1
J U R I D I C U M
En plats för förändring
Möjligheten till ekonomisk ersättning vid brott mot
behandlingsassistenter inom Statens institutionsstyrelse
AnnaSara Jarius
VT 2021JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng Examinator: Jesper Ekroth, Joakim Nergelius & Rigmor Argren Handledare: Ulrika Sandén
2
Sammanfattning
Behandlingsassistenter är en yrkesgrupp som arbetar vid Statens institutionsstyrelse (SiS) med ungdomar som befinner sig på särskilda ungdomshem med stöd av 3 § lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller som dömts till vård som påföljd enligt lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Behandlingsassistenterna utsätts frekvent för hot och våld i arbetet. På grund av miljön och de långtgående befogenheter som får användas befinner sig behandlingsassistenter vid särskilda ungdomshem i en ständig position av myndighetsutövning. Myndighetsutövningen, och de som utför den, har ett förstärkt straffrättsligt skydd vilket innebär att allt hot och våld som riktas mot myndighetsutövningen eller tjänstemannen är att anse som hot eller våld mot tjänsteman enligt 17 kap. 1 § brottsbalken (1962:700) [BrB], alternativt förgripelse mot tjänsteman enligt 17 kap. 2 § BrB. Det har varit lagstiftarens intention att förstärka skyddet ytterligare genom införandet av grovt brott för de båda nämnda bestämmelserna år 2016. Ungdomarna som vistas vid de särskilda ungdomshemmen omfattas av den högre graden av sekretess och innebär att samtliga anställda är förhindrade att delge information om det som händer inom verksamheten till andra myndigheter, exempelvis Polismyndigheten. Bestämmelserna om sekretess gör att behandlingsassistenter inte kan polisanmäla då de utsätts för brott utan att ta ställning till frågan om sekretess. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Justitieombudsmannen (JO) uttalade sig i IVO Dnr 9.1–36929/2011 och JO Dnr 406–2014 angående frågan om sekretess och polisanmälningar vid särskilda ungdomshem och skapade en osäkerhet hos myndighetens anställda som i viss mån lever kvar.
Om personalen får tillgång till polisanmälan öppnar det upp för möjligheter till ekonomisk ersättning, dels enligt skadeståndslagen (1972:207) [SkL] till följd av ett civilrättsligt anspråk i kumulation med en talan i brottmål, dels enligt brottsskadelagen (2014:322) [BRL] genom Brottsoffermyndigheten. Ett civilrättsligt anspråk i kumulation med talan i brottmål blir enbart aktuell då den unga lagöverträdaren är över femton år. För ersättning enligt BRL krävs att det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som ”övervägande sannolikt” att sökanden blivit utsatt för brott. Brott styrks lättast genom en polisanmälan, en fällande dom, en särskild åtalsprövning enligt 9 § lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) eller en utredning enligt 31 § 3 st. 3 p. LUL. Ersättning enligt BRL är subsidiär till andra ersättningsformer varför SkL har företräde. Bedömningen av vad som föranleder kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL är densamma i båda lagarna. Kränkningsersättningen syftar till att ersätta de känslor av rädsla, skam och förnedring som uppstår i det momentana brottsliga angreppet. Efterföljande reaktioner innefattas i stället av personskador enligt SkL. Behandlingsassistenter tillhör den yrkesgrupp som i praxis antas ha en högre beredskap för att bli utsatta för hot och våld i yrkesutövningen, s.k. särskilda yrkesgrupper. Det antas att beredskapen och utbildningen som de särskilda yrkesgrupperna har gör att de i mindre utsträckning blir kränkta av ett brottsligt angrepp. I synnerhet gäller detta då angreppet riktats mot en åtgärd eller person i myndighetsutövning. Kränkningsersättning till behandlingsassistenter utgår därför sällan. Sammantaget är det svårt för behandlingsassistenter att erhålla ekonomisk ersättning till följd av brott oavsett ålder på gärningspersonen men svårast är det om den unga lagöverträdaren är under femton år. Skyddsintresset för ungdomars integritet är högre, möjligheten att lagföra personer under femton år finns inte och till sist saknar poliser som tillämpar 31 § 3 st. 3 p. LUL kunskap att bedöma varför det är viktigt att ta hänsyn till ett enskilt intresse samt om ett sådant föreligger.
3
Innehåll
1 Inledning ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Syfte och frågeställningar ... 6
1.3 Metod och material ... 7
1.4 Disposition ... 8
1.5 Avgränsningar ... 9
2 Begrepp och straffrättsligt skydd för myndighetsutövning ... 10
2.1 Begreppet myndighetsutövning ... 10
2.1.1 Myndighetsutövning i förvaltningslagen ... 10
2.1.2 Myndighetsutövning i skadeståndslagen ... 11
2.1.3 Myndighetsutövning i brottsbalken ... 12
2.2 Straffrättsligt skydd för myndighetsutövning ... 13
2.2.1 Hot och våld mot tjänsteman ... 13
2.2.2 Förgripelse mot tjänsteman ... 15
3 Sekretess vid Statens institutionsstyrelse ... 16
3.1 Sekretess ... 16
3.2 Sekretessbrytande bestämmelser ... 17
3.2.1 10 kap. 2 § OSL – Fullgörande av verksamhet ... 17
3.2.2 10 kap. 23 § OSL – Misstanke om brott ... 19
4 Möjligheter till ersättning ... 20
4.1 Upprättelse för brottsoffer ... 20
4.2 Rättskedjan ... 21
4.2.1 Polisanmälan och förundersökning ... 21
4.2.2 Utredning av unga lagöverträdare under femton år... 23
4.3 Ersättning enligt skadeståndslagen (1972:207) ... 23
4.3.1 Skadeståndets funktioner ... 24
4.3.2 Kränkningsersättning ... 24
4.4 Ersättning enligt brottsskadelagen (2014:322) ... 29
5 Analys och diskussion ... 32
5.1 Frågeställning 1 ... 32
5.2 Frågeställning 2 ... 34
5.3 Frågeställning 3 ... 37
5.4 Frågeställning 4 ... 39
6 Sammanfattande slutsats och synpunkter ... 41
4
Förkortningslista
BrB – Brottsbalk (1962:700) BROM – Brottsoffermyndigheten BRL – Brottsskadelag (2014:322) BRÅ – Brottsförebyggande rådet DS – Departementsserien FUK – Förundersökningskungörelse (1947:948) IVO – Inspektionen för vård om omsorgJO – Justitieombudsmannen
LSU – Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård
LVU
– Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga LUL – Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare NJA – Nytt juridiskt arkivOSL – Offentlighets- och sekretesslag (2009:400)
PL
– Polislag (1984:387) Prop. – Proposition RB – Rättegångsbalk (1942:740) RF - Regeringsform (1974:152) RH – Rättsfall från hovrätterna RÅ – Regeringsrättens årsbok RåR – Riksåklagarens riktlinjer SiS – Statens institutionsstyrelse SkL – Skadeståndslag (1972:207) SoL – Socialtjänstlag (2001:453) SvJT – Svensk JuristtidningSOU – Statens offentliga utredningar TfR - Tidsskrift for Rettsvitenskap
5
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar enligt 1 § förordning (2007:1132) med instruktion för Statens institutionsstyrelse för sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Behandlingsassistenter anställda vid SiS står för merparten av den dagliga verksamheten på de särskilda ungdomshemmen och umgänget med ungdomarna.12 Under 2020 rapporterades 2966 incidenter
av hot och våld mot personal till myndigheten varav 132 ärenden polisanmäldes.3 De försäkringsskydd som finns, exempelvis hemförsäkringar och arbetsskadeförsäkringar, omfattar inte kränkande angrepp i yrkesutövning. Därför återstår enbart två vägar till ekonomisk ersättning för behandlingsassistenter när de blir utsatta för hot och våld av ungdomar under arbetstid. Föremål för uppsatsen är därmed ersättning med stöd av skadeståndslagen (1972:207) [SkL] eller ersättning med stöd av brottskadelagen (2014:322) [BRL].4
Såväl barn som vuxna kan begå brott. 1 kap. 6 § brottsbalken (1962:700) [BrB] föreskriver att för brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till påföljd. Det innebär att barn och ungdomar anses kunna begå kriminella handlingar men kan inte hållas straffrättsligt
ansvariga förrän de fyller femton år. Att en person som begår brott är under femton år utesluter
inte att skadeståndsskyldighet kan uppkomma för de skador som kan följa av ett brott som ungdomen begått. 2 kap. 3 § SkL föreskriver att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. 2 kap. 4 § SkL föreskriver att den som vållar skada enligt 1–3 §§ innan han fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder, utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. I de fall ingen annan ersättning är möjlig tillförsäkras brottsoffer ekonomisk ersättning genom BRL som är subsidiär till både försäkringslösningar och civilrättsliga skadeståndsanspråk.56
Ungdomar som vårdas med stöd av 3 § LVU och ungdomar som dömts till vård som påföljd enligt lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU) vårdas tillsammans på de särskilda ungdomshemmen där behandlingsassistenterna sköter det dagliga arbetet. Enligt 1 § LVU så ska den som är under 18 år beredas vård enligt denna lag om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Enligt 3 § LVU ska vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. 12 § LVU föreskriver att för vård av unga som på någon grund som anges i 3 §
1Om SiS - SiS - Statens institutionsstyrelse (stat-inst.se), hämtad 2021-04-12, 09.06.
