åberopar Meyer för att Treitschkes Deutsche Geschichte im 19. Jahrhundert var mer än ett konstverk, »nämlich ’eine grosse patriotische Tat von dauern der Bedeutung’» (Just, a. a., s. 64), så finns det som jag ovan (se s. 77) framhållit mer kritiska uttalanden av Meyer att lägga i den andra vågskålen; denne ironiserar nog så frispråkigt över den konservative historieskrivarens
furor teutonicus. (Meyer, a. a. II (1910), s. 125.) Treitschke var när allt kom
mer omkring en överspänd nationalist med antisemitiska tendenser. »Normal- ly [...] Treitschke expounded the view that the national spirit is supremely embodied in the great men who create the nation’s history. But in 1880, in the course of the controversy over the Jews that an anti-semitic article of his inflamed, we find him justifying anti-semitism as the expressionism of ’the instinct of the masses and the Germanic folk (Volk) feeling’, typical symptoms o f the demagogic glorification of irrational mass-emotions.» (R. Pascal, a. a., s. 87.) Denne dubiöse Heinrich von Treitschke blir av Just betecknad som en viljemänniska och »eine halbschlächtige literarische Parallelgestalt zu Bis marck»; några större betänkligheter gentemot mannen hyser Just uppenbar ligen inte.
Beträffande tidskriftsfloran kring sekelskiftet konstaterar Just att kejsaren »bis zum Überdruss» blev föremål för nedsättande omdömen. »Die Literatur bemängelten am Kaiser seine schwer zu zügelnde Redelust, die immer neue Stilblüten hervorbrachte, seine Prunksucht insbesondere auf dem militäri schen Sektor [...] Diese Kritik aber bordete immer in Karikatur über, bei spielsweise in den zahllosen Attacken und Invektiven des Simplicissimus, und bewies eben dadurch, dass sie die ’Hemmungslosigkeit’ und Taktlosigkeit des kritisierten Objekts übernahm, ja häufig übertraf». Just förklarar att denna som han säger hypotrofierade kritik blev rent monoman; »gegenüber den Leistungen des Kaisers als Förderer der modernen Wissenschaft und Technik war man blind oder stellte sich blind.» (Just, a. a., s. 123 f.) »Die Ära Bis marcks» (18 7 1-18 9 0 ) följs i Klaus Günther Justs litteraturhistoriska över- siktsverk av »Das wilhelminische Zeitalter». Trots den politiska indelnings grunden avvisar författaren alltså från början som oberättigad »den Verdacht einer versteckten ideologischen Vorentscheidung für die folgende Darstel lung». Årtalen 18 7 1 och 1890 utgör mer än politiska data, betonar Just. »Während Bismarck 18 7 1 als Schöpfer des Reiches fungierte und einzig und allein in dieser Funktion auch von seinen politischen Gegnern, die stets zahlreicher waren als seine Freunde, anerkannt wurde, erschien er 1890 als Opfer eines selbstherrlichen Monarchismus, also zerstört von dem Prinzip, dem er selbst zeitlebens mit Leidenschaft angehangen hatte. Nichts mehr die Schöpfung, das Deutsche Reich, interessierte nun die Öffentlichkeit, sondern der Schöpfer und sein tragisch anmutendes persönliches Geschick». (Just, a. a., s. 14 f.) Meyer dröjde till slut i sin tyska litteraturhistoria vid ett verk av, som det där heter, monumental betydelse, Bismarcks Gedanken und Erinne rungen. Klaus Günther Just som framhåller att Bismarck - ständigt konfron-
U lf Wittrock
terad med explosivt blandade känslor av kärlek och hat — fungerade som politisk fadersbestalt, visar själv på »die Mythisierung Bismarcks» i det tyska samhället. Men han förefaller själv inte mindre fascinerad av järnkanslern än vad dennes samtida skall ha varit: »Die dauernde Teilnahme am Dasein einer grossen Persönlichkeit hielt Freunde und Gegner zwei volle Jahrzehnte hin durch in Bann.»
Helmut Kreuzer har i en uppsats Zur Periodisierung der ’modernen’ deutschen
Literatur (Basis. Jahrbuch für deutsche Gegenwartsliteratur, II (19 7 1), hrsgg.
