Yrkespersoner som oftare utsätts för hot, våld och andra kränkande beteenden särskiljs i både förarbeten, praxis och doktrin.228 Ibland benämns dessa ”särskilda yrkesgrupper”.229 De särskilda yrkesgrupperna anses vara bättre rustade än gemene man för att hantera de nämnda typerna av angrepp dels på grund av att de har särskild utbildning och dels eftersom de anses mer luttrade, alltså vana, att hantera sådana angrepp. De förutsättningarna gör att det i praxis antas att de känslomässiga reaktioner som kan komma av att bli angripen i stunden då brottet begås blir mindre. Skälet till varför detta blir viktigt är för att kränkningsersättningen avser att ersätta just de känslorna, de momentana som uppkommer precis i anslutning till angreppet, inte efteråt.230 Bedömningen utgår ifrån vad tjänstemannen normalt sett har att räkna med att möta eftersom den mentala beredskapen på att bli utsatt för hot eller våld ökar med erfarenhet. Med ökad erfarenhet antas tjänstemannen bli mindre kränkt av att bli utsatt för brott i stunden då det händer.
Uppenbara yrken som särskiljs i detta avseende är poliser, ordningsvakter och kriminalvårdare. När det gäller poliser och ordningsvakter får det med ledning av NJA 2005 s. 738 och NJA 2012 s. 711 förstås att det våld som tjänstemannen ska ha beredskap för att bli utsatt för riktas mot tjänsteutövningen eller ingripandet. En väg att förstå kopplingen mellan kränkningsersättning och huruvida denna bedöms i relation till myndighetsutövning är att undersöka om personen i brottmålsdelen dömts för hot eller våld mot tjänsteman. Om så är fallet kan det med säkerhet antas att rekvisitet myndighetsutövning i förhållande till det snävare
226 Prop. 2013/14:94, s. 59.
227 Brottsförebyggande rådet, rapport 2014:20, Brott begångna av barn – En utvärdering av ändringarna i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare under 15 år, s. 67–68.
228 Prop. 2000/01:68, s. 50. Jfr. NJA 2012 s. 711. Se även Friberg, s. 710 ff. 229 Friberg, s. 710. Se även Schultz (2013) s. 315.
40 begreppet enligt BrB är uppfyllt och bedömningen av kränkningsersättningen utgår från det brott som riktats mot myndighetsutövningen genom tjänstemannen. I de fall en fällande dom i brottmålet inte uppfylls kan dock en annan analys göras baserat på begreppet myndighetsutövning.
HD uttalade i NJA 2005 s. 738 att om det är fråga om en påstådd kränkning som skett i anslutning till ett polisingripande där en polisman tillgripit våld, måste det krävas mer än annars för att kränkningsersättning ska tillerkännas polismannen. Detta gäller i synnerhet om polismannen genom sitt agerande provocerat till eller på annat sätt framkallat den påstådda kränkningen. Det får antas att HD inte menar att poliser utan skäl och lagstöd ”provocerar” allmänheten till att angripa poliser med våld och kränkningar utan att dessa sker som en reaktion mot en påkallad tjänsteåtgärd från polisen vilken i sin tur har lagstöd. Skälet till att allmänheten kan reagera negativt på tjänsteåtgärder är förstås exempelvis 2 kap. 8 § RF som föreskriver att var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden […]. Alla avsteg från grundlagen ska ske med lagstöd. I det fall en åtgärd från en polis har lagstöd så innefattas detta i begreppet myndighetsutövning eftersom det är en ensidig faktisk åtgärd genomförd av staten i relation till en enskild baserat på lag som får rättsverkningar för den enskilda. I NJA 2012 s. 711 klargjorde HD förhållandet genom att påtala de lagstöd som föranleder ordningsvaktens tjänstgöring, befogenheter och tjänsteuppdrag och lade detta till uttrycklig grund för huruvida en kränkning uppkommit eller inte och fann att så inte var fallet, trots att våld riktades mot ansiktet på ordningsvakten.
