I kommande kapitel presenteras resultatet som har till syfte att komplettera uppsatsens empiriska material med sekundärdata från tidningsartiklar om Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city. Resultatet ska skildra de båda stadsbyggnads projekten utifrån de mål och visioner som i föregående kapitel presenterades. Tidningsartiklarna har som syfte att belysa medborgarnas åsikter om de båda projekten samt forskare och planerares utsikter för att i följande kapitel besvara uppsatsens syfte och frågeställningar. Denna del av uppsatsen visar till sist skillnaden i mediekultur och politisk variation mellan Kina och Sverige, där de olika stadsdelarna skrivits om på olika sätt i ländernas medier, något som vidare kommer vara en del av analysen mellan Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city. Genom att komplettera det empiriska materialet med ett medieperspektiv har vi som mål att göra en mer djupgående analys om den sociala hållbarheten i de båda stadsdelarna och på vilket sätt
medborgardialog kan vara en lika avgörande del i den hållbara staden som expertkunskap och hållbara planeringsmodeller.
5.1 Hammarby Sjöstad i massmedia
Sveriges yttrande- och informationsfrihet är reglerad av tre grundlagar som är regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sverige har jämfört med många andra länder en stark yttrandefrihet där tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen förklarar att staten inte ska styra medias innehåll och media är därför oberoende av staten och har ett eget ansvar för sitt innehåll (Carlsson & Weibull 2017, s.1,5). Reportrar utan gränser, en internationell
yttrandefrihetsorganisation släpper varje år ett pressfrihetsindex där 180 länder rankas, en högre placering innebär en mer oberoende möjlighet för pressen att påverka landets medborgare. De två svenska grundlagarna har gjort att Sverige under många år har legat i toppen av Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. I indexet för år 2019 låg Sverige på tredje plats, efter Norge och Finland. (Reportrar utan gränser 2019; Reportrar utan gränser u.å.)
Hammarby Sjöstad har uppmärksammats i tidningar under 2018 och 2019, där stadsdelen beskrivs som en ledande miljöstad och fortfarande en förebild för stadsutvecklingen i Kina. Både den kinesiska ambassadören och presidenten inspireras av den svenska miljövänliga och klimatsmarta tekniken och vill använda samma tillvägagångssätt i den kinesiska stadsutvecklingen. Under mars 2019 kom nyheten ut om att ännu en ny kinesisk kuststad ska byggas under namnet “Hammarby in Yantai” där planen är att den kinesiska staden ska efterlikna Hammarby Sjöstad mer än vad tidigare
stadsbyggnadsprojekt gjort. Den planerade platsen är idag ett industriområde, precis som Hammarby Sjöstad tidigare var och fyra kvadratkilometers område ska byggas om till en hållbar stadsdel. (Toll 2019; Asplind 2019; Aftonbladet 2019; Anderberg 2018)
Hammarby Sjöstad har under sina år, inte minst under de senaste två åren, uppmärksammats som ett vällyckat projekt med hög miljöprofil, däremot har det nyligen kommit ut ett mer kritisk reportage om Hammarby Sjöstad verkligen är det lyckade projekt som det sägs vara. I reportaget Håller Hammarby Sjöstad på att förfalla? (2018) har skribenten Sophie Stigfur gjort ett flertal intervjuer med boende i Hammarby Sjöstad, där en av de intervjuade beskriver Hammarby Sjöstad med dessa ord:
“Artificiellt, noll mångfald och välplanerad till en nivå som nästan är läskig.“
(Stigfur 2018) Respondenten förklarar med sitt citat ovan att området upplevs som lite för välplanerat och alldeles för problemfritt, något som är ett problem i sig då det gör området sömnigt. En åsikt den intervjuade delar med flera andra som uttrycker sig på liknande sätt. Flera av de intervjuade förklarar även att området inte alls är på väg mot att bli ett försummat område, utan tvärtom, att lite mer liv och stök är
precis vad som behövs. Hammarby Sjöstad har med andra ord mycket få sociala problem. (Stigfur 2018)
I citatet ovan nämns det att området saknar mångfald, något som senare i artikeln beskrivs genom att förklara hur det bara är välutbildade medelinkomsttagare som bor i Sjöstaden. Kulturgeografen Moa Tunström förklarar i en intervju i samma artikel att en stad med människor med liknande bakgrund har större möjlighet att skapa en stark gemenskap i den trygga och goda staden. Tunström förklar vidare att den starka gemenskapen däremot kan ligga till grund för en oro mot det som finns utanför och på så sätt finns det risk att Hammarby Sjöstad som lokal stadsdel väljer att uteslutna resten av Stockholm och istället utvecklas till att bli ett lokalsamhälle. (Stigfur 2018)
