Verksamheten vid SiS omfattas av sekretess enligt 26 kap. 1 § OSL och innefattar samtliga anställda, inklusive behandlingsassistenter. Bestämmelsen innebär att det som huvudregel råder sekretess för ungdomarnas personliga förhållanden. Tröskeln för vad som anses vara personliga förhållanden och vad som är känsligt utifrån hur skaderekvisitet förstås i förarbetena till bestämmelsen är lågt satt. De uppgifter som blir offentliga genom beslut om omhändertagande för tvångsvård enligt LVU och sluten ungdomsvård enligt LSU omfattas dock inte av sekretessen eftersom dessa beslut måste kunna granskas. Frågan kan uppkomma om namn och vistelseplats för en ungdom kan falla utanför sekretessens omfattning eftersom detta är offentliga uppgifter. Sannolikt är dock att uppgifterna, om än offentliga, tillsammans med omständigheter som innebär utpekande av ungdomen som brottslig eller besvärlig i sig utgör en ny uppgift som i sig är belagd med sekretess enligt 26 kap. 1 § OSL.
Redan i början på 90-talet uppmärksammade JO problematiken med brott som föll utanför de sekretessbrytande bestämmelserna men problemet verkar ha förblivit outrett.206 För att ha möjlighet att använda sig av den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 23 § OSL krävs att brottet har ett straffvärde om minst ett år i fängelse. Förarbetena till införandet av grovt våld mot tjänsteman i 17 kap. 1 § BrB nämner att bruksföremål räknas in i begreppet ”vapen”.207
Det är inte otänkbart att ungdomar, trots att de vistas på låsta enheter, kan använda egenhändigt tillverkade vapen av exempelvis vässade tandborstar, sönderslagna speglar, toalettstolar, strumpor med stenar i, med mera. Det har visat sig högst tänkbart att personal kan befinna sig i numerärt underläge och att fritagningar möjliggjorda av ”bröder” eller kriminella nätverk med skjutvapen till hjälp kan förekomma.208 I de fallen kan gärningen uppnå grovt våld mot
205 Se kap. 2.2.1.
206 Se JO 1993/94 s. 461. 207 Prop. 2015/16:113, s. 83.
208 Se SiS generaldirektör kommenterar fritagning - SiS - Statens institutionsstyrelse (stat-inst.se), hämtad 2021-
04-29, 10-24, Väpnad fritagning – ingen skadad - SiS - Statens institutionsstyrelse (stat-inst.se), hämtad 2021-04- 29, 10.24 och Stor polisinsats i Kalix – uppgifter om fritagning från anstalt | SVT Nyheter, 2021-04-29, 10.24.
35 tjänsteman och straffvärdet kan rymmas inom den sekretessbrytande bestämmelsen. Det är dock inte säkert. Trots 2016 års lagändring i skärpande riktning för 17 kap. 1 § BrB har våld mot tjänsteman, grovt brott, som lägst sex månaders fängelse vilket inte kvalificerar gärnings som är att förstå som grovt våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § BrB för den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 23 § OSL, än mindre förgripelse mot tjänsteman enligt 17 kap. 2 § BrB. Man kan fråga sig om lagstiftaren hade samtliga tjänstemän i åtanke och kunskap om rådande förutsättningar i annan lagstiftning före beslut fattades om ett straffvärde på minst sex månaders fängelse. Med tanke på ungdomars rätt till vård, socialtjänstens uppdrag och barnets bästa kan lagändringen mycket väl varit avvägd och genomförd med dessa skyddsintressen för ögonen. Hur som helst innebär lagändringen dels att bedömningen av straffvärdet är påtagligt svårt och dels att gränsfall sannolikt faller under ettårsgränsen i 10 kap. 23 § OSL. Bristen på praxis innebär också att bedömningssvårigheten mycket väl kan uppkomma även för åklagare, vilket gör en bedömning för lekmän eller polisiära förundersökningsledare vansklig. Därför blir slutsatsen att endast uppenbara fall av grövre våld kan anses kvalificera för att bryta sekretessen med stöd av 10 kap. 23 § OSL.
