I resultatet få vi följa fyra personers berättelse om hur de upplevt tiden då de var deltagare på sysselsättningsverksamheten Sjöliden. Studien ger en bild av hur de kom sig att de började på Sjöliden, hur de upplevde tiden där och vad den betydde för dem. Vad det var som var viktigt och hur det kom sig att de slutade och vad det betydde för dem. Tre av intervjupersonerna började frivilligt på Sjöliden för att de ville ha något att göra den fjärde intervjupersonen blev tvingad dit för att få behålla sitt socialbidrag. Att det blev just Sjöliden samtliga valde att börja på berodde på dels att de kände
arbetsledaren (den ene eller båda) och att de tyckte att arbetsuppgifterna var meningsfulla.
Det som intervjupersonerna har upplevt varit en mening och betydelse med sitt deltagande på Sjölidenverksamheten har varit gemenskapen, jobbet, ansvaret och meningsfullheten förutom en intervjuperson han tyckte att det var för mycket fokus på drogen det pratades om den, planerades för den och han upplevde det som respektlöst gentemot sig själv, andra och verksamheten om det kom deltagare som var påverkade. Han kände att det blev svårare för honom att klara av suget efter drogen när den var så ständigt närvarande.
Sjöliden har betytt mycket för alla intervjupersonerna, det har varit ansvaret i jobbet och jobbarkompisarna, rutinerna och sammanhållningen. En intervjuperson blev drogfri under sitt deltagande på Sjöliden, han fick stöd och styrka av Sjöliden med dess gemenskap att bli drogfri. Vidare så anses det att maten har en betydelse för det är lätt att man som aktiv drogmissbrukare struntar i att prioritera maten. Maten på Sjöliden väcker också en annan åsikt, samtidigt som man tycker att det är bra med frukost och lunch så upplevs det som väldigt orättvist att de som går på ekonomiskt bistånd får maten gratis medans de som har pension ska betala för sin mat.
Både arbetsledarna och deltagarna har betytt mycket för intervjupersonerna när de var på Sjöliden, relationen till arbetsledarna betydde väldigt mycket för några av intervjupersonerna, sammanhållningen som helhet var av betydelse tyckte några fast det kunde hetta till så klarades det alltid upp och att det var människor som sa vad de tyckte och kände upplevdes som skönt. Synen på Sjöliden som en arbetsplats var väldigt positiv, man kände ansvar och en yrkesstolthet för jobbet man gjorde. Att man kunde påverka sina arbetsuppgifter själv upplevdes som en frihet och att man blev litad på. Det var positivt med att man genom jobben kom ut i ett socialt sammanhang.
Arbetsuppgifterna som kunde vara tunga påverkade en deltagare och det var jobbigt för honom av två orsaker dels fick han väldigt ont i kroppen och det onda dövade han med tabletter och alkohol. Trots att det var jobbigt för honom ville han hjälpa till han ansåg att ska man vara på Sjöliden så ska man hjälpas åt, han ansåg att en slags ”flitpeng” skulle göra att fler blev motiverade till drogfrihet.
Det upplevdes en tomhet och tristess för två av intervjupersonerna efter de slutat vara med i verksamheten. Det var konflikter som gjorde att de slutade på Sjöliden, efter Sjöliden hade de inget annat att göra de blev mer isolerade och tyckte att de inte hade några rutiner längre. De saknade båda att ha något att göra på dagarna dels för att komma ut i ett socialt sammanhang och få en struktur på dagen, dels för att det var lättare att ta till drogen utan att man egentligen vill det. De andra två däremot kände att de var färdiga med Sjöliden de gick vidare mot ett nyktert/nyktrare liv och nya utmaningar.
Det som beskrivs vara den största förändringen med att inte vara med i verksamheten längre beskrivs som saknaden av rutinerna, vännerna och maten. Alla har eller skulle kunna rekommendera någon annan att börja på sjöliden både för personer som kommer ifrån ett behandlingshem eller för de som inte vill åka till ett. Det ses som positivt att det
inte är drogkontroller för det upplevs som ett tvång och det ska vara frivilligt att vara på Sjöliden. En annan åsikt är också att det ska vara ett rättvist belöningssystem för alla.
