Mellankrigstidens historieberättelser fokuserade, som vi har sett, på kampens betydelse. Jag menar att denna kamp hade en identitetsskapande funktion. Detta gäller för båda sidor i den politiska konflikten, och de språkpolitiska parter som tillfälligt dämpade sina krav tills konflikten var löst efter segrarnas behov. Sverige, som generellt lyste med sin frånvaro under autonomitiden, fick nu en viktig roll, till följd av de problem som Sveriges officiella neutralitet och dess inofficiella stöd till den vita sidan skapade i den finska nationella diskursen. Hur skulle man förklara Sveriges handlingar? Det fanns en rad olika möjliga svar, men det mest heltäckande vore: hur Sverige än vänder sig, har det ändan mot Finland.
Sverige erkände Finlands självständighet den 4 januari 1918, och de första diplomatiska kontakterna knöts den 10 januari. Den svenska staten förhöll sig neutral under inbördeskriget, men frivilliga trupper gjorde en propagandistiskt utnyttjad insats i Svenska brigaden. Föreningen Finlands vänner hade bildats strax efter inbördeskrigets utbrott och tog initiativet till brigaden, som dock aldrig blev större än en bataljon, cirka 800 man. Det vita Finland hade stora förhoppningar på Sverige. Under förryskningsperioden hade man fått stöd och sympatier därifrån. Hela den rikssvenska pressen hade hållit tyst om jägarrö-relsens underjordiska transittrafik till Tyskland.Frivilliga till brigaden värvades med statsminister Nils Edéns gillande. Ungefär 200 officerare anmälde sig till Finlands vita regeringstrupper. I det avgörande slaget om Tammerfors stupade 34 svenskar.62
Den liberal-socialdemokratiska regeringens försiktiga hållning berodde på fruktan att Finlands instabila sociala förhållanden skulle få genklang i Sverige. Ändå spelade den mytiska bilden av Finland som ”västerlandets bålverk” en stor roll. Både högern och vänstern ansåg att Finlands självständighet endast kunde tryggas med utländskt stöd, antingen från Tyskland eller Sverige, eller möjligen från ett ”fritt Ryssland”. Medan den rikssvenska pressen intensivt följde händel-serna i Finland satte de vita igång en omfattande propagandakampanj i Sverige med hjälp av sina gamla kontaktnät.
Även om de svenska socialdemokraterna sympatiserade med sina finländska par-tikamrater tog partipressen upp frihetskrigstolkningen. Hjalmar Branting förkla-rade efter krigets början att Sveriges socialister kategoriskt motsatte sig bolsjevismen och dess krigspolitik. Det underutvecklade Finland var, i likhet med bolsjevikernas Ryssland, helt enkelt inte moget för socialismen.63 Social-Demokraten beskrev
62. Salminen 2007 (44–45) 63. Blomqvist 2006 (319)
inbördeskriget som Finlands kulturkamp mot Ryssland, där bolsjevismen repre-senterade ”en grotesk avspegling av tsarismen”.64 De svenska socialdemokraternas skeptiska inställning till sina finska partifränder avspeglas i Kurikkas gliringar mot Branting. 1918 avporträtterades han som ”socialistledare” inom citationstecken och anklagades för att ha ”insjuknat i kerenskijtisk diarré” efter att ha ägnat hela sitt liv åt att vinna en ministerpost.65 Under en annan, mer beundrande karikatyr efter valsegern 1921 beskrevs han något orättvist som ”Noskeist” efter Gustav Noske, högersocialdemokraten som stödde Tysklands krigspolitik och brutalt lät slå ner revoltförsök som försvarsminister under Weimarrepubliken.66
Både den röda och den vita terrorn fick stor uppmärksamhet i rikssvenska medier, sistnämnda inte bara i Social-Demokraten utan också i Dagens
Nyhe-ter. Man fruktade också att det mer avgörande militära stödet från Tyskland
skulle tvinga in Finland i ett vasallförhållande.67 Finlands självständighet tycktes vila på lerfötter, och Sverige blandade sig därför i konflikten som tredje part. Anledningen var en petition från Åland, där befolkningen oroade sig för att bli indragna i inbördeskriget och bad Sverige att avlägsna de ryska trupperna från ön. Åland hade varit demilitariserat sedan 1856, men under första världskriget hade Ryssland börjat befästa ön.68 Ålands strategiska läge utanför Stockholms skärgård gjorde demilitariseringen till en hjärtefråga för Sveriges försvarspolitik.
