Urval och avgränsningar
Mitt val av informationskällor är fyra klienter/deltagare som har deltagit i Sjölidens verksamhet. Urvalskriterierna var att intervjupersonerna skulle ha varit deltagare på Sjölidenverksamheten eftersom det var deras upplevelse och erfarenheter av Sjöliden jag vill ta del av. Jag har avgränsat mig till att de ska ha varit där i minst sex månader för att de skulle ha kommit in i verksamheten ordentligt. De skulle också ha varit deltagare på Sjöliden innan jag började arbeta där för att de inte skulle känna att de var i någon beroendeställning till mig. Jag valde intervjupersoner slumpmässigt av alla de som varit på Sjöliden innan jag började där och att de varit där längre än sex månader. Detta urval kallas för bekvämlighetsurval, ibland även tillfällighetsurval. Jag hade turen att få en viss spridning i ålder och en kvinna med bland tre män vilket var bra för även om könsfördelningen var ojämn bland intervjupersonerna så har den även varit det på Sjöliden.
För att få fatt i före detta deltagare på Sjölidenverksamheten gick jag igenom gamla närvarorapporter. Då fick jag fram fyrtio namn, av dessa var sju döda, elva av dem hade varit för kort tid på Sjöliden. Fyra av dem hade demenssjukdomar och eller psykiska sjukdomar. Av arton namn valde jag slumpmässigt ut tre som jag skulle kontakta. Eftersom jag inte kände dessa personer sen tidigare var det bara att ”blunda och peka”. En intervjuperson blev jag rekommenderad att fråga om intervju(av min kollega), då han varit med så länge i verksamheten. Vem är det som varit med i verksamheten, klienten eller kollegan
I två fall frågade jag personernas före detta socialsekreterare om de fortfarande hade någon kontakt med dessa och det hade de. Jag undrade då om socialsekreterarna kunde
fråga dem om de skulle vilja vara med i min undersökning och om jag i så fall fick ringa dem. Båda intervjupersonerna svarade ja och jag fick deras telefonnummer av socialsekreterarna. I ett fall träffade jag personen helt apropå frågade om intervju och efter betänketid svarade personen ja. En intervjuperson blev tillfrågad av min kollega de träffades av en tillfällighet och han fick frågan och svarade ja direkt utan betänketid. Eftersom Växjö inte är så stort är det inte så konstigt att man ”springer på varandra”. Särskilt inte om man rör sig på samma ställen t e x receptionen på avdelning missbruksvård/ekonomiskt bistånd.
Förberedelser
Kontakten med de fyra intervjupersonerna inleddes med ett telefonsamtal där jag informerade om studien, det avtalades tid och vi träffades. Intervjupersonerna fick själva bestämma var vi skulle träffas och vid ett tillfälle träffade jag en intervjuperson på hans verksamhet/arbete. De andra ville att vi skulle träffas hemma hos dem. Vid den träffen informerade jag dem mer ingående om studien och att de givetvis skulle få vara helt anonyma. Jag berättade också för dem att de kunde tacka nej till att delta och om de valde att vara med kunde de när som helst avbryta sitt deltagande utan att behöva lämna någon förklaring. Vidare berättade jag att jag skulle spela in intervjuerna. Vi gick gemensamt igenom intervjuinformationen (se bilaga 2) så att intervjupersonerna skulle kunna känna sig säkra på att deltagandet är anonymt och att studien är seriös. Efter denna information fick intervjupersonerna bestämma om de ville vara med och då ge sitt skriftliga samtycke och det gjorde samtliga. De fick skriva på intervjuinformationen i två exemplar (se bilaga 2), ett exemplar behöll de själva och ett utgjorde kvitto på att de mottagit informationen.
Datainsamlingsmetod
Den datainsamlingsmetod som jag använder mig av i min undersökning är livshistorieintervjuer, jag har strukturerat intervjuerna som ett samtal kring respondenternas liv och som utgångspunkt hade jag några på förhand bestämda teman. Genom att använda denna metod får man möjlighet att följa upp det intervjupersonerna berättar då de kan förtydliga det som man inte förstår eller inte har fått med.
