Gemenskap i den fria leken

5.3 Gemenskap i den fria leken

Under denna rubrik kommer vi att gå in på förskollärarnas syn på om gemenskap skapas mer i den fria leken eller i de styrda aktiviteterna som leds av förskollärarna. Vi går sedan in på underrubriken inkludering och exkludering där det synliggörs hur förskollärarna uppfattar hur barn inkluderar och exkluderar varandra.

Av de intervjuade är det fyra som säger att det är svårare med gemenskapen när barnen får leka fritt. Alex menar att det är vanligare att barn inte får vara med och inte blir en del av gruppen under fri lek, än när leken är styrd och planerad av pedagogerna. Mio förklarar att man som pedagog måste vara mer lyhörda och lyssna på barnen under fri lek jämfört med under planerade aktiviteter, då de ofta grupperar sig och sprider ut sig i lokalen i små grupper om två eller tre. “Man måste gå runt för att se vad som händer under deras lek”, säger

Mio. Förskollärarnas uppfattning om att det är svårare för barnen att skapa gemenskap under fri lek kan kopplas till teori om kamratkultur och uteslutning av vissa barn. När barn skapar sina kamratkulturer kan det ibland röra sig om exkludering medan det ur barnens perspektiv snarare rör sig om att inkludera barnen som redan deltar i leken, vilket Engdahl (2014, s.142) säger är för att barnen vill beskydda leken som redan pågår.

Även Skånfors (2013, s.27) tar upp att barnen exkluderar andra barn för att skydda sitt interaktiva utrymme med det huvudsakliga målet att inkludera de barn som redan är med i leken. Även Kim säger att pedagoger måste vara närvarande och stötta barnen i deras

konflikthantering och hur de pratar med varandra när de leker själva. “Det går inte att slappna av i den fria leken utan vi måste vara där hela tiden för att se och höra vad som händer då de ofta säger att andra barn inte får vara med i leken” (Kim).

Gill tycker att det är viktigt att barnen ska få leka fritt men även att de ska kunna leka styrda lekar av pedagogerna. “Det kan vara svårare i den fria leken eftersom vissa grupper inte kan leka tillsammans och då behöver de stöd att lära sig att göra det” (Gill). Både Alex och Love

23 hävdar att när barnen får leka fritt så leker de nästan alltid med samma kompisar och de vännerna som de vill leka med. Det blir ofta olika grupperingar som leker tillsammans, men ibland kan vissa barn tillåtas att vara med i gruppen beroende på vilket barn det är som frågar och en del barn får aldrig vara med i gruppen. Skånfors (2013, s. 23–24) skriver att barnen tillsammans i kamratkulturen skapar sitt sociala liv utifrån socialt deltagande, makt och status. Och att det är något som de tillsammans förhandlar om. Detta förstår vi som att det i den fria leken är vissa barn som har mer makt och status än andra. Detta får till följd att vissa barn tillåts att vara med och andra inte. När det är pedagogerna som styr leken så är det dock de vuxna som besitter makten och därför tillåts alla att vara med när det är styrd lek.

Av de intervjuade tycker alla att gemenskapen i gruppen uppstår på ett mer naturligt och enkelt sätt och att det även blir mindre konflikter när det är pedagogerna styr

aktiviteterna. Love menar att i de planerade aktiviteterna tänker man mer på att relationerna ska skapas över gränserna så att det inte alltid är samma barn som leker med varandra. ”När vi är med och skapar aktiviteter så blandar vi grupperna så att man inte alltid är med samma kompisar” (Love). Gill menar att om pedagogerna bestämmer grupperna som barnen ska vara i innan en aktivitet så vet de vilka de ska vara med i leken, men då kan det istället bli att de inte får lära känna varandra ordentligt eftersom vi bestämmer vilka de ska vara med. Love tycker att det skapas gemenskap även i de nya relationerna som skapas i den styrda leken. Gill säger att det är i den fria leken som barnen lär sig mest om relationer och att det är där

möjligheter för relationer skapas. Hen menar även att det kan behövas en bestämd aktivitet för att alla barn ska lära känna varandra, ”särskilt med grupper som är lite spretiga så är det väldigt viktigt att försöka jobba ihop gruppen när den är ny, så att alla lär känna varandra”. Vi konstaterar att fyra förskollärare tolkar att gemenskap är svårare i den fria leken medan en förskollärare menar att det är i den fria leken som barnen lär sig mest om relationer.

5.4 Inkludering och exkludering

Alla fem förskollärare som blev intervjuade säger att barnen inkluderar varandra genom att bjuda in andra barn i deras lek. Alex berättar att det är vanligt att ett barn börjar springa och då gör de andra barnen samma sak och sen börjar alla skratta tillsammans och så blir det en lek. ”Men även i situationer där ett barn ser att ett annat barn behöver hjälp och barnet

går då fram och hjälper det barnet, då blir det en gemenskap att de tänker på varandra och vill

24 hjälpa” (Alex). Mio säger att barnen brukar fråga om de får vara med i leken och även att barnen som redan leker en lek frågar och bjuder in andra barn till deras lek. ”Vi tränar på att barnen ska fråga om de får vara med och leka och oftast så säger kamraterna ja, de gör ju det.

