Med utgångspunkt i beskrivningen av lönearbetsberoende och arbetsmarknadstvång, vill jag nu hävda att det går att skilja mellan en ekonomisk respektive en politisk aspekt av lönearbetets försörjningspraktik.
Den ekonomiska aspekten svarar mot lönearbetsberoendet och existerar inom en för- nuftsform som kan kallas kapitalrationalitet. Denna står i ett visst förhållande till och lå- nar vissa drag från den ekonomiska rationaliteten, vilken är en förnuftsform som betonar hushållning med knappa resurser där hushållning innebär avvägning av medel i förhållan- de till mål. Snarare än att utreda skillnader och likheter mellan ekonomisk rationalitet och kapitalrationalitet ska jag i det följande beskriva kapitalrationaliteten som en anonym
kan kallas kapitalistisk marknadsekonomi.
Den politiska aspekten av lönearbetets försörjningspraktik motsvarar det som tidigare benämnts arbetsmarknadstvång och existerar inom ramen för en annan förnuftsform —
den politiska rationaliteten vilken jag förknippar med sådant som strategiskt tänkande och handlande samt upprätthållande och reproduktion av en social ordning.
I det följande kommer jag att hävda att man kan förstå lönearbetets försörjningspraktik som en funktion såväl av kapitalrationalitet som av politiska rationalitet. Först ska jag dock säga något om dessa förnuftsformer.
Kapitalrationalitet och lönearbetsberoende
Med kapitalrationalitet avses alltså en speciell förnuftsform inom ett system av sociala, ekonomiska och institutionella förhållanden, vilket kan kallas kapitalistisk marknadseko- nomi. Förhållandena är: 1. monopoliserad egendom som kan transformeras dels till kapi- tal och dels till existensmedel, vilka kan användas för att köpa arbetskraft; 2. människor som är ekonomiskt beroende av att sälja sin arbetsförmåga i utbyte mot existensmedel (lönearbetare); 3. institutionella arrangemang som gör att arbetsförmågan kan hanteras som en vara, att lönearbetaren kan uppträda som varuägare samt att arbetsförmåga och existensmedel kan bytas på en marknad.
Monopoliseringen av egendom och proletariseringen av människor behandlas av Marx (1974) under beteckningen ursprunglig ackumulation. Denna ackumulation (eller expro- priation) av kapital tillhör kapitalismens förhistoria och var inte ett resultat av det kapita- listiska produktionssättet, inte en följd av byte. Den ”historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen” som innebar att egendom monopoliserades och arbetare proletariserades, var inte en process som arbetarna samtyckte till utan arbe- tarna blev tvingade att lämna ifrån sig produktionsmedlen antingen till följd av högst på- tagliga sociala krafter i form av stat och större jordägare eller av anonyma ekonomiska krafter förkroppsligade av konkurrensen på marknaden.
I egendomsmonopoliseringens och människoproletariseringens historia spelar våldet och tvånget huvudrollen, menar Marx och använder den ursprungliga ackumulationsproces-
sen i England för att illustrera det. I det engelska samhället under perioden 1500-1800 finner Marx en rad sociala processer som alla medverkade till att skapa de två kategorier av varuägare som genom arbetsmarknadens förmedling träder i kontakt med varandra i den kapitalistiska produktionen:
”Två helt olika slags varuägare måste träda i kontakt med varandra — å ena sidan ägare av pengar, produktions- och existensmedel, som önskar föröka de värden de redan har tillägnat sig genom köp av främmande arbetskraft — å andra sidan fria ar- betare, försäljare av sin egen arbetskraft och därmed försäljare av arbete. De är fria arbetare i den dubbla betydelsen, att de inte själva hör ihop med produktionsmedlen som slavar, livegna osv., medan de inte heller äger produktionsmedlen som självägan- de bönder, hantverkare osv. De är tvärtom fria från allt, lösa och lediga.” (1974: 629)
Bland de sociala processer som på en och samma gång skapade dessa lösa och lediga ar- betare och koncentrerade kapitalet, kan nämnas expropriationen av jordbrukarnas priva- ta och gemensamma egendom. Marx nämner stöld av jord, indragning av kloster och an- nektion av kyrkogods, men viktigast den s k inhägnadsrörelsen som i två vågor — en olaglig före och en laglig efter 1700-talet — omvandlade småbrukarnas gemensamma jord till privategendom. Marx nämner också andra källor för arbetsmarknaden, t.ex. upp- lösningen av feodalherrarnas följen.10
Dessa skeenden fick till följd att arbetarnas försörjningsmöjligheter förändrades, de blev ekonomiskt beroende av att sälja sin arbetskraft. Deras beroende av arbetsmarknaden ökade genom att ”den privata äganderätt som vilar på eget arbete” upplöstes (Marx 1974: 669). Den ursprungliga ackumulationen handlar därför om kapitalismens tillblivel- se, närmare bestämt om skapandet av ett proletariat som är beroende av existensmedel som innehas av andra. Man kan alltså säga att den ursprungliga ackumulationen, genom monopolisering av egendom och proletarisering av arbetare, etablerar det ekonomiska beroendet som ett sätt att försörja arbetsmarknaden med arbetskraft: ”Så länge arbetaren ... kan ackumulera åt sig själv — och det kan han, så länge han är ägare till sina produk- tionsmedel — är den kapitalistiska ackumulationen och det kapitalistiska produktionssät- tet otänkbara. Den oumbärliga lönarbetarklassen fattas.” (Marx 1974: 674).