Jag har valt intervjuer då mitt mål med undersökningen var att få en fördjupad kunskap om brukarnas syn på sysselsättningsverksamheten Sjöliden. Enligt Kvale (1997) är det genom samtalet som vi lär känna andra människors känslor, förhoppningar och drömmar om den värld de lever i. Det är på vardagssamtal som forskningsintervjun i grunden bygger men forskningsintervjun har mer struktur och ett utpräglat syfte. Intervjuer är den mest använda metoden i kvalitativ forskning skriver (Kvale, 1997). Intervjuerna ägde rum på de platser som intervjupersonerna valt, oftast var det hemma hos intervjupersonen. Alla valde att genomföra intervjuerna, och ingen av intervjupersonerna misstyckte till att intervjuerna spelades in. I och med att jag spelade in intervjuerna kunde jag koncentrera mig på, och notera det ickeverbala, som gester, tveksamheter, ansiktsuttryck mm. Intervjuerna tog mellan en och en halv timme utom uppföljningen som bara tog c a en halv timme.
Intervjuerna startades med en kort presentation av mig själv och information om hur aktsamt allt material kommer att hanteras, att intervjupersonerna när som helst kunde avbryta intervjun och sitt deltagande, att inspelningarna och utskrifterna förstörs efter godkänd examination samt att inga namn eller specifika uppgifter som kan röja någons identitet kommer att användas i uppsatsen.
Jag gjorde en uppföljande intervju efter den första där intervjupersonerna fick möjlighet att korrigera eventuella feluppfattningar eller missförstånd. Det var även ett tillfälle då jag kunde ställa eventuella kompletterande frågor och det gjorde jag i något fall. Vi träffades ytterligare en gång så att de fick läsa igenom den korrigerade utskriften av intervjun. Jag antecknade en del under intervjuerna trots att de spelades in för att komma ihåg icke verbala utryck, t ex grimaser som underströk något som sas. Det kan finnas en risk med att spela in intervjuer, personerna kan kanske känner sig hämmade och intervjun kan bli konstlad. Det kan sägas att det var inget som jag upplevde, en intervjuperson sa glatt: -det gör inget det är jag van vid, så gör ju ”krimmarna” med, det är ju för allas bästa.
Atkinsons (1998) beskriver hur intervjuaren bör arbeta för att nå en persons djupa, reflekterande tankar om sitt liv. Det är viktigt att ställa ”rätt” frågor och ja/nej frågor är minst hjälpsamma. Genom att använda öppna beskrivande, strukturerade och utvecklande frågor uppmuntras intervjupersonen till att ge tankfulla och utvecklande svar. Enligt Atkinson bör man hjälpa intervjupersonen att skapa hans/hennes mening av vad som hänt genom livet och måla upp känslorna kring dessa erfarenheter, vilket sker genom öppna frågor i en trygg miljö (Atkinson, 1998). Som intervjuare är det viktigt att följa med i intervjupersonens berättelse och använda sig av öppna frågor, plocka upp trådar som kan ge förtydligande eller fördjupningar.
Bearbetning
Efter intervjuerna skrevs allt inspelat material ut ord för ord. Pauser, gester, förändrade tonlägen, skratt, eventuella avbrott osv. skrevs in, då det kan vara till hjälp i bearbetningen av materialet. Anna Johansson (2005) beskriver berättandet som ett performance, dvs. att det inte bara handlar om det verbala berättandet utan även de dynamiska aspekterna såsom gester, mimik, upprepningar, röstens modulering, betoning på vissa ord och fraser, tempoväxlingar mm. (Johansson, 2005).
Jag gjorde en uppföljningsintervju och kunde då få en djupare bild/uppfattning av intervjupersonens upplevelse. När vi träffades vid andra gången så fick intervjupersonen läsa igenom den nedskrivna intervjun, vid ett tillfälle så läste jag upp intervjun på begäran av intervjupersonen. Sen gick vi igenom den utskrivna intervjun och var det något som jag hade fattat fel så skrev jag ner det direkt.