von Reinhold Grimm och Jost Hermand) betecknat som en nu gängse upp fattning i tysk litteraturforskning att de moderna riktningarna inom skönlitte raturen framträdde mellan 1890 och 1914; men han noterar att det också finns de som pläderar för 1 9 1 0 som »Epochenzäsur und Beginn der Moderne». »Beiden Auffassungen ist in der Regel die Vorstellung einer ’Kontinuität der Moderne’ bis zur Gegenwart gemeinsam.» Kreuzer står otvivelaktigt under Jost Hermands inflytande när han nu säger sig vilja frångå begreppet »Moder
ne um 1900» och i stället rekommenderar den helt okontroversiella tidsbe stämningen »Literatur der Jahrhundertwende» (uppsatsens not 1). Klaus Günther Just åter tar ett större kliv tillbaka än sina kolleger i gemen, när han tillskriver Bismarcks tidevarv, dennes era, »die Anfänge der modernen Litera tur». Men realpolitiken dominerade över litteraturen, fortsätter han. »In Auseinandersetzungen des Tages spielte der Begriff des ’Realismus’ eine ständig wachsende Rolle. In der energischen Forderung nach einer ’realisti schen’ Haltung berührte sich die von Bismarck vertretene Politik mit der in seiner Ära allmählich in den Vordergrund drängenden jüngeren Literatur.» Just hävdar att skönlitteraturen befann sig i ett närmast hopplöst underläge inte bara gentemot politiken utan ännu mer mot Bismarcks energiska stilvilja som man inte förmådde sätta upp något jämbördigt vid sidan av på den litterära sektorn! »Seine postum veröffentlichen Gedanken und Erinnerungen stellen auch literarisch unter Beweis, was er mit seinen schriftstellernden Zeitgenossen an psychologischer Einsicht und materialbewältigender Kraft gemeinsam, ja, was er ihnen voraus hat. Der Vergleich mit Fontane, den man gewagt hat, ist nicht zu hoch gegriffen. Bei der Projektion des gelebten Lebens in das literarische Dokument bleibt der Stil, der eine ganze Epoche geprägt hat, voll gewahrt.»
Richard Hamann och Jost Hermand har uppehållit sig vid Gründer- zeit-epokens bara alltför storvulna strävan efter monumentalitet på skilda konstnärliga områden. Just medger också han att man ofta förlyfte sig och talar rentav om »die Hybris der Bismarck-Ära», en hybris som han visserligen menar att Bismarck själv var helt oanfäktad av: »Seine Skepzis gegenüber den kolonialen Expansionstendenzen, auch gegenüber einer Hypertrophie des Flottenbaus, ist bekannt.» Litteraturen och arkitekturen, måleriet och musi ken präglades alla mer eller mindre av »der Trend zum Überdimensionalen». »Bayreuth ist die fundamentale Tat der Bismarck-Ära», fastslår Just. Han offrar gärna åt formuleringar som kan förefalla effektfulla men är vaga och
ogripbara; överhuvud synes mig hans framställning präglas av en essäistisk glatthet.
Wagner hade, bildligt talat, själv stått på barrikaderna 1848/49. Men efter nederlaget för de revolutionära krafterna omarbetade han Der Ring der Niebelungen. »Und er übersetzte den ’Ring’ ins Schopenhauerische», konsta terar Nietzsche i Der Fall Wagner. »Alles läuft schief, alles geht zugrunde, die neue Welt ist so schlimm wie die Alte: - das Nichts, die indische Circe winkt.» Klaus Günther Just förklarar att inga belägg finns för att Richard Wagner i Bismarcks Tyskland inte skulle ha delat »die Hoffnung auf Dauer des Reiches». »Um so überwältigender wird die Sorge Laut. Im Trauermarsch der Götterdämmerung sind die Zusammenbrüche von 19 18 und 1945 prä- figuriert.» (Just, a. a., s. 28.) Lyhörd för »verborgene Ängste der Epoche» förebådade Wagner de kommande nationella katastroferna, menar Just. En likartad reflexion gör han på tal om Felix Dahns väldiga roman Ein Kampf um Rom (1876/78). »Dieser Roman, vielleicht der bedeutungsschwerster der siebziger Jahre, steht im Verhältnis einer tragischen Paradoxie zu der Epo che, deren zwingende literarische Ausprägung er ist. Das neu und, wie man wähnt, für alle Zukunft gegründete Deutsche Reich findet im epischen Be richt vom Untergang der Ostgoten unter Theoderich und Teja ein Spiegel bild, das künftige Katastrophen erhellt, von denen der Autor, der diesen Spiegel aufstellte, nicht ahnen konnte.» Dock vill Just som sammanställer skildringen av östgoternas sorgetåg i romanens slut med sorgmarschen i Götterdämmerung, också här räkna med' »das untergründige Gefühl einer möglichen Katastrophe» vid verkets konception. Det är bra fantasifulla för modanden Klaus Günther Just gör om Wagners och Felix Dahns förmåga att blicka in i framtiden. Säkrare är att enbart slå fast att de båda mer än andra bidrog till att germanska myter och germanskt historiskt stoff uppfyllde »das Bildungsbewusstsein des Bürgertums»; som Klaus von See konstaterar i en nyligen utgiven skrift, satte Felix Dahn genom sitt ämnesval en föreställning i svang som sedan blev gängse vokabulär »im Zeitalter der beiden Weltkriege: die Vorstellung, dass es vornehmlich die germanischen Völker seien, denen die Geschichte ein ruhiges Ausleben ihres Volkstums missgönnt, dass Feinde ringsum den Germanen Wohlstand und Lebensraum neiden und dass die Germanen — schuldlos oder durch schicksalhafte Notwendigkeit in tragische Schuld verstrickt — eine besondere Affinität zum heroischen Untergang haben. Die ’Volk-ohne-Raum’-Ideologie, der Weltkriegs-Slogan, man sei ’umgeben von einer Welt von Feinden’ : — zur Popularisierung dieser Vorstel lung hat Dahns ’Kampf um Rom’ zu seinem Teil erheblich beigetragen.» (Klaus von See: Die Ideen von 1789 und die Ideen von 1 9 1 4. Athenaion. Frankfurt am Main 1975.) Medan Just sålunda förlorar sig i rena metafysiken och otillbörligt uppvärderar Dahns litterära förtjänster (»Bismarck selber hat Dahns Romane Bücher genannt, ’die ein Mann, der sich mit ernsteren Dingen zu beschäftigen pflege, lesen könne’»), förklarar Klaus von See att man litteraturhistoriskt inte skulle ha anledning spilla många ord på Ein Kampf um
Rom, om den inte åtminstone ett halvt århundrade framåt i tiden hade utgjort en av de mest lästa böckerna i Tyskland.
