STADEN UTIFRÅN FYRA KRITERIER OM HÅLLBARHET

Den hållbara staden är en omtvistad vision av samhället där politiker, forskare och medborgare har olika uppfattningar om vad som ska finnas i den hållbara staden. De fyra kriterierna som utgör ramen för analys baseras på tidigare forskning, kunskap och litteratur om hållbart stadsbyggande och hållbara samhällen. Kriterierna kan inte rangordnas utan alla fyra kriterier väger lika tungt, ett misslyckande i något av dem kan därför innebära att Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city inte är lika hållbara som de till en början hade som avsikt. Kriterierna speglar de mål och visioner som uttrycks i planerna för både Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city som viktiga mål i

planeringen av och i de färdiga stadsdelarna. Båda stadsdelarna har som mål att främja biologisk mångfald, vara ekonomiskt hållbara och präglas av mångfald och hållbara kretslopp. Det framgår även tydligt i planerna för stadsdelarna att både Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city har som syfte att vara globala förebilder för hållbart stadsbyggande.

Ett av de fyra kriterierna för en hållbar stad är fokus på dialog mellan samhällsaktörer och invånare, ett kriterium som kortfattat innebär ett samarbete dels mellan företag och myndigheter men också mellan företag, myndigheter och medborgare. Det internationella samarbetet i Tangshan Bay Eco-city mellan svenska, kinesiska och flera andra internationella aktörer blir därför en fördel i planeringen och skapar en möjlighet för kunskapsutbyten inom hållbarhet vilket också genererar mer hållbara projekt. Det internationella samarbetet som sker i Kina skedde inte alls på samma sätt i planeringen och bygget av Hammarby Sjöstad, där man istället valde att endast använda sig av svenska företag, något som kan bero på utvecklingen av Hammarbymodellen och den kretsloppsanpassade

planeringen, som senare inspirerade bland annat SymbioCity och efter det Tangshan Bay Eco-city. Att föra en dialog med invånarna är en viktig del i stadsplaneringen för att uppnå en hållbar stad och precis som Johansson och Orrskog (2002, s. 207-208) förklarar är tekniska lösningar och arrangemang inte tillräckligt för att en stad ska bli hållbar, invånarna måste också vara engagerade och vilja leva med en hållbar livsstil. Om invånarna får vara delaktiga i och påverka stadsplaneringsprocessen kan de komma att känna sig mer inkluderade i de beslut som fattas, vilket gör att invånare vill och känner sig hemma i stadsdelen. I Tangshan Bay Eco-city har medborgardialog inte inkluderas i planeringen, vilket kan vara en faktor till att få invånare har valt flytta dit medan det i Hammarby Sjöstad har inkluderats en medborgardialog och resultatet av detta har därför blivit att Hammarby Sjöstad är ett efterfrågat område att bo i. Med detta sagt kan det finnas många andra faktorer som påverkan om människor väljer att flytta eller inte flytta till ett område. Det kan exempelvis vara av ekonomiska skäl människor väljer att flytta eller på grund av bostadsbrist men trots det så innebär en medborgardialog ett ökat inflytande bland invånarna vilket kan komma att stärka dragningskraften till området och därmed attraktiviteten.

Kriterierna som belyser relationen mellan människan och natur samt hållbar mobilitet med

energieffektiva lösningar är de två kriterierna som syns tydligt i båda stadsbyggnadsprojekten. Både Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city har lagt ett stort fokus på ekologisk hållbarhet, biologisk mångfald och med hjälp av tekniska lösningar har stadsdelarna utformats utifrån ett

kretsloppstänk, som exempelvis Hammarbymodellen, där vatten, energi, avlopp och avfall inkluderas i nya system för att minska koldioxidutsläppen. Tangshan Bay Eco-city har på liknande sätt använt sig av det svenska kretsloppstänkandet för att utarbeta mål och visioner med den färdiga stadsdelen där man precis som i Hammarby Sjöstad har planer på att bland annat återanvända vatten och utvinna biogas från biologiskt avfall. En tydlig skillnad mellan de två stadsdelarna är däremot möjligheten att mäta resultatet av de mål och visioner som finns, då kinesisk media inte skildrar hur de mål och visioner som finns för stadsdelen har uppfyllts.

