Historikern och källorna D en här boken granskar en relativt kort men intensiv period i Finlands

historia. Mellan 1918 och 1939 organiserades Finland som självständig nationalstat. Under dessa dryga två decennier utspelades en intensiv drag-kamp om den nya statens samhällsform, som återspeglades i tidningarnas och tidskrifternas inbördes debatter. Kännetecknande för denna dragkamp var de motsägelsefulla argument som deltagarna tillgrep. Hur kunde man bygga upp en enhetlig nationalstat på en, så som många uppfattade den, splittrad grundval av stormaktssvensk rättstradition, snellmansk språknationalism, den socialistiska arbetarrörelsen, romantiska föreställningar om den frie finske bonden, liberal kapitalism, samt det förnuftsbaserade moderniseringsidealet?

Jeismann, som i sin undersökning av Tyskland också använde sig av pressen som en viktig källa, påpekar att just dagstidningar, illustrerade magasin och andra tidskrifter utgör ett viktigt medium för massans nationalisering. Man kan avläsa vilken betydelse de nationella själv- och fiendebilderna tillmäts på i vilken grad de tas upp och sprids vidare av pressen. Nationella stereotyper fungerar som politiska, moraliska och emotionella upplevelser av främmande nationer, som läsaren kanske inte har möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om.1 Även möjligheter till identifikation med den egna nationen erbjuds – och förutsätts, eller ifrågasätts.

Dagstidningarnas och tidskrifternas skildringar av Sverige formas av flera olika typer av texter och bilder. Reportage om grannlandet i väst har kompletterats med kåserier om svenska förhållanden, kommentarer om riks- och finlandssvensk politik, recensioner av svensk kultur samt fotografier och skämtteckningar. Jag kommer att återkomma till benämningarnas mångfald och problematik. För närvarande räcker det för min del med att konstatera att svenskhet beskrevs av flera av dåtidens debattörer som något som omfattade mer än blott det som rymdes inom svenska statens gränser. Därför förtjänar språkstriden också att uppmärksammas.

Föreställningar om Sverige fungerade som bollplank i en inhemsk politisk debatt. Ett annat förhållningssätt av passiv karaktär var att publicera

ningar och referat av artiklar från svenska tidningar, som regelbundet gavs utrymme i dagstidningar och tidskrifter. Även om dessa artiklar ursprungligen inte var producerade i Finland av finländare, kunde de i sin nya kontext återspegla och reproducera vissa föreställningar om Sverige, som de inte hade kunnat göra i sin ursprungliga kontext. Förutom sådana indirekta Sverigereferenser omfat-tar materialet även nyhetsartiklar och direkta kommenomfat-tarer till Sveriges politik, historia och samhällsliv. Dessa utgör – trots ovannämnda invändningar – den största delen av materialet.

Mellankrigstidens offentliga debatt var en kamp om rätten att definiera Finlands ideologiska innehåll. Jag kommer att tala om denna debatt som en inomhegemonisk diskurs. Företrädarna för olika ideologier och förkämparna för olika föreställningar om hur det finländska samhället borde utformas var alla tvungna att underordna sig vissa diskursiva spelregler för att kunna kom-municera med varandra. Dessa spelregler var av en annan karaktär än lagarna om pressfrihet och censur. Det handlade inte om vad som var tillåtet att säga och skriva; det handlade om vad som var möjligt att säga och möjligt att förstå. Utmaningen för en forskare 80 år senare ligger i att gräva fram det möjliga och härleda det omöjliga.

Tidningarnas hållning till varandra framställdes uttryckligen antagonistiskt, speciellt under åren efter inbördeskriget och under Lapporörelsens höjdpunkt. Dock förenade kontrollen över det skrivna ordet och tillgången till offentlighe-ten alla tidningar och tidskrifter i denna undersökning. Jag har inte tagit med förbjudna publikationer som cirkulerade underjordiskt. Synen på läsarna som en i första hand upplysnings- och informationstörstande masspublik var också allmän, även om vissa kulturtidskrifter riktade sig till en redan upplyst skara av intellektuella. Därför finns det vissa skäl att betrakta pressen som en kollektiv aktör.

