskare, som var och en inom sitt specialområde strävade efter att krossa myter – och anpassa fakta till nationalstatens behov. Syftet med boken var att bemöta den desinformation och affekterade ton som Finlands svenskar hade börjat driva sin sak med, i synnerhet i Sverige.76 Detta problem var inte lätt att åtgärda, eftersom Valvoja-Aika fick anledning att återkomma till frågan även under 1930-talet.77
73. Jussi Teljo, ”Aseistariisutumiskonferenssin kynnyksellä.” (På tröskeln till nedrustnings-konferensen) Valvoja-Aika 1932 (23–24); se även den pessimistiska förutsägelsen av R.F.v. Willebrand, ”Vid årsskiftet.” Finsk tidskrift 1925/1 (9)
74. Eriksen 1993 (28)
75. Zilliacus & Knif 1985 (349–350) 76. Y.H.T., ”Kirjallisuutta.” Valvoja 1919 (302)
77. Spectator, ”Ajankysymyksiä. Ruotsalaista polemiikkia.” (Frågor i tiden. Svensk pole-mik) Valvoja-Aika 1937 (121)
Kontakten mellan rikssvenskar och finlandssvenskar förhindrade de sistnämndas assimilation in i den finska nationen. De anklagades då för lojalitet mot fel land – inte fäderneslandet, utan ”det gamla moderlandet”. Frändskapen med Sverige blev ett handikapp när det skulle efterlevas. Enligt studentaktivisten Arvi Korhonen var ”granngränsen” mellan Finland och Sverige mest påtaglig som en mental gräns mellan grupper och individer.78 ”Jag har hört flera mycket seriösa svenskar påstå att de känner sig som i fiendeland om de råkar hamna i Finland”, hävdade han och lade skulden på den rikssvenska pressen och dess ”diktatoriska påbud”.79
Med den svenska folkkaraktären kunde det knappast gå annorlunda. Den svenska nationalismen var ”1600-talets nationalstolthet och oförstånd gentemot nationalitetens värden”, alltså inte den andliga väckelse som 1800-talsnationalis-men innebar för finnarna. Korhonen ansåg att en total brist på självkritik och empati kännetecknade den svenska ”folkkaraktären”, och hänvisade till Gustav Sundbärg, Sveriges egen expert på folklynnet.80 Korhonen ansåg att rikssvenskar-nas missuppfattningar berodde på SFP:s ”mest fanatiska element”, som trugat på dem desinformation. De svenska tidningarna var endast ute efter profit med hjälp av sensationella rubriker, och minoritetens larmrapporter passade syftet. Medelsvensson visste inget om Finland eller finlandssvenskarnas situation, utan förväxlade deras dialekter med det finska språket. Korhonen trodde inte att det var möjligt att påverka den rikssvenska opinionen genom saklig argumentation. Svensken var ömsom naiv och lättduperad, ömsom en beräknande politiker som tog ställning för sin part i konflikten oavsett om denna hade rätt eller inte.