För vi har ju tränat på det” (Mio). Love berättar att barnen brukar bygga torn med klossar och sen kommer andra barn som också är intresserad av samma aktivitet och blir på det viset inbjuden till den leken. Tellgren (2004, s.26) skriver att barn strävar efter att bli accepterade i barngruppen och har de väl blivit accepterad som en del av gruppen blir de automatiskt inkluderade i andra lekar som sker på förskolan. Kim säger att barnen bygger jättemycket tillsammans på förskolan och då syns det hur bra barnen samarbetar och hur de stöttar varandra. ”Alla kan vara med, de ska veta att alla barn kan leka och bygga med allt”

(Kim). Både Alex och Mio säger att när barnen delar med sig av leksaker så är det ett sätt att få kontakt och bjuda in andra barn i leken. Mio nämner även att vissa barn har lättare

med samspel i leken och kan därför bjuda in barnen som har svårare att bli involverad i leken. Gill säger att ”Alla ska få vara med, men det är mer komplicerat än att alla kan vara med”. Ibland ser man barn som inte kan leka med varandra och man vet att de inte kommer fungera tillsammans och att de bara ska få vara med för sakens skull, det skadar nästan mer än att hjälpa barnet att vara med, säger Gill.

Av de intervjuade är det fyra förskollärare som säger att barnen säger nej till andra barn som de inte vill ha med i sin lek. ”Mobbning och utanförskap, hör man ju hela tiden” (Kim). Alex berättar om en egen observation mellan barn på förskolan där barnen leker med klossar och gör höga torn som de sedan välter ner. Det är bara vissa barn som får vara med att bygga tornet och även välta tornet och så skrattar de tillsammans. Sedan, när ett annat barn kommer och gör exakt samma sak som de andra barnen, berättar Alex, att barnen som började med tornet skriker: ”NEJ du får inte vara med.” Alex fortsätter:

Men är det en kompis som barnet brukar leka med så är det okej att göra samma sak men inte för den som inte är lika nära personen, då blir det inte lika kul. Det är något som jag har sett

mycket (Alex).

Ovanstående episod är ett tydligt exempel på när barn värnar om de relationer som redan pågår, och därför exkluderar nya barn som söker sig till leken (jfr Skånfors, 2013, s.27). Det är dock inte alltid omständigheterna som orsakar exkludering. Mio menar att det också handlar om hur lika individer kommer överens med varandra:

25 Det händer ju att barn inte har kemi med varandra och ska bara retas och förstöras, så leken blir förstörd hela tiden och då blir det ju ingen bra kamratrelation, tänker jag (Mio).

Mio berättar att det ofta sker exkludering i utelekar då barnen springer på gården och

medvetet springer ifrån barnet som de inte vill ha med i leken. Tellgren (2004, s.26). skriver att det är vanligt att barnen använder ordet “vi” för att inkludera och exkludera varandra, vilket vi tolkar att barnen gör genom att springa ifrån barnet som de inte vill ha med i

leken. ”Det har också hänt att ibland har de retat varandra på gården lite elakt och jag har fått lov att säga att här är det en gräns, ni är på den sidan och ni är på den här sidan för att det inte går” (Mio). Gill menar att barn som blir exkluderade ofta har svårt med det sociala då det märks att de inte vet hur lekreglerna fungerar och står ofta själva på gården. ”Det kan ofta hända att det blir en knuff eller att man kastar någonting på någon för att få uppmärksamhet, då blir de andra barnen arga och tycker att så här gör man ju inte och då hamnar det

barnet utanför upprepande gånger” (Gill). Att bli exkluderad genom att bli avvisad eller ignorerad är något som är vanligt att mindre barn gör, menar Tellgren (2004, s.19). “Vi måste vara med och lyssna på det barnen säger till varandra då de ofta säger fula saker bakom ryggen på oss pedagoger, det är något som händer varje dag”, berättar Kim. Love upplever att barn inte medvetet exkluderar varandra eller är medvetet elaka, utan oftast vet de inte vad de ska leka med och går då runt själva och inte hittar någon att leka med. ”Sen tycker jag också att vissa barn inte har den här tighta relationen till någon bästa kompis eller att de inte riktigt vågar vara den som startar en lek” (Love). Vi måste se till att hjälpa barnen att våga men även få de andra barnen att bjuda in de exkluderade till leken.

Mio berättar att de har ett rum där barnen kan leka med duplo men att det bara är tre barn som får vara där åt gången för att det blir för hög ljudnivå. ”Här bidrar ju faktiskt vi lite till

exkludering då det är vi som tycker att det räcker att vara tre barn där inne för annars blir det så hög volym”. “Barnen utnyttjar ofta regeln att bara vara tre genom att säga till andra barn att nää, vi får bara vara tre här eller säger nej ibland”, berättar Mio. ”Sen har vi de här som blir utfrysta som ibland får vara med och leka och sen ibland får de inte vara med och leka”

(Gill). Det beror oftast på att det finns barn som är starkt och styr de andra barnen och de som är mittemellan starka blir då utanför och ibland får vara med. “Då måste vi vara tydliga med barnen som är starka att de inte får bestämma över alla barnen och stötta upp de som behöver det. Alla ska få känna sig viktiga”, säger Gill. Mio och Alex tar upp att det finns barn som

26 säger nej till att vara med att leka även om de blir erbjudna men att det oftast beror på att de behöver återhämning eller egen tid under dagen för att orka med dagen på förskolan.