EN HÅLLBAR PLANERINGSMODELL

SymbioCity är en planeringsmodell som ska kunna användas i planeringsprocessen för att utveckla och bygga hållbara städer oberoende av var någonstans staden ska byggas. Med sina sex steg beskrivs SymbioCity som en flexibel modell där stegen inte behöver följas i ordning utan SymbioCity anpassar sig efter den stad och de förutsättningar som finns inom de specifika projektet. SymbioCity grundar sig på Hammarbymodellen, något som blir tydligt då båda modellerna har liknande kretsloppstänk, något man kan se i både Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city där stadsdelarna har ett liknande tillvägagångssätt i planeringen när det kommer till appliceringen av olika kretslopp för vatten och avlopp, avfall och energi. Ett exempel på kretsloppsmetoden är hur man i Tangshan Bay Eco-city har planer för att placera vindkraftverk i havet för att ta vara på vinden och skapa hållbara energilösningar. I Hammarby Sjöstad har man på liknande sätt använt sig av solceller och solfångare på byggnader för att skapa en cirkulär energianvändning. Det blir på så vis tydligt hur man i

planeringen för Tangshan Bay Eco-city tagit till sig den kunskap och de metoder som användes i planeringen för Sjöstaden med hjälp av SymbioCity.

En planeringsmodell som SymbioCity möjliggör därför för globala samarbeten då den marknadsförs som en produkt och kan därför användas och bidra till att bland annat utvecklingsländer blir mer hållbara. Detta genom att från början bygga och planera för hållbarhet, vilket upphovstagarna till SymbioCity är noga med att lyfta på SymbioCitys hemsida. För att en stad och ett samhälle ska kunna bli hållbart i längden krävs en samverkan mellan aktörer, människor och myndigheter för att

gemensamma mål och visioner gällande samhällets utveckling ska fungera. Något som tidigare i uppsatsen beskrevs som nätverksstyrning och är en viktig del för det hållbara samhället. En

gemensam modell kan på så sätt användas som ett första steg för att skapa samarbeten som annars inte hade blivit av men samtidigt finns det också betydande utmaningar för modellens funktionalitet och prestation.

I Hammarby Sjöstad såväl som i Tangshan Bay Eco-city finns målbilder och visioner om hållbara kretslopp för att bevara den biologiska mångfalden och göra stadsdelarna mer hållbara. Både Hammarbymodellen och SymbioCity erbjuder nya tillvägagångssätt som gör att den tekniska expertisen om hållbara energi, vatten och avlopp samt avfallslösningar kan spridas och delas mellan olika stadsdelar och länder. På så vis säkerställs den ekologiska hållbarheten med hjälp av teknisk innovation och utveckling. Planerare och experter kan därför med hjälp av liknande metoder lära av varandra och kunskapen om hållbara system kan utvecklas och sedan spridas, precis som

upphovstagarna till SymbioCity beskriver på sin plattform är det tillvägagångssätt som är mest framgångsrikt.

Hållbarhet är ett mångtydigt begrepp och beroende på varierande förutsättningar på olika platser kan också tolkningen av begreppet spela en roll i planeringen och det gör att man kan utforma hållbara städer på olika sätt. SymbioCity har därför formats på ett sätt som möjliggör för en tolkning och en flexibilitet i tillämpningen och användningen av modellen för att passa olika städer och länder. Det blir tydligt i uppsatsens val av stadsbyggnadsprojekt att hållbara städer inte behöver vara utformade på samma sätt. Hammarby Sjöstad var från början ett industriområde som sedan byggdes om till bostadsområde medan Tangshan Bay Eco-city byggs från grunden. Båda projekten kräver mycket kunskap om hållbart stadsbyggande och i Sverige finns det en högre kompetens och kunskap inom hållbara tekniska lösningar som används flitigt i kinesiska stadsbyggnadsprojekt som Tangshan Bay Eco-city.

I planeringen av Tangshan Bay Eco-city kan man snabbt urskilja samma tillvägagångssätt som beskrivs av SymbioCity om att organisera projektet utifrån mål och visioner om att bygga allt fler ekostäder i Kina, alltså steg ett och tre i SymbioCity. Myndigheterna och kinesiska planerare gick

Strategin som valdes var sedan att bygga stadsdelen i olika etapper för att på bästa sätt kunna bevara biologisk mångfald och anpassa stadsdelen efter miljön. Det blir även tydligt att man i planeringen av Tangshan Bay Eco-city inte tog tillvara på alla steg som erbjuds av planeringsmodellen, dock framgår det av SymbioCity att det heller inte ska vara nödvändigt. Trots detta så kan de ekonomiska problem som Tangshan Bay Eco-city stött på under arbetets gång vara ett resultat av att man inte sett över nuvarande förhållanden eller analyserat påverkan tillräckligt mycket, vilket är steg två och steg fem i SymbioCity. Hade man istället sett över rådande förhållanden och analyserat påverkan av projektet hade ekonomiska, sociala, ekologiska och rumsliga effekter kunnat utvärderas och undersökas för att säkerställa hållbarheten i projektet redan tidigt i processen.

Med hjälp av SymbioCitys sex steg skapas en plattform för att planeringen ska utgå från expertis inom hållbar teknik. De erfarenheter och kunskaper planerarna fått från Hammarby Sjöstad och Hammarbymodellen har gjort att man kunnat utveckla en väl fungerande modell för teknisk

innovation. Modellen lägger därför fokus på planerarna och experterna för att utveckla nya hållbara lösningar inom teknisk utveckling och därför ingår varken medborgardialog eller

medborgarinflytande i de sex stegen. På så vis säkerställer även SymbioCity sin attraktivitet på en global arena då medborgarinflytande är en social faktor som i olika länder varierar och som skulle kunna äventyra modellens möjlighet att marknadsföra sig. Med detta sagt så är SymbioCity trots det en grund för planerare och experter att utveckla nya hållbara tekniska lösningar för olika stadsdelar, däremot innebär hållbar stadsplanering mer än teknisk innovation och expertis.