2 I uppsatsen kommer ”särskilda ungdomshem” att avse de hem som bedrivs enligt 12 § LVU. 3Få våldsincidenter mot Sis-personal polisanmäls – Arbetet, hämtad 2021-04-23, 15.41.
4 Friberg Sandra, Kränkningsersättning – skadestånd för kränkning genom brott, Iustus Förlag AB, Västerås 2010,
s. 710.
5 Dereborg Anders & Lindeblad Ann-Christine, Brottsskadelagen (2014:322) – En kommentar, Norstedts Juridik
AB, Polen, 2018, s. 11.
6 Terminologin för att beskriva brottsutsatta personer varierar i svensk lagstiftning. I 5 kap. socialtjänstlagen
(2001:453) [SoL] benämns en person som utsatts för brott som ”brottsoffer”. I 20 kap. 8 § 4 st. rättegångsbalken (1942:740) [RB] används termen ”målsägande” för att beskriva detsamma. Fortsättningsvis kommer benämningen brottsoffer innebära den person som blivit utsatt för brott enligt svensk lag. Se Enarsson Therese, Brottsoffer i
rättskedjan – En rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan brottsoffers rättigheter och rättsväsendets skyldigheter, Iustus Förlag AB, Västerås 2013, s. 30–31.
6 behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem. Enligt 32 kap. 5 § BrB gäller att om någon begått ett brott innan han eller hon fyllt arton år och finner rätten med tillämpning av 30 kap. att påföljden bör bestämmas till fängelse, ska den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Enligt 1§ LSU ska verkställigheten ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § LVU. De särskilda ungdomshemmen är i de flesta fall låsta enheter då de bedriver vård enligt 3 § LVU eller vård med stöd av LSU.7 I många fall är det en självklarhet för brottsoffer att ha möjlighet att polisanmäla då de utsatts för brott, men situationen för behandlingsassistenter är annorlunda. All personal vid SiS är bundna av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) [OSL]. Det innebär som huvudregel att behandlingsassistenter inte får röja eller utnyttja de uppgifter de får reda på genom tjänsten, exempelvis huruvida en ungdom befinner sig på ett särskilt ungdomshem eller incidenter som har skett där, utan stöd i lag. Sekretessen gäller enligt 8 kap. 1 § OSL i förhållande till andra myndigheter, Polismyndigheten inkluderad. Vissa sekretessbrytande bestämmelser finns, exempelvis 10 kap. 2 § OSL och 10 kap. 23 § OSL, som ger möjlighet att delge sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. Möjligheterna är dock villkorade varpå frågor och avvägningar uppkommer mellan de tvångsvårdade ungdomarnas rätt till vård och sekretess och behandlingsassistenternas situation och möjlighet till ekonomisk ersättning då de blir utsatta för brott under arbetstiden.
Eftersom möjligheterna för behandlingsassistenter att polisanmäla brott är begränsad, genom att uppgifterna är belagda med sekretess, blir brottets straffvärde viktigt för att bedöma när vissa sekretessbrytande bestämmelser får tillämpas. Statligt anställda och myndighetsutövare tillförsäkras ett förstärkt straffrättsligt skydd mot hot och våld genom 17 kap. 1–5 §§ BrB. Regleringen syftar till att allmän verksamhet ska kunna utövas utan otillbörlig påverkan. Bestämmelserna ger ett förstärkt skydd för handlingar som redan är straffbelagda genom andra bestämmelser, exempelvis olaga hot och misshandel.8 I och med detta uppkommer frågan huruvida behandlingsassistenter utövar myndighet och därmed omfattas av det förstärkta straffrättsliga skyddet i BrB. Frågan är även vem som ska göra bedömningen av straffvärdet. Ytterligare en fråga är vem som ska stå för polisanmälan, myndigheten mot vilken brottet riktas genom tjänstemannen eller brottsoffret. Om polisanmälan är möjlig uppkommer även frågor huruvida bedömningen av kränkningsersättning för behandlingsassistenter enligt SkL och BRL påverkas om behandlingsassistenterna omfattas av det straffrättsliga skyddet för myndighetsutövning i BrB.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet är att redogöra för och analysera förutsättningarna för behandlingsassistenter att, enligt skadeståndslagen eller brottsskadelagen, erhålla ekonomisk ersättning för kränkning till följd av brott som utövats av personer under arton år som tvångsvårdas på särskilda ungdomshem. Vidare är syftet att analysera processuella regler och sekretessbestämmelser som föregår ett enskilt anspråk eller ansökan om brottskadeersättning, och att ge förslag de lege ferenda om lösningar ämnade att stärka möjligheterna till ekonomisk ersättning för behandlingsassistenter. Följande frågeställningar ämnar stödja syftets utredning;
1. Omfattas behandlingsassistenters tjänsteutövning av begreppet myndighetsutövning? 2. Under vilka förutsättningar får behandlingsassistenter polisanmäla brott som de utsätts
för under arbetstid?
7Dina rättigheter på ett särskilt ungdomshem (SiS) | IVO.se, hämtad 2021-04-29, 10.11.
8 Ulväng Magnus, Jareborg Nils, Friberg Sandra & Asp Petter, Brotten mot allmänheten och staten, Iustus förlag
7 3. Vilka är de grundläggande kraven för att en skadeståndsrättslig talan om
kränkningsersättning, eller ansökan om brottsskadeersättning ska prövas?
4. I vilka fall har brottsoffer medgetts kränkningsersättning enligt skadeståndslagen och brottsskadelagen till följd av brott som riktats mot dem i myndighetsutövningen?
1.3 Metod och material
Gällande rätt står att finna i de traditionella juridiska rättskällorna, alltså lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin. Jareborg menar att rättsdogmatik är rekonstruktion av gällande rätt men påtalar även att all vetenskaplig verksamhet går ut på att finna nya svar och bättre lösningar och att det är helt legitimt för rättsdogmatiker att söka efter ideala lösningar.9 Jareborg anser att rättsdogmatikerns verklighet är rättssystemet som normativt system, inte vad systemet resulterar i när det tillämpats av enskilda och myndigheter. Sådana tillämpningar, exempelvis på tjänstemannanivå anser Jareborg är en rättssociologisk fråga.10
Uppsatsen kommer att använda en rättsdogmatisk metod för att systematisera och sammanställa rättskällorna inom det valda området och en hierarkisk rättskällelära utgör grunden för framställningen. Utgångspunkten för uppsatsen är att belysa de relevanta rättsreglerna och hur dessa samverkar inom systemet. Dessvärre är den rättsdogmatiska metoden i sin traditionella form måhända inte tillräcklig för att uppfylla syftet och besvara samtliga frågeställningar. Uttalanden från granskande myndigheter som JO och IVO har haft påverkan på det praktiska utförandet och därmed förutsättningarna för när en polisanmälan om brott mot behandlingsassistenter kan göras och vem som ska stå för den anmälan, institutionen eller brottsoffret. Om ett praktiskt utförande kommer att ha påverkan på övriga rättsregler och utfallet av dessa är det inte meningsfullt att lämna det därhän för att det faller utanför den rättsdogmatiska metoden och dess fastlagda normer. Om rättsdogmatiker, eller jurister i allmänhet, ska kunna hitta nya lösningar och påtala brister för kommande lagstiftning behövs måhända perspektivet av ett praktiskt utförande. Vem ska kontrollera och påtala brister i systemets funktion om inte juristen?