I Hammarby Sjöstad finns Sjöstadsföreningen, en paraplyorganisation för 50 av alla
bostadsrättsföreningar i området. Föreningen har nyligen skickat ut en rapport Låt inte Sjöstan förfalla! som beskriver vilka utmaningar stadsdelen står inför, där den största utmaningen är att behålla tryggheten. Föreningen är oroliga för den stora andelen barnfamiljer i stadsdelen då dessa barn med tiden kommer bli ungdomar och den ökade andelen unga i området ska vara något som kan påverka tryggheten negativt enligt organisationen. En annan faktor som också enligt
Sjöstadsföreningen riskerar att påverka tryggheten är byggandet av tunnelbanan och att det kommer leda till att allt fler människor kommer röra sig i stadsdelen. (Stigfur 2018)
Slutsatsen i Stigfur (2018) artikel är att Hammarby Sjöstad skulle bli en förlängd arm av Stockholms innerstad, vilket är tvivelaktigt om det verkligen har blivit så, då det snarare har blivit ett eget lokalsamhälle med en stark gemenskap mellan invånarna. Tunström förklarar att det finns fördelar med stark gemenskap men att det skulle vara bra om gemenskapen öppnar sig och att de boende möter andra människor med andra förutsättningar och andra bakgrunder då Hammarby Sjöstad trots allt är en del av Stockholm. (Stigfur 2018)
5.2 Tangshan Bay Eco-city i massmedia
I Kinas grundlag fastslås det att staten är socialistisk under folkets demokratiska diktatur
(Nationalencyklopedin u.å.). Kina är i princip en enpartistat där kommunistpartiet och staten under många år har varit en och samma instans. Kina har även världens största mediemarknad med en ökad konsumtion, förbättrat välstånd och en stark ekonomisk tillväxt, samtidigt som landet också är det land i världen med störst kontroll över vad som skrivs om Kina i inhemsk men också utländsk media. Under 2000-talet ökade även övervakningen av internet där all information och allt material måste
censureras av myndigheter innan publicering. Den hårda kontroll är ett resultat som kan påverka placeringen i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2019 där Kina är placerad på plats 177 av 180 länder, vilket innebär att Kina är ett av de sämsta länderna i världen vad gäller pressfrihet. Kontrollen sker bland annat genom blockade webbsidor, begränsningar mot satellitmottagare, påtryckningar och förbud mot utländska företag och tjänster samt fängslade journalister som publicerar kritik mot landet. (Reportrar utan gränser 2019; Nationalencyklopedin u.å.; Sahlberg 2016)
Svängningar i konjunkturen har gjort att stadsdelen Tangshan Bay Eco-city inte vuxit i den takt som det från början planerades för, något som går ut över både projektet och ekostaden (Miljönytta 2017). I artikeln I den smarta staden är människan i fokus (2014) gjorde Eva-Maria Fasth en intervju med Andreas Gyllenhammar, som vid tillfället för intervjun var hållbarhetschef på SWECO, om hur det har gått med stadsprojektet Tangshan Bay Eco-city. Gyllenhammar förklarar i intervjun att Tangshan Bay Eco-city ännu inte var färdigbyggt och att de kände en viss oro i genomförandefasen då det är svårt att genomföra planer i Kina där mycket lätt kan gå fel. Det går enligt Gyllenhammar väldigt fort med planering och byggnation i Kina och det byggs städer hela tiden och överallt, något som har gjort att urbaniseringen är bortom kontroll. Att det går mycket fort med byggandet i Kina, förklarar
Gyllenhammar vidare innebär både för- och nackdelar. Han fortsätter med att förklara hur den svenska samhällsplaneringsprocessen går ut på att det ska ske en demokratisk process där invånarna får vara med och tycka till, en process som tar lång tid. I en diktatur som Kina skiljer planerings- och byggnation processen åt från den svenska då Kina bygger upp och bygger om städer utan att ta någon vidare hänsyn till medborgarnas åsikter. Eftersom Kina inte tar någon hänsyn till medborgarna och deras åsikter, kan landet snabbare göra en grönare omställning än vad den svenska
planeringsprocessen tillåter. (Fasth 2014, s. 24-25)
Den första etappen av Tangshan Bay Eco-city förväntas stå klar 2020 men en stor utmaning med projektet som redan förutsågs under 2008 var att knyta ihop en långsiktig planering av hela regionen med byggandet av etapp ett. Att hitta integrerade lösningar för minskade utsläpp av växthusgaser inom energi och miljö är en annan utmaning som projektet står inför enligt Ulf Ranhagen som 2008 var projektledare för SWECOs inblandning i projektet. (Sweco 2008)