Man har ju under årtionden, som sagt, vant sig vid att våra hemsvenskar skickar sina klagomål till Sveriges tidningar och därefter lägger dessa framför finnarnas näsor som sanningens sista ord, varpå det så framkallade ekot transporteras fram och tillbaka över Bottenviken så många gånger som möjligt.81
Korhonen påpekade att detta ledde till att den rikssvenska pressen tog egna initiativ och började lägga sig i även andra ”inrikespolitiska angelägenheter”. Skämttidningen Garm anspelade också på en ekoeffekt i en teckning från 1937 med rubriken ”Den stora ankparaden”.82 Enligt Garms satiriker Polycarpus var det finnarna som jämrade sig i onödan. Ju större finnarnas egen makt blev, desto mer klagade de, och när klagomålen väl hade överskridit nyhetströskeln i grann-landet, fick de bekräftelse som objektiv sanning, enligt ovannämnda mönster. Polycarpus uppmanade finnarna att ”tala sakligt och enkelt och sant” i stället, och satsa på fosterländskt samförstånd – en exakt kopia av Korhonens
fram-78. Korhonen hade just avgått från ordförandeskapet i Helsingfors Studentkår och repre-senterade efterkrigsgenerationen bland nationaliststudenterna, för vilken det enligt Matti Klinge tedde sig ”synbarligen tacknämligt” att hålla igång en konflikt med Sverige. Klinge 1979 (131)
79. Arvi Korhonen, ”Naapuriraja”, Valvoja-Aika 1931 (265–266) 80. Arvi Korhonen, ”Naapuriraja”, Valvoja-Aika 1931 (281) 81. Arvi Korhonen, ”Naapuriraja.” Valvoja-Aika 1931 (276)
gångsrecept för finlandssvenskarna. Historikern Jarl Gallén, som tillhörde den antimarxistiska och demokratikritiska falangen av den svenskspråkiga kultureli-ten, uppvisade glädjande tecken på frändskap med rätt parti, fann Korhonen.83 I kulturtidskriften Fronten ställde han historiskt förankrade krav på Sverige, vilket Korhonen parafraserade:
Finlands språkfråga är alltför komplicerad för att bli förstådd i Sverige, att Finlands svenskar och finnar är förenade av vapenbrödraskapens oskiljbara band, att solidaritet mot de sistnämnda tvingar [de förstnämnda] att förbjuda Sverige att lägga sig i vår språkfråga, och att Finlands svenskar aldrig kan förråda Finland för Sverige lika lite som de kan förråda sitt modersmål för finnarnas skull.
Gallén tog ställning för en frände framför en annan. Om sådana karlaord hade hörts oftare bland finlandssvenskarna i stället för oändligt gnäll, skrev Korhonen, skulle Finlands språkfråga ha kunnat lösas genom fridfull förhandling. Från båda håll hade det bara krävts lika mycket god vilja och enighetsanda. Då hade det inte heller kommit i fråga att trassla till grannrelationerna så till den grad att ”man i vissa fall kunde tro att Sveriges gränser sträcker sig ända till Helsingfors, i andra fall att Torne älv är Kinas mur, som man inte ens har lov att kika över från den östra sidan”. Både finnar och finlandssvenskar anklagade varandra för att störa grannsämjan med omanligt beteende, utan respekt för den viktigaste frändskapen – vapenbrödraskapet.
Rikssvensk inblandning i Finlands inrikespolitiska angelägenheter har hittills framställts som främst gällande Ålandsfrågan och språkstriden. En annan form av inblandning framkallade mer blandade reaktioner i Finland. Det rörde sig om rikssvenska jurister som uppmärksammade politiska rättsfall – i första hand Georg Branting, socialdemokratisk jurist, som engagerade sig både i frågan om de röda fångarnas behandling under 1920-talet. Redan 1923 hade Finlands regering enligt Branting vägrat inresetillstånd åt svenska advokater som ämnade bevittna målet mot Finlands Arbetarparti (STP) som anklagades för ”förberedelse till hög-förräderi”, det vill säga misstänktes för kontakter med SKP i Moskva.84 Branting utsattes för olika former av förhinder och trakasserier under sina resor i Finland. En sarkastisk vers i Kurikka kommenterade Brantings äventyr i Åbo 1930:
”Västerländsk” kultur fick Branting uppleva, Åboborna sotade ”civiliserat” ner honom. Detta lär bli god reklam för fosterlandet,
lån och annat trevligt får Finland säkert på detta vis.85
Ekonomiska argument var kanske realistiska, men de vägde inte lika tungt som moraliska argument i den borgerliga pressens ställningstagande mot Branting.
