Kyotoprotokollet definierar tre flexibla mekanismer, verktyg som parterna kan använda för att uppfylla sina utsläppsåtaganden. Syftet med mekanismerna är att möjliggöra för Annex 1-länder att minska utsläppen av växthusgaser så kostnadseffektivt som möjligt. De flexibla mekanismerna är: handel med utsläppsrätter, gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling. Gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling betecknas som projektbaserade mekanismer då de verkar genom utsläppsminskningar i projektform.
Alla länder som har åtaganden enligt Kyotoprotkollets Annex 1 får använda sig av de flexibla mekanismerna. Även företag eller icke-statliga organisationer kan använda sig av mekanismerna, men det är de nationella staterna som står som ansvariga (Marrakech 2002a).
Ett viktigt krav är att det måste kunna bevisas att användandet av mekanismen eller mekanismerna är supplementär till det övriga arbetet som görs i landet. Detta innebär att de flexibla mekanismerna i dagsläget endast får användas i liten skala jämfört med de utsläppsminskningar som görs nationellt (Kyotoprotokollet art 6,17). Varje land ska dock själv definiera vad som menas med supplementaritet, tex genom en procentsats av de åtgärderna som görs nationellt (Haites & Yamin 2004).
En annan viktig aspekt av de flexibla mekanismerna är att det ska kunna fastställas att de utsläppsrätter som införskaffas genom dem är värda lika mycket som de som allokeras genom protokollet. Om så inte är fallet blir de flexibla mekanismerna ett kryphål där miljöintegriteten undermineras. Därför är alla mekanismerna under Kyotoprotokollet baserade på samma system för målredovisning där samtliga utsläppsenheter är värda ett ton koldioxidekvivalenter (UNFCCC 2006). En översikt av de olika typerna av utsläppsenheter finns i Tabell 1. Annex 1-länder ska skicka in årliga redovisningar av utsläpp och är dessutom skyldiga att ha ett nationellt register för att registrera utsläpp och överföringar för de flexibla mekanismerna.
Dessa dokument ska finnas tillgängliga för allmänheten (UNFCCC 2006).
Tabell 1 Utsläppsenheter
Enhet Beskrivning
CER Certified Emission Reductions
Utsläppsminskning som åstadkommits genom CDM
ERU Emission Reduction Units
Utsläppsminskning genererad genom mekanismen JI
EUA EUropean Allowance
Utsläppsenheter giltiga i det europeiska handelssystemet, men inte för Kyoto.
AAU Assigned Amount Units
Den tilldelning utsläppsenheter varje land får under Kyotoprotokollet.
2.3.1 Gemensamt genomförande, JI
Mekanismen för gemensamt genomförande, Joint Implementation, innebär att ett Annex-1 land finansierar en utsläppsminskande åtgärd i ett annat land med åtaganden enligt Kyoto, och därefter får del av de utsläppsrätter som detta projekt genererar (Kyotoprotokollet artikel 6).
En utsläppsminskande åtgärd kan vara tex värmeåtervinning för fabriker, energieffektivisering, återplantering av skog eller investering i förnybara energislag. De utsläppsenheter som genereras av JI-projekt kallas Emission Reduction Units (ERU) och motsvarar ett ton CO2 (Kyotoprotokollet artikel 6).
Mekanismen för gemensamt genomförande förväntas användas framförallt för att genomföra projekt i övergångsekonomier, i exempelvis Östeuropa. Dessa länder har egna åtaganden och stora möjligheter att minska sina utsläpp men saknar i många fall egen finansiering.
Utsläppsminskningen kan här i många fall göras till betydligt lägre kostnad än vad som är fallet i andra annex 1-länder.
Det finns två typer av gemensamt genomförande. JI typ ett kallas de projekt där värdlandet uppfyller behörighetskraven under Kyotoprotokollet (Kyotoprotokollet art 6). JI typ två innebär att värdlandet är part till Kyotoprotokollet men inte har ett nationellt system för att beräkna utsläppsminskning, vilket gör att det krävs en internationell verifieringsprocess för att säkerställa att projektet kan räknas som ett gemensamt genomförande (Montreal 2005).
Antalet utsläppsenheter, ERUs, för projektet bestäms då av en övervakningskommitté utsedd av protokollets parter. Även vid projekt av JI typ ett kan värdlandet använda sig av en internationell verifieringsprocess för att säkerställa kvaliteten på utsläppsenheterna (UNFCCC 2006).
För att ett JI-projekt ska kunna genomföras måste det godkännas av både värdlandet och projektgenomföraren (Kyotoprotokollet art 6) och de administrativa kostnaderna ska delas mellan de båda parterna i projektet. JI-projekt som påbörjats från och med år 2000 får räknas med under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, dock kan endast de utsläppsminskningar som projektet genererar efter år 2008 räknas in (Haites & Yamin 2004). Utsläppsrätter från mekanismen för gemensamt genomförande får inte härstamma från kärnkraftsprojekt.
