Frivården

Statistik från åren 2013-2017 visar att ungefär 150 per 100,000 invånare per år avtjänar straff i Sverige (Kriminalvården, 2019). Det står att jämföra mot Norge (118), Finland (109), Island (119) och Danmark (210) (ibid., siffror från år 2017). Ser vi bara till fängelsevistelser så rör det sig om ca 5700 individer 2017 (57/100,000) vilket är hälften så många som är dömda inom frivården (bara 37% av totalen sitter i fängelse). Danmark har liknande ratio mellan klienter i fängelse och inom frivården (~30% av totalen) medans Finland och Norge har närmare 50% eller fler i fängelse. Det illustrerar vissa strukturella och ideologiska skillnader inom Skandinavien, men skillnaderna är större i jämförelse mot resten av Europa (Skandinavien 39-63/100,000 invånare fängslade, Östeuropa 100-420; Västeuropa 60-200, Sydeuropa 60-180) (UNODC, 2019).

Sveriges fängelser har en beläggningsgrad om minst 90%, vilket betyder att 9 av 10 fängelseplatser är upptagna (KOS, 2017). Enligt Öberg (Föreläsning, 201922) skulle en beläggning kring 80% vara mer önskvärd för att kunna arbeta säkrare och mer dynamiskt kunna möta individers verkställighetsbehov. Frivården verkställer redan 70% av alla kriminalvårdspåföljder23. Den höga andelen inom frivård bidrar till att kunna hålla nere behovet av fängelseplatser. De små marginalerna i verksamheten visar på hur förbättrad frivård och effektivare behandlingsprogram inom anstalter kan leda till kännbara verksamhetsvinster. Här finns tänkbara vinster att hämta med digitalisering.

Organisationsförändringar mellan åren 2015-2017 krävde en bättre arbetsstruktur för att nå större enhetlighet och långsiktighet inom verksamheten i hela landet (PUMM, 2018). Det blev också nödvändigt att öka förmågan att styra och följa upp. Efter omorganisationen upplevdes frivården arbeta med bättre effektivitet och bättre fokus på kärnverksamheten. Frivården hade tidigare tydliga regionala beslutsstrukturer, och frivårdsinspektörernas förmåga att använda eget tycke och smak för behandlingsrutiner innebar en mer heterogen och mindre kvalitetssäkrad verksamhet. Med omorganisationen följde även större enhetlighet i och med större nationell samordning, och utbredd utnyttjande av tydligare evidensbaserade metoder, däribland Krimstics.

Krimstics är en modell anpassad för svensk kriminalvård som bygger på den Kanadensiska modellen STICS (Strategic Training Initiative in Community Supervision)(Kriminalvården, 2018 - Utvärdering av Krimstics försöksverksamhet; Andrews & Bonta, 2010; Bonta & Andrews, 2017). Modellen är tänkt att förbättra arbetet enligt principerna “Risk, Behov, Mottaglighet” (RBM) och

21 _{Kriminalvården. (2020). Kriminalvården storsatsar digitalt. (Hämtad: 2020-04-25)}

https://www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/nyheter/2018/maj/kriminalvarden-storsatsar-digitalt/

22 _{Öberg. N. (2019). F.d. Kriminalvårdsdirektör inom kriminalvården. Föreläsning inom kursen: IT-governance}

– strukturer, processer och ramverk.

23_{Kriminalvården. (2020). Frivårdsbloggen. (Hämtad: 2020-05-06)}

41 bygger på kognitiv beteendeterapi. Under åren 2011-2013 genomfördes försöksverksamhet inom Kriminalvården för att utreda om Krimstics kunde användas av frivårdsinspektörerna, och för att undersöka om det ledde till minskat återfall i brott (Kriminalvården, 2018). Försöket använde en randomiserad-kontroll studiedesign och genomfördes brett och systematiskt. Resultatet visade att träning av frivårdsinspektörerna ledde till mer systematiskt och djupare användning av metoden, men också att ingen effekt kunde uppmätas på återfallfrekvensen. Sammantaget bedömdes Krimstics vara en användbar metod för att omsätta RBM i praktiken (Kriminalvården, 2018; Kriminalvården, 2019b).