För den svenskspråkiga kultureliten var det åländska intermezzot en pinsam-het. Ålänningarnas brist på nationell tillgivenhet mot Finland fick inte tas som ett symptom på att den svenskspråkiga befolkningen var allmänt opålitlig. I
Finsk tidskrift skyllde M.G. Schybergson ålänningarnas separatism indirekt på
finnarna och pekade på ålänningarnas föreställning att finska nationalister och socialister enades av sitt hat mot allt svenskt i landet.69 De vita finnarna borde alltså visa ansvarskänsla och se till att skapa ordnade förhållanden i landet, som inte hindrade den svenska kulturutvecklingen. I stället för att diskutera ifall ålän-ningarnas krav var berättigade riktade man anklagelser mot Sverige för oförmåga att förstå Finlands situation.70
Reaktionerna bland de finlandssvenska intellektuella grundade sig på en rädsla för en allmän splittring bland de svensktalande, en heterogen grupp av stadsbor och allmoge från vitt skilda delar av landet vars enda gemensamma egenskap var modersmålet. Denna ”splittring” var inget annat än det faktum att olika lokala
64. Blomqvist 2006 (322–323)
65. ”Ruotsin ’sosialistijohtaja’ Branting …” Kurikka 1918/18 (3)
66. ”Noskelainen.” Kurikka 1921/41 (4) Detta kan dock tolkas som socialdemokratisk självironi, eftersom artikeln också drev med kommunister som hade stöttat Branting i Ålandsfrågan.
67. Salminen 2007 (46)
68. En svenskspråkig översättning av Konventionen om demilitarisering av Ålandsöarna kan läsas på Ålands kulturstiftelses webbplats: http://www.kultur.aland.fi/kulturstiftelsen/ traktater/svenska/1856sv.htm
69. M.G. Schybergson, ”Ålänningarnas misstämning.” Finsk tidskrift 1918/5–6 (199f) 70. Högnäs 1995 (190–192)
intressen och konflikter alltid hade existerat i landet. Fennomanin och förrysk-ningspolitiken hade motiverat den svensksinnade eliten att skapa en skyddande stereotyp av ett enat svenskt folk i Finland, men nu kom andra intressen fram – precis som storstrejken och inbördeskriget hade tvingat de finska nationalis-terna att få upp ögonen för arbetarrörelsens intressen. 1919 hade de separatistiska strömningarna spritt sig till Österbotten.71
Under våren 1918 landsteg svenska trupper på Åland för att evakuera ryska trup-per som befann sig på ön. Denna incident uppväckte de vitas ilska och fortsatte att prägla Finlands och Sveriges relationer in på 1930-talet, då Ålandsfrågan sedan länge hade lösts politiskt. Före detta utrikesminister Johannes Hellners publikation av en blåbok (Memorandum rörande Sveriges politik i förhållande till Finland under
tiden från Finlands självständighetsförklaring till det finska inbördeskrigets slut) med
syfte att korrigera uppfattningar om Sveriges agerande 1918, som bland annat hade kommit fram i en Mannerheimbiografi av Kai Donner, väckte en debatt i pressen där Tulenkantajat ställde sig på Sveriges sida.72 Bland annat skall svenska myndig-heter ha hindrat ett skepp lastat med Finlandsfrivilliga samt utrustning från att lämna Stockholms skärgård, telegram ha gjorts oläsliga och ambassadören ha satts under press av kungen att låta den svenska flottan evakuera de vita trupperna som också hade landsatts på ön och fört eldstrider mot ryssarna.73
Tulenkantajat uppfattade blåboken som en deklaration av vänskap och god
grannsämja. Sverige hade blivit erbjudet gemensam intervention i Finland av Tyskland med Åland som belöning, men vägrade kompromissa med sin neu-tralitet. Först på ålänningarnas egen begäran skickade Sverige en fredsbevarande flottilj. Tulenkantajat summerade att receptionen av boken avslöjade vilka kretsar som verkligen orienterade sig efter Skandinavien respektive Tyskland. Suomen
Sosialidemokraatti och liberala Turun Sanomat hade välkomnat boken, medan
konservativa Uusi Suomi och Hufvudstadsbladet uttryckte sig negativt.74 Erkki Vala tog det till intäkt för hur lite ”den språkliga enheten” betydde jämfört med klassgemenskapen – de svenskspråkiga reaktionärerna kände större solidaritet med den baltiska adeln än med det ”demokratiska Sverige” och kunde inte förlåta Sverige att det inte blandade sig i inbördeskriget. Just Sveriges neutralitet
71. Högnäs 1995 (194)
72. ”Ahvenanmaan linnoittaminen ja Mannerheimin elämänkerta.” Tulenkantajat 1934/43 (2); ”Ruotsin sininen kirja.” Tulenkantajat 1936/15 (2); ”Suomen ’Sininen kirja’.”
