Medan nationalismens kulturella yttringar fått mycket uppmärksamhet i den finländska forskningen under 1900-talet, har de nationalistiska rörelsernas poli-tiska mål – nationell självständighet – snarast tagits för givet. Matti Klinge och Osmo Jussila lyfte fram nya perspektiv på nationens uppkomst i sina tidiga verk på 1960- och 1970-talet. En mer internationellt riktad diskussion kom igång först under de första åren av 2000-talet, inspirerad av debatten mellan Jonas Nordin och Torbjörn Eng som i Sverige företrädde motsatta åsikter angående förekomsten av ett separat finskt nationalmedvetande redan på 1700-talet.6 Väl-känt är att tidiga upplysningsmän som åboprofessorn Daniel Juslenius i början
av 1700-talet starkt identifierade sig med Finland som patria och finnarna som
natio, separata från Sverige och svenskarna. Mot slutet av samma århundrade
använde historikern Henrik Gabriel Porthan konsekvent beteckningen ”nation” om Finland i sina föreläsningar, men beskrev inte Finland som en självständig politisk aktör.7 Inte ens faktiska politiska rörelser som sporadiskt förekom mot slutet av 1700-talet med syftet att lösgöra Finland från Sverige hade nationellt självbestämmande som mål, utan säkerhetspolitiska och karriäristiska intressen.8
Förvisso hade etnonymer politisk innebörd redan på 1700-talet, men när Gustaf Mauritz Armfelt kallade Alexander I ”en lika god finne som han själv” kan man dra slutsatsen att denna finskhet innebar något annat än slagordet ”svenskar äro vi inte, ryssar vilja vi icke bli”.9
Efter den ryska segern 1809 fick Finland en gräns västerut. För första gången organiserades Finland som en autonom stat, som storfurstendöme direkt under-ställt tsarens överhöghet. Erövrarna uppmuntrade finnarna (detta begrepp omfat-tade då både svensk- och finsktalande) att identifiera sig med en egen nation, skild från Sverige. De adliga byråkrater som ledde det nya Finland vårdade lojaliteten till tsaren, men också Finlands politiska särställning. Deras patriotism gick ut på att bevara ståndssamhället stabilt. Så småningom, när en ännu snäv men alltmer livaktig arena för offentliga samtal öppnade sig i ämbetsmannakretsarnas publikationer, fick dock nya idéer fäste i dessa kretsar. Det fanns intresse för nya sätt att definiera nationell enhet, som utgick från folket som aktör i stället för eliten. Finlands separata ställning kunde härigenom motiveras som ett naturligt ursprungstillstånd och därmed bli mer stabilt och värdefullt än om den var följ-den av storpolitikens nycker.10
För gammalfennomanerna framstod den nationella väckelsen bokstavligt talat som en mission för att väcka de slumrande krafterna hos det tröga och inbundna folket. För Runeberg och Topelius var det självklart att detta skedde i samarbete mellan svensk- och finsktalande. De svensktalande hade också något att vinna på samarbetet, nämligen den finska anspråkslösheten, gudsfruktan, djuptänktheten och det poetiska sinnet, stereotypa drag som kompletterade liknande föreställ-ningar om det svenska.11
Politiska krav på att hörsamma folkviljan mottogs inte välvilligt av den inhemska och den ryska politiska ledningen. Däremot växte det fram en kultu-rell nationalism, inspirerad av europeiska strävanden i samma riktning, som för första gången lyfte fram folkdiktningens och folkspråkets betydelse, inte bara för kartläggandet av det förflutna utan också för folkets framtida utveckling. Folksjä-lens odling skapade stora namn som Lönnrot, Runeberg, Snellman och Topelius. För första gången ifrågasattes det svenska språkets roll, inte som en del av en falsk