SiS interna riktlinjer utgör en förutsättning för polisanmälan. Enligt arbets- och delegationsordningen för SiS är det institutionschefen som beslutar om en polisanmälan ska göras.209 I förarbetena till den motsvarande bestämmelsen till 10 kap. 23 § OSL i den upphävda sekretesslagen påtalas att varje befattningshavare vid den utlämnande myndigheten ska ha rätt att delge uppgifterna till Polismyndigheten.210 Detta vore utifrån brottsoffrets perspektiv önskvärt eftersom det kan förekomma konflikter mellan brottsoffrets intressen och en institutionschefs uppfattning och uppdrag. Det är även, som tidigare nämnts, brottsoffret som ska stå för begäran av ersättningen för att erhålla den. Risken med att lägga ansvaret på institutionschefer är även lokala avvikelser i tillämpning som kan medföra att enskilda behandlingsassistenters möjligheter skiljer sig åt på grund av uppfattningar hos separata institutionschefer. Det förefaller heller inte motiverat utifrån vare sig rättssäkerhets- eller förutsebarhetsaspekter. Myndigheten har även en skyldighet enligt 1 kap. 9 § RF att beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. En enhetlig tillämpning av lagstiftning såväl som interna riktlinjer inom SiS är därför av största vikt för att förhindra tillämpning som fungerar missgynnande.
En avvägning av vad en brottslig handling ska generera för straffvärde är en mer komplex fråga än att vare sig en behandlingsassistent eller avdelningschef bör ägna sig åt sådana bedömningar. Det bör räcka med att det förekommit våld av en viss grad och att brottsoffret kan uppvisa skador. Lagtexten säger ”misstanke” och personalen ska inte ge sig på att bedöma utredningsläge eller möjligheter till en fällande dom.211 JO har även framhållit att det inte kan ställas för höga krav på förmågan att uppskatta ett straffvärde inom ramen för sekretessbedömningen och förarbetena till bestämmelsen i den upphävda sekretesslagen påtalar möjligheten att rådgöra med polis i avidentifierad form.212
Våld och hot mot tjänsteman av normalgraden, ofredande och förgripelse mot tjänsteman kommer inte att kvalificera för att den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 23 § OSL ska bli tillämplig. I förevarande fall kan i stället 10 kap. 2 § OSL bli tillämplig. Utlämnande med stöd av bestämmelsen ska vara nödvändigt för verksamhetens fullgörande. IVO och JO har i
209 SiS, Juridiska avdelningen, Riktlinjer/Juridik LVU, 2021-03-17, p. 11.12, s. 160. 210 Prop. 1981/82:186, s. 64.
211 Lorentzon, Lexino lagkommentar till 10 kap. 23 § OSL, p. 2.5. 212 Se kap. 3.2.2.
36 beslut påtalat att en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall ska göras om huruvida utlämnande är nödvändigt för fullgörande av verksamheten.213
Med ledning av detta beslut kan man förstå JO:s ställningstagande i frågan som följande: Ett särskilt ungdomshem kan polisanmäla våld och hot om våld (mot personal) som faller utom ramen för ettårsregeln med stöd av de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 2 § OSL då det är nödvändigt för fullgörandet av verksamheten efter en sammanlagd bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Om den unga lagöverträdaren är över femton år kan straffrättsligt ansvar för angreppet på verksamheten aktualiseras och kan utgöra skäl för en polisanmälan. Om den unga lagöverträdaren är under femton år är en bidragande orsak till att det bör göras en polisanmälan, om det av särskild betydelse är påkallat med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse. Alltså bör detta omvänt innebära att en polisanmälan inte är lämplig att göra om det är klarlagt att det inte föreligger ett anspråk om skadestånd eller brottskadeersättning från brottsoffret.