tajat 1936/17 (2): ”Gummeruksen kirja Suomen ja Ruotsin suhteista 1917–18.” Tulenkan-tajat 1936/18 (2)
73. Mannerheim ville ha vapen och frivilliga från Sverige, men att be om en svensk in-tervention på Åland var ”icke förenligt med Finlands värdighet”. Finland 1918–1920. 3. (264–269, 302–303). Sverige hade dock blivit ombett att intervenera tidigare, bl.a. av en representant för senaten i Stockholm december 1917 och en oidentifierad grupp socialister i Helsingfors februari 1918. (257, 303)
74. ”Sanomalehtilausuntoja Sinisestä kirjasta.” Tulenkantajat 1936/15 (2); ”Ruotsin suhtautuminen Suomeen joulukuun v. 1917 ja toukokuun v. 1918 välisenä aikana.” SSD 1936.4.4. (1, 7); ”Muut lehdet.” SSD 1936.4.8 (3)
möjliggjorde vänskapen mellan folken, ansåg Vala.75 Hellners blåbok utkom samtidigt med Finlandsveckans firande i Stockholm, och en ledare i Suomen
Sosialidemokraatti berömde tillfället som väl överlagt och ägnat att främja de goda
relationerna mellan Sverige och Finland.76
Den svensksinnade borgerliga pressen påminde hellre om rikssvenskarnas frivil-liga insatser på den vita sidan än om den svenska regeringens neutralitet. Svenska brigaden prisades i Finsk tidskrift som en framgångsrik och pålitlig enhet i de stora strategiska operationerna, trots sin blandade sammansättning.77 Dess elddop i Tammerfors hörde till den ärofulla historien om ”den största militära operation de nordiska ländernas historia har att visa upp”. De rikssvenska insatserna för det vita Finland var större än så. Svenska officerare anförtroddes ledande eller konsulterande uppgifter i hela den vita armén. Den operativa avdelningen vid det vita högkvarteret bestod uteslutande av svenska generalstabsofficerare. I svensksinnade skildringar av krigstiden föredrog man att tolka Sveriges konkreta handlingar som en motvikt till det ryska hotet. Walter Sjöblom beskrev 1936 ålänningarnas lättnad och tacksamhet när pansarbåten Thor anlände från Sverige, lastad med ”svenska krigare”.78
De, som stannat hemma, sågo till sin fasa, att ryssarna redde sig till att bränna byarna och nedskjuta befolkningen. […] Signalen blev icke given. I sista stund kom hjälp från Sverige. Inför pansarbåten ”Thors” hotande kanonmynningar sågo sig mordbrännarna nödsakade att avstå från sin nesliga föresats.
Åland var räddat.
Den räddande Thor påminner kanske inte av en slump om åskguden i Jonatan Reuters dikt, som ingriper mot de härjande slaverna. Ålänningarna besvärades också av de finsktalande arbetare som sedan tidigare befann sig på ön, och som Sjöblom oförblommerat kallade kommunister. Enligt Sjöblom tog ryssarna de finsktalan-des parti under åberopande av både klassintressen och nationella intressen. Under sådana förhållanden var det självklart att ålänningarna längtade västerut.