Mångfalden i stadsdelarna är det som både Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city har haft mest problem med ur ett hållbarhetsperspektiv och utifrån uppsatsens analysram. Den svenska stadsdelen försöker med hjälp av både medborgardialoger och utformning skapa en förlängning av Stockholms innerstad för att bidra till hela Stockholms hållbara utveckling. Det blir däremot tydligt efter att ha gått igenom intervjuer med boende i området och experter att den eftertraktade mångfalden ännu inte har nått Sjöstaden och att många av de boende i områden inte heller har något intresse av att se Hammarby Sjöstad som Stockholms innerstads förlängda arm. Tack vare den svenska pressfriheten är det däremot möjligt att ta del av medborgarnas åsikter direkt och skapa en övergripande helhetsbild kring varför Hammarby Sjöstad inte är ett område som präglas av inkludering och mångfald, som också ett av de kriterier som är nödvändiga att uppfylla för att bygga en hållbar stad. Censuren av massmedia i Kina försvårar för en korrekt jämförelse mellan medborgarnas åsikter i Tangshan Bay Eco-city och Hammarby Sjöstad. Bristen av boende i den kinesiska stadsdelen talar däremot sitt tysta språk och visar på ett misslyckande i mångfald och inkludering.

En tydlig begränsning i arbetet med hållbara städer i både Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco- city är att hitta ett tydligt sätt att motverka ensidighet i den färdiga staden. En oönskad konsekvens av negligerad medborgardialog blir tydlig främst i Tangshan Bay Eco-city där staten har blivit tvungen att finansiera stora delar av projektet när näst intill inga människor väljer att flytta dit. Även i Hammarby Sjöstad kan en liknande konsekvens urskiljas då det endast bor en typ av samhällsklass i Sjöstaden och som i sin tur uttrycker en oro för att tvingas beblanda sig med människor från andra delar av Stockholm. Ett sådant resultat gör att stadsdelarna trots sina unika kretslopp, hållbara energi eller genomtänkta grönytor aldrig kan bli fullt hållbara. Hållbarhet handlar förutom teknik och ekonomi om att anpassa staden efter människan, att påverka och förändra livsstilar och skapa synvändor för att sedan utveckla nya och hållbara livsstilar. Utan mångfald och inkludering av medborgarna är det ur ett hållbarhetsperspektiv omöjligt för staden att förbli hållbar eftersom hållbarhetens alla tre pelare måste finnas med i planeringen. En mötesplats där ingen möts fyller inte sin funktion och blir på så vis ohållbar. Hus som ingen bor i tappar sitt värde och en stadsdel präglad av konsumtionsbaserade livsstilar kommer heller aldrig bli hållbar då konsumtion är en ohållbar process.

Tidigare i uppsatsen belyser vi hur människan idag lever på ett sätt som förutsätter att vi har två jordklot till vårt förfogande, ett synsätt och en inställning som hör till en konsumtionsbaserad livsstil som västvärlden under många år präglats av. En sådan livsstil ses idag som något vi eftersträvar och vill ha och det finns inget tydligt tillvägagångssätt i planeringen för att förändra och påverka de sociala inställningar i olika kulturer, i olika länder. Att planera och bygga stadsdelar med fokus på hållbarhet blir därför överflödigt om de som bor i stadsdelarna fortsätter leva på ett sätt som tar mer

Tangshan Bay Eco-city uppmuntrar man och gör det hållbara valet att åka kollektivt, gå eller cykla mer tillgängligt och attraktivt än att ta bilen. Smarta avfallslösningar, kranar och munstycken som sparar vatten och hållbara energikällor är fler hållbara lösningar som både den svenska och kinesiska planeringen använt sig av för att påverka invånarnas livsstilar. Det blir däremot näst intill omöjligt att påverka konsumtionsmönster, kostval och liknande inlärda processer som är en del av den urbana livsstilen som i sin tur har en stor negativ klimatpåverkan.