Även om min ambition har varit att producera en heltäckande översikt över de utvalda publikationerna, har jag i praktiken fått inskränka mig till ett axplock av dagstidningsartiklarna med nedslag kring vissa år och händelser. Tyngdpunkten ligger på tiden för Ålandskrisen och striden om officerernas modersmål under 1920-talets första år, samt Lapporörelsens storhetstid kring 1930–1932 och de därpå följande yttrandefrihets-, universitets- och kulturstriderna under 1930-talet.

Kulturtidskrifterna, som utkom med längre mellanrum, har jag gått igenom år för år och valt artiklar ur enligt följande kriterier. Eftersom utgivningsformen var annorlunda, behövde inte kulturtidskrifternas redaktioner ta hänsyn till de publicerade ämnenas dagsaktualitet på samma sätt som dagstidningarna, utan kunde kosta på sig att publicera historiska översikter och debattinlägg med ett bredare tidsperspektiv. En annan möjlighet hade varit att uteslutande studera dagstidningarnas kulturdelar. Eftersom de flesta dock endast finns tillgängliga på mikrofilm är arbetet omständligt och tidsödande, som min testgenomgång av Suomen Sosialidemokraattis sönderskrapade gamla rullar visade. Jag har dock valt att ta med Suomen Sosialidemokraatti, eftersom materialet var givande och

vänstertidskrifternas utgivning fluktuerade så kraftigt under 1920-talet av ekono-miska såväl som politiska skäl.

Därför ligger tyngdpunkten i denna undersökning på kulturtidskrifterna, medan urvalet av artiklar från dagstidningarna åskådliggör vilket genomslag diskussionen om nation och identitet hade i medierna riktad till en bredare all-mänhet. Regionalt är jag inriktad på huvudstaden; jag har inte velat utgå från en partipolitisk indelning av materialet, och därför har jag inte tagit med någon av Agrarförbundets tidningar. Jag hoppas att variationen ger en dynamisk bild av det finländska samhället. Trots att jag använder mig av ett begrepp som hegemoni, vill jag inte ge sken av att en enskild aktör inte kunde ha handlingsutrymme och valmöjligheter inom den, trots att Finland var litet och samma personer och familjer innehade maktpositioner i många olika samhällssfärer.

Artiklarna har valts ut enligt följande principer. För det första har jag valt ut artiklar som nämner Sverige, svenskhet, svenskar eller olika beteckningar för ”finlandssvenskar” vid namn. Jag har inte dragit någon absolut skiljelinje mellan rikssvenskt och finlandssvenskt i inledningsskedet, vilket inte heller hade varit möjligt av det enkla skälet att det i vissa sammanhang inte går att avgöra om skribenten själv hade för avsikt att skilja mellan dem. Därför har jag även samlat in artiklar som diskuterar Finland, finskhet och dylika identitetspolitiska ämnen. Skillnaden mellan svensk och finsk är även i dessa fall ofta hårfin. Orsaken till att jag tagit hänsyn till så breda kategorier är att jag anser det vara viktigt att relativisera Sverigebilderna till andra stereotyper som brukades i pressen. De uppstod i samma kontext och spädde på varandra.

Min ambition med denna avhandling är att i likhet med Antti Häkkinen och Miika Tervonen, som studerat klass och etnicitet under 1900-talet, dekonstruera myten om det homogena Finland. Jag skriver en historia om etniska och sociala gränsdragningar, men det får inte glömmas bort att dessa gränser, som på avstånd ter sig knivskarpa, i vardagligt umgänge ofta ter sig mer komplicerade, glidande och ofta rentav betydelselösa. Distansen till det som stereotypiseras gör det möj-ligt att använda stereotyperna som maktmedel. Kulturer är abstrakta och kan inte mötas; det är människor som möts och kommunicerar med det språk som de själva är med och skapar.2

Det finns forskare som i andra sammanhang har vågat generalisera mer utifrån ett lika avgränsat material. Risto Peltovuori har sökt ”tyskarnas bild av Finland” med hjälp av dagstidningsmaterial och diplomatiska källor.3 Den resulterande bilden förklaras ur ett utrikespolitiskt perspektiv, i och med att en strikt skiljelinje inte måste eller behöver dras mellan offentliga medier och Tysklands politiska ledning i det totalitära Tredje riket. Politiska förklaringar räcker dock inte till när bilden av den Andre är mångfacetterad som den finländska bilden av svenskhet, reproducerad i en mindre politiskt kontrollerad kontext.

