I detta avsnitt kommer jag att analysera och tolka hur de subjekt vilka blir utsatta för maktutövning konstrueras i texterna. Ogifta, unga kvinnor står i blickpunkten för mitt intresse.
Jag har fått ett telefonsamtal från min bror, din äldste farbror. Han har ställt en fråga.
Jaha?
Fortfarande anar hon inte vad det gäller.
Hans son Nangyalay, din kusin, har anhållit om din hand. Han vill gifta sig med dig.
Det är som om golvet försvinner under Ronas fötter. Som om hon faller ner genom huset, våning för våning. Sjunker förbi al- koholistgubben på våningen under, den kongolesiska storfamil- jen under honom, förbi de ryska tjejerna och slutligen thailän- darna på bottenvåningen./…/
Det här är en stor dag för dig. Jag kan se att du är redo. Du kan laga mat. Du kan stryka många skjortor. Du klagar inte. Du vet din plats. Du blir en god hustru.
Men jag ska ju bli läkare, tänker hon. Mamma är kusin till pappa.
Pappa är kusin till mamma.
Mammas syster, som är kvar i Afghanistan, är gift med pappas bror.
Därmed är pappas bror också gift med mammas syster. Min moster och min farbror har en son tillsammans. Deras son Nangalay är som en dubbel kusin. Egentligen.
95 Det tänker Rona, men hon skulle aldrig drömma om att säga det högt.
Hon kan inte säga: Jag vill inte.
Hon kan inte säga: Jag känner honom inte. Hon kan inte säga: Jag vill välja själv. Jag är inte arton år än.
Jag vill läsa vidare. Jag ska lära mig cykla.
Jag vill bara laga mat åt mig själv.
Jag vill ha ett eget rum med en dörr som jag kan stänga. Jag vill bestämma själv när jag ska komma hem. Jag vill själv välja vem jag ska gifta mig med. Jag kan själv.
Ändå tar hon ett djupt andetag och säger försiktigt: Jag vill gärna gå ut skolan först.
Vad ska det vara bra för? Du ska ju ändå bara vara Nangyalays fru.
Då tar hon sats och säger:
Jag ska bli läkare, för att hjälpa det afghanska folket. Då måste jag studera länge innan jag gifter mig. Och i Sverige måste man vara arton år för att gifta sig. Det är lag på det.
Pappas ögon svartnar som en åskhimmel över opiumfälten. Han säger inget mer. I stället ropar Rona med gäll röst:
Känner du till Artikel 16 i FN:s mänskliga rättigheter? Va? Där står det att äktenskap bara får ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke. Hör du det? Fria och fulla samtycke! Pappa reser sig.
Tar av sig bältet.
Stänger långsamt dörren till hallen.112
I denna passage finns i koncentrerad form många av de omstän- digheter vilka jag ser som bestämmande för hur subjekten inom hedersdiskursen handlar och tänker. Rona och fadern ger nämligen här båda uttryck för sina diametralt motsatta ståndpunkter och dessa ska ses i skenet av den hedersdiskurs som de befinner sig i. Det kvinnliga subjektets önskan att utbilda sig och sedan arbeta
112
möts av en oförstående far vars världsbild inte inbegriper själv- ständiga yrkesarbetande kvinnor. Giftermål och hushållsarbete är vad en kvinna enligt honom är ämnad för.