I de fall där jag fick ändra på något i intervjun bestämde vi att jag när jag renskrivit intervjun skulle visa den igen för intervjupersonen och det gjorde jag så att intervjupersonen skulle känna att det var deras åsikter och inte mina tolkningar av deras åsikter. I en livshistorieintervju bör det inte förekomma frågor och svar som på traditionellt vis, eftersom intervjuaren ska försöka fånga berättelsen (Alm, 2005). Liksom Alm (2005) kände jag också att det var svårt att veta hur mycket jag skulle ”styra” i intervjuerna. Det var också lätt att glömma bort sig själv på gott och ont för att
det som intervjupersonen berättade var så intressant. Det som var gott med det var ju det stora intresset som visades för ämnet och på ont för att jag ”lade mig i” berättelsen som intervjupersonen berättade. Jag har skrivit ut berättelserna så som de har sagts i största möjliga mån. Det som har tagits bort är upprepningar, hmm-anden och sådant som skulle visa vem personen är. I några fall har känsliga saker kommit upp som jag har valt att inte ta med då jag bedömde att det kunde skada mer än det kan vara till nytta för detta arbete.
Analysmetod
Narrativ teori och analysmetod är en vetenskaplig terminologi, som inbegriper en rad olika teoretiska traditioner. De som är traditionellt kopplade till studien av berättandet och de som är mer allmänna kritiska teorier. Det finns inte bara en enda narrativ teori och analys utan flera olika. Johansson (2005) anser att studiet av berättelser inte skall ses som en särskild disciplin, utan som ett ”specifikt problemområde inom ett vidare forskningsfält” och studierna av berättelserna bör bedrivas från flera olika perspektiv och utgångspunkter. Enkelt uttryckt är en livsberättelse den berättelse en person berättar om sitt liv eller valda delar av det. I forskningen där man använder sig av livsberättelser undersöker man ur olika aspekter – teman -perspektiv på hur människor ger sina liv mening, och hur de skapar sin identitet. Då hamnar människans egen tolkning av sig själv i centrum med all deras komplexitet och motsägelsefullhet. Att analysera en livsberättelse är en tolkande aktivitet, man kan inte söka efter en enda sann tolkning, utan man måste vara öppen för att varje berättelse kan stå för olika tolkningar. Genom vardagsberättelser klargörs våra erfarenheter för både oss själva och andra (Johansson, 2005).
Förutom en tolkande aktivitet är analysen av en livsberättelse även en reflexiv aktivitet. Med ett reflexivt förhållningssätt menas att forskaren reflekterar över hur han/hon definierar, talar och skriver om en social verklighet, utifrån sin egen position, klass, genus, sexualitet, ras/etnicitet.
Anna Johansson skriver om sociologerna Paul Atkinson och Michael Hammerslys syn på samhällsvetenskaplig forskning. De menar att all samhällsvetenskaplig forskning har en reflexiv karaktär, vilket innebär att forskaren måste erkänna att han/hon är en del av den sociala värld som undersöks. Antagandet om reflexivitet medför några grundläggande implikationer för synen på forskning. Som betyder att man erkänner att forskningen har samma kunskapsteoretiska grund som vardagens praktiska kunskap, common-sense kunskapen – dvs. också narrativitet. Det betyder också att forskaren är det främsta forskningsinstrumentet och kunskapen som produceras görs utifrån av var jag som forskare befinner mig, t ex vit kvinna, heterosexuell, behandlingspedagog, osv. Studiens design, tillvägagångssätt, val av frågor, det insamlade materialets tolkning påverkas av forskarens känslor, tankar, roller och reaktioner. Därför ska teorierna som används för att förstå respondenternas handlingsmönster, även användas på forskarens aktiviteter (Johansson, 2005).