Med det anförda kan slutsatsen dras även i förhållande till andra särskilda yrkesgrupper. Om hot eller våld riktats mot en åtgärd som är att anse som myndighetsutövning kommer tröskeln för kränkningsersättning att vara högre. Om den lagstadgade åtgärden i fråga är av fysisk karaktär kommer tröskeln för att kränkningsersättning ska utgå att vara ännu högre.
Det finns ett hovrättsfall, RH 1995:151, som hanterat frågan om huruvida behandlingsassistenter ingår i den särskilda yrkesgruppen. I rättsfallet påtalas behandlingsassistenternas långtgående befogenheter som har sitt lagstöd i 15–20 c §§ LVU. Befogenheterna, menar hovrätten, innebär att behandlingsassistenter förutsättas ha mental beredskap på att möta visst våld i sin yrkesutövning. Övrig ledning får tas av underrätternas bedömningar och doktrin, och med ledning av dessa finns ingen motsättning. Behandlingsassistenter bedöms ha den typen av tjänst och därmed beredskap på att bli utsatta för brott under arbetstid. Behandlingsassistenter som befinner sig i en ständig position av myndighetsutövning eller i vart fall så nära den att den svårligen kan särskiljas kommer därför att bli föremål för denna högre tröskel vid bedömning av huruvida kränkningsersättning ska utgå, särskilt om åtgärden som föranlett angreppet är av fysisk karaktär. I de rättsfall som uppsatsen presenterat har det visat sig svårt för behandlingsassistenter att få ersättning för kränkning med stöd av SkL. BROM förefaller i de kända fall som finns ha gjort samma bedömning gällande brottskadeersättning, vilket beror på att bedömningarna av vad som utgör en allvarlig kränkning är densamma i BRL som i SkL.
Det förefaller som att praxis bedömer hot och våld som riktas mot en åtgärd i myndighetsutövning som en förståelig reaktion från allmänheten, trots att den har lagstöd. Det betyder nu inte att agerandet är accepterat från samhället. Tvärtom skyddas, som anförts tidigare, myndighetsutövningen av det förstärkta straffrättsliga skyddet i 17 kap. 1–2 §§ BrB. Men om de särskilda yrkesgrupperna förutsätts ha en mental beredskap för hot och våld i tjänsten bör detta betyda att det antingen är så vanligt förekommande att de som utövar myndighet inte längre kan antas bli kränkta eller att det i viss mån är naturligt att motsätta sig inskränkningar i de grundlagsstadgade fri- och rättigheterna. Det senare förefaller klart mer rimligt att tänka sig.
41
6 Sammanfattande slutsats och synpunkter
Möjligheten till ekonomisk ersättning för behandlingsassistenter som utsätt för brott av unga lagöverträdare under arton år är små. Om en behandlingsassistent blir utsatt för hot eller våld är det, enligt SiS interna riktlinjer, institutionschefen som ska fatta beslut om huruvida en polisanmälan ska göras. En första risk som uppkommer är att möjligheten till ersättning enligt SkL direkt försvinner om inte brottsoffret står för anmälan eftersom det är denne som har rätt till ersättning, inte institutionschefen.
Nästa problem är att händelsen kommer att omfattas av sekretess. Straffvärden är svåra för lekmän att fastställa. Här finns risk för att en institutionschef bedömer en situation felaktigt och väljer att inte göra en polisanmälan. Det finns förstås möjlighet att en institutionschef väljer att kontakta rättsvårdande myndighet i avidentifierad form för vägledning vilken då kan möjliggöra en polisanmälan om situationen bedöms kvalificera för den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 23 § OSL.