Männens identitet är otvetydig. Deras maktövertag är fullstän- digt och kompakt och ackompanjeras av våld eller hot om våld om/när det ifrågasätts. Kultur och tradition bekräftar detta saker- nas orubbliga tillstånd och ingen man ifrågasätter det. Om mannen i hederskulturen kan sägas vara fixerad i bestämda och fasta mallar är de förhållanden vilka definierar kvinnan inom hedersdiskursen istället att beteckna som mer flytande och skiftande. Kvinnorna som möter läsaren är nämligen betydligt mer mångtydiga och svå- rare att fixera än männen. Visst finns det ett flertal exempel på un- dergivna, kuvade och resignerade kvinnor men också på motsatsen, i form av ifrågasättande och upproriska kvinnor. Kvinnoporträtten är över lag mer utmejslade än de manliga och helt säkert så med en bestämd avsikt från författarens sida. Som läsare ska man ju känna sympati med kvinnorna i deras utsatta situation och ta deras parti gentemot männen och det förtryck de utövar. Flera av kvinnorna som beskrivs blir också mer psykologiskt trovärdiga medan män- nen förblir endimensionella och platta som karaktärer. God - ond, offer – förövare, kvinna - man. Några av kvinnorna beskrivs som självständiga och tänkande individer med egna personliga ambitio- ner och drömmar. Andra finner sig i sin lott och ser ingen annan utväg än att underordna sig männens vilja. Männen är å andra si- dan entydigt slavar under sin kultur och förmår inte tänka själva.
En berättarteknisk omständighet som är värd att uppmärksam- ma och som skiljer Heder från Fallen flicka är att händelserna i boken berättas ur tre olika perspektiv. Danas identitet kan sägas konstrueras utifrån dessa olika perspektiv: utifrån sin brors berät- telse, utifrån Siris perspektiv och i en passage i vilken Danas egna ofiltrerade tankar direkt möter läsaren. Danas karaktär ges alltså i stor utsträckning konturer utifrån en utomståendes perspektiv. Dana framställs olika beroende på ur vilket perspektiv hon be- skrivs utifrån. Från Siris perspektiv framträder en bild av Dana som vacker, intelligent och ambitiös med en stark övertygelse om vad hon vill göra i livet. Hon framställs som att hon har stark in- tegritet.
97 Dana och hennes berättelse kommer alltså nästan helt läsaren till del i form av repliker. Hon ges inte det direkta utrymme i texten som Ibrahim får utan henne utsagor filtreras genom Siris ögon. I Heder är det alltså en person som befinner sig utanför hederskultu- ren som fokaliserar händelseförloppet, vilket jag tolkar som att detta också är den tilltänkta läsarens position. Denne läsare ska dela Siris upprördhet och tillsammans med henne förfasas över det förtryck som Dana lever under. Att Danas upplevelser och känslor presenteras utifrån en annan persons synvinkel är ett berättartek- niskt grepp som bidrar till distansering. Siri är den karaktär vi som läsare ska tänkas omfatta och Dana och hennes problem ses från en utomståendes position. Både Siri och jag som läsare förväntas att gemensamt uppröras och förfasas över de upplevelser Dana be- rättar om. På så sätt blir det svenska det normala i vilket den vä- sensfrämmande hederskulturen avspeglas.
Att förövaren ges ett så stort utrymme i Heder får till följd att detta perspektiv lyfts fram, något som helt saknas i Fallen flicka. Här får istället det utsatta offret Rona berätta historien och på det- ta vis utestängs alla andra perspektiv på det fruktansvärda hon ut- sätts för. Här blir istället hederskultur något som helt oavsett allt annat lever ett eget liv i gärningsmännens hjärnor. Wahldén har i sin bok tagit ensidig ställning för den utsatta unga kvinnan, men då samtidigt gjort avkall på att berätta en fullödig, perspektivrik hi- storia som problematiserar de grova missförhållanden hon vill fäs- ta vår uppmärksamhet på.
I Fallen flicka är det bara huvudpersonen Rona som har ett inre liv vi läsare får ta del av. Rona är bokens fallna flicka och som så- dan otvivelaktig centralperson boken igenom. Det är genom hennes ögon vi får följa det som sker. Hon är genomgående den fokalisa- tor genom vars blick vi läsare får ta del av händelseutvecklingen. Likt övriga karaktärer är hon fånge i en kultur och enligt denna måste hon uppföra sig på ett visst sätt för att undkomma bestraff- ning. Ronas liv bestäms av två faktorer: att hon är ung, ogift kvin- na och att hon lever i en familj som omfamnar hederskulturella värderingar. Hennes ifrågasättande av värderingarna resulterar i att hon i samråd med lärare på skolan får hjälp att undfly in- stängdheten. Hon förhåller sig alltså i viss utsträckning aktivt gent-
emot hederskulturens normer även om hon i de flesta fall ser sig tvingad att böja sig för dem.