2. Häkkinen & Tervonen 2005 (12) 3. Peltovuori 2005

I Finland har fiendebilden under första hälften av 1900-talet oftast specificerats som ”ryssen”. Stereotypa föreställningar om ryssar har givits en central identi-tetsbyggande roll (Vihavainen 2004) eller dekonstruerats som relativt kortlivade historiska konstruktioner med ofta motsägelsefullt innehåll (Klinge 1988, Kare-maa 1998). Ryssen som finskhetens ultimate Andre, en ständigt återkommande fiendebild, har fått stor uppmärksamhet efter Sovjetunionens fall, men alterna-tiva, till och med positiva och idealiserande ryssbilder har fått mindre utrymme i forskning och medier. Min tes är att fiendebilden inte går att avgränsa till endast en utgrupp. Fiendebilder förekommer också bland stereotypa föreställningar om andra utgrupper som står i beröring med nationen. Om en utgrupp uppfattas som ett hot, ökar risken för att andra, hittills neutrala utgrupper – främlingar – också kommer att påverkas av fiendestereotypen. Det uppfattade hotet kan vara konkret i form av fysiskt våld, men även symboliskt i form av handlingar eller påståenden som ifrågasätter ingruppens identifikation.

En annan forskare som utgått från finländska förhållanden och använt sig av dagspress som material är Olavi K. Fält, som använder skildringar av Japan i 1930-talets press för att avslöja karakteristiska attityder och föreställningar i finländarnas utrikespolitiska och ideologiska världsbild på 1930-talet.4 Själva undersökningen stannar vid en uppräkning av olika ”massbilder”, som han kallar ”idéer om Japan”. Fält anger som en typisk egenskap för en massbild att nationella egenskaper stiliseras. Jag föreslår en annan definition – det typiska för en massbild är att så kallade nationella egenskaper överhuvudtaget går att urskilja. Nationella egenskaper är med nödvändighet generaliserade, eftersom de används för att producera en föreställd gemenskap. De tillåter inte utrymme för individuell variation. En viktigare fråga är huruvida de nationella egenskaper som Fälts massbild återger representerar japanska självbilder eller om de repre-senterar västerländska stereotyper av japaner. Till exempel har japaner beskrivits som färgade eller ”gula” (i kontrast till en vit norm), men gul hudfärg ingick inte i den visuella representationen av idealisk och/eller normal nationell identitet som japanerna själva förmedlade till varandra eller till icke-japaner.5

Fälts exempel visar hur viktigt det är att hålla i minnet vem det är som har formuleringsprivilegiet, och vad det är för slags publik som han eller hon riktar sig till. Artiklarna om Japan uppkom i ett relativt skyddat fält, dit få japaner hade insyn för att bemöta och ifrågasätta finländska påståenden. Stereotyperna om Sverige och svenskar producerades i en helt annan kontext, där gränsdragningen mellan finskt och svenskt var problematisk och där en aktör kunde dela båda iden-titeter. Genom en undersökning som fokuserar på finländska föreställningar om Sverige, och som tar ytterligare några analytiska steg genom att ifrågasätta själva konstruktionen av finskt/finländskt kontra svenskt, kommer jag att säga mycket mer om finländarnas världsbild(er) under mellankrigstiden. Jag är medveten om att även en dekonstruktiv metod bär med sig frön till nya konstruktioner. För att

4. Fält 1982 (12–13)

kunna diskutera stereotypa skildringar av svenskar måste jag först själv definiera dem och löper därmed risken att återskapa dem. Läsaren rekommenderas därför att hålla följande princip i tankarna: dessa konstruktioner är redskap för tanken och kommunikationen, försök att representera verkligheten som aldrig låter sig fångas i en enda bestämd term.