7. Juha Manninen 2000 8. Blomstedt 1965
9. Max Engman 2000 (11–12) 10. Liikanen 2005 (228) 11. Högnäs 1995 (16–18)
identitet utan för att majoriteten av folket borde få tillgång till utbildning på sitt modersmål. Folkbildningen skulle dock styras ovanifrån. Snellman, den finska nationalandans politiska tolk, förblev i praktiken kallsinnig till folkrörelser på gräsrotsnivå. Först ungfennomanerna på 1870-talet, som själva delvis hade rötter i de mindre privilegierade klasserna, försökte engagera allmogen i föreningsverk-samhet med nationella förtecken.12
Snellmans tolkning av Hegel blev vägledande för den finsksinnade nationa-lismens teoretiska utveckling.13 Hegel var den centraliserade rättsstatens filosof, men Snellman beskrev nationen som ett kulturellt samfund. Skiftet från stats-politisk till kulturell historieskrivning var nödvändig för att det finska folket skulle kunna framstå som en autonom aktör i världshistorien. Topelius, även han tidigt intresserad av Hegel, hade till en början daterat begynnelsen på Finlands historia till 1809 men övergick senare till att tala om Finlands historia som ”tusen års kamp för moralisk frihet” och ansåg det omöjligt att föreställa sig en historia om Finland utan att räkna med de urtida finska stammarna.14 Den nationella historiens huvudfåra stadgades redan under mellankrigstiden till en progressiv berättelse om den politiska frihetens gradvisa framväxt.
Det så kallade vanliga folket hade inte spelat någon nämnvärd aktiv roll under 1800-talet. Konstruktionen av en gräns mellan svenskt och finskt i Finland hängde ihop med ett generationsskifte inom Finlands tjänstemannaklass under andra hälften av 1800-talet. Finska partiet bildades informellt under 1860-talet som en sammanslutning för den fennomanska eliten, under Snellmans ledning. Det följdes av språkforskaren och svekomanen Axel Olof Freudenthals Svenska partiet, som utmanades av ett kortvarigt tvåspråkigt Liberala partiet och avlöstes av SFP. SFP:s program 1917 förklarade att Finlands svenska befolkning utgjorde en egen nationalitet.15 Den svenskspråkiga allmogen skulle upplysas om sin svenskhet genom folkbildning. En omfångsrik apparat av organisationer och läromedel utarbetades för detta syfte. Förebilder och parallella fenomen fanns på den finskspråkiga sidan och i Sverige.
De tidiga fennomanernas kulturella och elitcentrerade nationalism utmanades av ungfennomanernas politiska nationalism, som sökte mobilisera breda sam-hällsskikt i nationens namn. Ordet ”finne” hade nu fått en politisk innebörd och uteslöt dem som inte accepterade fennomanernas snellmanska vision av nationen enad av ”ett språk och ett sinne”. Parallellt med denna utveckling fick ordet ”svensk” en politisk innebörd i Finland. Konflikten fortsatte in på 1900-talet i form av språkstriden, som en del samtida gärna även kallade ”nationali-tetskampen”.
Politiseringen av språket spelade en viktig roll även inom näringslivet. Medan finskhetsrörelsen fick mindre genomslag i de högsta kretsarna i städerna,
grun-12. Liikanen 2005 (238–241) 13. Liikanen 1995 (54–55) 14. Paasi 1996 (142) 15. Hämäläinen 1969 (61)
dades flera företag av uttalat språkpolitiska skäl.16 Både privata företagare och kooperativorganisationer förväntades ta språkpolitisk ställning. Detta ledde i många fall till att det grundades parallella föreningar och institutioner på svenska och finska. ”Affärsfennomanerna” förenade ideal och kapital i kampen om hege-moni inom handeln. En finskspråkig kundkrets mobiliserades med nationella argument.