DISKUSSION
Syftet med studien var att beskriva och analysera före detta deltagares erfarenhet av sysselsättningsverksamheten Sjöliden. För att uppnå syftet har en livshistorisk metod använts och med hjälp av livshistorieintervjuer har jag fått svar på min frågeställning. Frågeställningarna var: vad betydde Sjöliden för deltagarna, och hur såg man på Sjöliden som en arbetsplats. Hade Sjöliden haft någon betydelse ifråga om deltagarnas sociala funktion, livsstil, hälsa och livskvalitet. Jag anser att jag har fått svar på mina frågor och att syftet därmed är uppnått.
Metoddiskussion
Den använda metoden har varit livshistoria. Jag har intervjuat en grupp människor som har varit deltagare på Sjölidens sysselsättningsverksamhet för att få deras syn på, och deras upplevelse av Sjöliden. Jag har fått ta del av mina intervjupersoners berättelser, den version av livet som de valt att berätta för mig om sina upplevelser, erfarenheter och tankar. Då har metoden livshistoria varit en fördel för att metoden som med den kvalitativa forskarens ögon har en fördel, dess tydliga fokus på det perspektiv livet ifråga erbjuder och ett entydigt engagemang i det sociala livets processer. Det kvalitativa synsättet riktar intresset mot individen. Man ställer frågan hur individen tolkar och formar en (sin) verklighet i stället för att fråga hur en objektiv verklighet ser ut. Hermeneutiken intresserar sig för hur individer upplever, strukturerar och tolkar sin omgivning och verklighet i relation till sina tidigare kunskaper och erfarenheter.
Genom livsberättelser förmedlar vi våra traditioner, vanor och värderingar, hur vi ser på världen. Jag har varit intresserad av hur mina intervjupersoner såg på sin värld vid den tiden de var på Sjöliden. Berättelsen är en imitation och en nygestaltning av människan och människans handlingar, den skapas och tolkas både av berättaren själv såväl som av lyssnaren. Således handlar det inte bara om att förstå ett liv från födseln till ålderdomen utan också hur individens liv och handlingar i olika tid och rum med andra människor kan tolkas. Det är just det jag har gjort, tolkat individens liv och handlingar i olika tid och rum med andra människor. Vi känner igen oss själva genom att berätta saker och ting från vårt liv, det är i berättelsen vi skapar vår identitet och för att förstå sig själv måste man gå via den andre, bl.a. genom berättelser. Berättandet och lyssnandet skapar en förståelse av livet som det berättas just nu och det ger en förförståelse för framtiden, förståelsen av livet är en ömsesidig process mellan lyssnaren och berättaren. Det hade varit svårt att fånga den förståelsen om någon annan metod hade valts.
Berättelsen har en viktig betydelse för människan, hon framställer världen och sig själv i de berättelser hon skapar tillsammans med andra. Det är berättandet som skapar en meningsfull helhet där tid, mening, etik och identitet fångas och uttrycks, vi lyssnar, tolkar och förstår samtidigt. Den valda metoden har gjort detta möjligt tid, mening, etik och identitet har fångats och tolkats. Tillvägagångssättet har dessutom bidragit till en god relation med intervjupersonerna som kan bero på att metoden har en tydlig fokus på det perspektiv livet ifråga erbjuder och ett entydigt engagemang i det sociala livets processer. Detta gör att intervjupersonen avslappnat kan berätta sin historia och inte behöver svara ”rätt” eller ”fel” på frågor.
Nackdelen med mitt metodval skulle kunna vara att jag inte hade någon erfarenhet av livshistorieintervjuer, vilket gjorde att jag var lite ovan i början. Men mina två första intervjupersoner var pratsamma så min uppfattning är att det inte påverkade studien nämnvärt. Jag gjorde dessutom uppföljningsintervjuer där jag kunde komplettera eventuella frågor. För att studien skulle ha så hög trovärdighet som möjligt var det noga att jag fångade deras berättelse. De många citaten från intervjupersonerna i resultatet visar även att jag har studerat det jag hade för avsikt att studera.
