Postkolonial feminism har i Gayatri Spivak sin mest framträdande företrädare.43 I sitt arbete kopplar hon konsekvent det postkolo- niala förtrycket till könsförtryck. Genom att göra det kritiserar hon också de västerländska feministerna hårt. Spivak menar att dessas anspråk på att tala å alla kvinnors vägnar är ett utslag av imperia- listisk arrogans. Bara det enkla faktum att de är vita gör att de re-
42 Om Edward Saids teorier står det att läsa i all litteratur som behandlar postkolonialism, se till
exempel: A Loomba, Kolonialism/Postkolonialism, TankeKraft Förlag, Stockholm, 2005, s. 59f. och J McLeod, 2000, s. 39-46. Kritiken mot Saids Orientalism sammanfattas och diskuteras i J McLeod, 2000, s. 47-55.
43
Exempel på andra betydande postkoloniala feminister är Chandra Talpade Mohanty och Trinh T. Minh-ha. Deras respektive mest inflytelserika texter ”Med västerländska ögon. Feministisk forskning och kolonial diskurs.” och ”Olikhet: sär- skilt för kvinnor i tredje världen.” återfinns i C Eriksson, M Eriksson Baaz & H Thörn, 2005.
dan är i en maktposition och de kan omöjligt definiera all världens kvinnor utifrån en vit, medelklassig, västerländsk horisont. Genom att göra just detta skapar de västerländska feministerna enligt Spi- vak ett andra Andra kön. Ras/etnicitet går med andra ord före kön i Spivaks analyser av maktordning.
I sin mest kända text ”Can the Subaltern Speak?” (1988) disku- terar hon just problemet med att representera ”de Andra kvinnor- na”.44 I denna text beskriver Spivak hur engelska kolonialtjänste- män skriver om den urgamla hinduiska sedvänjan sati, det vill säga den att änkor bränner sig levande till döds tillsammans med liket av sin döde make. Ett sätt att tolka Spivaks text är att änkornas röster inte kan höras genom eldslågorna. De ska förstås som tysta offer i ett brutalt och förtryckande patriarkalt system i vilket de inte får komma till tals. Detta är emellertid inte Spivaks slutsats. Det är istället hur transaktionen sker mellan de som talar och de som lyssnar som hon ser som problemet. Hon ser kvinnornas tyst- nad som ett bevis på att representationer av ”den Andra” är omöj- liga. De koloniala tjänstemännens förfäran ska sättas in i en större diskurs, en diskurs om hur den vite mannen måste rädda den bruna kvinnan från den brune mannen. Samma tankemönster, menar Spivak, är förhärskande inom den västerländska feminismen: vita kvinnor ska rädda bruna kvinnor från de bruna männen. Hon stäl- ler sig frågande till om det överhuvudtaget är möjligt att represen- tera de marginaliserades och förtrycktas röster genom vetenskapli- ga texter eftersom dessa texter i sig är del av en maktordning.
44 Subaltern är ett begrepp som hämtats från den marxistiske teoretikern Antonio Gramsci och som
också fått ge namn åt en mycket inflytelserik riktning inom indisk historieforskning: Subaltern Studi- es. Begreppet subaltern kan översättas med ”folket” i motsats till de elitgrupper i samhället som styr (och skriver historien). Det är forskningsgruppens mål att lyfta fram denna det stora folkliga flerta- lets tysta historia i ljuset. Spivak är i grunden positiv till dessa historikers strävan men utifrån hennes synsätt om det omöjliga i att inom vetenskapens hägn representera dessa grupper, har hon varit hu- vudkombattant i en infekterad strid med företrädare för Subaltern Studies. Se artikeln ”Reading sub- altern history” av P Gopal, i N Lazarus (red.), 2004, för mer om detta.
37 It is not so much that subaltern women did not speak, but ra- ther that others did not know how to listen, how to enter into a transaction between speaker and listener. The subaltern cannot speak because their words cannot be properly interpreted. Hence, the silence of the female as subaltern is the result of a failure of interpretation and not a failure of articulation.45
Med denna kritik ifrågasätter hon i förlängningen hela det postko- loniala fältet (inklusive sin egen gärning) i grunden. Spivak menar att de förtryckta grupperna aldrig får komma till tals om inte det de säger passar in i vad de som är satta att uttolka dem vill att de ska säga. Kulturella, religiösa och traditionella olikheter omöjlig- gör ett möte och därför måste representationen av ”den Andre” alltid misslyckas. Den bruna kvinnans berättelse kan inte tränga igenom den föreställningsvärld som den andre hyser och placerar in kvinnan i. Hennes röst och budskap förvrängs till att passa in i vad uttolkaren anser att en brun kvinna ska känna, tänka och vilja. De dominerande teorierna kan alltså inte beskriva de förtrycktas situation. Någon Stor teori eller någon Stor berättelse är inte möj- lig utan istället måste det bli fråga om mikrohistorier som varje en- skild samhällsgrupp själv måste framställa.
Följden av Spivaks argumentation blir att ideologikritiska fors- kares arbete med att skriva fram utsatta samhällsgrupper är att be- teckna som meningslöst. Detta antagande vänder sig emellertid Spivak emot. Hon vill istället hävda att det finns vissa situationer när hävdandet av en kulturell essens är politiskt berättigat. Spivak lanserar därför begreppet ”strategisk essentialism” vilket hon me- nar ska lösa upp denna besvärliga knut. Den kulturella essensen ses då inte som något reellt utan en sådan ståndpunkt hävdas i ett spe- cifikt politiskt syfte. Om det politiska syftet är gott ska forskaren kunna tala för hela samhällsgrupper, även om detta ur teoretisk synvinkel är att betrakta som felaktigt.
Om Said kämpade för att lyfta in ”de Andra” i det vetenskapliga samtalet pekar Spivak på att det idag finns andra motsättningar mellan centrum och periferi. För även om Tredje världen idag finns representerad vid västvärldens universitet är det alltjämt just i
45
egenskap av att vara representant för det Annorlunda. Deras kultu- rer och samhällen ses fortfarande som exotiska och avvikande, då de hela tiden ställs mot och jämförs med den rådande normen: Västerlandet.46