2.3.2 Mekanismen för ren utveckling, CDM
Mekanismen för ren utveckling, Clean Development Mechanism, definieras i Kyotoprotokollets artikel 12. CDM möjliggör för ett företag eller ett land att utföra ett utsläppsminskande projekt i ett icke Annex-1 land. De utsläppsrätter som detta projekt genererar kan finansiären köpa av värdlandet/projektet för att sedan sälja eller använda för att nå upp till sina egna åtaganden för utsläppsminskning. Därigenom kan Annex 1-länderna uppnå sina utsläppsåtaganden till en lägre kostnad än om samtliga utsläppsminskningar skulle göras nationellt. Utsläppsrätter som genererats av CDM-projekt kallas Certified Emission Reductions (CER) och motsvarar liksom övriga utsläppsrätter ett ton utsläppt koldioxid eller annan växthusgas angivet i koldioxidekvivalenter.
Syftet med CDM är att hjälpa icke Annex 1-länder att uppnå en hållbar utveckling och medverka till att halten växthusgaser i atmosfären stabiliseras, samt att underlätta för Annex 1-länder att klara sina utsläppsåtaganden (Kyotoprotokollet art 12). Att stabilisera halten växthusgaser i atmosfären är det övergripande målet med UNFCCC och som mekanism under Kyotoprotokollet ska CDM verka för att även Icke-Annex 1-länder kan medverka till att detta mål uppfylls. CDM ska också verka för en hållbar utveckling i de värdländer där projekten
genomförs. Detta kan ske exempelvis genom att projekten genererar tekniköverföring, introducerar förnybar energi som tidigare varit för kostsam eller bidrar till utbildning av och samverkan med lokalbefolkningen.
För att få medverka i ett CDM-projekt måste parterna ha ratificerat Kyotoprotokollet och infört en nationell instans för CDM-ärenden. Medverkan måste också vara frivillig (UNEP 2001). Projekt som genomförs via mekanismen för ren utveckling får inte inkludera kärnkraft och inte heller vissa skogsaktiviteter som t ex så kallade sänkprojekt (UNFCCC 2006).
Tillåtet som projekt är i dagsläget skogsplantering på mark som historiskt inte varit trädbevuxen och återbeskogning av områden som skövlats före 1990.
2.3.3 Handel med utsläppsrätter
Handel med utsläppsrätter innebär att ett land som inte kan genomföra hela den krävda utsläppsminskningen nationellt har möjlighet att köpa utsläppsrätter som representerar den överskridande mängden utsläpp. Dessa utsläppsrätter säljs av en aktör som har kunnat minska sina utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt och gjort detta utöver vad som krävs enligt Kyotoavtalet. Således har denna part utsläppsrätter över som kan gå ut till försäljning. Denna mekanism regleras i Kyotoprotokollets artikel 17.
Under Kyotoprotokollets regim finns det möjlighet att handla med AAUs, CERs eller ERUs förutsatt att man uppfyller de gällande kraven för nationella system för handel med utsläppsrätter. En part till protokollet kan själv avgöra vilka andra parter man handlar med och vilken typ av utsläppsrätter som förvärvas. Dock måste det finnas ett antal utsläppsrätter i en pott, commitment period reserve, i det nationella registret som inte får användas för handel. Denna pott fungerar som en försäkring mot att ett land inte ska sälja utsläppsrätter över sina tillgångar och sedan misslyckas med att leva upp till sina egna utsläppsåtaganden (UNFCCC 2006).
De industrialiserade länderna inom EU har ett gemensamt åtagande under Kyoto, ett eget utsläppstak utifrån vilket fördelningen av utsläppsrätter sker inom unionen till de olika medlemsländerna. För att nå utsläppsmålen så kostnadseffektivt som möjligt har EU startat ett eget handelssystem för utsläppsrätter, EU Emissions Trading Scheme (EU ETS), där en gemensam restriktionsnivå sätts för de anläggningar i unionen som omfattas av systemet.
Textbox 3 Anläggningar i EUs handelssystem
Endast en del av de utsläppsrätter EU-länderna blivit tilldelade under Kyotoprotokollet ingår i handelssystemet. Varje land lämnar in ett eget förslag på vilken mängd utsläppsrätter de behöver till sina handlande sektorer. De sektorer som inte handlar får då dela på de utsläppsrätter som blir över, det vill säga det utsläppsutrymme som återstår under Kyoto-åtagandet. EU:s handelssystem har varit igång sedan 2005 och den första handelsperioden pågår fram till 2007. EU:s andra handelsperiod sammanfaller med Kyotos första period, 2008-2012. De utsläppsrätter som används inom EU:s handelssystem heter EUropean Allowance (EUA) och kan inte användas att handla med i Kyotos handelssystem (Prop. 2003/04:132).
Ytterliggare skillnader är att EU ETS endast omfattar växthusgasen koldioxid under den första handelsperioden, och riktar sig endast till företag inom speciella sektorer, se Textbox 3.
Under Kyotoprotokollet är det länder som handlar med varandra för att nå upp till sin åtagandenivå.
År 2003 antogs ett EU-direktiv som kopplar samman EU ETS med de flexibla mekanismerna, det så kallade länkdirektivet. Enligt detta direktiv är det tillåtet att använda sig av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer för att uppnå sina åtaganden, i EU:s handelssystem (Barata et al 2006). På detta sätt finns det redan idag en efterfrågan på utsläppsrätter från de flexibla mekanismerna trots att Kyotos första handelsperiod ännu inte inletts.
Figur 2 Schematisk bild över Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. (Chadwick 2006)
CDM omfattar projekt inom olika