Kurikkas vers anspelar på Brantings uppseendeväckande rader i Rättvisan i
83. Sevänen (122)
84. Branting 1924 (7, 20–29)
Finland, där han ifrågasatte om det finska rättsväsendet och samhället
överhu-vudtaget längre stod för ”västerländska” moralvärden.86 En annan kommentar i
Kurikka var en skämtteckning där Finlands utrikesminister Hjalmar Procopé på
knä bad moder Svea om överseende med behandlingen av Branting. Som vinjett citerade Kurikka en ”officiell nyhetstext”:
Efter att ha fått veta om den upphetsning som hr Brantings ankomst orsakade, gav regeringen order åt myndigheterna att med alla till buds stående medel upprätthålla ordningen. Samtidigt anmärkte dock utrikesministeriet att hr Brantings närvaro var ägnad att väcka stort misshag i breda kretsar och därmed skada de goda relationerna mellan folken.87
Finlands ofta kritiserade ”ofinska” utrikesminister fick falla på knä inför moder Svea och be om förlåtelse. ”Och så var fosterlandet åter räddat”, ironiserade
Kurikka.
Georg Branting engagerade sig även i den så kallade Antikainen-affären 1934– 1937. Fallet rörde den före detta rödgardisten och sovjetiske officeraren Toivo Antikainen, som hade fängslats under en hemlig resa i Finland 1934 och som 1935 anklagades för mordet på en finsk frivillig under stridigheterna i Olonets 1922. Breda kretsar bland högern tog tillfället i akt att kräva återinförande av dödsstraffet i fredstid, medan liberala och socialistiska kretsar vädjade till rätts-säkerheten. Erkki Vala drogs personligen in i ett parallellt rättsfall. Han hade översatt och publicerat ett urval artiklar ur utländska tidningar om Antikainen-affären, bland annat ur Socialdemokraten och Göteborgs Handels- och
Sjöfartstid-ning. Detta framkallade en stämning för brott mot uppviglingslagen. Till följd
av detta publicerade Vala flera intervjuer med rikssvenska författare, journalister och andra offentliga personer som förklarade sig solidariska med Tulenkantajat. De rikssvenska kontakterna användes för att kritisera förhållandena i Finland, vilket myndigheterna var väl medvetna om. Ur Tulenkantajat-redaktionens val av rikssvenska intervjuobjekt och artikelförfattare kan man dels utläsa bredden på redaktionens kontaktnät, dels det stora behovet att legitimera den egna stånd-punkten.88 Det rikssvenska stödet garanterade inte att Tulenkantajat framstod som mer övertygande för alla; det avskräckte finska nationalister som utgick från att inget gott kunde komma från grannlandet.
Under 1920-talet hade de socialdemokratiska tidningarna bidragit till en bild av Sverige som en konservativ, kapitalisk monarki. Den kulturliberala vänsterns positiva bild var en ny idé. Som vi har sett i föregående kapitel, hade Kurikka en rad negativa bilder av svenskar under perioden 1918–1923. Ålandsfrågan tog de
86. Branting 1924 (9)
87. ”Suomen diplomatian voitto.” (Den finska diplomatins seger) Kurikka 1930/42 (1) 88. ”Oikeusjärjestyksen rajamailla.” (Från rättsordningens gränstrakter) Tulenkantajat 1935/18 (3); ”Sanat ja teot.” (Ord och handling) 1935/34 (1); ”Myöskin Branting epä-suosiossa.” (Även Branting i onåd) 1935/34 (1, 3); ”Rudling ja Branting.” 1935/34 (2); Georg Branting, ”Tervehdys Suomeen.” (Hälsning till Finland) 1935/40 (1); Per Meurling, ”Antikainen.” 1935/44 (7); Majava, ”Sananvapaus.” (Yttrandefrihet) 1936/18 (2)
socialdemokratiska tidningarna entydigt ställning till – ögruppen tillhörde Fin-land – men man tog tillfället i akt att kritisera den egna borgerlighetens hantering av frågan. Svenskarna var inte farliga för att de var ofinska. När det gällde kritik av den borgerliga högern kunde den kapitalistiska utsugaren lika gärna gestaltas av en finsk eller svensk gulaschbaron, och den militaristiska förtryckaren kunde lika gärna vara en finsk skyddskårsofficer som en svensk kronprins. Språkfrågan skildrades snarare som en bagatell. I en av det fåtal skämtteckningar som berör problemet vägrar en servitris i huvudstadsregionen att ta emot en beställning på finska.89 I en annan teckning möter en borgerlig ”viking” en grupp arbetare vid landsvägen och anklagar dem på knagglig finska: ”Du visst vara socialist och folkförhetsare, du bära röd kravatt?” En arbetare flinar och svarar: ”Du visst vara kommunist, du bära röd näsa!”90
