Fler frågor som väckts

6.3.1 Fokus på läraren - på eleven - på innehållet?

Jag tycker mig se en tendens att antingen lägga allt fokus på lärarens roll eller på eleven, när det gäller hur elevens erfarenheter kan aktualiseras i lärandet. T ex L5 fokuserar helt på att anknytandet ska gå genom läraren, som genom att luska och lirka ska få reda på elevernas erfarenheter för att på så sätt kunna anknyta till dem:

L5: Ja det beror ju på hur djupt man ska gå i det där anknytandet. Jag tror, alltså.. Det är ju också ett dilemma om man har en klass på, nu har vi ju små klasser men om har jag en klass då på 20-22. Så når jag ju inte alla ju. Och det kan hända om man nu sätter dom i gruppsamtal, eller i grupper att prata om saker. Eh.. men jag kan ju inte vara med överallt. H: Det är klart då kan det ju också.. Det kan fortfarande anknyta till deras erfarenheter även om inte läraren är med kanske. Det man gör.

L5: Ja. Ja det man gör. Men jag får ju inte, jag får ju liksom inte insikt i allt som sker. Och jag kan ju inte dra i det som jag inte själv får nån insikt i. Men det kan ju hända att ungarna.. Om dom, när dom pratar med varandra i mindre grupper, då har ju dom, alltså man har ju alltid tillgång till sina egna erfarenheter. (L5 s 2)

En annan ytterlighet är att ansvaret för att elevers erfarenheter sätts i spel ligger helt på eleven, som jag diskuterat i avsnitt 6.2.4. Min tanke är att elevers erfarenhet inte bara aktualiseras genom att elever berättar eller genom att lärare lägger ut krokar, utan att det även kan ske på andra sätt, t ex att eleverna i samarbete eller samtal med andra elever får aktualisera sina erfarenheter. Även läromedel och annat material i skolan kan (och bör) spegla elevernas erfarenheter. L3 är den enda lärare som lyfter fram att elevernas erfarenheter även kan aktualiseras på andra sätt, t ex i mötet med en bok:

L3: Och det kan ju vara när dom läser en bok så får dom massa olika tankar därför att dom har olika erfarenheter. Det slår ju an olika strängar beroende på vad man har upplevt tidigare och så. [...] Så det kommer ju upp när dom läser och.. även när dom räknar kan det väl komma upp erfarenheter: när jag var och handlade med min mamma så gjorde vi si och så, då blev det alltså, så här va. ( L3 s 2)

Jag funderar då på hur detta påverkar lärarens arbete, t ex om läraren i val av material funderar över vilka strängar det kan slå an hos olika barn.

6.3.2 En paradox?

Bland annat L2 visar på det problematiska i att tolka erfarenhetsanknytning som att en- bart arbeta med de områden barnen spontant visar intresse för, eftersom hon menar att du inte kan visa intresse för något du aldrig har hört talas om. Lärarens uppgift måste vara att vidga elevernas vetande och ge nya idéer.

H: Nej, det är det som du sa förut också, att man kan inte visa intresse för nåt som man inte vet.

L2: Nej. Just precis. Ehm, och det hör till vår västerländska kulturskatt, att veta, ha hört talas om dom bibliska berättelserna. Annars är det mycket i världslitteraturen och film- världen och så som går dig förbi om du inte har hört berättelserna om, Jesu liknelser eller om, du inte har hört dom gammaltestamentliga berättelserna om, om.. vad ska vi säga, Lea och Rakel till exempel som... Det förskräckliga bröllopet. [skrattar] (L2, s 3)

L2: Det får ju inte bara vara att barnen berättar det dom redan vet. Vi måste, hela tiden använda lektionerna till att fylla på vetandet. Ibland lär dom varandra, men, oftast är det ju faktiskt jag som kommer med nyheterna. Och det får jag inte glömma bort! Man får inte

bara lyssna! (L2 s 2)

Detta minner om den paradox som Johan Liljestrand beskrev, att läraren å ena sidan ska ha sin utgångspunkt i elevens erfarenheter, men å den andra också påverka eleven i egenskap av lärare och representant för skolan som institution (Liljestrand 2007: 39f). Jag ser dock inte riktigt denna motsättning. Att anknyta till elevers erfarenhet i syfte att göra lärandet begripligt och meningsfullt betyder inte att man enbart ska arbeta med er- farenheter och kunskap eleven redan har och stanna där. En sådan skola vore menings- lös. I stället handlar det om att i det nya finna beröringspunkter med den enskilda elev- ens liv och erfarenheter. Jag undrar om denna problematisering grundar sig i en tolkning av ”att anknyta” som att eleven själv måste initiera varje aktivitet eller kunskapsområde. I citatet ovan påpekar L2 att eleverna troligen aldrig själva skulle fråga efter berättelsen om Lea och Rakel. Men det betyder inte att arbetet med berättelsen inte på något sätt går att anknyta till elevernas liv och verklighet. Även detta går att se ur ett interkulturellt perspektiv: ”Det förstår du väl att vi försvinner bort när dom börjar tala om sin Gustav Vasa” citerar Kerstin von Brömssen en elev med kinesisk bakgrund, och menar att undervisningen kan tyckas meningslös om den hamnar alltför långt bort från det elever- na uppfattar som sin egen kultur (von Brömssen 2006: 51). von Brömssen menar att vi visst kan tala om Gustav Vasa, men vi kan också göra ett försök att anknyta detta till elevers olika erfarenheter. Kanske finns det t ex någon Gustav Vasa i kinesisk historie-

skrivning? (von Brömssen 2006: 52).