Om gärningen inte är att anse som grovt hot eller våld mot tjänsteman innebärande hot eller våld med hjälp av vapen eller att behandlingsassistenten varit i numerärt underläge, kvarstår endast en sekretessbrytande bestämmelse: om det enligt 10 kap. 2 § OSL anses nödvändigt för verksamhetens fullgörande. SiS har tolkat JO:s uttalande på så vis att det, efter en avvägning i det enskilda fallet, som utgångspunkt ska göras en polisanmälan när personal blir utsatt för avsiktligt våld. Undantagsfall kan vara då agerandet kommer av impulsgenombrott eller utagerande beteenden.231 Samma bedömning görs gällande i SiS riktlinjer för LSU.232
Om institutionschefen anser att våld mot personalen inte är acceptabelt och ett utlämnande av uppgifterna är nödvändiga för verksamhetens fullgörande kan alltså en polisanmälan bli möjlig. Om den unga lagöverträdaren är under femton uppkommer risken att Polismyndigheten väljer att inte inleda en utredning eftersom 31 § 3 st. 3 p. LUL upplevs ”luddig och svårtolkad”, alternativt att myndigheten anser att ett civilrättsligt anspråk får framställas eftersom den unga lagöverträdaren redan befinner sig under vård och ingen annan konsekvens på beteendet föranleds av samhället.233
Om den unga lagöverträdaren är över femton år föranleds situationen av samma inledande bedömningar men kommer att omfattas av 9 § LUL. En åklagare kommer att göra en bedömning av huruvida vården är konsekvens nog för beteendet, om vård enligt LSU ska fortgå med hänsyn till straffvärdet av den sammanlagda brottsligheten eller om det finns ett enskilt intresse för personalen att få tillgång till talan om skadestånd eller brottskadeersättning. Åklagarmyndigheten torde vara bäst lämpade att bedöma ett enskilt intresse eftersom talan om anspråk normalt sett ligger inom ramen för deras skyldigheter enligt rättegångsbalken. Kunskapen att bedöma ett enskilt intresse besitts alltså av samtliga åklagare oavsett om det gäller utredning enligt 9 § eller 31 § 3 st. 3 p LUL.
Problemområdet som uppsatsen hanterar är byggt av flera delar eller rättsområden vilka ska, bör och antas samverka med varandra för att upprätthålla skyddsvärda intressen. Det straffrättsliga skyddet för myndighetsutövning är ett skyddsvärt intresse. Barns behov av vård, stöd och integritet är ett annat. Brottsoffers rättigheter till upprättelse och stöd är ett tredje. Det finns goda skäl till den helhetssyn som BROM efterfrågar.
De gemensamma behoven hos brottsoffer enligt den viktimologiska forskningen, som anförs under kapitel 4.1, bör även påminnas om. Viktiga faktorer för att undvika en sekundär
231 SiS, Juridiska avdelningen, SiS Riktlinjer/Juridik LVU, 2021-03-17, p. 11:8.1.1., s. 166–167.
232 SiS, Juridiska avdelningen, Riktlinjer/Juridik Sluten ungdomsvård, 2021-01-07, p. 13.7.7.1., s. 176–177. 233 Brå, rapport 2014:20, s. 67–68.
42 viktimisering anförs vara att bli tagen på allvar, att bli hörd och att respekt för upplevda händelser visas. Även reaktioner från kollegor och arbetsgivare påtalas som en central del i brottsoffrets upprättelse. Hur ska behandlingsassistenter som brottsoffer kunna undvika en sekundär viktimisering eller bagatellisering av sina upplevelser om det inte finns möjlighet att fatta beslut om en polisanmälan på egen hand?