Äktfinnar föredrog att lyfta fram Sveriges ”lömskhet” i stället för att fördöma ålänningarnas strävanden efter självstyrelse, annars hade man ju kunnat fråga sig varför Finland borde besvära sig med en sådan opålitlig minoritet. Arvi Korho-nen skrev under Lappoåret 1931 i Valvoja-Aika om den ”dumhet” och ”Finlands-skräck” som fick Sverige att tvinga fram Ålands demilitarisering i kompensation för att Finland fick behålla ön och dess arkipelag. Han förbigick helt Svenska brigadens existens och de svenska officerarnas insatser:
när [Sverige] hade klarat sig ur den värsta paniken och märkte att Finlands självständig-het var den bästa garantin för Sveriges tryggsjälvständig-het, och hade under den förevändningen förberett sig på ett sorglöst liv genom att bl.a. minska militärens budget eller med 75. Majava, ”Kirja-asioita.” Tulenkantajat 1936/19 (2)
76. ”Sininen kirja.” SSD 1936.4.5 (5)
77. Ernst von Wendt, ”Greve Douglas’ bok om Tammerfors-offensiven.” Finsk tidskrift 1925/9 (176)
78. Walter Sjöblom, ”Åland och dess ryska garnison 1917–18.” Finsk tidskrift 1936/9 (90, 109, 111)
andra ord försvaga sitt eget försvar, då började man att förstå att ett neutralt Åland som inte har erkänts av Ryssland kan sätta hela denna idyll på spel.79
I äktfinska ögon gick rikssvensk lömskhet och dumhet hand i hand och verkade till Finlands fördärv. Sverige erbjöd en tillflyktsort för många röda revoltörer under åren efter inbördeskriget, vilket i de vitas ögon stred mot neutralitetsprin-cipen. Detta var ingen konsekvent hållning, och misstänksamheten avtog under 1920-talets lopp.
Finsk tidskrift publicerade fler apologetiska artiklar om Sveriges insatser 1918.
Arne Grönberg fokuserade under jubileumsåret 1938 på den kungliga svenska beskickningen i Helsingfors och dess diplomatiska arbete i den röda huvud staden. Man organiserade hjälp både till vita krigsfångar och till civilbefolkningen, och försökte via diplomatiska vägar att få de röda att kapitulera till tyskarna utan blodsutgjutelse. Det var inte blott humanitära skäl som låg bakom insatsen utan den ”ansågs av den svenska regeringen vara av stor vikt […] med hänsyn till den svenska kulturens fortbestånd i Finland”. Till och med rödgardisternas frontstab, ”samtliga män av utpräglat finsk typ”, uppträder respektfullt gentemot svensk-arna. Genom sin neutrala närvaro och sin omsorg för civilbefolkningen tycks svenskarna utöva ett slags civiliserande inflytande. Den neutrala hållning, som många aktivister bittert talade om under åren efter kriget som Sveriges förräderi, skildras här som moralisk överlägsenhet. Artikeln berör det faktum att den vita sidan inte var lika övertygade om de svenska insatserna betydelse, och påminde därför om civilbefolkningens djupa tacksamhet.80
Den socialdemokratiska skämttidningen Kurikka gav däremot ingen smickrande bild av de svenska frivilliga under 1918 och de närmast följande åren, ej heller uttryck för tacksamhet för Sveriges diplomatiska
insatser. De skämtfigurer som fick representera Sveriges inblandning i inbördeskriget var varken estetiskt eller moraliskt upplyftande exempel. De svenska brigadisterna skildras som giriga och lata legosoldater med ofördelaktigt utseende. Speciellt omilitärisk är en ”herr Andersson” som avbildas i färd med att skriva en annons till
Hufvudstads-bladet.
