schrift der Universität Rostock. X X III. Heft 8. 1974.) Marx och Engels hade från första början sin uppmärksamhet fäst vid den revolutionära utvecklingen på olika håll i Europa. Och från sin exil i London vidgade så dessa båda sina analyser och utarbetade de grundläggande kommunistiska teserna. Men i övrigt gäller Rainer Rosenbergs konstaterande: »Dass die erneut exilierten sozialistischen Schriftsteller auch in den Exilländern keine revolutionäre Situation mehr vorfanden, hatte darüber hinaus zu Folge, dass sie zum grossen Teil verstummten bezw. von den bis 1848 errungenen Positionen wieder abgingen. Zugleich wurde jede literarische Manifestation des Stand punktes der Arbeiterklasse in Deutschland brutal unterdrückt.» (Literatur von 18 3 0 - 18 7 1. WB 1972.) Under inflytande från Lassalle började dock småningom en socialistisk litteratur att framträda.
Jag har här till synes något abrupt konfronterat Fritz Martinis »verkimma- nenta» principdeklaration från 1962 med det i D D R nu så livliga intresset för den revolutionära kontinuiteten och för den socialistiska arbetarlittera- turens första manifestationer. Men det hör till saken att Martini heller inte försummade att teckna »das Geschichtspanorama der Zeit», historiska, sociala och idémässiga villkor av relevans för skönlitteraturen under den borgerliga realismens epok; i det inledande drygt 100-sidiga kapitlet »Grundlagen und Grundformen» karakteriserade han tidsåldern som »eine vielschichtliche, widerspruchsvolle, wandlungs- und krisenreiche Zeit», och gav därmed väst tysk litteraturvetenskap en fördjupad bild av detta skede. Martini syftade tydligen till att balansera de interna och de externa aspekterna; han betrak tade som sin mest krävande uppgift att på en gång gripa över »das Einzelne und das Gemeinsame, das individuelle Werk und die geschichtliche Ver knüpfung». Det heter emellertid vidare i förordet: »Die Darstellung der allgemeinen politischen, sozialen, ökonomischen, weltanschaulichen und geistesgeschichtlichen Entwicklungen und Erscheinungen darf nicht die Auf merksamkeit auf das einzelne Werk und seine ihm eigene Gesetzlichkeit aufzehren; das gestaltete künstlerische Werk bedeutet keine Illustration und Dokumentation von ideen- und sozialgeschichtlichen Prozessen, die sich ausserhalb der Dichtung vollziehen.»
Anser nu Fritz Martini att han lyckades med sin balansgång eller har han måst revidera sin uppfattning av litteraturens roll och karaktär under den borgerliga realismens epok? I efterskriften 1974 säger han själv att det arbete som han begynt att skriva tjugo år förut och som alltså förelåg 1962, haft som han uttrycker det »ihren bestimmten historischen Ort»; »nur in einer durch greifenden Neufassung könnte sie ihn verlassen». Men att inkorporera i ett litteraturhistoriskt översiktsverk av detta slag alla de nya frågeställningar och aspekter som tillförts forskningen under de senaste decennierna skulle överskrida gränserna för en enskild persons arbetsförmåga. »Wird mit F. Sengles Buch, zudem als Leistung eines einzelnen Forschers, ein Schlus stein gesetzt, wird es eine neue Phase der Literaturgeschichtsschreibung
eröffnen, die in Zukunft allerdings nur noch als kollektive Teamarbeit denkbar ist?» Det är en fråga som han vill hålla öppen. Själv hade Martini valt att gå vida mer selektivt tillväga än Sengle. »Es war das Bemühen des vorliegenden Buches, den bürgerlichen Realismus epochengeschichtlich als einen in sich zusammenhängenden Entwicklungsablauf vorzustellen. Dass sich neben ihm in den letzten drei Jahrzehnten andere Literaturgruppierungen und -Stile einstellten [. . .] konnte um der Einheit der Konzeption des Buches willen nicht in es hereingekommen werden. [. . .] Dies Buch gibt nicht, wie mehrfach missverstanden wurde, eine Geschichte der Literatur des 19. Jahrhunderts, sondern - dies muss mit Nachdruck gesagt werden - die Geschichte einer Literaturepoche, die mit dem Begriff ’Bürgerlicher Realis mus’ hinlänglich gekennzeichnet ist.»
Marx och Nietzsche är två storheter som Martini mycket litet dröjer vid; de hör, menar han, båda den moderna litteraturen till. (Den efterföljande volym som skall ta vid efter Sengles och Martinis arbeten, låter tyvärr allt jämt vänta på sig.) I sin forskningsöversikt Deutsche Literatur zwischen 1880 und 1950 (DVjs 1952) var Martini beredd att betrakta naturalismens år tionde (»also seit 1880») som avgörande litteraturhistorisk »Zeitwende». Det är en uppfattning som han i boken ger intryck av att ha korrigerat. Han påpekar sålunda att Nietzsches inflytande först satte in på tysk litteratur under 1890-talet: »Sie verhalf zur Ausprägung der jungen Generation der ’Mo derne’. Sein Werk wurde zu einer Grenzscheide gegenüber dem bürgerlichen Realismus.» Marx och Engels hade ingen direkt inverkan på de borgerliga realisterna, påpekar han; »etwas anderes ist, dass sich in dem Sozialaspekten und Sozialproblemen ihres Gesellschaftsbildes Zustände und Veränderungen ablesen lassen, deren kritisch-systematische Analyse und radikale Blosslegung Marx und Engels Vorbehalten blieb.» Martini som såväl i nyutgåvans efter- skrift som i dess notapparat sorgfälligt registrerar viktigare nya vetenskap liga undersökningar, påpekar förekomsten alltifrån 1860-talet av en socialistisk litteratur med anknytning bakåt till Vormärz. 1863 krävde J. Ph. Becher, grundare och ledare av den tyska sektionen av Internationalen, »eine eigene und eigentümliche Literatur» i de socialistiska intressenas tjänst. Martini betecknar i sin efterskrift den litteratur som nu började spira upp som »einen Durchbruch durch den bürgerlichen Realismus und dessen gesellschaftlichen Abgrenzungen». Jag finner det välgörande att Fritz Martini utan skygg lappar har orienterat sig i forskningen om det gångna seklets arbetarlit- teratur, ty nog är den borgerliga dominansen i hans »epoköversikt» oskälig! I sin efterskrift visar Fritz Martini överhuvud en imponerande bredd i den vetenskapliga överblicken, samtidigt som han klargör hur många nya forsk ningsområden och metoder som har kommit att tillföras tysk litteratur vetenskap enbart på detta litteraturhistoriska specialgebit. Nya rön rörande publik och läsekrets låter också de året 1848 framstå som en skiljegräns, »eine Zäsur», noterar Martini. »Nach 1848 verliert die Literatur auch und gerade für das wohlhabende, gebildete Bürgertum immer mehr an Bedeu-