Det ekonomiska beroendet, vilket kan framkallas tvångsmässigt men också genom den kapitalistiska marknadsekonomins egen dynamik och i synnerhet då av konkurrensen, är
individuellt. Det dirigerar individerna att individuellt handla i eget intresse och därmed bekräftas kapitalrationaliteten: när en lönearbetare pga. ekonomiskt beroende försörjer sig genom att sälja sin arbetsförmåga försörjer han också arbetsmarknaden med arbets- kraft och lönearbetets maktrelationer med individer i Alter-position. Kapitalrationaliteten verkar som en opersonlig kraft gentemot individen samtidigt som den upprätthålls ge- nom att individen låter sitt handlande dirigeras av den. Individen kan på det viset bli så- väl kapitalrationalitetens fånge som en av dess betingelser.
Framställd på ovanstående sätt förefaller kapitalrationaliteten självreproduktiv. Det är den naturligtvis inte, det finns sprickor i den som helt eller delvis får den att rämna. En sådan spricka är individen och det individuella handlandet. En viktig förutsättning för re- produktionen av kapitalrationaliteten är nämligen att individen handlar som individ i en omgivning av andra individer som handlar i eget intresse. Annorlunda uttryckt: en förut- sättning är att individerna inte samarbetar och bildar grupper.
Ett kollektiv av konkurrerande individer konstituerar en serie. Den är en speciell kollek- tiv kategori som kännetecknas av att individerna i och för sig har samma intressen men att de för ögonblicket inget har att vinna på att samarbeta med varandra. Serien befräm- jar handlande i eget intresse och konkurrens samtidigt som den förlamar kollektivt och solidariskt handlande. Detta betyder naturligtvis inte att individerna är oförmögna till kollektivt handlande, bara att omständigheterna gör detta mindre attraktivt, men så snart de samarbetar och handlar kollektivt överskrids serien. Då bildas en annan kollektiv ka- tegori, gruppen, vilken utgörs av individer med gemensamma intressen som kan förverk- ligas genom samarbete.
En aspekt av kapitalrationaliteten är att den tenderar att göra individerna till ett seriellt kollektiv, men samtidigt anvisar den gruppen som den kollektiva kategori varigenom in- dividerna kan överskrida serien. Den seriella aspekten av kapitalrationaliteten har av Smith beskrivits som en osynlig hand. Den osynliga handens anonyma maktutövning för- utsätter att serien får verka, att atomsamvaron den innebär tillåts prägla individens hand- lande.
niseras på ett speciellt sätt. Ekonomin kan därvidlag ses som ett institutionellt arrange- mang — ett regelsystem — vars kännetecken bl.a. är: 1. att ekonomin är en marknads- ekonomi; 2. att ekonomin organiseras som ett konkurrenssystem; 3. att kapitalägare och arbetskraftsägare konstitueras som om de vore likställda marknadssubjekt; 4. att ekono- min organiseras som om individen handlar vinstmaximerande; och 5. att arbetsförmågan görs till en vara som kan köpas och säljas på en arbetsmarknad.
Polanyi (u.å.) beskriver hur 1800-talets samhälle blev ett marknadssamhälle och därvid- lag ser han ekonomin som ett institutionellt arrangemang. Han beskriver med andra ord inte marknadssamhällets tillblivelse som en spontan social och ekonomisk process, utan som en följd av att en viss rationalitet tillåts prägla ekonomin — främst genom statliga ingripanden före och icke-ingripanden (laissez-faire) efter marknadssamhällets etable- ring:
”Det fanns inget naturligt hos laissez-faire: fria marknader kunde aldrig ha förverkli- gats bara genom att låta sakerna ha sin gång. ... Vägen till den fria marknaden öppna- des och hölls öppen genom framväxten av en bestående, centralt organiserad och kontrollerad interventionism. Att göra Adam Smiths ’enkla och naturliga frihet’ för- enlig med ett mänskligt samhälles behov var en högst komplicerad affär. ... Även de som ivrigast önskade befria staten från alla onödiga plikter och vilkas hela filosofi krävde att statens verksamhet skulle begränsas kunde således inte annat än att anför- tro åt precis samma stat de nya befogenheter, organ och instrument som krävdes för att skapa laissez-faire.” (s 164 och 166)
Skapandet av marknadssamhället ser Polanyi som ett försök att realisera den kapitalistis- ka utopin om en självreglerande marknadsekonomi som styrs av marknadspriser och där en aktiv stat inte längre behövs. Utopin vilar på bestämda förutsättningar: att männi- skorna handlar vinstmaximerande; att det ekonomiska systemet styrs av marknader; att tillgång och efterfrågan är ekonomins prismekanism; att all produktion existerar till för- säljning; att pengar representerar en köpkraft; att den statliga politiken är non- interventionistisk; samt att arbetsförmåga, jord och pengar kan köpas och säljas som om de vore varor (s 82 f).
Dessa förutsättningar skapas inte av sig själva, utan genom målmedvetet handlande av inte minst en synnerligen aktiv stat11. Den ursprungliga ackumulationen ser Polanyi där- vidlag som en upplösning av en samhällsstruktur som byggde på sedvänja, orörlighet
osv., medan upprättandet av marknadsekonomin innebar en avgörande förändring av samhället. För att marknadsekonomin ska kunna bli självreglerande måste den existera i ett särskilt institutionellt sammanhang, vilket kan kallas ett marknadssamhälle. Genom detta institutionella sammanhang åläggs samhället, kan man säga, en speciell disciplin, nämligen att samhället styrs som ett bihang till marknaden. Statens agerande för att åläg- ga samhället denna disciplin kan mot bakgrund av Polanyis framställning indelas i två fa- ser: en aktiv fas där det institutionella sammanhang som möjliggör en självreglerande marknadsekonomi skapas; en passiv fas där staten enligt laissez-faire-doktrinen upprätt- håller det institutionella sammanhanget men i princip inte intervenerar i ekonomin. Detta mönster blir tydligt när Polanyi behandlar den självreglerande arbetsmarknadens upp- komst i och med fattigvårdsreformen i England 1834, fram till legaliseringen av fackfö- reningar på 1870-talet. Under denna period menar Polanyi att det i England i princip exi- sterade en självreglerande marknadsekonomi.
I skapandet och reproduktionen av det självreglerande marknadssystemet vid mitten av 1800-talet är ett viktigt inslag att serien tillåts verka. Frihandeln, konkurrensbefrämjande åtgärder såsom t.ex. fattigvårdsreformen och den statliga laissez-faire-doktrinen kan alla ses som metoder att upprätta och bibehålla serialitet. Men, som Polanyi också mycket ingående beskriver, så snart serien verkar, skapas förhållanden som s a s. anvisar åtgär- der för att överskrida den12.
Kapitalrationalitet som anonym handlingsdirigent
Ett viktigt tema i Marx’ analys av kapitalismen är, som påpekades redan i kapitel 1, att kapitalet behärskar de enheter vari det ingår. Detta tema präglar framställningen i Kapi-
talets första band antingen det gäller varans, arbetets, arbetsdagens eller produktions-
processens dubbelkaraktär: bytesvärdesidan (bytesvärde, abstrakt arbete, merarbetstid, värdeförökningsprocess) dominerar bruksvärdesidan (bruksvärde, konkret arbete, nöd- vändig arbetstid, arbetsprocess). Samtidigt finns emellertid ett annat tema i Kapitalet, nämligen att lönearbetaren, till skillnad från slaven, är fri13. Samtidigt som alltså kapitalet härskar i det kapitalistiska samhället är den individ som bidrar med sitt arbete till kapita- lets förmering fri. Mot den bakgrunden kan man fråga: Hur kan kapitalmakten utövas utan att lönearbetarna är tvungna att handla på visst sätt?; Hur kan kapitalets härskande förenas med lönearbetarens frihet?