Sandgren anser att det finns utrymme för värderingar som kan utgöra riktmärke för rättsdogmatikens tolkning och systematisering. Värderingen ska dock vara sådan att den ligger till grund för lagstiftning, en funktion i samhället eller någon annan värdering som har stöd i rättskällematerialet.11 För denna uppsats är de styrande värderingarna dels värnandet om
brottsoffer och dels skyddet för myndighetsutövningen men även funktionen som SiS har i att vårda och återanpassa ungdomar till samhället.
Sandgren menar att dagens rättsvetenskapliga praktik inte alls är särskilt dogmatisk utan tvärtom ägnar sig åt att analysera underrätts- och myndighetspraxis, att kritiskt granska rättsläget och att föra resonemang om effekterna av en viss lösning genom argumentation som är mer eller mindre knuten till rättskällorna. Han menar att det inte är fråga om att finna rätt svar inom ett avgränsat system med ett fast och givet innehåll utan att systemet är öppet mot omvärlden och tar intryck av samhällsklimatet och allmän debatt.12 Enligt Sandgren förstås detta bäst som en rättsanalytisk metod.13 I vilken mån även Sandgren, i likhet med Jareborg,
9 Jareborg Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, Svensk Juristtidning, Iustus Förlag AB, åttionionde årgången,
Uppsala 2004, s. 4.
10 A.a., s. 9.
11 Sandgren Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk, Tidsskrift for Rettsvitenskap, TfR, Vol. 118, nr 4–5, s. 648–
656, s. 652–653.
12 A.a., s. 655. 13 A.a., s. 656.
8 anser detta mer vidsträckta analyserande som ett tassande på rättssociologins mark låter jag vara osagt.
Därmed kommer en rättsanalytisk metod att vara bättre lämpad för uppsatsens syfte och frågeställningar. För frågeställningen som rör förutsättningarna för behandlingsassistenter att polisanmäla brott som de utsätts för under arbetstid kommer uppsatsen att analysera rapporter, riktlinjer och beslut från myndigheter såsom IVO, JO, Brottsoffermyndigheten och Åklagarmyndigheten för att erbjuda lösningar där lagen inte varit nog tydlig eller där praxis eller förarbeten inte finns, alternativt för att påvisa effekterna av ett praktiskt utförande. Angående material bör särskilt uppmärksammas ett fåtal äldre källor i uppsatsen. Gösta Westerlund, jur.dr., tidigare ansvarig för straffrättsutbildningen vid Polishögskolan och sedermera universitetslektor i straffrätt vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet skrev 1990 boken Våld mot tjänsteman – och andra närbesläktade brott enligt 17 kap. 1–5 §§
brottsbalken. Boken är, såvitt jag vet, den enda genomlysning som gjorts i ämnet. Med tanke
på dess ålder har den använts med eftertanke och kompletterats och jämförts i den mån det gått med annan litteratur. Det har dock visat sig att Westerlund även i kommande verk medverkat i flertalet böcker som hanterat ämnet varför hans verk från 1990 i sina delar fortfarande äger en viss giltighet, i synnerhet sedan HD fortfarande refererar till Westerlunds verk i avgöranden från 2021.14
Även underrättspraxis kommer att användas i relation till frågeställningen om huruvida behandlingsassistenter fullgör myndighetsutövning i sitt arbete. Publicerade rättsfall som hanterar behandlingsassistenter är få. De avgöranden som finns är från underrätterna, vilket inom ramen för uppsatsen blir något svåråtkomliga då universitetets licens hos JUNO inte täcker underrätterna och tiden för efterforskningar hos underrätterna är begränsad. I första hand har rättsfallen återfunnits med hjälp av litteraturen, vilka refereras till i berörda fall.
1.4 Disposition
I kapitel 2 kommer de grundläggande förutsättningarna för myndighetsutövningen att hanteras och begreppet kommer att analyseras utifrån de i uppsatsen förekommande lagstiftningarna. Kapitlet hanterar även förutsättningarna och omfattningen av tjänstemannaskyddet i 17 kap. 1– 2 §§ BrB.
Kapitel 3 kommer att hantera sekretessen för SiS verksamhet och de sekretessbrytande bestämmelser i OSL som utgör förutsättningarna för behandlingsassistenter att delge sekretessbelagda uppgifter till Polismyndigheten. Kapitlet kommer även att redogöra för och analysera de granskande myndigheterna JO och IVO:s ställningstaganden till sekretessen inom SiS.
Kapitel 4 kommer först att översiktligt redogöra för rättskedjan och betydelsen för den ekonomiska ersättningen enligt SkL. Kapitlet hanterar även betydelsen av ekonomisk ersättning som upprättelse för brottsoffer. Kapitlet hanterar översiktligt unga lagöverträdare i rättskedjan i den mån det är behövligt för uppsatsens syfte och frågeställningar. Kapitlet kommer att redogöra för de tillämpliga reglerna i SkL och BRL och även kopplingen mellan dessa. I kapitel 5 kommer en sammantagen analys av uppsatsens frågeställningar att göras och kapitel 6 innehåller avslutande slutsatser och synpunkter de lege ferenda.
9
1.5 Avgränsningar
Av utrymmesskäl kommer talan i tvistemål utöver kumulation med brottmålet att uteslutas. Med det sagt bör det noteras att samma problematik avseende sekretess för de uppgifter som krävs för att en polisanmälan ska leda till åtal även uppkommer om talan drivs som ett tvistemål. Uppsatsen kommer inte att hantera de förutsättningar och konsekvenser som följer av anställningen, arbetsgivarens ansvar och gällande lagstiftning därom. Arbetsgivarens långtgående ansvar för den fysiska och psykosociala arbetsmiljön är en omfattande och viktig aspekt som av tids- och utrymmesskäl får stå åt sidan. Även eventuella arbetsskadeersättningar och tillhörande lagstiftning hanteras inte. AFA försäkring, som är en av de största försäkringsgivarna för statligt anställda, täcker inte kränkningar för den personliga integriteten, därför utesluts även detta. 15 Möjligheter till ersättning för skador efter hot och våld finns för många brottsoffer genom det försäkringsbolag där personen har sin hemförsäkring. Tillämpligt regelverk blir då de gällande försäkringsvillkor för den tecknade försäkringen. Även denna möjlighet kommer att uteslutas från uppsatsen av två anledningar; dels faller tillämpliga regelverk utanför uppsatsens ämnesområde, dels täcker hemförsäkringar i regel inte hot och våld som skett under arbetstid.16 Ansvarsförsäkringar som vårdnadshavare har som kan täcka en skadeståndsskyldighet för barns brott enligt 3 kap. 5 § SkL berörs inte. Samtliga skador i SkL utöver kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL hanteras inte. Förutsättningarna och bedömningen av unga lagöverträdares betalningsförmåga kommer inte utredas.
Angående det förstärkta straffrättsliga skyddet i 17 kap. 1–5 §§ BrB så är inte syftet med kapitel 2.2 att göra en komplett genomlysning av samtliga rekvisit för straffrättsligt ansvar och uppsåt till dessa utifrån en straffrättslig kontext eftersom många avvägningar av hur en gärning ska rubriceras kan uppkomma.17 I synnerhet gäller detta unga lagöverträdare och hur deras uppsåt till gärningar ska förstås. Detta blir dels en fråga om utrymme, dels en fråga för uppsatsens riktning. För uppsatsens syfte är en uttömmande genomlysning av samtliga rekvisit inte något som behöver fördjupas utan är en bedömning som måste göras i varje enskilt fall av den som ska leda brottet till åtal. I många fall kommer ett åtal i brottmål heller inte i fråga. Dels på grund av att LVU omfattar ett antal unga lagöverträdare under femton år, dels för att det finns ett flertal mindre ingripande åtgärder för unga lagöverträdare som inte slutar i ett åtal i brottmål, exempelvis åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB och straffvarning enligt 16–22 §§ Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Syftet är i stället att belysa vad bestämmelserna i 17 kap. 1–2 §§ BrB har för relation till begreppet myndighetsutövning och skapa en bild av hur rubricering av brott som riktas mot myndighetsutövningen senare påverkar möjligheten att polisanmäla brott som begås mot behandlingsassistenter på särskilda ungdomshem genom tillämpliga sekretessbrytande bestämmelser, exempelvis i 10 kap. 23 § OSL och vad rubriceringen har för betydelse för kränkningsersättning enligt SkL och brottskadeersättning enligt BRL.
Begreppet ”behandlingsassistenter” kommer, om inget annat sägs, att avse behandlingsassistenter som arbetar vid de särskilda ungdomshem som 12 § LVU föreskriver.