Någonstans mellan myndighetsutövning, vård och våld finns en person som övergår från att vara behandlingsassistent till att vara en person som blir utsatt för brott. Det är en svår fråga att avgöra när våldet riktas mot personen och när det riktas mot myndighetsutövningen och huruvida dessa kan eller bör skiljas åt. JO menar att ett angrepp på personalen är att se som ett angrepp på själva verksamheten.234 Detta torde bero på att personalen fullgör just myndighetsutövning och det uppdrag som myndigheten har. Vad är då ett brottsoffer och kan behandlingsassistenter i sin myndighetsutövning någonsin antas vara brottsoffer? Enarsson påtalar Förenta nationernas brottsofferdeklaration vilket definierar brottsoffer som:
” Victims” means persons who, individually or collectively, have suffered harm, including physical or mental injury, emotional suffering, economic loss or substantial impairment of their fundamental rights, through acts or omissions that are in violation of criminal laws operative within Member States,
including those laws proscribing criminal abuse of power.”235
Det förefaller ibland som att våld som riktas mot myndighetsutövning avpersonifieras genom användningen av begreppet, att personen inte bör ta lika illa vid sig av att bli angripen på grund av myndighetsutövningen. HD har bedömt att rent våld och skador mot ansiktet inte är lika kränkande för en person i myndighetsutövning som bespottning.236 Schultz påpekar detta något märkliga resonemang, och framför allt bristen på åtskillnad mellan yrkesgrupperna i praxis. Olika yrkesgrupper behandlas idag helt lika i bestämmandet av kränkningsersättning trots att uppenbara skillnader kan göras mellan yrkesgruppernas förutsättningar i utbildning och utrustning när de blir utsatta för hot och våld.237
Bedömning av huruvida en allvarlig kränkning uppstått ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och bestämmande av kränkningsersättning ska ta sin utgångspunkt i förhärskande etiska och sociala värderingar.238 Schultz framhåller att det mest
lämpliga torde vara att utgå från de övriga rättsnormer som framkommer i rättssystemet i stället för att basera bedömningen på personliga värderingar i allmänhet.239 Inom ramen för det resonemanget skulle hänsyn kunna tas till skillnader i tjänst, utrustning och utbildning.
Ekonomisk ersättning är en central del i möjligheten till upprättelse för ett brottsoffer.240 Det
finns inget som talar för att behovet av upprättelse i form av ekonomisk ersättning skulle vara mindre hos myndighetsutövande personer. Inte minst stöds argumentet av att samtliga tjänstemän begärt ersättning för kränkning i samband med de rättsfall som hanterats i uppsatsen. I slutbetänkandet till sabotage mot blåljuspersonal hanterades frågan om ekonomisk ersättning till följd av kränkning för poliser. Slutbetänkandet hanterade dock utsatta yrkesgrupper som helhet och påtalade att ingen framkomlig väg syntes inom ramen för uppdraget utan att en framtida generell översyn bör ske av 2 kap. 3 § SkL.241 Trots avgörandet i plenum i NJA 2005
s. 738 finns begränsade möjligheter för vad rättstillämpningen kan ändra. Bedömningen som
234 Se JO Dnr 406–2014. 235 Enarsson, s. 30.
236 Jfr. NJA 2005 s. 738 och NJA 2012 s. 711. 237 Schultz (2013), s. 330.
238 Prop. 2000/01:68, s. 51.
239 Schultz, Särskilda yrkesgrupper, s. 320. 240 Prop. 2000/01:68, s. 48.
43 slutbetänkandet till sabotage mot blåljuspersonal framhöll äger sin giltighet. Möjligheterna till ekonomisk ersättning för kränkning för utsatta yrkesgrupper enligt SkL bör ses över.
Det finns även skäl att förbättra den del i kedjan då en bedömning görs av det enskilda intresset vid brott begångna av unga lagöverträdare under femton år. Syftet skulle vara att förbättra både information och möjligheter till ekonomisk ersättning för brottsoffer. För detta finns flera vägar. En väg är att införa en åldersbestämning av 9 § LUL så att den omfattar både unga lagöverträdare över och under femton år. Bestämmelsen innehåller inte begreppet ”förundersökning”. Detta möjliggör för åklagare att göra bedömningen av det enskilda intresset för misstänkta brott som begås av de som vårdas på särskilda ungdomshem med stöd av 3 § LVU utan hinder av att ungdomen är under femton år och inte omfattas av förundersökningens begränsningar i förhållande till 1 kap. 6 § BrB.