En stark anledning till Ronas starka drivkraft att lyckas i skolan för att en dag kunna bli läkare (gynekolog) står att finna i hennes egen utsatta livssituation. Men hennes drivkraft att bli just läkare står också att finna i en önskan om att göra gott och hjälpa andra utsatta kvinnor som befinner sig i samma utsatta situation som hon själv. Hon kanske inte kan förändra synsätt men genom sitt yrkes- val kan hon i vart fall påverka situationen och förbättra livsvillko- ren för kvinnor. ”Rona tänker på hur det är hemma i Afghanistan. Är alla födda fria där? Är kvinnorna fria? Hon känner sig tveksam. Inte kvinnorna i hennes familj, i alla fall. Hon suckar. Det är min skyldighet att skaffa mig en bra utbildning här och sedan åka till- baka hem och hjälpa alla dem som inte har fått det som jag har fått, tänker hon”.113
Ronas bästa vän Halima befinner sig i en liknande utsatt situa- tion och båda vill bryta sig fria från familjens förtryck för att för- verkliga sina drömmar, utbilda sig och bli egna självständiga män- niskor.
Hon och Halima leker en lek med varandra på rasterna. De prövar olika meningar på varandra.
Jag ska bli advokat, säger Halima och ler stolt. Det är sant! Jag vet! Och jag ska bli…läkare! säger Rona.
Så skrattar de igen. De drömmer vackra drömmar tillsammans, tänker stora tankar, bygger väggar och tak till ett alldeles eget hus att bo i. Ett liv där de själva bestämmer. De vet att nyckeln till framgång är hårt arbete. Inte tycka synd om, inga bidrag, inget annat än att plugga hårt, vara bäst på allt, läsa vidare på universitetet (hur nu det ska gå till, pappa kommer aldrig tillåta det, men det måste gå den dagen den sorgen). Ta en examen, starta eget, hjälpa landsmän och kvinnor som har det svårt.114
Kollektivets krav kväver dem, men samtidigt ser de ingen realistisk väg ut. De är inneslutna i ett system de inte kan påverka. Rona är utsatt på flera plan i hemmet. Dels hemarbetet som tynger henne
113
Fallen flicka, s. 58.
114
99 mycket, dels upplevelsen att hon aldrig blir sedd. Hennes roll är att vara tyst, undergiven och flitig. Hon ska lyda och ingenting annat. Hon är ytterst hårt hållen och ständigt övervakad av fadern, bro- dern och av landsmän. Hon får inte ha någon egen vilja utan istäl- let helt underkasta sig faderns. Han kräver obruten respekt och lydnad och hon är mycket lydig och ständigt rädd för hans utbrott. Men någon respekt känner hon inte för sin outbildade far. När hon försöker resonera med honom ger hon snart upp, eftersom hon vet att det är lönlöst. Hederskulturens krav är det enda rättesnöret och förutom detta existerar inget. När fadern inte ha några motargu- ment säger han följaktligen att det är fel och med detta konstate- rande är diskussionen avslutad. Rona vågar inte annat än att stå ut med misshandeln i tron att om hon opponerar sig kommer den att eskalera. Men på samma gång som hon är övertygad om att hon gör rätt när hon vägrar gifta sig och studerar bakom ryggen på sin ovetande far, vill hon också ha kvar sin kulturella identitet och vara en del av sin familj. Hon vet att det är utsiktslöst men kan ändå inte sluta att hoppas.