15 Dereborg & Lindeblad, s. 73. 16 Friberg, s. 404.
17 Se exempelvis Westerlund Gösta, Våld mot tjänsteman och andra närbesläktade brott enligt 17 kap. 1–5 §§
brottsbalken, Juristförlaget i Lund, 1990, s. 112 ff. om gränsdragningen mellan våld mot tjänsteman och våldsamt
10
2 Begrepp och straffrättsligt skydd för myndighetsutövning
2.1 Begreppet myndighetsutövning
Begreppet myndighetsutövning saknar lagstadgad definition men förekommer trots det i flertalet lagstiftningar.18 Därför finns det anledning att utreda definitionen i de olika lagstiftningarna för att få en förståelse för vad som avses och huruvida definitionerna skiljer sig åt. Definitionen kan komma att bli viktigt i ett senare skede då en uppkommen situation kräver att man måste bedöma huruvida våld riktats mot en behandlingsassistent som tjänsteman enligt det förstärkta straffrättsliga skyddet i brottsbalken.
2.1.1 Myndighetsutövning i förvaltningslagen
Begreppet myndighetsutövning har sin grund i begreppet offentlig förvaltning. I offentlig förvaltning inbegrips de statliga eller kommunala organ som genom sina verksamheter utnyttjar makt för att genomföra lagreglerade insatser.19
I skapandet av den första förvaltningslagen, förvaltningslag (1971:290), delades lagen av rättssäkerhets- och effektivitetsskäl upphandläggningen av ärenden. Delningen bestod av enklare ärenden och ”vissa ärenden” vilka var de som förarbetena till den första förvaltningslagen benämnde som ärenden vilka innefattade myndighetsutövning mot enskilda.20 Själva lydelsen uttrycktes slutligen inte i lagtexten men i förarbetena beskrivs
myndighetsutövning som ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande”.21 På sikt, när den nya förvaltningslagen antogs år 1986, ansåg lagstiftaren att definitionen var så väl inarbetad att det inte längre fanns ett behov av att klargöra den i lagtext. I den nu gällande förvaltningslagen (2017:900) återfinns inte begreppet, utan myndighetsutövningen omfattar samtliga ärenden och parter oavsett om det är enskilda eller andra myndigheter.22
Myndighetsutövning har ansetts innebära beslut eller andra åtgärder av en företrädare för den offentliga förvaltningen som är ett uttryck för maktutövning mot en enskild.23 Utifrån begreppet offentlig maktutövning är det naturligt att förstå myndighetsutövning som de tillfällen då myndigheter och dess företrädare ensidigt bestämmer om skyldigheter eller inskränkningar i medborgares fri- och rättigheter.24 Ett förbud eller beslut som innebär en skyldighet kräver dessutom att individen som omfattas av det rättar sig efter det för att inte riskera att den som fattat beslut eller ska verkställa ett förbud använder tvångsmedel för att genomföra det.25
Definitionen av myndighetsutövning innefattar dock även gynnande beslut – alltså bestämmande av förmåner eller rättigheter.26 Exempel på förmåner var i förarbetena socialbidrag (numera försörjningsstöd27) eller andra sociala förmåner. Rättigheter var både sådant som ”automatiskt” kunde erkänns en enskild, såsom rätt till vård eller utbildning, såväl som något som efter prövning av en myndighet kunde tilldelas en enskild efter ansökan,
18 Se bl.a. 3 kap. 2 § SkL, 17 kap. 1 § BrB och 12 kap. 2 § regeringsformen (1974:152) [RF].
19 Strömberg Håkan & Lundell Bengt, Allmän förvaltningsrätt, 26 u, Liber, Stockholm 2015, s. 16–17.
20 Von Essen Ulrik, Bohlin Alf & Warnling Conradson Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, 3 u, Norstedts
Juridik, Polen 2018, s. 70.
21 Prop. 1971:30 s. 331. Se även Von Essen m.fl., s. 70–71. 22 Von Essen m.fl., s. 71.
23 Strömberg & Lundell (2015), s. 20. Se även Von Essen m.fl., s. 71. 24 A.a., s. 20.
25 Von Essen m.fl., s. 71.
26 Strömberg & Lundell (2015), s. 20. Se även Von Essen m.fl., s. 71. 27 Se 4 kap. 1 § SoL.
11 exempelvis körkort, läkarlegitimation eller vapeninnehav.28 Maktutövningen består dock fortfarande eftersom den enskilde står i ett beroendeförhållande till det allmänna. Medborgarna måste vända sig till myndigheterna för att erhålla vissa förmåner eller rättigheter. Vissa delar av den offentliga förvaltningen som inte innebär något tvång faller dock utanför begreppet myndighetsutövning. Exempel på detta är sjukvård, undervisning och även myndigheters råd och upplysningar.29
Delar av doktrin menar baserat på förarbetena till 1971 års förvaltningslag att de fyra led eller beståndsdelar som måste vara uppfyllda för att kunna tala om förvaltningsrättslig myndighetsutövning är; att det handlar om ärenden som avgörs ensidigt genom beslut av myndighet, att det handlar om bindande beslut, att myndighetens bestämmanderätt utövas i förhållande till en enskild person (fysisk eller juridisk) och att myndigheten grundar sin befogenhet på författning eller annat i regering eller riksdag förankrat beslut.30
2.1.2 Myndighetsutövning i skadeståndslagen
Begreppet myndighetsutövning i skadeståndslagen skiljer sig något från förvaltningslagens definition. I 3 kap. 2 § SkL föreskrivs att staten eller en kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. I förarbetena till SkL uttalas att utövning av offentlig myndighet är åtgärder och beslut som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och de kännetecknas av att de innebär rättsverkningar för en enskild i kraft av offentligrättsliga regler i kontrast till exempelvis avtal.31
Begreppet ”vid myndighetsutövning” kom att få en vidare betydelse i förhållande till möjligheterna att erhålla skadestånd enligt SkL. I förarbetena till SkL noteras att skillnaden mellan ”genom myndighetsutövning” och ”vid myndighetsutövning” innebär att den sistnämnda innefattar även de åtgärder och beslut som ingår som led i myndighetsutövningen. Åtgärderna och besluten ska däremot regleras av offentligrättsliga föreskrifter och minst ha indirekta rättsliga konsekvenser för en enskild. Utöver detta innefattas också vissa handlingar som står i ett mycket nära och funktionellt samband med myndighetsutövningen. Sambandet ska förstås som olika former av fel och handlingsåtgärder som föregått ett bindande beslut, eller den egentliga eller faktiska myndighetsutövningen. Fel under handläggning eller förberedelse som i slutändan lett till skada för en enskild borde enligt förarbetena innebära skadeståndsskyldighet under förutsättning att det finns adekvat kausalitet mellan åtgärden och skadan.32
Användningen av det skadeståndsrättsliga begreppet bekräftas av Hellner & Radetzki, vilka menar att Högsta domstolen (HD) lagt stor vikt vid förarbetena vid tolkning av begreppet ”vid myndighetsutövning”. Därför har de situationer där en avvägning måste göras inneburit att HD dömt att sådana ärenden haft ett sådant nära samband med myndighetsutövningen att ansvar ska utkrävas.33 Westerlund anför även att den reparativa funktionen som SkL har gör att
bedömningen bör skilja sig från den straffrättsliga i det att en mer vidsträckt syn är motiverad i
28 Hellners Trygve & Malmqvist Bo, Förvaltningslagen – med kommentarer, 3 u, Norstedts Juridik AB, Vällingby
2010, s. 30–31.