Jag gjorde ett bekvämlighetsurval. Jag valde av de deltagare som varit på Sjöliden innan jag började där. Sen rensade jag bort dem som varit där mindre än sex månader. Efter det gjorde jag ett slumpmässigt urval av dem som blev kvar, det var 18 personer. Det kan finnas en nackdel med bekvämlighetsurval och det är att urvalet inte är representativt. Även om man använder sig av okända inom räckhåll, kan de ha drag gemensamt som inte återfinns i hela populationen. För att deltagarna skulle ha en någorlunda klar uppfattning och erfarenhet av Sjöliden rensade jag bort de som varit där mindre än sex månader. Jag anser att detta var det bästa sättet eftersom det var deltagarnas uppfattning om Sjöliden jag ville ha för att kunna göra en brukarbeskrivning av Sjöliden.
Den teoretiska utgångspunkten är det salutogena synsättet KASAM. Jag valde detta synsätt för att det fokuserar på friskfaktorer, möjligheter och människors resurser för att bemästra svårigheter. Utifrån KASAM tolkade jag intervjupersonernas känsla av sammanhang: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Jag har inte mätt hur stark eller svag KASAM intervjupersonerna har haft med hjälp av KASAM-frågeformuläret. Utan jag har genom att lyssna flera gånger på intervjuerna, tittat på mina anteckningar analyserat mig fram till vad det är personen säger, vad personen känner för det han säger och varför han känner så. Det är alltså min analys utifrån KASAM som jag har tolkat intervjupersonernas upplevelser. Förmodligen hade jag fått fram andra svar om jag hade låtit alla intervjupersoner svara på KASAM- frågeformuläret. Det som var intressant för mig var att se om sysselsättningsverksamheten Sjöliden stärker deltagarnas KASAM. Om Sjöliden hjälper deltagarna att förmå skapa och se sammanhang i sin tillvaro (Copingförmåga). Jag har studerat det jag har avsett att studera och enligt Johansson (2005) är validitet i kvalitativa studier att resultatet överrensstämmer med verkligheten och att forskaren studerar det hon har för avsikt att studera. En alternativ term till validitet och reliabilitet är trovärdighet som ett kriterium för hur pass bra en kvalitativ undersökning. De här berättelserna är inga absoluta sanningar utan en konstruktion av minnen. Med ett annat metodval eller teoretiskt perspektiv hade resultatet förmodligen sett annorlunda ut.
Resultatdiskussion
Idén till denna studie fick jag efter en tid när jag hade börjat arbeta på Sjöliden, en verksamhet som funnits i tio år. Verksamheten bygger på sysselsättning för personer med ett missbruk/beroende av droger. Hägg (2000) skriver om arbete som medel i stället för mål och i Danmark har man gett den enskilde rätten till en sysselsättning för att ge ett deltagande i samhället. I resultatet har alla intervjupersoner bekräftat just detta, de har känt ett deltagande i gemenskapen på Sjöliden. Alla intervjupersonerna tyckte att det var bra att komma ut i ett socialt sammanhang, att inte bli isolerade hemma. Det är ett steg ut i samhället, att ha en sysselsättning. De tre steg som Regeringen har presenterat för att utveckla missbruks- och beroendevården är, förbättrad kvalitet, ökad likvärdighet och ökad tillgång till insatser. De kan anses självklart men i människovårdande yrken får mål och utveckling aldrig stagnera. Den här uppsatsen kan förhoppningsvis ses som en utveckling av Sjölidens verksamhet. Samt medverka till en förbättrad kvalitet som skulle kunna vara till nytta för både personal och brukare. (Socialdepartementet, 2008).