Min praktiska arbetsmetod är, banalt nog, kategorisering. Jag har samlat in artiklar och citat om Sverige och svenskhet och sorterat dem efter de egenskaper som jag har identifierat i dem. Syftet med mina kategorier är att de som redskap för tanken vidgar vyerna från en enkel ”vi mot dem”-uppställning till de syften som stereotypt tänkande uppfyller. När jag har varit missnöjd med kategorierna har jag bytt ut dem mot nya. Till en början försökte jag skilja mellan diskussioner om nation, kultur, ras och historia. Eftersom de förstnämnda kategorierna visade sig överlappa varandra i källmaterialet, övergick jag till föreliggande kapitelin-delning, som till en början kändes krystad men till min förvåning uppvisade en tilltalande symmetri (kategorisering har också sin estetiska sida). Kapitel 3, ”Historiens börda”, behandlar synen på Sveriges och Finlands gemensamma förflutna. Kapitel 4, ”Frändskap med Sverige”, kombinerar frändebegreppet med frågor kring själva bilden av svenskhet i Finland. Kapitel 5, ”Främlingskap i Finland” handlar om nationell identitet, i synnerhet den känsla av alienation som den (re)producerar, eftersom det är omöjligt att uppnå total identitet. Kapitel 6, ”Den nödvändiga fienden”, förklarar vad som händer när varken frändskap eller främlingskap är möjligt. Kapitel 7, ”Framtidens hot”, bildar en pendang till kapitel 3 och sammanfattar sedan resultaten.

I en studie av pressmaterial är det väsentligt att kritiskt granska den terminologi som källmaterialet använder sig av, men också att granska sin egen vetenskapliga terminologi, och alltid påminna läsaren om likheter och skillnader mellan dessa. Genom att behålla den historiska överblicken hoppas jag kunna undvika ana-kronismer, även om analysen av nödvändighet kommer att ske genom nutida teoretiska glasögon.

Ungefär en fjärdedel av materialet består av bildmaterial från skämttidningar och veckopress. Av dessa har jag inkluderat 22 illustrationer, förutom omslagsbild och vinjett. Mellankrigstidens finländska press var inte politiskt oberoende eller moraliskt neutral, inte ens på tidningarnas skämtsidor. Tidningarnas uttalade uppgift var fortfarande att uppfostra och upplysa läsarskaran om rätt åsikter och fördöma felaktiga föreställningar, inte att ge läsarna det de möjligen ville ha. I mellankrigstidens tidningar har jag själv mycket sällan stött på argumentet att ett skämt ”bara var ett skämt”. Om en individ eller företrädare för en grupp kände sig förolämpad av skämt som anspelade på negativa stereotyper och hade tillgång till den offentliga arenan för att kunna ge uttryck åt sina protester, utspelades en synnerligen allvarlig diskussion i medierna som kunde påverka enskilda perso-ners liv och karriär.

Att använda skämtteckningar som källa är trots detta inte helt oproblematiskt. Aki Alanko frågar så sent som 2006 i en recension av Jari Hanskis avhandling

Juutalaisviha Suomessa (”Judehatet i Finland”, 2006), ”huruvida

skämtteck-ningar och -historier är väsentliga för undersökningen – de representerar ju inte allmänt judehat utan snarare satiriska gliringar”.6 Föreställningen att skämt och populärkultur i vidare bemärkelse på något sätt skulle befinna sig utanför den samhällspolitiska kontexten är besynnerlig efter den uppmärksamhet som ett antal karikatyrer av profeten Muhammed väckte världen över bara ett år tidigare, och den storm i ett vattenglas som blåste upp kring Katariina Lillqvists dockanimation om Mannerheim-relaterad folklore något senare.7 Åtminstone en avhandling om antisemitism har kunnat byggas på skämttidningar, och även om man inte är beredd att sätta likhetstecken mellan varenda enskild teckning och antisemitism i dess vidaste bemärkelse, måste ändå En jude är en jude är en

jude … genom sin blotta massa av exempel övertyga tvivlaren.8 Skämtteckningar som kom till i en politiserad samtid är värdiga en historikers uppmärksamhet. Varför tyckte alla som var involverade i produktionen och konsumtionen av dessa bilder och texter att de var underhållande?