Vad som inte framgår av JO:s uttalande är hur man ska förstå kopplingen mellan våld mot personal och förutsättningarna för en ändamålsenlig verksamhet. Om en polisanmälan om våld är befogad för att det av nödvändighet krävs för att kunna fullgöra myndighetens uppdrag borde ju detta antingen innefatta allt våld mot personal eller så är det inte att anse som nödvändigt för fullgörandet. Om SiS, såsom innan IVO:s uttalande, som regel skulle polisanmäla allt våld och hot som riktas mot personal skulle detta tala sitt tydliga språk att förutsättningen för verksamhetens fullgörande är att sådant inte kan tillåtas förekomma. Om SiS däremot skiljer på visst våld, vissa ungdomar, vissa fall och under olika omständigheter bäddar detta för flera problem. Ett är tydligheten gentemot ungdomarna om vad som blir konsekvensen av att de begår ett brott, vilket i sin tur kan påverka ändamålet med vården negativt. Detta blir särskilt påtagligt i förhållande till att LSU är en påföljd vilket innebär att en fällande dom under vårdtiden kan föranleda en annan bedömning avseende påföljden för den samlade brottsligheten.214
IVO:s uttalande, att det inte finns stöd för uppfattningen att uppgifter belagda med sekretess kan lämnas till Polismyndigheten i arbetsmiljö- eller behandlingssyfte, ligger inte i linje med förarbetena till 2006 års påföljdsreform för unga lagöverträdare.215 Reformen menar att det
finns ett gemensamt ansvar för socialtjänsten och de rättsvårdande myndigheterna att förhindra och motverka brott eftersom det anses nödvändigt att samhället konsekvent upprätthåller de värden som skyddas av de straffrättsliga reglerna.216 Det går däremot att ifrågasätta om SiS ska
inbegripas i begreppet socialtjänst såsom förarbetena till påföljdsreformen avser. Det övergripande ansvaret för vården ligger på socialtjänsten och SiS är en fristående myndighet som svarar för verkställighet och dokumentation av vården. Däremot omfattas de båda av begreppet ”socialtjänst” inom OSL. Om socialtjänsten ska kunna uppfylla sitt uppdrag är det viktigt att information om händelser som påverkar ungdomens vård kommer till socialtjänstens kännedom. Det förefaller dock långsökt att socialtjänsten ska ta ansvar för att polisanmäla hot och våld mot behandlingsassistenter, detta ansvar måste anses åligga SiS. Ansvarsfördelningen härom är något som bör förtydligas.
Förarbetena till bestämmelsen i den numera upphävda sekretesslagen nämner även att det ”många gånger måste ligga inom myndighetens verksamhet att se till att misstanke om brott blir utredd”.217 Möjligheten till polisanmälan definieras ibland som ”misstänkt brott riktat mot
213 Se kap. 3.2.1.
214 Se 32 kap. 5 § BrB och 34 kap. 1 § BrB. 215 IVO Dnr 9.1–36929/2011.
216 Prop. 2005/06:165, s. 43. 217 Prop. 1979/80:2, s. 123.
37 myndighetens verksamhet”.218 Eftersom behandlingsassistenter vid särskilda ungdomshem
befinner sig i ständig myndighetsutövning, eller i alla fall i så nära anslutning till det att det inte går att särskilja då de inte är det, torde detta innebära att de absolut flesta fall av hot och våld som riktas mot behandlingsassistenter är att förstå som ett misstänkt brott riktat mot myndighetens verksamhet genom tjänstemannen.
I det fall en ungdom gör sig skyldig till hot eller våld mot tjänsteman alternativt förgripelse mot tjänsteman finns därför två värden som bör tas hänsyn till. Dels det förstärkta straffrättsliga skydd som omger myndighetsutövningen och tjänstemannen som genomför det och dels personen bakom myndighetsutövningen, det ”allmänna eller enskilda intresse” som kan ha rätt till skadestånd eller brottsskadeersättning. Detta argument stärks genom bestämmelserna i 9 § och 31 § 3 st. 3 p. LUL som tar denna hänsyn i förhållande både till unga lagöverträdare under såväl som över femton år. Förutsättningen är dock att det råder samstämmighet mellan samtliga myndigheter, både de som genomför vården, de rättsvårdande och de granskande, vilket förefaller något tveksamt i dagsläget. BROM:s samordningsprogram framhåller vikten av samordning och helhetssyn för rättskedjan, från tidiga instanser till åklagare och domare, för att kunna åstadkomma både ekonomisk kompensation såväl som upprättelse för brottsoffer.219 Samma helhetssyn påtalas i förarbetena till 2006 års påföljdsreform för unga lagöverträdare. Det framhålls att socialtjänsten förvisso har ett övergripande samhällsansvar för ungas situation och att utgångspunkten är att rätt vård och behandling är bättre ägnade att motverka att unga fortsätter att begå brott än åtgärder enbart baserade på straffvärde. Förarbetena påtalar däremot även att socialtjänsten har dubbla uppgifter. Mot intresset av vård och stöd är det nödvändigt att samhället konsekvent hävdar de grundläggande värden som skyddas av de straffrättsliga reglerna.220