29 Strömberg & Lundell (2015), s. 20.
30 Westerlund (1990), s. 42. Se även Von Essen m.fl., s. 71–72. 31 Prop. 1972:5, s. 311–312.
32 A.a., s. 502.
12 den förstnämnda. En sådan vidgad syn är inte lämplig ur ett straffrättsligt hänseende på grund av rättssäkerhets- och legalitetsaspekter 34
2.1.3 Myndighetsutövning i brottsbalken
Före brottsbalkens förändring 1975 då ämbetsansvaret avskaffades, fanns en uppräkning av de personalgrupper eller befattningar som hade ämbetsansvar.35 Ämbetsansvaret, som var ett straffrättsligt ansvar för missbruk av offentlig myndighet, ålades enbart vissa grupper och ämbetsansvarskommittén framhöll att ansvaret var byggt för tiden då offentlig förvaltning till störst del var juridiskt inriktad.36
Lagtexten ansågs ålderdomlig och ledde till svårigheter i rättstillämpningen allteftersom offentliga arbeten och befattningar utvecklades och kunde se annorlunda ut och därmed falla utanför lagens tillämpningsområde.37 Ämbetsansvarskommittén ansåg att det i stället borde finnas ett enhetligt system där sanktionerna för oriktig myndighetsutövning utgick från intresset som medborgarna har av att offentliga funktioner sköts korrekt. Det anförda skälet ansågs gällande ”i vilken dräkt den offentliga verksamheten än uppträder”.38 Därför avskaffades ämbetsmannaansvaret och ersattes med straffansvar för vad som ansågs vara de allvarligaste angreppen på det medborgerliga intresset, vilka var oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikten.39 På grund av införandet av straffansvar för oriktig myndighetsutövning infördes ett straffskydd mot hot, våld eller liknande för de som utövade myndigheten. De som erhöll straffrättsligt skydd blev alltså de som utsattes för brottsliga gärningar som riktades mot myndighetsutövningen.40
Begreppet myndighetsutövning ansågs enligt ämbetsansvarskommittén vara oproblematiskt och innebära myndighet som är grundad i lag eller annan författning och som genom utövning skapar icke-privaträttsliga plikter eller rättigheter för enskilda som verkställs genom offentligt anställda.41 Det påtalades dock från kommittén att det vore önskvärt att begreppet betydde samma sak inom förvaltningsrätten, skadeståndsrätten och straffrätten och det ansågs råda huvudsaklig samsyn mellan innebörden i de olika lagstiftningarna.42
Ämbetsansvarskommittén gav exempel på myndighetsutövning, och bland dessa återfanns bland annat beslut om tvångsomhändertagande av barn för olika former av samhällsvård.43 För den uppmärksamme kan noteras att det var just beslutet som kommittén avsåg. Därför såg kommittén behovet av att klargöra att myndighetsutövning även kan yttra sig genom faktiska åtgärder som inte föregåtts av formliga beslut.44 Detta innebär en skillnad i jämförelse med exempelvis den förvaltningsrättsliga definitionen av myndighetsutövning eftersom den sträcker sig utanför formella beslut.
För närvarande finns brottsbalkens bestämmelser om myndighetsutövning i två kapitel. I 20 kap. BrB återfinns straffansvar för tjänstefel och skiljande från uppdrag.45 Bestämmelsen om
34 Westerlund (1990), s. 67. 35 SOU 1969:20, s. 20. 36 A.a., s. 10.
37 Westerlund (1990), s. 46. Även andra bidragande orsaker, såsom arbetsrättsliga, framfördes dock, se SOU
1969:20, s. 8. 38 SOU 1969:20, s. 10. 39 Prop. 1975:78, s. 141. 40 Westerlund (1990), s. 46–47. 41 SOU 1969:20, s. 42. 42 SOU 1972:1, s. 129. 43 A.a., s. 129. 44 A.a., s. 130.
45 Mutbrotten som historiskt hörde samman med bestämmelserna i 20 kap. BrB har sedan år 2012 tagit plats i 10
13 tjänstefel innehåller det vidare begreppet ”vid myndighetsutövning”. Bestämmelserna syftar med andra ord fortfarande till att skydda allmänheten mot oriktig myndighetsutövning.46 Brott
mot tystnadsplikten innefattas i kapitlet som skyddar mot oriktig myndighetsutövning men myndighetsutövning finns inte som ett rekvisit för straffansvar. I 17 kap. BrB återfinns straffansvar till skydd för allmän verksamhet och att denna ska kunna fortgå ostört. 17 kap. 1– 5 §§ innehåller skydd för enskilda tjänstemän i myndighetsutövning. Övriga bestämmelser syftar i huvudsak att skydda mot otillbörlig påverkan på exempelvis rättsprocesser eller annan allmän verksamhet. 17 kap. 1–5 §§ BrB omfattas inte av samma lydelse som i 20 kap. BrB utan straffansvaret är kopplat till åtgärder som vidtas ”i myndighetsutövning”, alltså den något snävare definitionen.
2.2 Straffrättsligt skydd för myndighetsutövning
2.2.1 Hot och våld mot tjänsteman17 kap. 1 § BrB föreskriver att den som med våld eller hot om våld förgriper sig på en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga tjänstemannen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myndighetsutövningen eller för att hämnas för en sådan åtgärd döms för våld eller hot mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller om någon på detta sätt förgriper sig mot en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller underlåtit att göra i myndighetsutövningen.47 Om brottet är grovt döms för grovt våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld av allvarligt slag, har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Regleringen syftar till ett ge ett förstärkt skydd för handlingar som redan är straffbelagda genom andra bestämmelser, exempelvis olaga hot och misshandel.48 Det förstärkta skyddet bedöms allvarligare för att angreppet riktar sig dels mot den enskilda tjänstemannen och dels mot den offentliga förvaltningen.49 Våld mot tjänsteman betraktas enligt HD i NJA 2000 s. 116 som ett artbrott, alltså att brottet är av en sådan art att det finns en stark presumtion som talar för att påföljden för brottet bör bestämmas till fängelse.50
Skyddet för den myndighetsutövande personen gäller livet ut, alltså även om personen slutat sin tjänst eftersom bestämmelsen tar sikte på skyddet mot myndighetsutövningen såväl som personen som utfört åtgärden. För straffrättsligt ansvar krävs att tjänstemannen är i tjänst. Om kopplingen till myndighetsutövningen brister bedöms gärningen i stället som misshandel eller olaga hot.51
Våldet som avses är våld på person, att tillfoga kroppsskada, sjukdom, smärta eller annat sådant tillstånd. Det innebär misshandel som gärningen beskrivs i 3 kap. 5 § BrB, men även betvingande som består i att helt eller nästan helt betvinga personens handlingsförmåga.52 Till
46 Dahlström Mats, Strand Anette & Westerlund Gösta, Brott & påföljder, 6 u, Bruun juridik AB, Stockholm 2017,
s. 470.
47 Det bör dock noteras ett det förstärkta straffskyddet enligt 17 kap. 5 § BrB även kan gälla andra yrkesgrupper
som i det avseendet ska jämställas med myndighetsutövare på grund av särskilda föreskrifter. Ett exempel på det är väktare. Se Roos, Lexino lagkommentar till 17 kap. 2 § BrB, p. 2.1.
48 Ulväng m.fl., s. 214. 49 Westerlund (1990), s. 36.
50 Se HD:s domskäl i NJA 2000 s. 116 på s. 120. 51 Dahlström m.fl., s. 434.
52 Westerlund Gösta, Ordningsstörande brott – En studie av brottsbalken och annan lagstiftning, särskilt den nya
polislagen, 3 u, Bruuns Bokförlag, Mölnlycke 2008, s. 192–193. Se även Roos, Lexino lagkommentar till 17 kap.
14 skillnad från misshandel ingår däremot inte vanmaktsfallet i våldsbegreppet.53 Vad gäller att försätta en tjänsteman i vanmakt blir i stället förgripelse mot tjänsteman enligt 17 kap. 2 § BrB eller våldsamt motstånd enligt 17 kap. 4 § BrB aktuella.54 HD uttalade i NJA 2015 s. 668 att en person som vid ett ingripande avsiktligen sparkat en polis på benen inte gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman eftersom smärta inte uppstod på grund av att polisen bar benskydd. Gärningen uppfyllde därför inte våldsbegreppet.
Att hota en tjänsteman innebär inte att rekvisiten i bestämmelsen för olaga hot enligt 4 kap. 5 § BrB måste vara uppfyllda. För straffrättsligt ansvar för hot mot tjänsteman ska aktualiseras finns inget krav på att hotet ska ”framkalla allvarlig rädsla”. Tjänstemannen ska däremot ha uppfattat hotet som allvarligt menat. Bestämmelsen uppställer heller inget krav på att hotet ska kunna realiseras eller att gärningspersonen ens vill realisera det.55 Det lägre ställda kravet tyder på vikten som läggs, inte vid rimligheten i hotet, utan på det samhälleliga intresset av att tjänstemän inte ska motta hot i sin myndighetsutövning eller som en följd av den. Hot om våld innebär även att det våld som hotas med ska rymmas inom våldsbegreppet 3 kap. 5 § BrB.56 Försök till hot mot tjänsteman är också straffbart i de fall den som hotats inte uppfattat hotet.57 Det går dock att ifrågasätta användningen av detta som straffbar gärning i praktiken.