Michael Pickering och Sharon Lockyer skriver om nödvändigheten att förstå och analysera skämtets mekanismer: ”jokes are not automatically funny”.9 För att ett skämt skall fungera krävs det att publiken är införstådd med berättarens premisser. Humor är också beroende av kontext och timing. Om vi argumenterar för att en skämttecknings satiriska innehåll är separerad från det omgivande sam-hällets föreställningar och konflikter, utgår vi ifrån att vi kan se skillnad mellan dikt och verklighet och att skämtaren och publiken definierar denna skillnad på samma sätt. Men Pickering och Lockyer invänder: ”Can it not be said that the purpose and power of make-believe is, at least in certain cases, precisely that – to make us believe, and so accept its representation as believably ‘the real thing’?”10

I fallet med de finska skämtteckningarna inkluderade den tilltänkta publiken inte judarna själva, en försvinnande liten minoritet i mellankrigstidens Finland. De hade föga möjlighet att påverka stereotypa representationer av judar. När skämtteckningarna avbildar svenskar blir frågan om målgrupp mer komplicerad. Man gjorde subtila skillnader mellan ”svenskt” och ”svenskt”.

Det är värt att diskutera de möjligheter och begränsningar som bildmaterial för med sig. När det gäller skämtteckningar som föreställer svenskar öppnas många möjligheter till association. Är den avbildade svensken ett inlägg i språkfrågan eller i en utrikespolitisk kontrovers? Rör det sig om nationalismens fiendebild eller en harmlös granne? Marja Ylönen, som analyserar föreställningar om finsk-het i politiska skämtteckningar, ser kampen mellan svensk- och finskspråkiga

6. Alanko 2006 (83)

7. Publicerade i Jyllands-Posten 2005.09.30. För en reaktion på Lillqvists film, se t.ex. Ilaskivi 2008

8. Andersson 2000 9. Beyond a Joke 2005 (9)

som ett centralt tema i den finländska skämtteckningstraditionen från 1870-talet till 2000-talet, vid sidan av relationen till Ryssland. Hennes tolkning är att båda temata har handlat om en kamp för det egna landets eller den egna kulturens värde mot en övermakt. Hon jämför språkstriden och förryskningsperioden utan att problematisera de respektive maktförhållandena:

Båda [temata] har enligt teckningarna handlat om en kamp, där man har försvarat sitt eget lands eller sin egen kulturs värde mot en övermakt byggd på styrka och överlägsenhet. Båda har inkluderat kritik av finsk servilitet och svensk/rysk själviskhet och hänsynslöshet.11

Jag har själv funnit många skämtteckningar i svenskspråkiga Garm där finska nationalister jämförs med Bobrikov och ”det ryska förtrycket”.12 Ylönens andra mening visar dock att det är det finskspråkiga perspektivet som hon diskuterar. Om man för ett ögonblick ignorerar Sveriges existens strax till väster om Fin-lands gräns – Ylönen nämner ”östgrannen” (itänaapuri), en vanlig eufemism för Ryssland, men inte ”västgrannen” (länsinaapuri) – tycks det ohemult att jämföra Sovjetunionens/Rysslands övermakt med finlandssvenskarnas ställning i Finland. För att förstå hennes argument måste man föreställa sig att en mäktig granne genom sin blotta existens ger styrka och överlägsenhet åt de svensktalan-des krav, precis som tyska, italienska, ungerska och andra ”irredenta” minoriteter upplevdes som politiska hot av grannländerna i Centraleuropa.

Läsaren tycker nu kanske att det är självklart att Sverige är granne med Finland, men jag finner det intressant att Ylönen implicit likställer finlandssvenskar med rikssvenskar genom att inte nämna Sverige. Dessutom har hon utelämnat Fin-lands svenskspråkiga skämttidningar ur sin sammanfattning, liksom även socia-listernas tidningar, vars bild av svenskar å ena sidan och Sverige å andra sidan ser annorlunda ut, åtminstone efter inbördeskriget. Hon intar ett perspektiv där det finsknationella representerar oss (inklusive forskaren själv!) och det svenska/ryska representerar dem, genom att osynliggöra (finlands)svensk kritik av finnar eller (finlands)svensk kritik av Sverige. Bilden av svenskheten eller de svenskspråkiga som de Andra var långt ifrån så självklar och entydig.