Det var inte självklart för alla fennomaner att privatkapitalismen motsvarade folkets intressen. Det nationella idealet skildrades gärna som ett egalitärt agrar-samhälle. Därför väckte kooperativhandeln stort intresse i finsksinnade kretsar, och senare grundades även svenskspråkiga andelslag. Efter 1906 minskade det gamla kapitalets möjligheter att påverka politiken. Eftersom gammalfinnar och ungfinnar tillika hävdade sig stå för folkets sanna värderingar, kunde de inte ta avstånd från bönder och arbetare som samhällsklass. Snarare förnekade de klassens betydelse och försökte underminera socialdemokraternas propaganda genom att likställa socialism med huliganism, förråelse, osedlighet och helge-rån.17 Framför allt sjukdomsmetaforer florerade. Socialdemokraterna lyckades dominera de folkrika delarna av landet, där ett organiserat industriproletariat hade växt fram.
Under senare delen av 1800-talet formulerade nationalistiska historiker som Yrjö Koskinen det finska folkets historia som en framstegsprocess, och skils-mässan från Sverige 1809 som ett naturligt steg på vägen. Nu återvände man till de politiskt laddade föreställningarna om folkets delaktighet i den politiska processen. Eftersom folket förväntades delta aktivt blev det aktuellt att fråga:
Vilka utgör folket? Vem har rätt att representera folket? Striden som öppnades i
språkfrågan har i den nationellt sinnade historieskrivningen framställts som en kamp mellan svenskt och finskt inom landet och en kamp mot ryskt inflytande utifrån. Liikanen har dock tolkat de första debatterna i frågan, som flammade upp på 1860- och 1870-talet, som en kamp mellan fennomanska intellektuella och liberal press. Den sistnämnda förespråkade den upplysta medborgarandan, frivillig föreningsaktivism och politiska rättigheter åt medborgarna. Den libe-rala andan var förhärskande i företagsvärlden, medborgarföreningarna och det svenskspråkiga offentliga samtalet. Ståndsriksdagen ansågs vara tillräcklig för att tillgodose folkets rätt till representation. Majoritetens vilja fick dock ej vara lag. När Yrjö Koskinen och andra fennomaner utnämnde sig själva till tolkar för folkviljan ansåg den liberala pressen att det förhärskande politiska systemet stod inför ett allvarligt hot.
Båda grupper såg folkviljan som grundläggande i det politiska systemet. Frågan var bara hur folket skulle representeras och vem som skulle tolka denna folkvilja. Direkt till folkets majoritet kunde man endast vända sig om man använde sig av det finska språket. Intelligentians hållning i frågan avgjordes i första hand av
16. Finland 1917–1920. 3. 1995 (78)
politiska mål, inte språklojalitet. Dessa motiv kom dock att knytas samman på ett intrikat sätt. Även bland fennomanerna fanns det många som ansåg att en mass-politisk organisering av folket inte vore det bästa sättet att utröna dess vilja. Mot de liberala förordade man gärna majoritetens rättigheter. Gentemot allmogen poängterade man däremot hur den metafysiska nationalandan determinerade Finlands historia och framtid.18
Mot slutet av 1800-talet började folkrörelserna bära frukter som ofta visade sig innehålla hårda kärnor att knäcka för den fennomanska eliten. När nya repre-sentanter för folket uttryckte nya krav, till exempel via religiösa väckelserörelser eller den växande arbetarrörelsen, var fennomanerna tvungna att omvärdera sina utgångspunkter. Till slut hävdade Yrjö Koskinen själv att ståndsrepresentationen, trots att den internationellt betraktat var föråldrad, ändå motsvarade det finska folkets allmänna åsikt. Ungfennomanerna tog däremot tag i chansen att engagera allmogen i språkstriden på det lokala planet, som bar en prägel av klasskamp. Det liberala partiet svarade på utmaningen med det första officiella partiprogrammet i Finland 1880. Liberalerna dömde ut de radikala ungfennomanernas agitation, inte för att radikalerna sade sig representera folkflertalet utan för att agitationen splittrade det finska folket. Enligt det liberala partiets manifest var det finska folket ett, oavsett de enskilda individernas modersmål.