Olika problem med Krimstics och applikationen av RBM noterades dock i en utvärdering av Krimstics implementation åren 2014-2017 (Kriminalvården, 2019b). Exempelvis fanns grupper med låg kontaktfrekvens vilket försämrade förutsättningarna för behandling. Vissa KBT-tekniker var svåra att tillämpa, och följsamheten till behovsprincipen svår att vidmakthålla. (ibid.)

Utvärderingen av Krimstics - såväl försöksverksamheten som implementeringsutvärderingen - visar på en policy av evidensbaserad verksamhet inom Kriminalvården. Detta uppnås med ackreditering genom att använda en etablerad ackrediteringsordning. Syftet med ackreditering är att skapa ett “relevant utbud av evidensbaserade behandlingsprogram”24_{. Om ett ackrediterat}

behandlingsprogram genomförs på ett korrekt sätt, enligt tillgänglig forskning, ska det leda till minskat återfall i kriminalitet. Ackreditering genomförs av en panel, ledamöter ur Kriminalvårdens vetenskapliga råd som tar ställning till 6 kriterier: 1) att förändringsmodellen är tydlig, 2) ett tydligt klienturval, 3) tydligt urval av dynamiska riskfaktorer25 och hur dessa ska förändras, 4) programmets intensitet och mottaglighet, 5) behandlingsintegritet (stöd och kvalitetssäkring), 5) nivå av evidens i svensk kriminalvård.

Trots förbättringar med avseende på resursanvändning under senare år upplevs ändå frivården som bristfälligt resurssatt bland medarbetare och det skulle bland annat behövas fler frivårdsinspektörer (PUMM, 2018). Frivårdsinspektörernas arbete kretsar kring att “arbeta med kriminalitet” (PUMM, 2018, s.61). Arbetet i stort, och i synnerhet metoder som Krimstics, vilar på en metodologisk grund av kognitiv beteendeterapi (KBT). Det upplevs som mer enhetligt såväl som professionellt än tidigare, och samverkan mellan regionernas frivårdsinspektörer upplevs som instrumentalt för den utvecklingen (ibid.). Den modell som ligger till grund för hur KBT kan operationaliseras är Risk - Behov - Mottaglighet (RBM), från engelskans “Risk, Need, Responsivity”; “RNR” (Andrews, Bonta & Hoge, 1990).

Modellen RBM försöker uppnå detta genom att differentiera längs kategorierna “risk”, “behov”, och “mottaglighet”. RBM-modellen handlar om att öka effektiviteten i kriminalvård, vilket är att minska mängden återfall (Andrews et al., 1990)). Det uppnås genom att förstå hur olika dömda

24_{Kriminalvården. (2020). Ackreditering. (Hämtad: 2020-04-05) https://www.kriminalvarden.se/behandling-} och-vard/behandlingsprogram/ackreditering/

25 _{“dynamiska riskfaktorer” är de riskfaktorer i en riskbedömning som är föremål för förändring, till skillnad från}

statiska faktorer i riskbedömningen som exempelvis kan vara historiska och därmed inte föremål för förändring (t ex tidigare domar).