”Obs.! Svensk BRIGADIST, som tappert har kämpat i Finlands Frihetskrig, önskar lättskött syssla med god lön. Svar till Hjälten 137. (Andersson fick 50 procent annonsrabatt av tidningen).”81
79. Arvi Korhonen, ”Naapuriraja.” Valvoja-Aika 1931 (282)
80. Arne Grönberg, ”Svenska beskickningens arbete i Helsingfors under frihetskriget.”
Finsk tidskrift 1938/12 (315–333)
81. ”Hufvudstadsbladetin ilmoituskonttorissa …” (I Hufvudstadsbladets annonskon-tor …) Kurikka 1918/6 (5)
En annan Andersson dök upp i ett skämt i Garm. Grosshandlar Andersson är visserligen talför när det gäller den rikssvenska litteraturens dåliga situation, men det visar sig att hans finländska värdfolk är mer bevandrade i den än han:
– Men bästa grosshandlaren, inte står det väl så illa till med litteraturen i Sverige, ni ha ju t. ex. en Lagerkvist?
Grosshandlaren: – Nå Lagerlöf menar min nådiga, men hon skriver ju bara för barn.82
Den mindre arbetsvillige herr Andersson i
Kurikka och den obildade herr Andersson i Garm representerade en samhällsklass som
föraktades av arbetar rörelsen och bildnings-aristo kratin tillika – den lågborgerliga upp-komlingen.
”Svenskbrigadisten – en sann frihets-krigare.”
– Jag gjorde konkurs – for till Finland och det blev bra – kom tillbaks – ebb i kassan – jag for till Estland – det gick bra – kom hem – dåliga geschäfter igen – drog till Olonets, och nu är det gott att leva.83
Det tidiga 1920-talets Kurikka innehöll flera liknande skämtteckningar av svenskar som krigsprofitörer. Dessa skämtteckningsgestalter liknar punschpatrioter i riks-svenska skämttidningar, men även den antisemitiska nidbilden av juden som uppkomling.84 Figurerna dyker upp direkt efter inbördeskriget i Kurikka, och försvinner efter Ålandsfrågans upplösning. En av de sista finns i en skämtteckning från 1923 och presenteras som en spritsmugglare med svenskt namn. Namnet i sig pekar inte nödvändigtvis på Sverige, men smugglarens lustjakt heter Arcthurus. Den svenska ångaren Arcturus levererade vapen till de vita under inbördeskriget.85
Den nyrika uppkomlingen är inte bara inblandad i fredliga skumraskaffärer, han tillhör även de svenskar vars enda intresse är geschäften.
Kurikkas svenskar 1918–1923 kom bara till Finland som legosoldater eller
krigs-profitörer. Prins Carl Bernadotte, som anlände med en hjälpsändning mat och förnödenheter efter inbördeskriget, var ”värvad av borgarna” och endast intres-serad av att handla på Narinken i Helsingfors, där han hoppades kunna byta sin höga hatt mot Finlands kungakrona. Han avbildades lång och mager, med brödlimpor under ena armen och en knutpiska i den andra.86
82. Garm 1924/6 (6)
83. ”Ruotsalainen brikadisti.” (Svenskbrigadisten) Kurikka 1923/20 (7) 84. Blomqvist 2006 (58); Andersson 2000 (472)
85. Vapaussodan kuvahistoria IV 1938 (296)
86. Lumphandeln kallas i originalet Narinkka, Narinken, ett torg i Helsingfors (i dag Simeonsplatsen, Simonaukio) där framför allt judiska soldater och köpmän sålde och bytte varor, exempelvis gamla och nya kläder. Kurikka 1918/3–4 (4)
Spritsmugglarkungen Wiffasgelander anländer med sin dam till en viss ö.
Öbon: – Men känner ni inte till att det är förbju-det att gå i land på denna ö? Försvinn omedelbart!
Wiffasgelander: – Vad kostar ön? – Öbon: – 10 000 mark. –
Wiffasgelander: – Stig i land, Rosa, ön är din!87
För att förstå varför svenskarna karakteriserades som lömska trots alla dessa insatser bör man hålla i minnet att rikssvenskarna i finländska medier represen-terades av flera olika grupper. Innehållet i kategorin ”svensk” kunde bytas ut vid behov. Handlingar och uttalanden som tedde sig fullständigt självklara och icke motsägelsefulla i sin kontext blev därför tecken på ombytlighet och tvetydighet, om man utgick från att det fanns en enda nationell svensk linje, precis som man förställde sig en finsk linje. Den rikssvenska vänsterns kritik av det vita Finland och Ålandsseparatisternas anhängare konkurrerade därmed med svenskbrigadis-terna och Finlandsvännerna om spaltmeter under rubriken ”Sverige”.