Bestämmelsen i 17 kap. 1 § BrB genomgick en förändring år 2016 i skärpande riktning då det ringa brottet togs bort och den grova graden av brottet infördes. Anledningen, enligt förarbetena, var krafttag mot den organiserade brottsligheten och syftade till att de tidigare ringa brotten numera skulle täckas av normalgraden och vissa brott av normalgraden skulle rymmas inom straffskalan för det grova brottet.58 Det uppgavs också att straffskalan skulle reflektera att hot och våld mot tjänsteman inte är ett mindre allvarligt brott än olaga hot och misshandel eftersom det till viss del är en kvalificerad form av olaga hot och misshandel.59 Det har dock i viss doktrin noterats tveksamhet över huruvida lagstiftaren lyckades med det åsyftade krafttaget eftersom straffskalan för grov misshandel av en person utanför myndighetsutövning föreskriver fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år medan grovt våld mot tjänsteman föreskriver fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.60
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska samtliga omständigheter beaktas. Listan i bestämmelsen är därför inte uttömmande.61 Våld av allvarligt slag betyder, enligt förarbetena
till 2016 års ändring av bestämmelsen, misshandelsbrott som har ett straffvärde på fängelse i sex månader eller mer. Vad gäller vapen ska det endast delvis förstås som vapen i teknisk mening, alltså kniv eller skjutvapen. Begreppet ”vapen” ska även innefatta andra verktyg och bruksföremål som kan användas för att skada eller döda människor. Däremot ska hotet påtagligt förstärkts med hjälp av vapnet vid gärningstillfället och ju farligare vapen – desto mer påtagligt blir förstärkningen av hotet. En anspelning på våldskapital kan framföras öppet genom en hänvisning till en kriminell gruppering eller i förtäcka ordalag genom ord som ”mina bröder” eller liknande. Det krävs dock inte att våldskapitalet faktiskt existerar men det ska framstå som att den som hotar med det har tillgång till det. Till särskilt hänsynslös art hör gärningar mot en person som befinner sig i en skyddslös ställning eller i numerärt underläge. Till särskild farlig art kan nämnas omständigheter som innebär att gärningen blir systemhotande, att den kan
53 Dahlström m.fl., s. 435.
54 Roos, Lexino lagkommentar till 17 kap. 1 §, 2.5.1. 55 Dahlström m.fl., s. 435. Jfr. Westerlund (2008), s. 195. 56 Westerlund (1990), s. 154. 57 A.a., s. 145. 58 Prop. 2015/16:113, s. 75 & 91. 59 A.a., s. 75. 60 Dahlström m.fl., s. 436. 61 Prop. 2015/16:113, s. 92.
15 påverka samhällets funktionssätt eller att det på grund av gärningspersonernas organiserade agerande förefaller skickligare och sker med större resurser än normalt.62
Grovt hot eller våld mot tjänsteman har ännu inte förekommit i högsta instans men domar från underrätterna har börjat visa sig. I ett avgörande från Göta hovrätt i mål B 1694–20 från år 2020 dömde Göta hovrätt till ansvar för grovt våld mot tjänsteman. En person som stoppats av polis började backa med bilen i syfte att komma från polisen som stod vid den öppna bildörren på förarsidan. Agerandet ledde till att polisen fastnade i den öppna dörren och släpades med bilen vilket Göta hovrätt ansåg varit livsfarligt även om skadorna på polisen inte blev så allvarliga som kunde befarats.
I ett annat avgörande från Göta hovrätt i mål B 4056–20 från år 2021 fastställde Göta hovrätt tingsrättens bedömning att ett slag med en glasflaska (icke trasig) i ansiktet på en polis under ett ingripande var att anse som våld av allvarligt slag och dömde till ansvar för grovt våld mot tjänsteman. Våldet ansågs ha varit oprovocerat och utdelades snabbt, överraskande och med full kraft.
2.2.2 Förgripelse mot tjänsteman
Bestämmelsen förgripelse mot tjänsteman är genom sin lydelse subsidiär och omfattar fall av otillbörlig påverkan, alltså angrepp för att tvinga, hindra eller hämnas på personer som utövar myndighet men som inte kategoriseras som våld eller hot mot tjänsteman. 17 kap. 2 § BrB lyder; Den som, på något annat sätt än som anges i 1 §, otillbörligen utför en gärning som syftar till att tvinga eller hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller att hämnas för en åtgärd i myndighetsutövningen och som för tjänstemannen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar med en sådan gärning, döms för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt döms för grov förgripelse mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år. Även denna bestämmelse genomgick år 2016 en förändring och det grova brottet tillfördes trots regeringens avstyrkande på grund av befarad brist på användning.63
Kretsen som skyddas av bestämmelsen är vidare än i våld och hot mot tjänsteman och omfattar tjänstemannens familj och anhöriga men även egendom. En ytterligare skillnad är att skyddet inte är livstidslångt utan täcker den tid då tjänstemannen har eller ska tillträda en myndighetsutövande tjänst.64
Gärningen ska medföra lidande, skada eller annan olägenhet. Lidande betyder psykiskt lidande som inte innefattar medicinskt påvisbara effekter. Detta skulle i stället täckas av sjukdom som ingår i våldsbegreppet i 17 kap. 1 § BrB. Med skada avses ekonomisk skada, och annan olägenhet betyder andra rättsförluster, betydande obehag eller hindranden som inte ryms under våldsamt motstånd enligt 17 kap. 4 § BrB.65 I NJA 1969 s. 17 dömdes den tilltalade för
förgripelse mot tjänsteman efter att ha hotat en ledamot i byggnadsnämnden med att lämna komprometterade uppgifter till pressen i syfte att få honom att lämna sitt uppdrag. Hotet uppfattades som allvarligt menat och HD ansåg att gärningen skulle mynnat ut i psykiskt lidande om den realiserats.
Gärningen som företas ska vara otillbörlig, vilket menas att det måste finns något som talar för att handlingen inte ska accepteras. Att hota med en icke-brottslig handling, t ex att anmäla en tjänsteman till JO är därför inte att anse som otillbörligt ens om det sker i syfte att hämnas.66
62 Prop. 2015/16:113, s. 83–84. 63 A.a., s. 76–77.
64 Dahlström m.fl., s. 438. Jfr. Ulväng m.fl., s 221. 65 Westerlund (2008), s. 200.
16 Ett otillbörligt hot om att företa en handling som skulle leda till lidande, skada eller olägenhet är ett fullbordat brott då det kommer till den hotades kännedom, hen uppfattar det allvarligt och hotet – om det fullföljdes – skulle leda till lidande, skada eller annan olägenhet. Detta gäller även om hot riktas mot den hotades närstående men framförs till tjänstemannen, det krävs inte att hotet kommer den närstående själv till känna.67
En förekommande diskussion i praxis och doktrin är rubricering av bespottning. De har även en stark koppling till ekonomisk ersättning för kränkning enligt SkL vilket uppsatsen återkommer till. I RH 2003:34 dömde Hovrätten för Västra Sverige en person till ansvar för förgripelse mot tjänsteman då denne spottat en ordningsvakt i ansiktet när han skulle avvisas från krogen. Bedömningen av bespottning som förgripelse mot tjänsteman verkar vara en gammal företeelse som förekommit i en del hovrätter.68 Man kan även nämna RH 2005:53 i sammanhanget där en polis blev spottad i ansiktet och den tilltalade dömdes för förgripelse mot tjänsteman.
HD har i NJA 1999 s. 725 bedömt en liknande gärning, då en person i samband med ett omhändertagande spottat en polis i ansiktet, som ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB. Denna bedömning återkommer senare i pleniavgörandet NJA 2005 s. 738. Den prejudicerande frågan handlade om bedömningen av kränkningsersättning men gärningen som sådan rubricerades som ofredande, inte förgripelse mot tjänsteman. Doktrin sällar sig i vissa delar till HD:s bedömning att bespottning i regel bör bedömas som ofredande, inte våld mot tjänsteman eller förgripelse på tjänsteman.69 Andra delar refererar dock till RH 2003:34 och förgripelse mot tjänsteman.70 Det får ändå anses klarlagt att HD intagit ställningen att det är ofredande som gäller framgent, i vart fall i avvägningen mellan förgripelse mot tjänsteman och ofredande.
