Montessori uppfattade att perceptionen formas av barnets tankar och hand-lingar, vilka i sin tur bidrar till barnets intellektuella kunskapsutveckling. Denna uppfattning står i samklang med vad forskningen om perceptuellt lärande har funnit. I Piagets (1982) konstruktivism, riktas fokus bl.a. på hur individen ger sina sinnesintryck mening och struktur, medan man inom den ekologiska perceptionsteorin, som utvecklats främst av Gibson (1979), betonar att percept-ionen är situerad, det vill säga formad av det specifika, omedelbara samman-hanget.
Piaget intresserade sig för barns tankeprocesser. Han ansåg att förståelsen för abstrakta företeelser som exempelvis tid, rum och moral inte är medfött hos bar-net, utan successivt utvecklas med åren. I de stadieteorier som utvecklades av Piaget och Eriksson (i Tamm, 2007), beskrev de barns utveckling i fastlagda sekvenser. Piaget fokuserade sina undersökningar på samspelet mellan inlärning och mognad (Piaget, 1962) och Eriksson utvecklade tankar och idéer runt barn och deras psykosociala utveckling. Eriksson (2000) uttrycker, likt Vygotskij (1978), att människan är social och att utvecklingen sker i interaktion med andra.
I Piagets teori passerar alla barn samma stadier, som de inte kan hoppa över utan att ha etablerat nödvändiga strukturer, för stadiet ifråga.
Piaget, som under en period även samarbetade med Montessori, använder sig av biologiska termer i sin utvecklingsteori, t.ex. anpassning för att belysa den mänskliga strävan till jämvikt, där de viktigaste anpassningsformerna är assimilat-ion och ackommodatassimilat-ion, två processer som är i en ständigt pågående samverkan och leder fram till jämvikt, en process som, enligt Piaget, är nödvändig i utveckl-ingen. Assimilation är en process där människan genom att ta till sig ny informat-ion anpassar den till befintliga strukturer, till det individen redan vet och känner till. De kognitiva och emotionella ordningar som skapats bibehålls, men justeras så att det nya man får veta passas in i det som redan finns. Ackommodation är den process då barn tar till sig informationen om omvärlden på ett sådant sätt att de ändrar sina tanke- och känslostrukturer. I denna process är det omgivningen som förändrar individen (Piaget, 1982), eftersom de existerande ordningarna inte
håller för mötet med omvärlden, utan de inre ordningarna behöver byggas om.
Även om Piaget samarbetade med Montessori under en period, så diskuterar inte Montessori någonstans skillnader och likheter i deras tankar om barnen. Kramer (1976) däremot nämner att Piaget under 1920-talet, då han var ledare för Institut Jean-Jaques Rousseau i Geneve, även drev en liten modifierad montessoriskola där, La Maison des Petit, där han utförde sina barnobservationer. Piaget var också ledare för det Schweiziska Montessoriförbundet och deltog i den sista montessorikongressen som hölls i Italien år 1934.
Eriksson (2000) delade in människans utveckling i åtta åldrar, där varje ålder innebär vissa svårigheter eller psykosociala konflikter. Eriksson menade, att individen får sin personlighet präglad av den förmåga personen i fråga har av att ta itu med händelser och krav i olika perioder av livet. Både Piagets och Erikssons utvecklingspsykologi hade länge en stark ställning inom den svenska barnomsorgen och även i grundskolans undervisning. Alva Myrdal introducerade redan under 1930-talet utvecklingspsykologin i Sverige som grundlag för förskolors verksamhet vilket, enligt Johansson (1994), innebar att man kombinerade Piagets kognitiva teori och Erikssons psykodynamiska teori för att få en heltäckande syn på människans utveckling. Denna grund fanns med i Barnstugeutredningen 1972 och bidrog, enligt Roos (1994), till ett nytänkande om barns utveckling.
