Den nationalistiska historieskrivningen, oavsett om den härstammade från svensksinnat eller finsksinnat håll, identifierades som ett politiskt bruk av histo-rien av vänsterns skribenter. Gång på gång varnade tidskrifter som Itä ja länsi och
Kurikka för högerns falska historiebild och satiriserade dess ömma punkter.
Och eftersom Finland inte har någon historia, inga kungar eller något sådant, har vårt klipska borgerskap börjat ljuga ihop sådana. Uusi Suomi har redan lyckats bevisa, att Finland har haft hur många kungar som helst och att det i själva verket är finnarna som har uträttat de stordåd, som rövartåg och massmord, som borgarklassen anser speciellt pryder ett folks historia, och varav danska och norska vikingar hittills har fått all ära till dels.50
Inte bara borgarna var skyldiga till detta slags militarisering av fornhistorien – historikern och socialdemokraten Väinö Voionmaa hade i en lärobokstext till folkskolan 1917 beskrivit ”hedendomens sista tider” i Finland som ett ständigt krigstillstånd präglat av allmän upprustning. Varje stam låg i ständig fiendskap med grannarna, och handelsresor tenderade till att sluta i plundring och ond bråd död. Denna skildring var förenlig med mellankrigstidens skyddskårsanda, och även 1930- och 1940-talets skolböcker reproducerade en krigisk bild av järn-åldern. Kumpujen yöstä innehöll rikligt med illustrationer av fornborgar, strider med fiender från öst och väst, och fornfinska krigare beväpnade till tänderna. I upprustningen av det förflutna kunde de svensksinnade förstås inte vara sämre – den rikssvenske arkeologen Oscar Montelius fasthöll vid att nordborna med sin högre kulturnivå och sina bättre vapen hade anlänt till Finland först, och finnarna hade inte kunnat fördriva dem från deras urtima boplatser.51
I Itä ja länsi kritiserade Kössi Kaatra det historiska storhetsvansinnet med foton på ruiner i Sigtuna, som finska vikingar påstods ha bränt under tidig medeltid. Huruvida påståendet var sant eller inte var oväsentligt. Den springande punkten var att den borgerliga historieskrivningen ivrigt hyllade krig och förstörelse. Den sortens ”hjältedåd” kunde bara nämnas med citattecken i rubriken.52 I ett annat nummer kritiserades en skildring av de svensk-finska truppernas anfall mot Narva 1581 i Hakkapeliitta. Skyddskårstidningen hade beskrivit massakern på stadens invånare efter att soldaterna ”vilt vrålande” intagit fästningen:
Därefter störtade de vildsinta trupperna in i själva staden, där ett blodbad tog vid, vars like inte ens de gråhåriga krigarna sade sig ha sett. Allt som allt lär 7 000 personer ha dräpts, varav 300 bojarer och 2 000 soldater. Resten var stadens borgare, hustrur och barn.
Citatet är ryckt ur sitt sammanhang och det framgår inte om Hakkapeliittas skri-bent tog moralisk ställning till händelserna. Itä ja länsi använde citatet som bevis
50. ”Politiikkaa, taloutta ja sivistyselämää. Katsauksia”, Itä ja länsi 1928/6 (85) 51. Fewster 2006 (116); Hall (181–183)
på den fruktansvärda grymhet som alltid hade varit det främsta karaktärsdraget hos Finlands herrar. ”Mordlystnaden är de borgerliga författarnas grundläggande egenskap i Finland”, började en annan notis på samma sida.53
I Elanto togs minnet av slaget vid Breitenfeld upp i lika kritisk ton. Med avstamp i den borgerliga pressens lyriska ton dekonstruerar den anonyme ledar-skribenten ”det ärorika slaget”. Sanningen hade lämnats därhän i firandet av dess 300-årsminne. ”Även om man inte tar upp de skönlitterära överdrifterna – t.ex. sådana som att kungens ’tydligt och klart ekande’ svenskspråkiga ord även gick in i de enspråkigt finskas hjärtan – så finns det tillräckligt med material för att krossa de alltför granna inbillningarna om 30-åriga kriget.” Inkallelseordern fick unga finska män att fly in i skogarna och många byar övergavs. Rekryter fick transporteras slagna i rep till hamnstäderna för att inte rymma. Många flydde till Estland, Ingermanland eller Ryssland. Landet blev fattigt, städerna öde och osäkra. I Tysklands historia var trettioåriga kriget ett dystert kapitel. ”Knappast har Europa sett förstörelse i motsvarande skala sedan dess”, skrev Elanto, och ställde den retoriska frågan: ”vem kan säga, vad detta krig till slut gjorde för nytta?”54 I Elanto var de sanna nationella hjältarna inte Gustav II Adolf, utan Väinö Tanner och kooperativrörelsens egna hakkapeliter, som fredligt kämpar mot privatkommersens Tilly och Pappenheim.55