Jämförelsen mellan SFP och kommunisterna var frestande just 1929, då dessa partier fick exakt lika stor representation i riksdagen. ”Nu kan kommunisten och svensken [ruotsikko] ta varann i hand”, skrev Kurikka. Båda partier var högljudda i politiken och utstyrda i exotiska kostymer i den ledsagande vinjetten – svensken i frack, kom-munisten i rysk blus och stövlar – men båda var endast ”småkusiner” i riksdagen.91
Svenskspråkiga personer som talade dålig finska användes ofta som comic relief i
Kurikka – svensk brytning var i sig tillräckligt för att fungera som komisk poäng.92
89. Kurikka 1922/36 (3) 90. Kurikka 1930/20 (5) 91. Kurikka 1929/30–31 (13)
92. ”Palokunta-aate olla jalo aate!” (Brandkårstanke vara ädel tanke!) Kurikka 1930/15 (5); ”Väärinkäsitys.” (Missförståndet) Kurikka 1933/1 (11)
I stället bekymrade man sig om den bild som borgare oberoende av moders-mål spred till Sverige. Suomen Sosialidemokraatti lyfte i viss mån fram finlands-svensk kultur i allmänbildande syfte. Urvalet var medvetet folkligt för att visa att minoriteten inte var liktydig med klassfienden.93 I flera kåserier i Suomen
Sosialidemokraatti framförde Sasu Punanen att det svenska språket hade en alltför
privilegierad position.94 Han debatterade språkpolitik med den svensktalande socialdemokraten K.A. Fagerholm och försvarade en mer äktfinsk version av språklagen.”95 I stället för att kräva de svensktalandes förfinskning för nationens bästa, krävde han deras frivilliga underordning för arbetarrörelsens sak.
I Sasu Punanens kåserier var språkfrågan en klassfråga, men också en fråga om Finlands nationella identitet. Han protesterade bland annat mot användningen av orden ”finländare” och ”finländsk” i officiella publikationer, i första hand för att dessa ord, som för honom var ”extrema svensktalande språkfanatikers” påfund, innebar separatism.96 Han föredrog presidentkandidater med finska namn: Väinö Tanner, Risto Ryti – ”hur mjukt smeker de inte det finska örat!”97
Han gjorde sig lustig över Hufvudstadsbladet, som hade beklagat sig över att socialdemokraterna inte var trogna sina internationalistiska ideal, eftersom de ibland tenderade att stötta den finska sidan i språkstriden om frågan gällde tjänstemannakårens språk. ”Nu börjar landets arbetare få svårt att veta hur de skall vara, när man ena dagen beskyller dem för att vara ofosterländska […] och andra dagen […] för att vara alltför – nationalistiska.”98 Sasu Punanen skrev själv om marxisternas fosterländskhet: ”fastän det i oss finns mindre finskhet än i hurraroparna, och ingen iver alls, så är det som finns desto mer varaktigt”.99
Kurikka tog in svenskspråkiga insändare och redaktionen besvarade dem
vän-ligt på finska, men man publicerade inga svenskspråkiga skämt, trots att läsare skickade in dem.100 Sasu Punanen försäkrade sina läsare: ”Det är ju uppenbart att när vi nu har ett sådant minoritetsfolk som den svenska befolkningen, kommer dess kultursträvanden inte att förtryckas här, åtminstone inte så länge vänstern är en sådan kraft i riksdagen som den nu är.” Bakom välviljan dolde sig en övertygelse om att språkfrågan i sinom tid skulle lösas på ”naturlig väg”: ”Med naturlagens kraft inträffar dock minoritetens tysta assimilation i majoriteten. Det
93. T. M-nen, ”Kansamme kulttuuriaarteistoa.” (Vårt folks kulturskatter) SSD 1925.03.02 (3–8)
94. Palmgren 1983 (258)
95. K.-A. Fagerholm, ”Kielikysymys ja sosialidemokratia.” (Språkfrågan och socialdemo-kratin) SSD 1933.01.24 (2); ”Mitä Sasulle kuuluu” 1933.01.24 (1, 4); K.-A. Fagerholm, ”Vieläkin muutamia sanoja kielikysymyksestämme.” (Några ord till om vår språkfråga)
SSD 1933.01.26 (6); ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1933.01.26 (1f.)