Klaus Günther Justs intention förefaller mig vara att hans läsare med nationell självkänsla skall kunna blicka tillbaka på Bismarckerans och den wilhelminska epokens kulturyttringar. Hur representativ han är i sin histo riesyn för de västtyska litteraturhistorikerna vågar jag inte avgöra. Just brister minsann inte i vördnad för Wilhelm II, de kritiska reservationerna till trots: »eine persönliche Ausstrahlung von höchster, wenn auch diffuser Lebendig keit beginnt zu wirken.» »Wilhelm II. war ein moderner, im Vergleich mit den anderen Monarchen der Jahrhundertwende sogar progressiver Herr scher», heter det vidare, och alldeles särskilt framhålls den unge kejsarens humanitära idealism. »Da man heute versucht, dem Herrscher die Schwächen der von ihm ’beherrschten’ Gesellschaft anzukreiden, sei darauf verwiesen, dass der junge Kaiser sich in seirien sozialen Tendenzen durchaus mit den Tendenzen des frühen Naturalismus berührte. Was er ablehnte, war dessen Stil, den er für unvereinbar mit echtem Sozialidealismus hielt.» (Just, a. a., s. 1 2 1 f.) Conrad Alberti gav vid den nye kejsarens trontillträde 1888 ut en skrift vars titel löd: Was erwartet die Deutsche Kunst von Kaiser Wilhelm II? Wilhelm II hade, framhåller Georg Wittrock i Den väpnade freden (band X III (1934) av S. Tunberg och S. E. Bring: Världshistoria), »som många andra av den uppväxande generationen tillägnat sig en friare syn på den sociala frågan, ej minst under inflytande av sin lärare, doktor Hinzpeter. Den unge härska rens inflytande torde få spåras, då den länge fördröjda ålders- och invaliditets- försäkringen genomdrevs i riksdagen (nov. 1888-maj 1889).» (Ibid., s. 474 f.) Men de förhoppningar som ställdes av de unga naturalisterna på den nye kejsaren kom snart nog på skam; man har som Wittrock konstaterar (a. a., s. 510) stundom uppkallat skedet fram emot sekelskiftet efter en av Wil helm II:s närmaste vänner, en representant för storindustrin, friherre von Stumm-Hallberg, »en frikonservativ politiker och skarp socialistfiende (’die Aera Stumm’)». Må det tillåtas mig att notera att min far, lärjunge till Harald Hiärne, bedömde Wilhelm II vida mer positivt än Herbert Tingsten som ju tillhörde en yngre generation; när han ser denne senare i Demokratiens seger och kris (1933) göra den reflexionen att »bakom ’civilisationslitteratören’ framträdde despoten», sätter han vid läsningen ett frågetecken i marginalen! Golo Mann är påfallande mån om att också anlägga positiva aspekter på kejsaren. (G. Mann: Ur Tysklands historia under två århundraden, 19 7 1.) Georg Lukåcs åter konstaterar rakt på sak: »der prahlerische Schwätzer Wil helm II. trumphierte über den Schöpfer der deutschen Einheit, weil er mit all seinen Lastern ein Vertreter der neuen [imperialistischen] Periode war.» (Lukåcs: Kurze Skizze einer Geschichte der neueren deutschen Literatur (1975), s. 145.)
Gerhard Schulz har i avsnittet »Der Kaiser und die Kunst» i sin uppsats
Naturalismus und Zensur (Helmut Scheuer (Hrsg.)): Naturalismus. Bürger