Det förekommer ännu på 2000-talet att finländska författare skildrar den offentliga opinionen i Sverige som partisk med de röda år 1918.88 För de svenska socialdemokraterna var inbördeskriget förvisso en utmaning, men främst i form av den svenska yttervänsterns öppna stöd för revolten. Partipressen fördömde därför revolten som bolsjevism. Kritik av den vita terrorn förekom visserligen, men växte sig stark först efter Väinö Tanners resa till Sverige och Danmark i augusti 1918. Med sig hade han en hemligstämplad rapport om förhållandena i Ekenäs fångläger samt ett brev om de röda fångarnas rättslösa ställning. Pressen i
87. ”Niin rikkaat röhkivät.” (Så grymtar de rika) Kurikka 1923/20 (4)
88. Se t.ex. Ikuisen poudan maa, ett översiktsverk om den offentliga förmedlingen av en Finlandsbild till utlandet under mellankrigstiden: ”Sverige hade ett synnerligen starkt socialdemokratiskt parti, som inte såg med blida ögon på de vitas seger i Finlands krig 1918 och i synnerhet inte på de utbredda hämndaktioner som riktade sig mot dess röda trosfränder.” Lähteenkorva & Pekkarinen 2004 (267)
Sverige mottog dessa handlingar med intresse, och den vita terrorn uppmärksam-mades också i övriga Norden.
Juhani Piilonen beskriver detta propagandaarbete med en blick för den tra-ditionella bilden av det förslappade Sverige: ”Pressen i detta land, som undgått krig och revolutioner och fått sova i godan ro, slukade begärligt detta material […] Efter detta var det lätt att vädja till samvetet hos de rika broderpartierna i Norden.”89 Piilonen kunde i sammanhanget ha nämnt general Mannerheims resor till ett antal europeiska länder 1918–1919. Mannerheims avsikt var att sprida den officiella versionen av krigshändelserna och skapa goodwill för Finland, inte olikt Tanner. Hans största propagandaseger blev en biståndssatsning då Sverige och Danmark förband sig att leverera mat till Finlands hungrande befolkning. Dessa matleveranser fick det populära namnet ”Marskens julklapp”.90
Vita ledare hade ofta tillgång till goda internationella relationer via mer eller mindre inofficiella vägar, fast Finlands officiella representation ännu var under uppbyggnad. Socialdemokraterna stod inför utmaningen att nyansera bilden av segrare och besegrade.Under 1920-talet fortsatte de rikssvenska tidningarna att uppmärksamma rättsliga övergrepp mot socialister och före detta rödgardister. Juristen Georg Branting, Hjalmar Brantings son, engagerade sig aktivt i frå-gan. Branting kallade de finska rättskipningsmetoderna ”föga västerländska” i pamfletten Rättvisan i Finland, vilket träffade en öm punkt hos försvararna av västerlandets bålverk.91 Kaarlo Castrén försvarade den vita terrorn som en berät-tigad hämndreaktion på de rödas förbrytelser i motskriften De rödas våldsdåd
under frihetskriget 1926.92 Vem hade rätten och makten att avgöra vilka nationer som var östliga och vilka som fick lov att tillhöra den västliga kulturkretsen? Arvi Korhonen beskyllde svenskarna för att missbruka sin till synes privilegierade, icke ifrågasatta position i väst. Favoritfrågan i Sveriges press, påstod han, var huru-vida Finland tillhörde Skandinavien eller överhuvudtaget Västeuropa, och om Finland inte följde den rikssvenska pressens diktat dömdes landet ut. Tidigare generationer av finnar hade låtit sig styras av detta, men en ny generation höll på att ta över ledningen. Korhonen, som representant för denna nya generation i studentpolitiken, ställde frågan vem som hade gett Sverige rätten att avgöra vem som hörde hemma i Västeuropa. Den rikssvenska definitionen av Västeuropa passade bara en mycket liten krets av stater i mellankrigstidens Europa.
När slutsatsen är den, att Sverige i sin gränslösa självgodhet sist blir kvar som