Tangshan Bay Eco-city har ett mer omfattande och holistiskt ramverk i planeringen och synen på hållbarhet. Till skillnad från andra stadsbyggnadsprojekt i Kina, byggs Tangshan Bay Eco-city från grunden och behöver därför inte ta hänsyn till redan existerande struktur eller tidigare invånare. Projektet har däremot stött på ett flertal problem i planeringen gällande investeringar som under projektets gång stoppats. Över 30 biljoner Yuan (ca. 4 biljoner €) investerades för Tangshan Bay Eco-
marknaden tillsammans med lokala intressen och en otydlig utvecklingsstrategi har varit en
bidragande faktor till svårigheten i att finna ekonomiska medel. Lösningen blev att staten gick in med investeringar samtidigt som projektet finansierades genom banklån, något som är ekonomisk
ohållbart. (Yu 2014, s.107; Liu, Zhou & Frostell 2014, s. 29-30) Liu, Zhou och Frostell hävdar i sin vetenskapliga artikel (2014) att trots de problem med Tangshan Bay Eco-city, har den metaboliska tänkandet som SymbioCity använder sig av i planeringen av stadsdelen varit framgångsrik för att planera en integrerad urban infrastruktur med fokus på social och ekonomisk utveckling där
medvetenheten om att jordens resurser är begränsade är genomsyrade. (Liu, Zhou & Frostell 2014, s. 31)
Kina fortsätter trots flera misslyckanden att satsa på att bygga ekostäder och Li Yu (2014) skriver i sin artikel Low carbon eco-city: new approach for Chinese urbanisation att vi idag inte kan förvänta oss en perfekt lågutsläppstad i den nära framtiden där sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter fungerar i en integrerad lösning. Människor måste istället försöka bygga städer med hög ekologisk och social levnadsstandard med en spänst i ekonomin för att försörja för den urbana livsstilen. Utvecklingen i Kina sker utan att inkludera hållbarhetens tre delar, något som varken kommer resultera i en ekostad eller en hållbar stad enligt författaren. Yu (2014, s. 109-110) menar alltså att dagens kunskap om hållbart stadsbyggande inte räcker till för att bygga fungerande ekostäder men att vi trots detta måste fortsätta försöka. Det är därför nödvändigt för både urbaniseringen och
industrialiseringen att trots modellernas användning och misslyckande i kinesiska planeringsprojekt, fortsätta använda sig av dem. (Yu 2014, s. 109-110)
I artikeln China’s ‘eco-cities’ struggle for traction (2014) förklarar arkitekten Neville Mars problemet med det nya planeringsmodellen i Kina. Modellen utgår från att bygga en stad från grunden, istället för att utveckla och forma om den redan befintliga staden till en mer hållbar stad. Mars förklarar att det är svårt att överhuvudtaget bygga en vanlig stad från grunden och det blir inte enklare att försöka bygga en stad från grunden med hållbarhet som grund i planeringen. (South China Morning Post 2014)
I en annan artikel Stora problem för Kinas ekostäder (2015) nämns det att Caofeidian (Tangshan Bay Eco-city) står stilla i utvecklingen då människor inte vill flytta till staden utan en fungerande ekonomi. Liu Ning tydliggör i samma artikel om hur möjligheten att förbättra de städer som redan finns inte är ett alternativ när de kinesiska städerna är dålig planerade redan från början. Neville Mars skildrar senare i samma artikel att det är bra för städerna att stå stilla då den mycket snabba stadsutvecklingen inte är bra för miljön, utan en långsam påskyndning är bättre men att kinesiska myndigheter har svårt att se något positivt i ett långsamt byggande. Mars tycker att fokus istället borde ligga på de befintliga
tillräcklig för att förbättra Kinas totala klimatpåverkan om de andra städerna i landet inte blir miljövänligare. (Wong 2015)
5.3 Sammanfattning
Stadsdelarna beräknas att stå klara år 2020 men i massmedia lyfts ett perspektiv fram om att båda stadsdelarna har svårigheter med att upprätthålla och främja den sociala hållbarheten. Bland annat har de ekonomiska problemen i byggnationen av Tangshan Bay Eco-city gjort att allt för få människor väljer att flytta till staden och flera av invånarna i Hammarby Sjöstad upplever att mångfalden saknas även där. Ett perspektiv som lyfts är att trots den bristande sociala hållbarheten så vill heller inte många av invånarna i Hammarby Sjöstad möta nya människor från andra delar av Stockholm och i media lyfts även deras perspektiv och inställning till Sjöstaden. Då uppsatsen är baserad på
sekundärkällor blir den mediala tillgängligheten och pressfriheten något som också speglas i det empiriska materialet där boende i Hammarby Sjöstad får lov att komma till tals och uttrycka sin oro och sina åsikter för stadsdelen, något som inte alls blir belyst i Tangshan Bay Eco-city där
medborgarna inte har någon talan och deras åsikter får inget utrymme i massmedia. (Reportrar utan gränser 2019; Reportrar utan gränser u.å.; Stigfur 2018; Nationalencyklopedin u.å.; Sahlberg 2016; Wong 2015)