Jag har analyserat de här berättelserna på följande sätt, intervju, transkribering av intervjun som jag läste igenom flera gånger för att få en känsla av vad intervjupersonen berättat. Uppföljningsintervju där intervjupersonen läste igenom intervjun och
samtyckte till den eller gjordes det korrigeringar som uppföljdes ytterligare. Jag hade även möjlighet att ställa några kompletterande frågor som väckts när jag läst igenom intervjun flera gånger. Vidare arbetade jag med att försöka hitta den röda tråden i innehållet och med att tematisera, analysera och tolka det. Med den röda tråden menar jag det som intervjupersonen berättade med större engagemang. Och det som jag märkte att intervjupersonen var mest intresserad av att berätta, det som återkom ofta.
Det gjorde jag genom att läsa igenom berättelserna och lyssna på inspelningarna flera gånger så att jag kände att jag fick ”grepp” om historien. Med ”grepp” om historien menar jag att jag hittade berättelsens betydelse och den mening berättelsen gav mig. När jag lagt till tolkningar och teori på berättelserna skrev jag ut allt i sin helhet. Forskaren kan under analysen variera mellan att vara berättelsefinnare och berättelseskapare och det är viktigt att fundera över hur det går att rekonstruera den ursprungliga historia som berättades av intervjupersonen till en historia som forskaren vill berätta för sin publik (Eriksson, 2009). En analys av berättelsens form kan ge värdefull kunskap men jag har valt att koncentrera mig på berättelsens innehåll och den betydelse intervjupersonen har velat ge sin berättelse. Mina berättelser är sammanställningar av vad före detta deltagare på Sjöliden har valt att berätta för mig om sin uppfattning av att vara deltagare där. Jag är medveten om min egen roll i det hela, och som anställd på Sjöliden var jag nyfiken på hur deltagarna såg på verksamheten. De personer som jag har intervjuat har inte varit deltagare på Sjöliden under tiden som jag har jobbat där. Det har varit viktigt för mig att intervjupersonerna inte ska svara ”snällt” för att de känner mig eller har en beroendeställning till mig.
Men min egen syn på Sjöliden påverkar naturligtvis min analys och tolkning av materialet. Även om jag har försökt vara neutral så har jag ändå en förförståelse om Sjöliden. Det behöver naturligtvis inte vara dåligt, det kan ju vara så att med den förförståelsen jag har ser och hör jag sådant som ingen annan utan erfarenhet hade gjort. Jag har i resultatet tagit med citat för att visa på en äkthet i studien.
RESULTAT
Resultatet presenteras i teman under rubrikerna: Introduktion, meningen/betydelsen. sysselsättning/arbete, hälsa/livskvalité. Efter varje tema följer en sammanfattande analys. Jag har valt att redovisa resultatet med intervjupersonernas upplevelser sammanvävda i varje frågeområde/tema. Även i den sammanfattande analysen är intervjupersonerna sammanvävda. I den sammanfattande analysen är det min tolkning av det som intervjupersonerna har sagt. Med hjälp av KASAM har jag analyserat och tolkat det empiriska material som intervjuerna har gett. Anledningen till att resultatet inte presenteras med varje person för sig, är att jag tyckte det blev svårare att få en överblick av vad de andras upplevelser och synpunkter var. Det var viktigt för mig att göra det tydligt genom varje frågeområde/tema vad gruppen (intervjupersonerna) hade för syn på och upplevelse av Sjöliden. De här fyra livshistorierna representerar deltagarnas syn på och upplevelse av Sjöliden.
Kort information om intervjupersonerna
Intervjupersonerna består av tre män och en kvinna. Jag har valt att inte specificera kvinnans berättelse som kvinnans berättelse i resultatet för att ytterligare förstärka anonymiteten för intervjupersonerna. Om det har haft någon betydelse för resultatet är svårt att säga. Men eftersom studien inte hade för avsikt att mäta könsaspekter på Sjöliden har det inte varit viktigt att veta vem som sade vad. I resultatet har jag döpt intervjupersonerna med fingerade namn. För enkelhetens skull och för att det inte ska uppstå några spekulationer har jag valt att döpa alla till mansnamn. Jag har även tagit bort den information som allför väl skulle visa på vem som är kvinnan, t ex – jag saknade att det inte var fler kvinnor där ute. Personerna kallar jag för Micke, Stefan, Krister och Anders.