96. Sasu Punanen, ”Niitä näitä. Kielipolitiikkaa.” (Om ditt och datt. Språkpolitik) SSD 1924.12.31 (5)
97. Sasu Punanen, ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1925.01.15 (1) 98. Sasu Punanen, ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1925.01.19 (1) 99. Sasu Punanen, ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1935.04.19 (3–4) 100. Kurikka 1928/48 (7)
är på sitt sätt tragiskt, men det kan ju inte hjälpas.”101 I Suomen Sosialidemokraatti förklarade Sasu Punanen i större detalj hur en sådan naturlig förfinskning av landet skulle kunna ske.102
Endast arbetarna och de mindre bemedlade folklagren sprider det finska språkets herradöme i Finland. […] Svenska kapitalister hjälper det finska språkets sak på det viset, att de även på den svenska språkfronten måste ta in finskspråkig arbetskraft till sina växande industri- och affärsanläggningar.
Finska folkskolor, finskspråkiga arbetartidningar, arbetarnas egna idrottsfören-ingar, klara klassgränser utåt mot skyddskåren och fast hand mot ”innästlade” kommunister skulle avgöra finskhetens sak ”enligt den naturliga ordningen”. Språkfrågan framställdes alltså i första hand som en praktisk fråga i den socialistiska pressen. Sasu Punanen kunde också kosta på sig att lovorda den gamla svenska överklassen jämfört med de framväxande äktfinnarna, de ”nykonverterade”, som han jämförde med den finska högborgerlighet som under förryskningstiden hellre försvarade sina egna ämbeten än landets autonomi.103 Emedan majoriteten av folket antingen inte behärskade svenska eller hade någon användning för den, var dess särställning en anakronism. I andra hand var språkfrågan en ideologisk fråga. Svenskans oproportionerligt stora betydelse i utbildning och förvaltning skulle jämnas ut, men det betydde inte att finska skulle bli det enda tillåtna språket. Rättvisa var ledstjärnan, och därför kunde de flesta skribenter i frågan tänka sig att stötta finlandssvenskarna i egenskap av en utsatt minoritet, men inte om de utgav sig att vara en ledande grupp i samhället.104
De finsksinnade nationalisternas och socialdemokraternas politik möttes i offi-cersfrågan 1925. Redan under inbördeskriget hade slitningar uppkommit mellan den tyskinfluerade jägarrörelsen och Mannerheims krets av ryskutbildade officera-re.105 Socialdemokraterna tog snart ställning i frågan i syfte att splittra den borger-liga fronten. I riksdagen uttalade sig socialdemokraternas representanter Keto och Sventorzetski angående en statistik som angav att ”över 80 % av överstelöjtnanterna var svenskspråkiga och nästan 60 % av majorerna”.106 Keto menade att även om sanningshalten i påståendet inte var helt oförvitlig, så fanns det trots allt ett pro-blem. Förutom att arméns försvarsförmåga kunde bli lidande fanns det även en fara ”att en sådan officerskår blir till en stängd kast, som lever separat från manskapet och föraktar det som en lägre ras”. Detta var inga fantasier, försäkrade Keto, ty det hade arbetarna redan fått känna av under inbördeskriget, då ”svenska överklassen med en hästkur ville avlägsna socialistiska tendenser från den föraktade mongoliska
101. Sasu Punanen, ”Kurikoimista.” (Knölpåkande) Kurikka 1928/46 (2) 102. ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1924.12.18 (1)
103. ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1924.12.23 (1)
104. ”Niitä näitä. Kielipolitiikkaa.” SSD 1924.12.31 (5); ”Mitä Sasulle kuuluu.” SSD 1925.01.19 (1)
105. Finland 1917–1920. 3. 1995 (307–309)
106. ”Puolustuslaitosta koskeva välikysymys eduskunnassa.” (En interpellation om för-svarsväsendet i riksdagen) SSD 1925.02.25 (3)
rasen”. Riksdagsman Sventorzetski försökte i sin tur blidka SFP genom att betona att vänstern inte var nationalistisk i språkfrågan. Däremot hade Socialdemokratiska partiet (SDP) och SFP gemensamma utrikespolitiska intressen och SFP:s östsven-ska falang vore visare om den skulle orientera sig efter Sveriges frisinnade politik. Så länge SFP förblev ett högerparti skulle den omöjligen vinna det rikssvenska folkets sympatier, menade Sventorzetski. De finska socialdemokraterna föredrog ett närmande till den rikssvenska svenskheten framför den inhemska.
Officersstriden handlade också om ett generationsskifte i armén. De rysk-utbildade officererna med Mannerheim i spetsen, som redan under inbördeskriget hade råkat i konflikt med de tyskutbildade jägarna, tillhörde en äldre generation som de unga och ambitiösa jägarofficerarna såg blockera snabba karriärvägar. Frågan om officerernas modersmål var endast en aspekt som politikerna valde att fokusera på. På så vis blev de äldre officerarnas koppling till Ryssland mindre väsentlig i debatten. I Garms bilder och texter framträder dock, förutom skillna-den mellan svenskt och finskt krigarlynne, även klassaspekten som väsentlig.107
Den svenske krigaren framställdes idealiserad, rakryggad och atletisk, till skill-nad från Kurikkas nidbilder på rikssvenskarna i förra kapitlet. Både historiska gestalter och samtida anonyma landstormsmän och svenskbrigadister fick samma vördnadsfulla behandling. I stället var det de finska militärerna som framställdes som klumpiga och oattraktiva bredvid den heroiskt poserande Karl XII. I en av
Garms teckningar om officersstriden presenteras ”den militära utvecklingen enlig
Darwin”. Efter hjältar som Simson, Rikard Lejonhjärta och Karl XII möter vi den kraschlandade sergeant Pöllönen (pöllö = stolle) som sitter på vraket av det nya finländska flygförsvarets stolthet, ett propellerplan med hakkorsemblem.108 I en annan teckning från samma period strålar svenska hjältar från olika tider sam-man likt änglar ovan molnen, symboliskt höjda över all kritik, vilket även den ackompanjerande dikten betonar. Bland figurerna tronar Döbeln, Mannerheim, Gustav II Adolf och andra hjältar.
Sepia räknar upp alla hjältedåd och krig som svenska krigare deltagit i genom tiderna, inklusive väringarna i Rus och Bysans, och Finlands svenska officerare i ”arvfiendens armé” – där ingen ”ansågs mindre sveklig än just de / om vilkas ’sveklighet’ vår finnpress vrenskar”. Många svensktalande adelsfamiljers goda kontakter med Ryssland var ideologiskt problematiska för tysksinnade nationa-lister. Därför framhävde Sepia att svenskarnas viktigaste insats skedde i Finlands ”stora frihetsfejd”. En svensk officer ”det röda väldet välte”, men tacken för svenskarnas historiska väringstrohet är finnarnas tjut: