Med reformism som rättfärdigande förändringsprocess menar jag ett skeende som satts
igång i syfte att åstadkomma en förändring och som just därför leder till ett rättfärdigan-
de av det fenomen vars syfte det var att förändra. Resultatet ”rättfärdigande” kan således följa såväl av en i realiteten genomförd förändring som av själva strävan att förändra.
Vad är det då som den socialdemokratiska reformismen förändrar och rättfärdigar? På ett allmänt plan kommer jag i det följande att argumentera för att reformismen förändrar den reellt existerande kapitalismen samtidigt som den rättfärdigar kapitalrationaliteten. I arbetslivet speglas detta av, vilket jag också skall argumentera för i det följande, att re- formismen förändrar det reellt existerande lönearbetet och maktutövningen inom lönear- betet samtidigt som den rättfärdigar lönearbetet som form för arbete.
I föregående kapitel definierade jag kapitalrationalitet som en anonym handlingsdirigent inom ett speciellt socialt, ekonomiskt och institutionellt system som kan kallas kapitalis- tisk marknadsekonomi. Annorlunda uttryckt kan man säga att kapitalrationalitet är en speciell förnuftsform som påverkar individers och organisationers handlande när det fö- religger vissa förutsättningar, såsom egendomsmonopolisering, proletariserade männi- skor och regler etc. som bl.a. gör det möjligt för människor att sälja arbetsförmåga som vara på en marknad. Jag vill nu påstå att kapitalrationaliteten varit och är en förutsätt- ning för socialdemokratin: från början var kapitalrationaliteten en negativ förutsättning för socialdemokratin som motståndsrörelse; sedan blev kapitalrationaliteten en positiv förutsättning för socialdemokratin som regeringsrörelse. I det följande ska jag utveckla detta men som en bakgrund ska jag först dröja vid själva övergången från motstånds- till regeringsrörelse.
Tingsten (1967a & b) beskrev det socialdemokratiska partiet (SAP) som ett parti som, från att ha varit marxistiskt, befriats från sin ursprungliga ideologi i takt med att partiet blivit större, fått mera inflytande, kunnat realisera en del av sina reformkrav samt place- rat sig i regeringsställning. Han menade att från det marxistiska utgångsläget hade SAP
”i välfärdspolitikens hägn” utvecklats till ett i det närmaste ideologilöst reformparti.
Som en av de främsta indikatorerna på denna utveckling anförde Tingsten SAP:s inställ- ning till socialisering. Under sammanlagt fyra års regerande mellan 1920 och 26 menade Tingsten att det utarbetades en praxis som innebar att partiet inte framförde sina radikala programkrav, utan nöjde sig med att samarbeta med borgerliga partier i konkreta frågor där motsättningarna inte var stora. Dessa förhållanden sammanhängde bl.a. med ”sociali- seringsideologins” upplösning. Bland konkreta yttringar av denna upplösning nämnde Tingsten att hänvisningar till socialiseringsnämndens utredningar blev huvudargumentet i socialiseringsdebatten från början av 1920-talet till långt in på 30-talet. Vidare försvann frågan om industriell demokrati ur diskussionen efter 1924, sedan riksdagen hade avvisat ett socialdemokratiskt förslag därom.
I början av 30-talet framträdde motsättningen mellan ”ideologi och handlingsvilja” inom SAP än tydligare. Frågan som den socialdemokratiska partiledningen ställdes inför, var om partiet skulle inleda socialiseringsåtgärder direkt eller ”propagera socialisering som den framtida frälsningen”. Den senare strategin, ”socialiseringsmyten”, valdes. Dilemmat — motsättningen mellan mål och handling — hade därmed förvisso inte lösts men yttre händelser, skrev Tingsten, löste problemet. Trettiotalskrisen möjliggjorde nämligen ”...en genomgripande ... aktion inom det bestående systemets ram, en politik i stor stil utan so- cialisering”. Han tillade att krisen räddade socialdemokratin ur dess ideologiska dilemma, samtidigt som SAP räddade — ”...i stället för att begagna krisen till att söka krossa” — kapitalismen med hjälp av sin krispolitik.
Min slutsats av Tingstens framställning är att när han säger att socialdemokratin på 1930-talet genomförde en ”genomgripande aktion inom det bestående systemets ram” så är detta ett sätt att uttrycka vad jag menar med reformismen som rättfärdigande föränd- ringsprocess. Jag tolkar Tingsten så att socialdemokratin kunde formulera en framgångs- rik politik inom ”systemets ramar” just därför att politiken också inriktades mot att för- ändra systemet på längre sikt. Det är en viktig skillnad mellan att säga ”vi ansluter oss till systemet” respektive att säga ”vi ansluter oss till systemet medan vi håller på att förändra det”.
Socialdemokratins regeringspolitik under 1920-talet hade förvisso varit liberal men hade då upplevts som stående i motsättning till SAP:s målsättningar. Under 30-talet fick poli- tiken en mera konsekvent inomkapitalistisk utformning och sedermera upplevde inte längre partiledningen detta som ett dilemma. Med Tingstens ord höll ”socialiseringsideo- login” på att avlösas av en ”välfärdsideologi”. Under valrörelsen 1936 nåddes slutpunk- ten i den omvandlingen, skrev Tingsten och lade därvid speciellt märke till följande for- mulering i SAP:s valmanifest: partiet vill stärka näringslivet ”...i de former, som till varje tid äro de mest ändamålsenliga för att trygga och höja folkförsörjningen”.
Lewin (1970), som har analyserat bakgrunden till och konsekvenserna av den ovan åter- givna satsen, menade liksom Tingsten att ett brott kunde skönjas i socialdemokratins ideologiska och politiska utveckling under 1920- och 30-talen. Lewin studerade dock inte socialdemokratins ”idéutveckling”, utan hur det politiska klimatet och motsätt- ningsmönstret förändrats över tid. Enligt honom stod motsättningen mellan socialdemo- kratin och de borgerliga i början av 1900-talet, att finna mellan ”marxistisk ödestro” och ”liberal harmonilära”. Efterhand befriade sig SAP från ”ödestron” och ersatte den med keynesiansk, statsinterventionistisk välfärdspolitik, också den i motsättning till ”harmoni- läran”. Sedermera kom socialdemokratin att allt mer se den ”liberala harmoniläran” som en målsättning, vilken antogs kunna uppnås med hjälp av en aktiv statsinterventionistisk politik.
Den liberala utvecklingen till trots ansåg Lewin att socialdemokratin bedrivit en socialis- tisk politik. Det som indikerar socialism är de konsekvenser den socialdemokratiska poli- tiken får för statens roll i ekonomin. För honom framstod således inte den förändring som SAP genomgick från 1920- och 30-talen och framöver som ett förborgerligande. SAP övergav i och för sig ”socialiseringsideologin”, skrev han, men till förmån för en ny ideologi som ”...inneslöt alla socialismens enskilda idéer om frihet och samverkan, statlig produktion och kontroll i det ekonomiska livet” (s 70), nämligen ”planhushållningsideo- login”.
Målet för socialdemokratisk politik från 1930-talet och framöver var att skapa en krisfri kapitalism med hjälp av statsinterventionism. Ett led i denna politik var att främja ett högre utnyttjande av produktionsresurserna, att med statens hjälp åstadkomma det som
marknadskrafterna inte förmådde. Socialdemokraterna försökte uppnå det målet på ett för 30-talet odogmatiskt sätt:
”För den revisionistiska socialismen i Sverige var den ledande näringspolitiska princi- pen att utan dogmatisk bundenhet beträffande företagets produktionsform stödja och effektivisera näringslivet.” (Lewin 1970: 154)
Syftet med den politiken var att uppnå vad Lewin kallade ”makroekonomisk effektivi- tet”, vilket innebar att tillväxten i ekonomin i sin helhet var viktigare än själva ägandet av kapitalet och om företagarna själva förmådde ta alla produktivkrafter i bruk skulle inte heller den privata äganderätten hotas.
Lewins framställning illustrerar tydligare än Tingstens vad som menas med en rättfärdi- gande förändringsprocess. Den från början motsägelsefulla relationen mellan socialde- mokratisk statsinterventionistisk politik och ”liberal harmonilära” avlöses successivt av en relation där den förra blir medel och den senare mål. När den socialdemokratiska re-
formismen tar upp ”den kapitalistiska utopin” som sitt mål rättfärdigas den, samtidigt som detta blir ett kraftfullt program för förändring av den reellt existerande kapitalis- men.
För en av de senaste i raden av undersökningar av socialdemokratins ideologiska och po- litiska utveckling svarar Bergström (1989). Han studerar några aspekter av den social- demokratiska ekonomiska politiken i relation till partiets programskrifter på 1920-, 30-, 50- och 80-talen. De gemensamma dragen i de olikfärgade bilder som Tingsten och Le- win målade, bekräftas i allt väsentligt och anledningen till att jag nämner framställningen här är att den följer utvecklingen ända fram till mitten av 1980-talet.
Bergström uppehåller sig en del kring en programtext från 1950-talet — Framstegens
politik — och drar av den och den förda politiken följande slutsats:
”Jämfört med tidigare program — från 1920 och 1944 — har Framstegens politik ny karaktär. De tidigare programmen tenderade att analysera ’status quo’ och utifrån dessa resa krav på förändringar. Framstegens politik har en ’dynamisk’ prägel. Skrif- ten analyserar tendenser, utvecklingens riktningar i tiden och försöker förutse vilka
krav dessa ställer på politiken. Politiken blir mer en nödvändig anpassning än en själv- ständig kraft för omvandling.” (s 42)
Beträffande 1980-talets program lägger Bergström märke till en principiell uppslutning kring marknadsekonomin som inte återfinns i tidigare skrifter. Programmet Framtid för
Sverige är därvidlag särskilt anmärkningsvärt och Bergström drar följande slutsatser:
”Tvärt emot 1920 års tankegångar om överproduktion, felinriktning av produktionen och krav på statligt ägande och planhushållning lyfts här decentralisering fram som en garanti för följsamhet till medborgarnas krav på produktionen, även om krav på kon- troll av kapitalbildning och kreditgivning pekar i den gamla riktningen. Den industriel- la demokratin, de arbetandes medbestämmande, görs t o m beroende av att samhället organiseras som en decentraliserad marknadsekonomi.
Vi kan också jämföra med 1944 års villkorade frihet. Så länge företagen förmår att fullt utnyttja produktivkrafterna, och gör det på ett effektivt sätt, dvs. enligt medbor- garnas ’behov’, kan väl privatföretagen få hålla på som förr. I Framtid för Sverige framställs företag i decentraliserad marknadshushållning som garant för sådan effekti- vitet. I sanning en stor omsvängning i tänkandet!” (s 46)
Såväl Tingsten, Lewin som Bergström gör en poäng av den förändring av socialdemo- kratin som jag tidigare benämnt övergången från motstånds- till regeringsrörelse men tydligast framgår den i den sistnämndes formulering ovan. I båda fallen, men på helt oli- ka sätt, är kapitalrationaliteten en förutsättning för socialdemokratin. En formulering ur 1975 års partiprogram åskådliggör dessa olika sätt. I programmet beskrivs kapitalismen som en motsägelsefull produktionsordning där motsättningen mellan arbete och kapital bl.a. tar sig uttryck i ”...motsättningen mellan kapitalismens förmåga att utveckla starka produktivkrafter och dess oförmåga att tygla dessa krafter och nyttja dem till männi- skornas bästa” (1975 års socialdemokratiska partiprogram: 7 f). Socialdemokratin som
motståndsrörelse tar sin utgångspunkt i kapitalismens oförmåga, medan socialdemo- kratin som regeringsrörelse tar sin utgångspunkt i kapitalismens förmåga. Den stora
skillnaden är att socialdemokratin som motståndsrörelse mer såg staten som ett redskap för att helt undanröja kapitalismen och dess motsättningar, medan socialdemokratin som regeringsrörelse kommit att se staten som den kraft som kan tygla kapitalismens destruk- tiva krafter och nyttja dem till människornas bästa. Denna senare syn kommer till mycket tydligt uttryck i 1990 års socialdemokratiska partiprogram där det bl.a. heter: ”Sedan de breda folklagren fick inflytande på samhällsutvecklingen, har lagstiftningen på viktiga
områden formats efter deras intressen. Jämlikheten och tryggheten har ökat. Det stora flertalet medborgare har fått en ökad frihet. En allt större del av produktionsresultatet har undandragits kapitalismens fördelningsprinciper för att i stället fördelas solidariskt ef- ter behov. Medborgarrätt har steg för steg ersatt penningens rätt.” (1990 års socialde-
mokratiska partiprogram: 13).
Den välfärdsstatliga politik som socialdemokratin bedrivit har inneburit att en rad poli- tikområden — inte minst den för arbetarklassen viktiga fördelningspolitiken och full sys- selsättningspolitiken — knutits till den ekonomiska aktivitetsnivån. Fördelningspolitiken har nämligen inte byggt på omfördelning av befintliga resurser mellan olika grupper av individer, utan dels på omfördelning mellan olika skeden i individens livscykel och dels på omfördelning av nyskapade resurser (tillväxt). En konsekvens av detta har blivit att socialdemokratins välfärdspolitik blivit beroende av en hög ekonomisk aktivitetsnivå — eller makroekonomisk effektivitet för att använda Lewins begrepp — vilket i sin tur har haft som sin förutsättning att kapitalrationaliteten rättfärdigats. Men även full sysselsätt- ningspolitiken har kommit att bli beroende av en hög ekonomisk aktivitetsnivå, inte minst därför att den bedrivits dels genom att dynamiken i den kapitalistiska ekonomin skärpts, t.ex. genom solidarisk lönepolitik och rörlighetspolitik, och dels genom att sys- selsättning skapats och finansierats med skattemedel.
Full sysselsättningspolitiken har emellertid genom ”arbete åt alla”-doktrinen också inne- burit ett mera fundamentalt rättfärdigande av själva lönearbetet. Men även detta rättfär- digande är förknippat med förändring.
”Arbete åt alla” och den tillämpning parollen fått inom svensk arbetsmarknads- och eko- nomisk politik är en central del av den socialdemokratiska arbetarrörelsens reformpolitik och successiva förändring av det svenska samhället och arbetslivet. Arbetet intar den dominerande platsen i det socialdemokratiska projektet av främst två skäl. För det första ses den allmänna kategorin arbete — då ungefärligen definierad som nyttig verksamhet — som en förutsättning för ett gott individuellt och socialt liv. Människan ses som en ar- betande varelse och välfärdssamhället anses vara beroende av hennes arbetsinsatser. För det andra ses arbetslivet under kapitalismen som behäftat med stora brister som måste rättas till, inte minst för att arbetet ska bli meningsfullt och kunna inta en naturlig plats i
det goda livet.
”Arbete åt alla” är en tillämpning av uppfattningen att arbetet är gott för individ och samhälle, medan den successiva förändring av arbetslivet som den socialdemokratiska arbetarrörelsen åstadkommit är ett uttryck för uppfattningen att kapitalistiskt arbetsliv är behäftat med brister. 1975 års socialdemokratiska partiprogram är ett synnerligen re- presentativt uttryck för dessa uppfattningar. Under de allmänna grundsatsernas rubrik ”arbete” läser man följande:
”Socialdemokratin hävdar att arbetet är grunden för all välfärd och att folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång. Varje människa har rätt att efter förmåga delta i arbetet. Varje människa har rätt till ett arbete som kan upplevas som meningsfullt. Arbetet måste ingå i ett socialt sammanhang, där arbetets frukter används för att till- fredsställa individuella och gemensamma behov. Därför måste bestämmanderätten över produktionen läggas i hela folkets händer.” (s 6).
Dessa meningar speglar för det första speciella teoretiska inflytanden: den första mening- en följer av den ricardianska arbetsvärdeteori som Marx vidarebefordrade till den mo- derna arbetarrörelsen. För det andra sammanfattar formuleringarna arbetarklassens erfa- renheter av alienation från produktionsmedlen under kapitalismen: den andra meningen riktar blicken mot arbetslöshetshotet vilket är en aspekt av alienationen; den tredje me- ningen har sin grund i den utarmning arbetet genomgår under kapitalismen. För det tred- je speglar programavsnittet den etatism som i allmänhet präglat svensk socialdemokrati och i synnerhet präglat regeringsrörelsen sedan 1930-talet: den fjärde meningen syftar till att rättfärdiga att arbete inte endast är en individuell utan också en social angelägenhet, medan den femte meningens formulering ”i hela folkets händer” betyder ”staten”.
Att bestämmanderätten över produktionen utövas av staten betyder emellertid ingalunda att alienationen försvinner och därför följer i partiprogrammet tre meningar som tar fasta på detta: ”Produktionen måste organiseras så att varje människa blir bemött med aktning och respekt för sitt arbete. Den måste organiseras så att varje människa kan känna trygghet till liv och hälsa i arbetet. Därför måste de anställda vinna bestämmande över förhållandena i företagen.” (s 6 f). Dessa meningar rättfärdigar en strävan att förändra arbetslivet men de inför också en nivå, företagen, till vilken de anställdas ”bestämmande” hänförs. I 1990 års socialdemokratiska partiprogram uttrycks ungefär samma uppfatt-
ningar, även om inte arbete betonas lika starkt.
Det finns emellertid en outtalad rangordning mellan de två aspekterna — ”arbete åt alla” därför att arbete i princip är gott respektive att arbetslivet bör förändras — i socialde- mokratins förhållande till arbetslivet. ”Arbete åt alla” är den grundläggande aspekten ef- tersom den i det socialdemokratiska projektet är en fråga om alla människors delaktighet i samhället. Reformeringen av arbetslivet handlar därvidlag snarare om villkoren för den- na delaktighet. Även om man således har ett arbete som t.ex. medför risk för liv och häl- sa — vilket enligt socialdemokratin är ett exempel på bristerna i kapitalistiskt arbetsliv — innebär dock själva innehavet av detta arbete, enligt ”arbete åt alla”-doktrinen, att man är delaktig i samhället. Rangordningen mellan de två aspekterna kan uttryckas så här: det är i alla lägen bättre att ha ett arbete än att vara arbetslös. Å andra sidan är den konkreta reformeringen av arbetslivet och löftet om ytterligare förändringar en förutsätt- ning för att ”arbete åt alla”-doktrinen skall kunna hävdas med den kraft som socialde- mokratin de facto gjort.
Vad är det egentligen för form av arbete socialdemokratin vill att alla skall ha? Arbete är ju en allmän kategori som innesluter många olika verksamhetsformer, men socialdemo- kratin gör ingen explicit bestämning av vilken arbetsform som avses. Som har framgått och ytterligare kommer att betonas i den följande framställningen önskar socialdemokra- tin inte längre återförena arbetskrafts- och kapitalägande, utan tycks acceptera kapitalis- men under förutsättning att den kan regleras och fås att generera sociala vinster. Därmed kan man sluta sig till att med arbete avses i praktiken främst lönearbete. Till detta kan fogas att i de socialdemokratiska programskrifter som nämnts tidigare benämns den ar- betande individen ”löntagare”, ”löneanställd” och ”anställd” och i arbetsrättslig mening är anställd en beskrivning av den alienerade lönearbetaren. Man kan alltså mot den bak- grunden hävda att när socialdemokratin talar om ”arbete åt alla” menar de åtminstone
lönearbete åt alla. Som nämnts i föregående kapitel ingår i detta arbetsbegrepp också
arbete i olika sysselsättningsåtgärder under lönearbetslika förhållanden.
”Arbete åt alla”, full sysselsättningspolitik, arbetslinjen, utbudspolitik på arbetsmarkna- den och andra beskrivningar av strävan att hålla hela den arbetsföra befolkningen i arbe- te/ lönearbete/sysselsättning har varit själva livsnerven i det hittillsvarande socialdemo-
kratiska reformprojektet. Arbetslöshetens spöke — förkroppsligat under 20-, 30- och 70-talen i form av massarbetslöshet — har kommit att bli detta projekts ständige föl- jeslagare. Det har ständigt frammanats för att rättfärdiga strävan mot ”arbete åt alla” på individplanet.
Men ”arbete åt alla” är också en välfärdsstatlig angelägenhet som rättfärdigas i termer av rationellt resursutnyttjande. I sysselsättningsutredningen förenades det individuella och välfärdsstatliga intresset av ”arbete åt alla” på ett symptomatiskt och oproblematiskt sätt, vilket t.ex. framgår av följande rader: ”Sysselsättningspolitiken syftar ytterst till att bättre ta tillvara arbetsförmågan hos varje enskild individ. En sådan politik ökar de gemensam- ma tillgångarna och välfärden i samhället.” (Sysselsättningspolitik för arbete åt alla 1979: 15). Förutsättningen för att det välfärdsstatliga intresset av ”arbete åt alla” skall kunna realiseras är en hög ekonomisk aktivitet — ”en stabil kapitalism att reformera i” för att citera Lönnroth (1989) — varför det socialdemokratiska reformprojektet får en säregen karaktär där rättfärdigandet av kapitalrationaliteten går hand i hand med en suc- cessiv förändring av kapitalismen, där med andra ord det socialdemokratiska motståndet mot kapitalrationaliteten bl.a. leder till att socialdemokratin disciplineras under densam- ma men också moderniserar det kapitalistiska samhället.
Detta ska jag nu försöka illustrera genom att söka mig till den arena där en hel del ske- enden som är symptomatiska för reformismen som rättfärdigande förändringsprocess ut- spelats, närmare bestämt den arena som utgörs av kollektivavtal, § 32 och arbetslivets demokratisering.