inte nog att en diktare upptogs av det rent estetiska och av »det inre livet»; Stifters och Mörikes kvietism förklarade han definitivt höra ett förgånget skede till. (R. M. Meyer, a. a., II (19 10), s. 2 6 8 ff.) Också Böök ser Stifter som en av de stilla i landet, skrämd av samhällslivets buller och virrvarr. (Bonniers illustr. litteraturhistoria, V (19 31).) Fritz Martini åter lyfter fram Stifter som en diktare som utarbetade sin prosa inte bara estetiskt, utan med sedliga och religiösa fundament; »er hat als Künstler, wenn auch unter Stilisierungen und Ausklammerungen, ein einheitliches Menschen- und Welt bild aus der Bildungsgeschichte der abendlichen Kultur und auf bürgerlichem Lebensgrund in seinen Romanen gestaltend verwirklicht.» Liksom Sengle stod Martini tydligt nog när när han skrev sin bok under inflytande av Ade- nauerepokens konservativa värderingar.
Ett tidsavsnitt som kan tillskrivas en viss enhetlighet och som man med en viss bestämdhet kan skilja från en föregående och en efterföljande tidrymd, se där den definition som Richard M. Meyer ville ge av begreppet period. Han fann anledning bemöta den kritik som kom att riktas mot hans arbete Die deutsche Literatur des neunzehnten Jahrhunderts (första utgåva 1900) i ett längre inlägg med titeln Prinzipien der wissentschaftlichen Periodenbildung.
Mit besonderer Rücksicht a u f die Literaturgeschichte (Euphorion, bd 8, 1901).
I inledningen till sin litteraturhistoria hade han konstaterat att varje ny tids- strömning, varje riktning som tog sin sak allvarligt — »etwa das Junge Deutschland’ oder die Jünger des Realismus» — satte sina spår i den litterära utvecklingen. Han menade emellertid att ett alltför starkt understrykande av perioder bröt mot den lagenlighet och kontinuitet (»Stetigkeit») som råder i all utveckling; Spencer och Haeckel men också Herder och Goethe åberopas för denna uppfattning. Meyer tyckte att Georg Brandes hade felat när han svartmålade den tyska romantiken och Obskurantismen. Själv ville han mer försonligt tillmäta varje litterärt skede något värdefullt och berättigat. Han såg hela 1800-talets litterära utveckling som en enda ström eller rörelse som hela tiden under alla variationer hade gällt ett och detsamma, »die künstlerische Wiedereroberung der Welt», efter de stränga begräns ningar som hade gällt under den tyska klassicismen. Man anklagade Meyer för att i alltför hög grad lägga litteraturen tillrätta i decennier, men han betonar att detta decennietänkande bara gjorde tjänst som en nödåtgärd. »Eine anna- listische Behandlung schliesst alle Perioden aus», fastslår Meyer som emel lertid också tillfogar: »Die annalistische Methode hört auf, sobald das hi storische Gefühl sich der Darstellung bemächtigt.» Skulle man söka en näm nare för decenniet 1880 -189 0 , heter det i hans översiktsverk, så kunde bara ett ord komma ifråga: nervositet. Ännu Klaus Günther Just (Von der Grün-
U lf Wittrock
derzeit bis zur Gegenwart (1973)) anknyter till denna Meyers karakteristik av Bismarcks sista decennium som rikskansler.
Ungefår samtidigt med att Meyer skrev sin litteraturhistoria lancerade hans kollega Adolf Stern termen poetisk realism som litterär periodbetecknig. »Es ist gar nicht so schwer», förklarar Meyer, »im Anschluss an jene ’Schulen’ oder ’Tendenzen’, nach denen man ältere Perioden unserer Literatur, zum Teil recht glücklich, zum Teil mit zweifelhaften Erfolg, genannt hat, auch weitere Perioden etwa des Realismus, des Symbolismus, der Neu-Romantik usw. abzugrenzen; wie das denn auch mehrfach, und gewiss nicht ohne Berechtigung und ohne Frucht, geschehen ist.» Meyer förhåller sig dock på fallande skeptisk inför denna typ av periodindelning. Det vittnar, synes det mig, om en lovvärd insikt om att tiden ännu knappast var inne för dylika mer absoluta gränsdragningar. »Gerade diese Methode verlangt einen bestimmten oder festen Verschluss an beiden Enden des Zeitraumes», betonar han.
I hög grad fängslad var Meyer i gengäld av Ferdinand Brunetières meto dik i dennes Manuel de l’histoire de la littérature française (1897). Brune- tière hade f. ö. 1900 varit uppmärksammad huvudtalare vid det interna tionella litteraturhistorikermötet i Paris. Han ville lägga tonvikten vid »die literarische Wirkungen», konstaterar Meyer, som dock invänder att det finns betydande litterära verk som alls inte har utövat ett påtagligt inflytande. I Frankrike med dess fasta litterära traditioner föll sig en sådan metod natur ligare. »Bei uns giebt es so vielerlei Formen der literarischen Wirkungen! Um das neueste Beispiel herauszugreifen: unter welchem Datum ist Nietz sches litterarische Wirkung einzuordnen? Als er auf Wenige mächtig und bestimmend Einfluss ausübte? als er auf die Höhergebildeten Macht gewann? als er eine fast populäre Kraft wurde?» (I min Samlaren-uppsats 1974 har jag behandlat en bok, Krummeis Nietzsche und der deutsche Geist, som kastar nytt ljus över denna problematik.) Att ta fasta på varje ny tidsström- ning och varje ny tendens — »diese unaufhörlich in gleiche Richtung an stürmenden Versuche von oft kurzer Wirkung — Sturm und Drang, Roman tik, junges Deutschland, Naturalismus — welch ein Staccato der Darstellung müssen sie ergeben!» Att man inom germanistisk litteraturvetenskap oför trutet fortsatt att slå in på denna väg kommer jag i det följande att ge fler exempel på från de senaste decenniernas forskning.
Det ger en tankeställare att så titaniska gestalter som Wagner och Nietzsche kallade Gottfried Keller för en stor författare, förklarar James M. Ritchie i realism-avsnittet i det av honom och ett antal australiska kolleger utgivna samlingsverket Periods in German Literature (Oswald Wolff. London 1966), en bok som f. ö. Sengle anser vara förtjänt av att uppmärksammas mer än vad som skett av germanisterna i Tyskland. Ritchies stimulerande och väl- avvägda studie formar sig till »a tentative defence of German Realism at is is»; och uppenbarligen har Martinis stora arbete bibringat författaren en större förståelse för de borgerliga realisternas intentioner. Det var en epok, konsta terar Ritchie, då de främsta diktarnas verk innebar ett försök, nog så sällsynt i