Ytterligare en väg skulle kunna vara en tilläggsbestämmelse i 31 § 3 st. 3 p. LUL som öppnar upp för rättigheterna i 13 a § FUK i tillämpliga delar. Detta skulle tydliggöra rätten till och behovet av information och stöd till brottsoffer, även då den unga lagöverträdaren är under femton år, och ge tillgång till det system som andra brottsoffer i regel är tillförsäkrade. Det finns även skäl att fundera över om ändamålet med 31 § 3 st. 3 p. LUL bäst uppnås genom polisiära utredare. Det riskerar, som BRÅ:s rapport visar, uppkomma ett kunskapsglapp som visar sig i bortfall av rättigheter för enskilda brottsoffer.242
Möjligheterna till lagändringar till trots så kommer inget av detta att fungera om helhetsperspektivet och kunskapen brister hos de olika delarna i rättskedjan. Det finns möjligheter till ett korrekt omhändertagande av brottsoffer och prövning av kränkningsersättning och brottsskadeersättning hos rättsvårdande myndigheter. SiS interna riktlinjer utgör heller inga hinder för behandlingsassistenterna att nå den kunskap och stödet som tillförsäkras andra brottsoffer. Däremot talar siffrorna från SiS interna system sitt tydliga språk – brotten polisanmäls inte. Internt förklaras detta av skyddsombuden som osäkerhet inför när man ska bryta sekretessen och vilken grad ett brott ska ha uppnått för att göra en anmälan.243 Med brottsoffers rätt till stöd, och möjligheter till ekonomisk ersättning för ögonen är SiS även i detta avseende en plats för förändring.
242 Brå, rapport 2014:20, s. 67–68.
44
7 Källförteckning
Litteratur
Brottsförebyggande rådet, Brott begångna av barn – En utvärdering av ändringarna i lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare under 15 år, Rapport 2014:20, 2014.
Clevesköld Lars, Thunved Birgit & Thunved Anders, Samhället och de unga lagöverträdarna, 6 u, Norstedts Juridik AB, Polen 2019.
Dahlström Mats, Strand Anette & Westerlund Gösta, Brott & påföljder, 6 u, Bruun juridik AB, Stockholm 2017.
Dereborg Anders & Lindeblad Ann-Christine, Brottsskadelagen (2014:322) – En kommentar, Norstedts Juridik AB, Polen, 2018.
Ekelöf Per Olof, Edelstam Henrik & Pauli Mikael, Rättegång – femte häftet, 8 u, Norstedts Juridik AB, Polen 2018.
Ekroth Jesper & Therése Fridström Montoya, Nödvändigt utlämnande enligt sekretesslagen 1
kap. 5 §, Förvaltningsrättslig tidskrift 2008, nr 2, s. 153–189.
Ekroth Jesper & Therése Fridström Montoya, Vad säger offentlighets- och sekretesslagen om
socialtjänsten, 2 u, Gothia Förlag AB, Kristianstad 2010.
Ekroth Jesper & Therése Fridström Montoya, Offentlighet och sekretess i socialtjänsten – en
introduktion, Égalité, Danmark 2014.
Enarsson Therese, Brottsoffer i rättskedjan – En rättsvetenskaplig studie av förhållandet mellan
brottsoffers rättigheter och rättsväsendets skyldigheter, Iustus Förlag AB, Västerås 2013.
Friberg Sandra, Kränkningsersättning – skadestånd för kränkning genom brott, Iustus Förlag AB, Västerås 2010.
Hellner Jan, ”Värderingar i skadeståndsrätten”, Festskrift till Per Olof Ekelöf, P.A. Norstedt & Söner förlag, Stockholm 1972.
Hellner Jan & Radetzki Marcus, Skadeståndsrätt, 9 u, Norstedts Juridik AB, Visby 2014. Hellners Trygve & Malmqvist Bo, Förvaltningslagen – med kommentarer, 3 u, Norstedts Juridik AB, Vällingby 2010.
Jareborg Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, Svensk Juristtidning, Iustus Förlag AB, åttionionde årgången, Uppsala 2004.
Sandgren Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk, Tidsskrift for Rettsvitenskap, TfR, Vol. 118, nr 4–5, s. 648–656.
Schultz Mårten, Kränkning – Studier i skadeståndsrättslig argumentation, Jure Förlag AB, Stockholm 2008.
Schultz Mårten, Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”, SvJT, 2013 s. 314.