Allmogen attraherades under 1800-talet snarare av religiösa väckelserörelser än av den gammal- eller ungfennomanska nationalismen. Hobsbawm och Hroch har identifierat de religiösa rörelserna som nationalismens egentliga utbrednings-fas i Finland. I dessa inomkyrkliga väckelserörelser förenades en konservativ protesttradition med lutheransk lydnad mot rättmätiga auktoriteter. I början av 1900-talet orsakade dessa rörelser reaktioner och oro bland finländska och ryska myndigheter. Författaren Juhani Aho skildrade Snellman och väckelseledaren Paavo Ruotsalainen som två led i den nationella väckelseprocessen: Snellman väckte den bildade klassen, men Ruotsalainen väckte själva folket. I den natio-nella enighetens namn utgjorde dock väckelserörelserna ett problem då de hotade lämna den gemensamma lutherska kyrkans hägn.19
Under 1890-talet ökade ansträngningarna från ryskt håll att politiskt assimilera Finland. Gammalfennomanerna och liberalerna koncentrerade sina krafter på att bibehålla den gamla svenska grundlagen som en garanti för Finlands autonomi. Ungfennomanernas iver dämpades, fast det ungfinska partiet satte folkväldets utvidgande som mål i sitt partiprogram 1894. Formuleringarna var dock så vaga att de förblev motstridiga. Den marxistiska arbetarrörelsen blev ett alternativ för dem som inte kunde identifiera sig med de tidigare partiernas version av folket och dess politiska roll. Den fungerade också som en äkta folkrörelse i den moderna nationalismens utveckling, starkt påverkad av ungfennomanins folk-ideal.20 Detta inledde en process av partipolitisk konsolidering och en upptrappad
18. Liikanen 2005 (236) 19. Loima 2006 (93; 123–127) 20. Loima 2006 (131)
konflikt mellan de olika politiska grupperna, som intensifierades efter enkam-marriksdagens och den allmänna rösträttens införande 1905 och kulminerade i inbördeskriget. Februarimanifestet 1899 får ej heller förbigås. Som startskott på förtrycksperioden fungerade den enande inte bara för ungfinnarna utan även för arbetarrörelsen. Den yttre fiendens enande funktion åskådliggörs här för första gången, även om denna fiende försågs med olika attribut i olika politiska grupper. Den gemensamma fienden enade nämligen finnar med regimkritiska ryssar, samt andra undersåtar i ryska riket. Samarbete över nationsgränserna i den nationella frihetens namn var möjligt.
De socialistiska intellektuella var i början av 1900-talet en minimal grupp med vagt formulerade idéer som stödde det nationella projektet helhjärtat. Enligt Risto Alapuro överraskade revolten 1918 den socialistiska eliten minst lika mycket som den borgerliga, trots att storstrejken 1905 hade gett ett smakprov på hur långt människor utanför de traditionella elitgrupperna var beredda att engagera sig för gemensamma angelägenheter. Storstrejken hade också skrämt upp de borgerliga och bidrog till den eskalerande tudelningen av samhället där allt fler tvingades välja sida mellan två extremer.21 Rösträttsreformen 1906 fick en omvälvande effekt på samhället. Både oviljan att hantera dessa omvälvningar och ivern att trygga det man hade vunnit ledde till tragedin 1918.
Inbördeskrigets arv kan i korthet sammanfattas som att elitens paternalistiska syn på folket i behov av starka ledargestalter och fast ledning bekräftades, medan de demokratiska reformerna inte kunde göras ogjorda utan att riskera ännu ett sammanbrott. Olika strategier för att rehabilitera det idealistiska folkbegreppet tillämpades snart av politiker, vars yrkesroll strax efter kriget knappast kan skiljas från de återstående journalisternas och författarnas. Skuldfrågan kunde lösas genom att projicera skulden på ryska agitatorer som påstods ha infiltrerat den finländska arbetarrörelsen, baltiska huliganer, tyska militarister samt den röda eliten som hade flytt bland annat till Sovjetunionen och Sverige.