Gibson (1969), som har haft ett stort inflytande på perceptionsvetenskapen, introducerade idén om perception som en direkt interaktion mellan organismen och omvärlden. Detta kallade Gibson ”ekologisk stimuli”. Gibson uppfattade att individens sinnesorgan är utformade att ”plocka upp” den information som omgivningen tillhandahåller. Gibson menar, att allt vi behöver för vår perception är den information som vi får genom våra sinnen och att utgångspunkten då man studerar mänsklig uppfattningsförmåga är att relatera människan till hennes miljö. Tre centrala begrepp i Gibsons (1986) forskning är, miljön, informationen och perceptionsprocessen. Gibson myntade också ordet affordance, som bildades av engelskans to afford och som är beteckningen för den aspekt av miljön som erbjuder mening och inspirerar till meningsskapande och används i betydelsen ”erbjuda” eller ”tillhandahålla”. Gibson (1979) uttrycker att:
The affordances of the environment are what it offers the animal, what it pro-vides or furnishes, either for good or ill. The verb to afford is found in the dictionary, but the noun affordance is not. I have made it up. I mean by it something that refers to both the environment and the animal in a way that no existing term does. It implies the complementarity of the animal and the environment…” (s. 127).
Grundtanken bakom affordance är att föremål inte är neutrala utan uppmanar betraktaren via stimuli till vissa handlingar (Modlitba, 2002). Gardner (1985) skriver om affordance som följer:
According to the notion of affordances, individuals throw things that are grabbable (that is, they afford grabbing), devour things that are edible (they afford eating), and cuddle things that are lovable (they afford loving). The concept of affordances permitted an analysis of an organism’s effectiveness within its environment, without the apparent need to invoke beliefs, attitudes or mental effort… (s. 310).
Perceptuellt lärande är en upptäckande process enligt Gibson och Gibson (1955). De menar, att lärandet och utvecklingen av barns förmåga att erfara vissa sinnliga kvaliteter, är en fråga om att se skillnader och att det är variationen som gör det möjligt för barnet att urskilja. Gibson menar också att tidigare erfaren-heter av variation har betydelse för hur man erfar den variation man möter (Gib-son och Levin, 1975). Dessa tankar ledde Gib(Gib-son (1955) fram till utformningen av differentieringsteorin.
Parallellt med de teoretiska forskarnas arbete om lärande, som yttre observer-bara förhållanden, utvecklades praktiska övningar i verksamheterna. Ett av dessa praktiska exempel på lärande är en teori om ”sensorisk integration”, som på 1950-talet utvecklades av Jean Ayles (1929-1988). Denna teori bygger på antaganden om att våra sinnesorgan ständigt får mycket detaljerad information både från den egna kroppen och från omgivningen och kan inriktas mot barn med perceptuella-motoriska problem, inlärningssvårigheter och beteendepro-blem. Ayles menar, att man kan hitta förklaringen till vissa barns svårigheter ge-nom ökad kunskap och förståelse av hur hjärnan bearbetar och samordnar information från de olika sinnessystemen.
Montessoripedagogiken är en förelöpare till senare tiders undervisning som tagit fasta på forskningen om hur barns perception är grundläggande för deras kognitiva och emotionella utveckling. Montessori framhöll till skillnad från t ex Piaget att barns utvecklingsstadier har sin utgångspunkt i deras intressen, behov och förkunskaper och inte i samma utsträckning följer de nästan ödesbestämda stadier som lyfts fram i dennes utvecklingspsykologi. Hon utgick på ett liknande sätt som Vygotskij från att lärande inte bara sker genom perception utan i interaktion med andra. Hon konstaterade att:
Människan måste först och främst vägledas, så att hon blir medveten om sina förpliktelser på hur man organiserar ett mänskligt samhälle. Således måste människorna redan från den tidiga barndomen få praktisk erfarenhet av vad
utvecklingens hemligheter i det här samhället (Montessori, 1929/1987, s. 39).