42 klienter kan differentieras och sedan hur Kriminalvårdens resurser bäst fördelas över dessa olika grupper (Andrews et al., 1990; Andrews & Bonta, 2010). Risk syftar till hög- eller låg risk för återfall. Högre riskgruppen behöver ta fler resurser i anspråk, medan lågriskgruppen inte ändras nämnvärt av ökad resurstilldelning. Behov syftar till de behov som leder till kriminellt beteende (s. k. kriminogena behov), och där fokuseras sådana behov vars förmildrande skulle innebära mest sänkt risk för återfall. Mottaglighet syftar till att ge behandling med de metoder som är bäst lämpade för individens inlärning. (Andrews et al., 1990)

I början av en klients vistelse i frivården behovsanpassas Kriminalvården till individens förutsättningar genom en verkställighetsplanering (VSP). Detta är nödvändigt för fungerande frivård (Bonta et al., 2008) eftersom det är vid utredning av, och vårdplanering för, det individuella fallet där KBT kan anpassas till individens RBM-faktorer (Healey, 1999). Detta är grunden för STICS (Strategic Training Initiative in Community Supervision) (Bonta et al., 2008; Andrews & Bonta, 2010) och därmed även Krimstics. Genom att etablera en stabil kontakt mellan frivårdsinspektören och klienten kan kontinuerlig hjälp ges med avseende på sociala, mentala, medicinska och andra behov (s.k. “case management” - Healey, 1999). Målet är “bättre ut”, och vägen dit beror på hur frivårdens verktyg kan användas i samarbetet mellan frivårdsinspektören och klienten. Rollen som frivårdsinspektör kan sägas innefatta “tjänsteleveransen” av kriminalvård och handlar inte bara om att kontrollera att regler efterlevs av klienten (Bonta et al., 2008). Mellan åren 2012 och 2017 minskade antalet nya fall inom frivården, men redan år 2015 såg trenden med minskade intag ut att vända, tills att antalet ökade år 2018 (Kriminalvården, 2019). Trenden gäller samtliga av KV[s] tre huvudverksamheter: häkte, anstalt och frivård. En förklaring till trendvändningen under åren 2016-2017 är förändringar i praxis som medförde ökande andel dömda i frivården, men därefter förklaras ökningen i huvudsak av ökat antal domar. Inom frivården räknar nu KV med en årlig ökning av klienter mellan 5-20% vilket på kort sikt är möjligt att möta utan extra lokaler eller personal. På längre sikt krävs en organisatorisk upprustning som behöver påbörjas i nutid för att kunna säkerställa effektiv frivård, i synnerhet med ett ökande antal högriskklienter. (ibid.)

Under arbetet med moderniserad kriminalvård har även styrprocesser blivit bättre och tillsammans med bättre resursberäkningsmodeller blir resurseffektivisering inom myndigheten tydligare. En intagen klient inom anstalt kostar ca 3500 kronor per dygn, medans motsvarande siffra för frivården är 340 kronor (Kriminalvården, 2019). Väl inom frivården finns potential till sänkta kostnader och minskad resursanvändning genom att sänka tidsåtgången för personutredning, eller minska kontaktfrekvensen för vissa klienter. Ett förslag för att öka kapaciteten inom frivården är att öka andelen videosamtal som ersättning för fysiska möten. Dessutom kan en bättre modulbaserad behandlingsinsats troligen effektivisera användningen av RBM. (ibid.) Det finns alltså mer att göra för att effektivisera resurserna och resultaten inom frivården.

Genom att följa delar av det nationella digitaliseringsarbetet över tid, och hur det påverkar Kriminalvårdens digitaliseringsarbete, kan vi bättre förstå varför och hur policy möjliggör och begränsar digitalisering inom Frivården. Övergripande filosofi, målstyrning, verksamhetskontext,

43 och metodologi utgör ramarna (“policy”) för hur utvecklingsarbetet inom kärnverksamheten kan fortgå (“design: vision och planering”). Visioner och planering för nya projekt, med hänsyn till resurser och medverkande, omsätts till produkter (“design: utveckling och artefakt”). Dessa kan, i mån av omfattning (om de “fungerar här och nu”), testas i verksamheten och därmed ges chans att bidra med effekter. Med ovanstående i åtanke kan vi blicka mot fallet Utsikt och förutsättningarna att utnyttja digitaliseringens möjligheter inom frivården.