3 Sekretess vid Statens institutionsstyrelse
3.1 Sekretess
OSL innehåller enligt 1 kap. 1 § 2 st. bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift, vare sig detta sker muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt. Det finns två huvudsakliga typer av sekretess, röjandesekretessen och utnyttjandesekretessen. Röjandesekretessen kommer till uttryck i 1 kap. 1 § 2 st. OSL och omfattar handlingssekretess, tystnadsplikt och agerandesekretess.71 Enligt 2 kap. 1 § OSL omfattas myndigheter av förbuden och enligt 2 st.
1 p. omfattas också de personer som fått kännedom om uppgiften genom att delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten. Enligt 3 kap. 1 § OSL betyder begreppet sekretess ett förbud att röja en uppgift vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt. Den som omfattas av sekretess har en plikt att hemlighålla uppgifterna som består även om anställningen skulle upphöra.72 7 kap. 1 § OSL föreskriver att om förbud enligt OSL mot att röja en uppgift gäller, får uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet för vilken den är sekretessreglerad. Det innebär att sekretessbelagda uppgifter inte får utnyttjas för privata
67 Westerlund (1990), s. 176–177. 68 Westerlund (2008), s. 201.
69 Dahlström m.fl., s. 438. Se även Westerlund (2008), s. 201. 70 Ulväng m.fl., s. 219.
71 Ekroth Jesper & Therése Fridström Montoya, Vad säger offentlighets- och sekretesslagen om socialtjänsten, 2
u, Gothia Förlag AB, Kristianstad 2010,s. 12.
72 Strömberg Håkan & Lundell Bengt, Handlingsoffentlighet och sekretess, 13 u, Studentlitteratur AB, Lund 2019,
17 ändamål eller sådan vinning.73 Detta är den andra typen av sekretess – utnyttjandesekretessen.74 8 kap. 1 § OSL föreskriver att en uppgift för vilken sekretess gäller enligt OSL får inte röjas för enskilda eller för andra myndigheter, om inte annat anges i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till. Det kan alltså förekomma undantag för personal att delge information som de tagit del av vid sin yrkesutövning på myndigheten, exempelvis till andra myndigheter, men det kräver lagstöd.
Enligt 26 kap. 1 § OSL gäller sekretess inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Med socialtjänst förstås i denna lag verksamhet enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga och verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd eller Statens institutionsstyrelse. Samtliga särskilda ungdomshem i SiS regi faller under 26 kap. OSL oavsett om ungdomen vårdas enligt LVU eller LSU.75 Det finns olika
former av skaderekvisit i OSL för att undvika att göra sekretessen mer omfattande än nödvändigt. Därför används olika alternativ i förhållande till det intresse som sekretessen är satt att skydda.76 Det skaderekvisit som omfattar socialtjänstens verksamhet enligt 26 kap. 1 § OSL är ett omvänt skaderekvisit vilket betyder att det råder en presumtion för sekretess, vilket är den starkare formen av skydd för uppgifter. Det innebär att det inför bedömningen av varje uppgift som eventuellt ska röjas ska stå klart att ingen kommer att lida men av att den röjs.7778
”Personliga förhållanden” ska enligt förarbetena till den numera upphävda sekretesslagen förstås enligt dess ordalydelse och kan innefatta allt från ekonomi och adress till psykiska sjukdomstillstånd.7980 Med rekvisitet ”lider men” menar man i första hand obehag till följd av integritetskränkningen.81 Utgångspunkten för bedömningen ska göras utifrån personens egen upplevelse av kränkningen i fråga och enligt förarbetena till bestämmelsen i den numera upphävda sekretesslagen ska detta ha en vid innebörd. I förarbetena anfördes att enbart det faktum att någon får vetskap om en ömtålig uppgift torde vara nog för att rekvisitet ska kunna vara uppfyllt.82
Sammantaget kan sägas att många av de omständigheter som omger en ungdom som befinner sig på SiS särskilda ungdomshem, varför de är där eller situationer som lett till hot eller våld kan anses känsliga att dela till en utomstående part. 26 kap. 7 § 1–3 p. OSL föreskriver dock att sekretessen enligt 1 § inte gäller beslut om omhändertagande av enskild, beslut om vård utan samtycke och beslut om sluten ungdomsvård […]. Detta beror på att beslut med allvarliga ingripanden i enskildas liv måste kunna granskas. Hur mycket information som därmed blir offentligt beror på hur mycket som tillfogas beslutet eller domskälen.83
3.2 Sekretessbrytande bestämmelser
3.2.1 10 kap. 2 § OSL – Fullgörande av verksamhet
Enligt 10 kap. 2 § OSL hindrar sekretess inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet.
73 Strömberg & Lundell (2019), s. 35. 74 Ekroth & Montoya (2010),s. 13.
75 Alfvén Nickson, Juno lagkommentar till 26 kap. 1 § OSL, not 544. 76 Strömberg & Lundell (2019), s. 47–48.
77 A.a., s. 48.
78 Jfr. formuleringen ”om det kan antas” i 28 kap. 1 § OSL. 79 Sekretesslag (1980:100).
80 Prop. 1979/80:2, s. 83–84. Se även RÅ 1994 not 471. 81 Strömberg & Lundell (2019), s. 49.
82 Prop. 1979/80:2, s. 83–84. 83 Ekroth & Montoya (2010), s. 21.
18 Enligt förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i den numera upphävda sekretesslagen uttalade Lagrådet att bestämmelsen ska användas restriktivt och enbart då det kan anses nödvändigt för det åliggande som myndigheten har. Utlämnandet får heller inte ske enbart av effektivitetsskäl.84 Bestämmelsen är ingen skyldighet utan är tillämplig exempelvis då myndigheten självt eller en företrädare för denne är målsägande.85 Såväl Ekroth & Montoya
som Clevesköld anser att lagrummet exempelvis kan användas för att polisanmäla misshandel av personal i socialtjänsten, vilket tydliggörs i SoL 12 kap. 10 §.86 Bestämmelsen lyder; av 10 kap. 2 § OSL framgår att socialnämnden utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens verksamhet.
Utgångspunkten för när ett utlämnande av sekretessbelagda uppgifter anses nödvändigt för verksamhetens fullgörande är vilket uppdrag som den aktuella myndigheten har. JO har i ett beslut uttalat att det var möjligt för socialtjänsten att delge uppgifter om ett barns tidigare förhållanden till ett familjehem så att familjehemmet skulle ha möjlighet att ta hand om barn som placerats på ett bra sätt.87 JO uttalade sig även i ett fall då en anställd på ett privat hemtjänstföretag gjort sig skyldig till brott mot en vårdtagare. Socialförvaltningen stod för beslutet om beviljandet av hemtjänst och de aktuella uppgifterna omfattades av sekretess enligt 26 kap. 1 § OSL. De misstänka brotten var inte nog allvarliga för att 10 kap. 23 § OSL skulle vara tillämplig men eftersom en av socialförvaltningens uppgifter är omsorg om äldre personer och att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalité ansåg JO att utlämnandet hade kunnat ske med stöd av 10 kap. 2 § OSL för att säkerställa detta.88
År 2011 utförde Inspektionen för vård och omsorg (IVO) en inspektion vid ett särskilt ungdomshem för ungdomar som vårdades med stöd av 3 § LVU. Vid inspektionen fann IVO att hemmet polisanmält en fjortonårig ungdom för våld mot personalen och frågan om sekretess uppkom. SiS betraktade det i stort som en självklarhet att polisanmäla våld mot personalen och att frågor om sekretess diskuterades vid många andra tillfällen men inte i situationer där våld riktas mot myndighetens personal. IVO ansåg inte att varken faktorer som arbetsmiljö eller behandlingssyfte kunde föranleda att sekretessbelagda uppgifter delgavs Polismyndigheten. IVO ansåg att tillämpning av 10 kap. 2 § OSL främst ska användas när det är fråga om utredning av om tvångsåtgärder behövs eller för att kunna genomföra tvångsåtgärder enligt exempelvis LVU. I förevarande fall ansåg inte IVO att en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet gjorts. För detta ansåg IVO att ungdomshemmet brustit. IVO menade vidare att en bedömning av huruvida det verkligen förelåg ett hinder att fullgöra verksamhetens uppgift (om inte en polisanmälan gjordes – egen anm.) borde utförts och noterade att ärendet dels involverade ett ”ringa brott”, dels att den fjortonåriga ungdomen inte skulle komma att lagföras då hen inte var straffmyndig vid tillfället.89
Samma ungdomshem gjorde år 2013, genom den dåvarande institutionschefen, en anmälan till JO efter en liknande incident då en sextonårig ungdom bl.a. slagit en behandlingsassistent hårt i ansiktet. Incidenten polisanmäldes men institutionschefen valde ändå att vända sig till JO för vägledning om huruvida polisanmälan var förenlig med sekretessbestämmelserna. I sitt beslut menade JO att IVO:s uttalande skapade stor osäkerhet hos myndighetens personal vilket
84 Prop. 1979/80:2, s. 465.
85 Englund Krafft, Juno lagkommentar till 10 kap. 2 § OSL, not 105. Noteras bör att begreppet skiljer sig från det
som i övrigt används i uppsatsen på grund av att myndigheten självt också kan uppträda som målsägande, det är dock svårt att se myndigheten självt som brottsoffer vilket föranleder en annan användning i just detta avseende.
