En generell karaktäristik

Att elevtexterna i undersökningen uppvisar de likheter som ligger i genrebegreppet är naturligtvis föga förvånande. Norberg Brorson (2002) visar hur uppgiften och undervisningen kring uppgiften ger återverkningar i elevtexterna i hennes material. Mina elevtexter utgör alla svar på samma uppgift, och eleverna ska alla innan provtillfället ha givits likvärdiga möjligheter att på olika vis bearbeta det tillhörande stimulanshäftet. Artikelgenren i nationella proven karaktäriseras som utredande av Östlund-Stjärnegårdh (2002) som också menar att genren medför särskilda krav på struktur. Detta visar också analysen av elevtexternas funktionsstrukturer i min undersökning. I uppgiftens uppmaningar ligger i tur och ordning att eleven ska:

• ge sin syn på läsning och vilken roll läsning spelar i elevens liv

• diskutera för- och nackdelar med förkortade romaner och andra försök att spara tid åt läsaren

• hämta synpunkter från texthäftet, samt

• ge några råd om hur man får tiden att räcka till.

Något grundläggande gemensamt i elevtexternas funktionsstrukturer är att i samtliga fall förläggs evaluerandet av snabbkonsumtionslitteratur till textens mittdel och rådgivningen får utgöra huvudpunkten i avslutningen. Den personliga situationen förekommer i materialet som helhet däremot i såväl inledning som mittdelen och avslutningen, och hänvisningar till texter ur stimulanshäftet återfinns i inledning och mittdel, däremot inte i avslutningen. I dessa grundläggande gemensamma strukturella drag synliggörs genrens utredande karaktär. Samtliga elever ger också i avslutningen, ofta som en koppling mellan evaluerandet och rådgivningen, en konklusion. I det ideala fallet framstår konklusionen som en naturlig slutsats av evaluerandet.

Konklusionen har i alla fall utom Disas (vars säregna makrostruktur jag återkommer till under 5.2), också visat sig fungera som textens makroproposition. Konklusionen låter sig därmed förstås som det viktigaste i textens innehållsliga hierarkin, textens budskap om man så vill. Samtliga konklusioner ger, som analysen visat, explicit eller implicit uttryck för åsikten att snabbkonsumtionslitteratur inte kan ge det fullängdsromaner kan ge, vilket motiverar avslutningens råd, de egna lösningarna. Eleverna har alltså gjort tolkningen att uppgiften består i att utreda frågan huruvida snabbkonsumtionslitteratur kan ersätta fullängdsromanen. Detta resultat är intressant då det inte uttryckligen står i uppgiften att det ska vara huvudsyftet med artikeln. Berges (1988) resonemang om de norska examensuppgifternas presuppositioner kan därmed sägas ha relevans även för mitt material. Den moral alla elever i min undersökning sluter sig till är att romanen kan ge något som snabbkonsumtionslitteraturen inte förmår. Här kan också en skillnad påvisas mellan de två godkända och de två mycket väl godkända artiklarna. Tolkningen av uppgiften tycks ha gjorts mer medvetet av Caroline och Disa då de innan de evaluerar lösningarna ställer frågorna ”Frågan är om man får det [en upplevelse] när man läser en förkortad bok” respektive ”Låter en förkortad version av en roman intressant eller är det en kränkning av

författarens verk?” Att dessa två elever, som explicit kopplar evaluerandet till moralen och

på så vis låter framställningen som helhet närma sig moralen, också belönas med bäst betyg styrker moralens betydelse.

Nyströms (2000) beskrivning av den utredande uppsatsen stämmer tillsynes mycket väl in på artiklarna i min undersökning. Den utredande uppsatsens ideala tredelning har påvisats, så ock att en frågeställning som i inledningen preciserar vad texten ska handla om ofta ingår. Nyström menar vidare att den utredande uppsatsen i det ideala fallet har ”den utredande uppsatsen på mikronivå en struktur som återspeglar makronivån” (a.a.:129) Detta kan förklara de svåra avvägningar som måste göras i och med kategoriseringarna av funktionsenheter i framförallt Carolines och Disas artiklar. Caroline råder att välja bok med omsorg vilket motiveras med att då ”möjligen [kan] njuta av upplevelsen, och längta efter

läsandet”. Meningen utgör en positiv evaluering av den egna lösningen, samtidigt som den

ger uttryck för Carolines syn på vad läsning bör vara och också synen på fullängdsromanens som det som kan svara mot vad läsning bör vara.

Berge beskriver den ideala uppsatsen som språkhandling, som att ”den strategiske handlingen ’skrive stil’ skal se ut som en kommunikasjonshandling, men samtidigt fölge visse rituelle regler.” (1988:59) Med detta givet kan följande ideala modell över vad en artikel innebär i uppgiften göras:

Den ideala artikeln inom uppgiften ”Böcker på minuten” innebär att eleven ställer upp på de presuppositioner som ges i uppgiften. I det ligger att tidsbrist drabbar läsandet i det moderna samhället och att detta är ett problem. Det eleverna genom den påvisade moralen i uppgiften förväntas göra är att utreda huruvida snabbkonsumtionslitteratur kan utgöra en lösning på problemet. Detta sker genom en grundläggande textstruktur där mittdelens evaluerande av olika befintliga lösningar föregås av att syftet med texten uttrycks, i form av en fråga som ställer upp på moralen. Som ett resultat av evaluerandet formuleras, innan de egna lösningarna ges, en konklusion. Konklusionen är artikelns hierarkiska topp. I det ideala fallet innebär evaluerandet att konklusionen upplevs logisk av läsaren. I artikeln bör därutöver också ges en bakgrund till problemet i form av den i instruktionen givna samhälleliga situationen. Den personliga situationen kan ges olika funktioner i textens hierarkiska struktur, och placeras utifrån den givna funktionen linjärt på en plats där funktionen synliggörs och stärker resonemanget. Det samma gäller hänvisningarna till häftet, dock med förbehållet att de inte ges i textens avslutning, som är vigd åt den personliga ståndpunkt artikeln som helhet lett eleven fram till.

Vad gäller innehåll är naturligtvis uppgiften inom vilken artikeln ska produceras helt avgörande. De grundläggande dragen i strukturen som studien visar kan dock utifrån den tidigare forskningens kategorisering av artikelgenren (Östlund-Stjärnegårdh 2002) antas ha validitet för genren som helhet i de nationella proven. Det givna målet för texter skrivna inom de nationella proven är idealt för eleven att uppnå eftersträvat betyg och för läraren att säkerställa att dennes bedömning är likvärdig andra lärares.