Mitt svar på den första frågan är att makten utövas genom kapitalrationaliteten och den kan då beskrivas som en anonym handlingsdirigent, som påverkar individer och organisa- tioner som handlar på marknader. Mot den bakgrunden kan man säga att kapitalet härskar såväl över dem som äger kapital i form av ett förmeringsberoende och över dem som inte äger kapital genom ett beroende av arbetskraftsförsäljning. För dem som äger kapital blir det främst konkurrensen med andra kapitalägare som förmedlar handlingsdi- rektiv, medan arbetskraftsägarna dirigeras av det ekonomiska beroendet och konkurren- sen dem emellan.
Kapitalets härskande kan förenas med lönearbetarens frihet därför att lönearbetaren be- traktas som en varuägare, närmare bestämt ägare av den egna arbetsförmågan. För att arbetsförmåga ska kunna säljas krävs att arbetet varufieras och att en arbetsmarknad exi- sterar, där fördelningen av arbetsförmåga från säljare till köpare kan ske. Denna fördel- ning sker som ett varubyte, där förfoganderätter över arbetskraft byts mot existensme- del, och skänker därmed lönearbetaren den frihet som tillkommer varuägare i allmänhet.
Marx betonar att tillägnandet av det värde som arbetskraften antas kunna skapa måste ske i enlighet med varubytets lagar, vilket betyder att varuägarna måste samtycka till by- tet genom att vara mer intresserade av respektive kontrahents vara än av den som avytt- ras. Lika värden måste bytas:
”För att ägaren (till arbetskraften, AP) skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person. Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i för- hållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare, men bägge juridiskt likställda personer. Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara. Han måste alltid förhålla sig till sin arbetskraft som till en egendom, till sin egen vara, och det kan han göra, under förutsättning att han endast övergående, för en bestämd tidsperiod, ställer sin arbetskraft till köparens förfogande, alltså vid dess avyttrande inte avstår från sin äganderätt till den.
Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i
vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbets- kraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.” (1974: 144 f)
Man kan alltså säga att när lönearbetaren försörjer sig, försörjer han samtidigt arbets- marknaden med arbetskraft. I brist på egendom som kan transformeras till kapital och i brist på existensmedel är således lönearbetaren beroende av att sälja sin arbetsförmåga för att komma i åtnjutande av de existensmedel arbetskraftsköparen förfogar över.
Jag har framställt kapitalrationaliteten som en följd av en serie sociala processer — mo- nopoliseringen av egendom, proletariseringen och en speciell institutionalisering av eko- nomin. När en person idag säljer sin arbetskraft utan att vara tvungen till det, beror det som jag ser det ytterst på att egendom monopoliserats i förfluten tid och på motsvarande sätt arbetare fråntagits egendom i förfluten tid samt att ekonomin på dessa grundvalar in- stitutionaliserats och fortlöpande institutionaliseras på ett speciellt sätt. Dessa sociala processer saknar självfallet centrala subjekt, inte minst som de är utdragna över lång tid. Det dröjer, som Marx skriver: ”...århundraden, innan den ’frie’ arbetaren frivilligt går med på, dvs. blir samhälleligt tvingad, att sälja hela sin aktiva arbetstid, ja, hela sin ar- betsförmåga, till priset av sina nödtorftiga existensmedel...” (1974: 233).
Monopoliseringen, proletariseringen och institutionaliseringen i förfluten tid kan natur- ligtvis inte ses som direkta orsaker till dagens lönearbete, utan de ger upphov till och verkar genom kapitalrationaliteten. När denna rationalitet reproduceras återskapas också lönearbetet. Denna reproduktion betecknades för övrigt av Marx som ”förevigandet av arbetaren” och framställdes som en nödvändig förutsättning för kapitalistisk produktion. Givet att egendom monopoliserats och att ägarna eller förvaltarna av egendomen drivs av ett förmeringsberoende samt givet att arbetarna proletariserats och är beroende av att sälja sin arbetskraft för att komma i åtnjutande av existensmedel kommer: ”arbetarklas- sens ständiga fortbestånd och reproduktion” alltid att förbli ”en betingelse för kapitalets reproduktion. Kapitalisten kan lugnt överlåta uppfyllandet av detta till arbetarnas själv- bevarelse- och fortplantningsdrift.” (Marx 1974: 503).
Det ovanstående kan uttryckas så att för en person som inte förfogar över någon annan i sammanhanget relevant ägodel än den egna arbetskraften, anvisar kapitalrationaliteten
försäljning av arbetskraft på marknaden som ett sätt att överleva. Kapitalrationaliteten framträder för denna person som ett lönearbetsberoende. Mot bakgrund av den tidigare historiska framställningen av tjänstetvång, lönearbetsberoende och arbetsmarknadstvång, framstår detta som en rimlig beskrivning av förhållandet mellan kapitalrationalitet och lönearbetsberoende. Men hur ska man då ställa sig till arbetsmarknadstvånget? Kan man förstå det med utgångspunkt i kapitalrationaliteten? Knappast, utan här måste man söka sig till en annan förnuftsform — den politiska rationaliteten.
Politisk rationalitet och arbetsmarknadstvång
Att staten genom politiska beslut skapar ett tvång att stå till arbetsmarknadens förfogan- de antyder att lönearbetets försörjningspraktik inte kan upprätthållas av kapitalrationali- teten. Den förmår således inte dirigera de lönearbetandes handlande på ett för både eko- nomin och ”samhället” rationellt sätt. Motsättningen mellan kapitalrationalitet och poli- tisk rationalitet har framträtt i den tidigare framställningen som en bakgrund till den doktrin och politik som kallas ”arbete åt alla”. Motsättningen såväl som ”arbete åt alla” får sin kraft av arbetslösheten, vilken den kapitalistiska ekonomin ständigt tenderar ska- pa. Arbetslöshet avslöjar den aspekt av lönearbetets frihet som kan kallas otrygghet och den visar att lönearbetets försörjningspraktik är otillräcklig genom att alla inte kan erhål- la lönearbete. Försöken att ta bort arbetslösheten och otryggheten har därför resulterat i en överlevnadsgaranti för de lönearbetande som innebär en restriktion för kapitalrationa- liteten genom att den mildrar det ekonomiska beroendet. Ett annat resultat är arbets- marknadspolitiska åtgärder som på olika sätt syftar till att förbättra lönearbetets otill- räckliga försörjningspraktik. I sammanhanget, och för att konkretisera, kan nämnas att Furåker (1979) skiljer mellan olika aspekter av den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarse- nalen, bl.a. stödköp och friköp av arbetskraft, vilka kan kopplas till lönearbetets försörj- ningspraktik. Indirekt stödköp — t.ex. industribeställningar och rekryteringsbidrag — innebär att staten försöker påverka lönearbetets otillräckliga försörjningspraktik genom att överföra resurser som företag förväntas använda bl.a. till personalrekrytering. Direkt stödköp — t.ex. beredskapsarbeten och s k skyddad sysselsättning — innebär att staten skapar nya arbetstillfällen. Friköp — t.ex. förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl och arbetsmarknadsutbildning — innebär att staten genom bidrag undandrar arbetslösa från beroendet av att sälja arbetskraft.
Det direkta stödköpet och friköpet är exempel på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vil- ka med lönearbetets otillräckliga försörjningspraktik som förevändning och tillsammans med tvånget att stå till arbetsmarknadens förfogande tenderar att bilda nya maktrelatio- ner. Dessa maktrelationer är kopplade till lönearbetet men de är uttryck för andra än ekonomiska intressen av sysselsättning. De är ett resultat av en politisk rationalitet.
I det perspektivet kan arbetsmarknadstvånget ses som ett komplement till lönearbetsbe- roendet som följer av att kapitalrationaliteten tagen för sig själv inte är politiskt ratio- nell. Den befrämjar åtminstone inte social ordning, snarare social oro eftersom den resul- terar i otrygghet och arbetslöshet.
Gorz (1984) har behandlat förhållandet mellan lönearbete, arbetslöshet och sysselsätt-