86 Ekroth Jesper & Therése Fridström Montoya, Offentlighet och sekretess i socialtjänsten – en introduktion,
Égalité, Danmark 2014,s. 62. Se även Clevesköld, Juno lagkommentar till 12 kap. 10 § SoL, not 377.
87 JO 1986/87:1 s. 193. 88 JO 2017/18 s. 408. 89 IVO Dnr 9.1–36929/2011.
19 försvårade för myndigheten att fullgöra sin verksamhet.90 JO framförde uppfattningen att de vanligast förekommande problemen som föranledde frågan om sekretess torde vara incidenter av misshandel eller hot om våld. JO uttalade att uppgiften de särskilda ungdomshemmen har – att bedriva vård under trygga och säkra förhållanden – innebär att personalen måste ha förutsättningar att bedriva ett meningsfullt och ändamålsenligt arbete. Detta arbete kan inte rätteligen utföras om personalen ska bli utsatt för våld eller hot om våld. JO påpekade även att angrepp på personalen är att se som ett angrepp på verksamheten. Därför ansåg JO att ett särskilt ungdomshem i många av fallen kan lämna ut uppgifter i en polisanmälan för att kunna fullgöra sin verksamhet. JO menade dock att en bedömning av alla omständigheter i ett givet fall måste göras och påtalade särskilt frågan om den icke-straffbara åldern på många av de ungdomar som vårdas på särskilda ungdomshem. JO noterade därefter begränsningarna i möjligheterna till förundersökning och pekade på de regler i 31 § LUL som möjliggör utredning av unga lagöverträdare under femton år och avvägningar för när en sådan utredning bör ske.
3.2.2 10 kap. 23 § OSL – Misstanke om brott
10 kap. OSL innehåller sekretessbrytande bestämmelser i allmänhet och vad gäller unga lagöverträdare handlar de flesta bestämmelserna i kapitlet om förebyggande arbete och framför allt samarbete mellan Polismyndigheten och socialtjänsten. I stor utsträckning är syftet att förhindra unga från att missbruka eller bli utsatta för brott.91 De flesta regler åsyftar med andra ord situationer som inträffar före ett tvångsomhändertagande enligt LVU eller vård som påföljd enligt LSU.
10 kap. 23 § OSL hanterar misstankar om begångna brott i övrigt, alltså de brott som en ungdom som vårdas enligt LVU eller LSU skulle kunna tänkas begå mot en behandlingsassistent. Bestämmelsen föreskriver att om inte annat följer av 19–22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 26 kap. 1–6 §§ OSL lämnas till en åklagarmyndighet, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen.
Hinder att lämna ut sekretessbelagda uppgifter kan uppstå då ett misstänkt brott faller utanför ettårsregeln i 10 kap. 23 § OSL, något som även noterades i beslut av JO.92 Beslutet handlade
om ett behandlingshems utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med stöd av nödparagrafen då en person intagen vid hemmet riktade allvarliga hot mot en tjänsteman som fanns utanför behandlingshemmets verksamhet. JO noterade i det avslutande att frågor om sekretess och möjlighet att polisanmäla brott som inte rymdes inom tvåårsregelns sekretessbrytande bestämmelse var vanligt förekommande varpå en kopia skickades till justitiedepartementet eftersom sekretesslagen innebar svårigheter i tillämpningen för myndigheterna. Frågan förefaller dock ha förblivit outredd.
Bestämmelsen innebär en rätt att delge misstanke om brott, inte en skyldighet. I förararbetena till den motsvarande bestämmelsen i den upphävda sekretesslagen uttalas att varje befattningshavare vid den utlämnande myndigheten ska ha rätt att delge uppgifterna till Polismyndigheten. Det påtalades dock att förutsättningen för att lämna uppgifterna är de fall då det handlar om misstanke om mycket allvarliga brott.93 10 kap. 23 § OSL har sedan dess
90 JO Dnr 406–2014.
91 10 kap. 18 a, 20 & 21 §§ OSL. 92 Se JO 1993/94 s. 461. 93 Prop. 1981/82:186, s. 64.
20 genomgått en förändring från misstanke om brott med två års fängelse (tvåårsregeln) till misstanke om brott med minst ett års fängelse (ettårsregeln). Av förarbetena till lagändringen framgår att detta till störst del var med anledning av arbetet mot mäns våld mot kvinnor och möjligheten för hälso- och sjukvård samt socialtjänsten att delge misstankar om brott till Polismyndigheten.94
Förändringen innebar att bestämmelsen, som tidigare innefattat enbart de allvarligaste brotten som mord, dråp, våldtäkt och grovt narkotikabrott, numera även inkluderar rån, grov misshandel och olaga frihetsberövande. I de fall ett försök blir straffbart handlar det om allvarliga brott som genererar ett nästan lika högt straffvärde som det fullbordade brottet. Exempel på brott som faller utanför bestämmelsen är misshandel av normalgraden och grov stöld.95 I förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i den upphävda sekretesslagen uttalas att om det råder tvivel för personal om hur en gärning bör rubriceras kan de rådgöra med polis eller åklagare genom att redogöra för omständigheter i avidentifierad form.96
I ett beslut avhöll JO sig från att uttala kritik mot en rättspsykiatrisk klinik som tillämpat bestämmelsen. Kliniken hade delgett Polismyndigheten en MP3-spelare tillhörande en patient som dömts till rättspsykiatrisk vård eftersom den innehöll barnpornografi. Barnpornografibrott delas upp i ringa, normalgrad och grovt brott och straffskalan varierar i enlighet med brottets svårighetsgrad. JO konstaterade att brottet i fråga inte omfattades av den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 23 § OSL. JO framhöll dock att det inte kunde ställas alltför höga krav på hälso- och sjukvårdspersonal när det gäller att bedöma vilka rubriceringar som kan bli aktuella i ett fall som det förevarande.97
4 Möjligheter till ersättning
4.1 Upprättelse för brottsoffer
Vad brottsoffer har för rättigheter kan inom det rättsvetenskapliga området diskuteras utifrån flertalet aspekter; rättigheter till skydd, till upprättelse, till ekonomisk ersättning, till bemötande och information.98 Trots att uppsatsens syfte inte utförligt är inriktat mot brottsoffer som det förstås utifrån det rättsvetenskapliga området löper man samtidigt risk för att förlora viktiga delar vad gäller uppsatsens syften och frågeställningar om det helt lämnas ute. Därför kommer en översiktlig genomgång göras för att belysa de delar som är relevanta för uppsatsen.
Brottsoffer anses genom viktimologisk forskning ha behov som är gemensamma för alla brottsoffer. Till dem hör stöd, skydd och upprättelse.99 Friberg framför att det finns fyra kategorier av faktorer som påverkar ett brottsoffers reaktioner på att ha blivit utsatt för brott. De fyra faktorerna är händelsens karaktär, individens personliga egenskaper och aktuella livssituation, individens sociala nätverk och brottets följdhändelser till vilken bemötande räknas.100 Möjligheten att bli tagen på allvar, att bli hörd och att respekt visas inför de upplevelser som brottsoffret har anförs som viktiga faktorer för att undvika en sekundär viktimisering, alltså att brottsoffret upplever sig bli utsatt för känslor av utsatthet eller kränkningar i förhållande till brottet på nytt.101
94 Prop. 2005/06:161, s. 73 ff.
95 Lorentzon, Lexino lagkommentar till 10 kap. 23 § OSL, p. 2.5.1. 96 Prop. 2005/06:161, s. 103. 97 JO 2013/14 s. 463. 98 Enarsson, s. 33. 99 A.a., s. 14. 100 Friberg, s. 374 i not 1188. 101 Enarsson, s. 14–15.