Samtliga intervjupersoner är runt femtioårsåldern de har missbrukat olika droger sedan tonårstiden då det som de själva säger ”gick snett”. Anledningen till att det gick snett har varit av olika anledningar. Micke berättar att han flyttade och kom aldrig in i gemenskapen ibland klasskamraterna utan blev mobbad. Han började sniffa lim, dricka mellanöl som snattades i affären redan i mellanstadiet, fortsatte med hasch och vidare till alkohol. Anders berättar att han som den ende i syskonskaran placerades i fosterhem. Han började röka hasch i tonåren då han introducerades av kompisar. Gick efter några år vidare till amfetamin. När han lade av med amfetaminet efter ett antal år började han missbruka alkohol och hasch istället. Krister började dricka alkohol i artonårsåldern för han mådde psykiskt bättre av det, och Stefan började senare i livet först med alkohol och gick sedan vidare till amfetamin.
INTRODUKTION
Här följer en introduktion där intervjupersonerna berättar om hur de kom i kontakt med Sjöliden och varför de ville börja på sysselsättningsverksamheten Sjöliden.
Sjöliden lät bra
Samtliga intervjupersoner fick reda på vad Sjöliden var av en person som de kände tidigare från socialförvaltningen. Micke och Stefan kände personen väl sen tidigare då de hade haft denne som arbetsledare i andra verksamheter. Krister och Anders fick genom sin socialsekreterare veta vad Sjöliden var och ställde sig på det viset i kö för att få börja där. Micke menar att han hade kunskaper som arbetsledaren visste skulle komma väl till pass ute på Sjöliden och att Micke själv skulle trivas med de arbetsuppdrag som Sjöliden har. Eftersom jag hade gjort det jag hade gjort innan, och inte hade något att göra för tillfället så passade det ju bra. Han visste ju att jag kunde hugga i skogen och hålla på med trädgård och sånt.
Stefan och Krister sökte sig till Sjöliden för att de ville ha något att göra och de tyckte att Sjöliden lät bra. Stefan beskriver att han ville ha rutiner, något att fylla dagarna med så att tiden gick fortare. Jag ville ha något att göra. Få en struktur på dagen, ha tider att passa, det var skönt att ha något göra då såg man fram mot helgerna, det blir inte samma nu. Nu märker man inte av helgerna på samma sätt. Krister var väldigt ensam han satt hemma själv och drack och hade heller inget att göra. Efter en avgiftning så
blev Krister rekommenderad att söka till Sjöliden för att försöka bryta sitt destruktiva missbruk. Jag hade ju ingenting att göra, jag har varit på väldigt många avgiftningar, 28 avgiftningar har min läkare sagt till mig. Jag satt hemma själv och drack, jag har alltid druckit hemma själv. Jag hade inga fyllekompisar. Det blev början till något nytt för Krister, han var nykter i cirka ett år, men valde sen att sluta på Sjöliden för att han började missbruka droger igen. Det gick en tid sen åkte Krister på behandlingshem och under tiden som han är där så etablerar han kontakt med Sjöliden för det är dit Krister vill efter behandlingen.
Anders å andra sidan blir tvingad till Sjöliden, om han inte går med på att börja i en verksamhet ska han inte få behålla sitt bistånd säger hans socialsekreterare. Jag blev tvingad att börja, annars hade jag bara fått matnorm sa de till mig, jag tvingades ut i en verksamhet. Jag var tvungen att ha en sysselsättning.
Hur det kom sig att det blev just Sjöliden
Att det blev just Sjöliden som man valde beror på liknande uppfattningar, dels att man kände och tyckte om arbetsledaren (arbetsledarna) sen tidigare och att det fanns arbetsuppgifter som var tilltalade. Gemenskapen har också haft en betydelse för att man har valt Sjöliden, Krister beskriver att han tyckte att han passade in på Sjöliden för att han identifierade sig med missbrukare. Det var det att det var missbrukare där, jag