Den stora skillnaden mellan Sverige och Kina är det politiska landskapet och hur man väljer att värdera medborgarnas synpunkter. Att hitta en planeringsmodell som därför ska fungera i två olika samhällen med helt olika politiska system gör det svårt för en modell att ensam täcka in alla de krav som ställs på planeringen för att uppnå ett hållbart samhälle utifrån hållbarhetskriterierna. SymbioCity är som tidigare nämnt tänkt att fungera på en global arena. Det krävs därför ett brett tillvägagångssätt, något som i sin tur medför ett löst ramverk för planeringen att förhålla sig till och på så vis blir modellen utifrån kriterierna om hållbart stadsbyggande inte fullt ut hållbar. SymbioCity väljer att inte inkludera medborgardialog i de sex stegen, kanske för att göra den mer attraktiv på en internationell marknad. Medborgardialog är däremot vad både Engström (2011), Ranhagen (2017) samt Johansson och Orrskog (2002) menar är viktig att genomföra för att få en fungerande stad och för ett hållbart samhälle ska nås. Medborgardialogen kräver en demokratiskt process där medborgarna är delaktiga vilket länder som exempelvis Kina inte har utrymme för inom sitt politiska system på samma sätt som i Sverige. Det gör att användare av SymbioCity som väljer att inte inkludera medborgardialog, riskerar att bygga en stad där medborgardialog saknas och ett resultat kan då bli vad man idag kan se i Tangshan Bay Eco-city, där inga invånare flyttar till staden.

Möjligheterna med hållbart stadsbyggande är många precis som utmaningarna. En modell som SymbioCity kan och har möjlighet att underlätta det globala samarbetet och bidra till nya synergier men kan inte ensam stå för en hållbar samhällsomvändning. Modellen kan användas som ett underlag för tekniska hållbara lösningar på en internationell arena men utesluter helt både sociala och kulturella steg. För att en hållbar förändring fullt ut ska kunna ske i stadsdelar som Hammarby Sjöstad eller Tangshan Bay Eco-city måste den sociala hållbarheten få plats, medborgardialoger och kulturell hållbarhet måste värderas ännu högre än vad det i dagens planering gör och världspolitiken måste tillåta att modeller som SymbioCity får mer utrymme för att inkludera nya steg som vidare i planeringen kan främja ytterligare samarbeten och kunskapsutbyten men då inom

medborgarinflytande och social hållbarhet. SymbioCitys avsaknad av medborgardialog påminner om det rationella planeringsidealet vilket ur ett socialt perspektiv inte uppfyller kriterierna om hållbar stadsplanering.

Hammarby Sjöstad har uppfyllt fler av de hållbara planerings kriterierna än Tangshan Bay Eco-city då Sjöstaden trots sin bristande mångfald ändå har tagit hänsyn till medborgarna och deras åsikter, något som är en viktig del i hållbarhetsperspektivet för att den färdiga staden ska förbli hållbar även i praktiken. Båda stadsdelarna satsar på samarbete och tekniska lösningar, vilket genererar ett flertal möjligheter då kunskap kan spridas och delas mellan olika aktörer, samtidigt blir den uppenbara begränsningen för båda stadsdelarna en brist i social och kulturell hållbarhet. Det är något som inte fått tillräckligt med utrymme varken i planeringen eller i den färdiga staden. En ensidig stadsdel är därför ingen hållbar stadsdel, trots väl fungerande system och kretslopp.

En stadsdel som beskrivs som “Artificiellt, noll mångfald och välplanerad till en nivå som nästan är läskig.“ (Danel Arimesmendez, 2018) av sina egna invånare kommer idag och i framtiden få problem att uppnå den typ av hållbarhet som Hammarby Sjöstad till en början eftersträvade. Att bygga i etapper kan både i Hammarby Sjöstad och Tangshan Bay Eco-city ses som ett sätt för båda områdena att över tid växa och på så sätt bidra till den mångfald som önskas men som i praktiken har

misslyckats, ett resultat av en allt för skyndsam planering och byggnation av stadsdelarna och en användning av planeringsmodeller som inte ger tillräckligt mycket plats i utformningen av den hållbara staden för sociala och kulturella aspekter. Denna snabba byggprocessen och en allt för monoton bebyggelse i de båda stadsdelarna riskerar att i framtiden drabbas på samma sätt som

miljonprogramsområdena drabbades av segregation, det kan komma att bli försummade stadsdelar.