Strömberg Håkan & Lundell Bengt, Allmän förvaltningsrätt, 26 u, Liber, Stockholm 2015. Strömberg Håkan & Lundell Bengt, Handlingsoffentlighet och sekretess, 13 u, Studentlitteratur AB, Lund 2019.
45 Ulväng Magnus, Jareborg Nils, Friberg Sandra & Asp Petter, Brotten mot allmänheten och
staten, Iustus förlag AB, Uppsala 2012.
Von Essen Ulrik, Bohlin Alf & Warnling Conradson Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, 3 u, Norstedts Juridik, Polen 2018.
Westerlund Gösta, Ordningsstörande brott – En studie av brottsbalken och annan lagstiftning,
särskilt den nya polislagen, 3 u, Bruuns Bokförlag, Mölnlycke 2008.
Westerlund Gösta, Våld mot tjänsteman och andra närbesläktade brott enligt 17 kap. 1–5 §§
brottsbalken, Juristförlaget i Lund, 1990.
Lagkommentarer
Alfvén Nickson Emily, Juno lagkommentar till 26 kap. 1 § OSL, not 544. Bengtsson, Juno lagkommentar till 3 kap. 5 § SkL, not 56.
Clevesköld Lars, Juno lagkommentar till 12 kap. 10 § SoL, not. 377. Englund Krafft Lisa, Juno lagkommentar till 10 kap. 2 § OSL, not 105. Lindberg, Juno lagkommentar till 23 kap. 1 § RB, not 673 & 674. Lorentzon Karl, Lexino lagkommentar till 10 kap. 23 § OSL Roos Mari-Ann, Lexino lagkommentar till 17 kap. 1 § BrB Roos Mari-Ann, Lexino lagkommentar till 17 kap. 2 § BrB Schultz Mårten, Lexino lagkommentar till 2 kap. 3 § SkL Schultz, Lexino lagkommentar till 3 kap. 5 § SkL
Offentligt tryck
PropositionerProp. 1971:30 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar m.m.
Prop. 1972:5 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skadeståndslag m.m.
Prop. 1975:78 Regeringens proposition om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m.
Prop. 1977/78:126 om ersättning för brottsskador Prop. 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m.m.
Prop. 1981/82:41 om förundersökningsbegränsningar m.m. Prop. 1981/82:186 om ändring i sekretesslagen (1980:100), m.m. Prop. 2000/01:68 ersättning för ideell skada
Prop. 2005/06:161 Sekretessfrågor – Skyddade adresser m.m. Prop. 2005/06:165 Ingripanden mot unga lagöverträdare Prop. 2009/10:105 Barn under 15 år som misstänks för brott
46 Prop. 2013/14:94 En ny brottsskadelag
Prop. 2015/16:113 Bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet
Statens offentliga utredningar
SOU 1969:20 Ämbetsansvaret – Principbetänkande av ämbetsansvarskommittén SOU 1972:1 Ämbetsansvaret II – Slutbetänkande av ämbetsansvarskommittén
SOU 1995:33 Ersättning för ideell skada vid personskada – Slutbetänkande av Kommittén om ideell skada
SOU 2004:61 En översyn av Brottsoffermyndigheten
SOU 2012:26 En ny brottsskadelag – Betänkande av Brottsskadelagsutredningen
Betänkanden
Betänkande 2019/20:JuU8 Ett förstärkt straffrättsligt skydd för blåljusverksamhet och myndighetsutövning
Departementsserien och promemorior
DS 2009:42 Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare
Svensk publicerad myndighetspraxis
JO 1986/87 s. 193 (Dnr 1152–1985) JO 1993/94 s. 461 (Dnr 1117–1992) JO 2013/14 s. 463 (Dnr 2046–2012) JO 2017/18 s. 408 (Dnr 3237–2015)
Opublicerad myndighetspraxis
IVO avdelning sydväst Dnr 9.1–36929/2011, beslut 2013-07-05. JO 406–2014, beslut 2017-06-26.
SiS, Juridiska avdelningen, SiS Riktlinjer/Juridik LVU, 2021-03-17.
SiS, Juridiska avdelningen, Riktlinjer/Juridik Sluten ungdomsvård, 2021-01-07.