Gustav II Adolf-jubileet 1932 firades med pompa och ståt i Sverige, även så i Finland, och gav upphov till en historikerstrid om festföremålets lämplighet även utanför vänstern. På svenskspråkigt håll ville man uppföra en staty i Helsingfors åt kungen, eller dedikera någon park eller ett torg åt hans minne, medan repre-sentater för de finskspråkiga ville ha med hakkapeliter i minnesmärket eller helt avstå från kungen. I stället för en kungastaty krävde de yngre historikerna en hak-kapelitstaty. Statybråket orsakade gatuslagsmål bland Helsingfors studenter 1932 och 1933, de enda tillfällen då språkstriden bevisligen kan sägas ha eskalerat till större våldsdåd. Brandkåren fick ingripa mot de uppjagade ungdomarna. Dessa händelser kommenterades i vänsterpressen både med sarkasmer och med allvarliga essäer som kopplade händelserna till fascismens framväxt i Europa. Garm riktade sin kritik mot den passiva ordningsmakten och mot de finskspråkiga studenterna som hade angripit svenskhetens symboler, ”sin fostermodersbild”.56
Suomen Sosialidemokraatti publicerade flera kritiska artiklar när 300-årsminnet
av slaget vid Lützen firades i Sverige och Finland. Man invände syrligt att den knappast firades med samma klang och jubel i de delar av Tyskland som hade fått uthärda den nordiska arméns härjningar.57 I stället rekommenderades historisk kunskap som skulle vara till nytta för den organiserade arbetaren: ”Visste ni,
53. ”Hirvittävä julmuus …” (Fruktansvärd grymhet …) Itä ja länsi 1928/10 (182) 54. ”Breitenfeld.” Elanto 1930/17 (1)
55. Nikodemus, ”Köyhän miehen pakinoita.” (Fattigmans kåserier) Elanto 1930/17 (2) 56. Max Engman 2000 (38–39); ”Huligaanit.” Kirjallisuuslehti 1934/9–10 (252); ”Lyk-torna.” Garm 1935/3 (1–2); ”IKL rustar till Svenska dagen.” Garm 1935/21 (1–2) 57. SSD 1932.11.06 (7, 9), 1932.11.07 (2)
när den första socialistiska tidningen utkom i Ryssland? Är ni medvetna om när arbetarnas idrottsinternational grundades? Kan ni på rak arm säga, vilket år Sveriges socialdemokratiska parti bildades?”58 Den svenska historien förkastades inte av vänstern – den uppdaterades efter nya politiska behov. Varje framgång för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var en uppmuntran för Suomen
Sosialidemokraatti.59 En liknande inställning skönjer man i Elantos utvalda nyhetsrapporter om svenska kooperativrörelsens framsteg.60
Den borgerliga historieskrivningen kritiserades för att den uppfattades som ett hot mot Finlands fredliga grannrelationer, inte för att den hyllade nationen. I Tulenkantajat kritiserades historikern L.A. Puntila som ”till sin bedrövelse har märkt att Finland lever i fred med sina västliga grannar”. Puntila hade angri-pit Föreningen Nordens förslag att gemensamt anpassa de nordiska ländernas historieläroböcker till varandra. Enligt Tulenkantajat erbjöd sig för den unge historieläraren ett utmärkt tillfälle att förstöra grannsämjan genom att kräva fullständig ansvarsfrihet för Finland att följa den nationellt likriktade linjen i historieskrivningen. Tulenkantajats poäng var att Puntila därmed erkände att historieskrivningen endast var en form av propaganda som fungerade som ett redskap för makthavarna. ”Den officiella historiens enda mening är att in i folkets skallar inpränta slagordet: Man måste dra i fält när kapten befaller!” I stället för detta förespråkade Tulenkantajat ”personlig, levande kulturhistoria” som skulle ge läsarna en human och öppen världsbild. Finlands historia borde skrivas för människornas skull, inte makthavarnas skull.61
Trots att vänstern försökte misskreditera den borgerliga historieskrivningen med olika medel, bland annat genom att ironiskt skildra firandet av blodiga historiska slag som typiskt för borgarnas blodtörst, följde de vissa av de nationa-listiska spelreglerna genom att lyfta fram folkets betydelse i historien. Det var det arbetande folket som hade uppfört de praktfulla byggnader och monument som minde om det förflutna, och det var folkets idoga arbete som hade lagt grunden för civilisationen. Denna berättelse var inte olik Agrarförbundets bonderomantik och äktfinnarnas historiesyn.
Skillnaden var att medan socialdemokraterna och kommunisterna inte behövde använda sig av specifikt nationalistiska argument för att hävda folkets rättigheter – deras definition av folket baserade sig på klasstillhörighet och kunde obehindrat inkludera svensktalande arbetare – behövde finsknationalisterna i mitten och till höger finskhetsargumentet för att motivera varför folket borde få det bättre. Därför odlade de bilden av de svensktalande som en privilegierad
58. ”Päivän peili.” SSD 1932.11.24 (5)
59. ”Ruotsin veljespuolue voimakas ja yhtenäinen.” SSD 1936.4.9 (6); K.W., ”Kansan-vallan maissa työväki yhä voimistuu.” SSD 1936.4.12 (10)
60. ”Tukholmassa Kaarle XII:n saappaat jäävät varjoon.” (I Stockholm hamnar Karl XII:s stövlar i skuggan) Elanto 1932/2 (1)
61. ”Maisteri LA Puntila, Suomen historian Caliban.” (Magister LA Puntila, den finländ-ska historiens Caliban) Tulenkantajat 1933/13 (2–3)
grupp. Socialdemokraterna stod inte främmande för att ta till populistiska argu-ment för att locka vanligt folk till valurnorna, men språkfrågan var principiellt mindre viktig. De privilegierade i socialdemokraternas retorik kunde lika gärna vara finnar som svenskar.