Som jag ser det finns det två avgörande skäl till Ronas yrkes- drömmar att bli gynekolog: dels för att förverkliga sig själv och för att kunna bryta sig ur sitt förtryck, dels för att hjälpa andra utsatta kvinnor som befinner sig i samma situation som hon själv. Rona har en i det närmaste outsläcklig törst efter ny kunskap. Skolan står i hennes värld för den enda möjliga vägen att beträda för att nå dit hon vill. Kunskap i alla dess former får i det närmaste reli- giös betydelse för Rona. Hon porträtteras som en i det närmaste helgonlik ung kvinna; ambitiös, uppoffrande, godhjärtad och intel- ligent.115
Böckerna och skolan är hennes biljett för att kunna för- verkliga sig själv och sina drömmar.
Jag kan själv. Det är mitt liv. Jag gör som jag vill. Jag ska ta mig härifrån. Ni ska inte få förstöra för mig. Ingen ska hindra mig.
115
Denna översvallande positiva bild av hederskulturens kvinna är ytterligare ett exempel på den stereotypisering som Edward Saids teori om orientalism beskriver.
Jag ska vidareutbilda mig. Skaffa mig ett eget jobb. Bo i egen lägenhet. Klara mig själv.116
Att läsare ska bli uppmärksamma på de strukturella orättvisor vil- ka hederskultur omfamnar och som bokens Rona får symbolisera, är nog den största ambitionen med boken. Frågan är bara hur den- na i sig lovvärda ambition kommer till uttryck. Författarens starka vilja att påvisa en grym verklighet som är en realitet för unga kvin- nor i dagens Sverige är angelägen och värd respekt. Hon vill upply- sa och göra oss medvetna om att detta fruktansvärda sker runt oss varje dag, varje minut. Men helgar alltid ändamålet medlen? Måste man med nödvändighet ta till schabloniserade skräckbilder av den orientaliske mannen samt schabloniserade helgonbilder av den ori- entaliska kvinnan för att skönlitterärt gestalta hedersvåld? Ämnet kan, och måste, avhandlas på ett mindre fördomsreproducerande sätt enligt mig.
Frågan är vad man vinner på att skriva en eländesskildring ur det plågade offrets synvinkel, så som Wahldén gör i Fallen flicka. För det stora flertalet är det ju enkelt att känna sympati med Rona och hur hon resonerar och känner. Hade det inte varit betydligt mer angeläget att skriva berättelsen också ur någon av de manliga karaktärernas synvinkel? Männens handlingar lämnas emellertid hängande i luften utan vidare förklaringar eller sammanhang. De blir bara grova uttryck för de ondskefulla och förtryckande man- lighetsideal man så (över)tydligt bevittnar men som aldrig proble- matiseras. Att männen inom hederskulturen skulle förmås till att självmant ändra på sina värderingar ges det inga antydningar om, istället verkar författaren mena att det är upp till svenska myndig- hetspersoner att ta ett större ansvar. Hederskulturen blir i boken ett alldeles eget levande väsen som i sig själv förklarar alla de miss- grepp Rona utsätts för.
Om syftet med att skriva om hederskulturens utsatta är att dessa ska finna kraft och mod i läsningen så låter sig detta enligt mitt förmenande svårligen göras eftersom Rona mördas och sens mora-
116
101 len då måste bli att man inte ska sätta sig upp mot orättvisor och förtryck om livet är en kärt. På så vis är bokens budskap att be- teckna som kontraproduktivt. Det torde vara svårt att finna kraft i en bottenlöst tragisk historia. Författarens verkliga målgrupp är nog istället alla de som inte har det som Rona. Hon riktar också i boken en svidande kritik mot svenska myndighetspersoners undfal- lenhet och flathet inför problematiken med hedersrelaterat våld. Rädslan för att ingripa låter händelserna eskalera för att nå sitt lika tragiska som slutgiltiga uttryck i och med balkongmordet.