Det övergripande målet för den svenska alkoholpolitiken enligt de nationella handlingsplanerna är att främja folkhälsan genom att minska sociala och medicinska alkoholskador. Genom insatser vill man nå målen för att minska den totala alkoholkonsumtionen och ett skadligt dryckesbeteende. Hänsyn skall tas till skillnader i bl.a. livsvillkor. Narkotikapolitikens mål är bl.a. att förmå personer med missbruksproblem att sluta med sitt missbruk och minska nyrekryteringen. Sjöliden är en verksamhet med s.k. låg tröskel, med det menas att det är första steget i öppenvårdens verksamheter. Den är till för de som inte kan eller för den delen vill leva helt drogfritt. Genom att ha en sådan här verksamhet hjälper man många människor med att slippa utanförskap, tristess och ensamhet. Detta leder oftast till ökad konsumtion av drog vilket i sin tur gör att personen kommer ännu längre ifrån att komma med i någon verksamhet som bygger på total drogfrihet. Tre av intervjupersonerna bekräftar detta faktum. De kände sig ensamma och då var det lättare att ta till drogen, att komma ut bland folk hade stor betydelse för dem.
Enligt vision och måldokumenten för 2010- 2011 i Växjö kommun har alla en ekonomisk och social trygghet där arbete och sysselsättning är viktiga förutsättningar (nämnden för arbete och välfärd, 2009). Det är en fin tanke och ett mycket gott mål, jag anser att Sjöliden är en byggsten i den tanken. Det är en verksamhet som erbjuder gemenskap, sysselsättning struktur och mening, det anser tre av intervjupersonerna. Den fjärde hade svårt att se det positivt då han blev tvingad till Sjöliden. Även verksamhetsplanen för avdelning missbruksvård (2007) säger att det skall finnas god kunskap om alkohol och narkotika inom verksamheten samt vilka behandlingsinsatser som är mest ändamålsenliga. Dessa insatser ska bygga på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet (2008-2009 Verksamhetsplanen för avdelningen missbruksvård, 2007). I Holland har man konstaterat vikten av bostad och arbete för personer med ett missbruk/beroende. En viktig framgångsfaktor (av flera) för en effektiv vårdprocess i missbruks/beroendevården i Sverige är att man kan erbjuda bostäder med stöd, sysselsättning i olika former, arbete alternativt utbildning enligt Wigzells utredning: Personer med tungt missbruk (SOU 2005:82). Röseredsvillan i Göteborg erbjuder sysselsättning enligt en utvärdering som gjordes 2002 av Bysveen & Litleré ur ett
brukarperspektiv. Den visade att gemensamt för deltagarna som kom till RV var att de önskade någon form av sysselsättning. De ansåg att sysselsättningen var en strukturerande faktor, det var frivilligt de kände ansvar och tillit, de tyckte att arbetsuppgifterna var meningsfulla. De hade fått en ökad självkänsla av att vara på RV, medan minskningen av drogkonsumtionen var varierande (Bysveen & Litleré, 2002). ”Bostad först” är en ny modell som socialhögskolan i Lund har forskat om och även presenterat modellen vid en konferens hösten 2009. Modellen har intresserat flera kommuner i Sverige. Forskningen som har gjorts har visat att det blir billigare för samhället att hjälpa hemlösa missbrukare med att få ett lägenhetskontrakt, sedan hjälp med andra problem. Sjöliden har fungerat så på ett sätt, deltagarna måste ha en lägenhet för att få vara med i verksamheten. Anledningen till det är att man vet att de måste ha en fast punkt för att klara av att vara med i verksamheten. Jag har full förståelse för att den här modellen kan vara samhällsekonomisk. Kan det finnas någon människa som skulle klara av att ”ta tag” i sitt liv utan att ha någonstans att bo? Jag undrar hur länge jag skulle klara av att sköta mitt jobb utan ett hem att åka till. Den här modellen tror jag på, som sagt fungerar det lite så redan i Växjö kommun men allt kan bli bättre.
Det var roligt att till slut ”hitta” Röseredsvillan som är en liknande verksamhet som Sjöliden. Det har varit väldigt svårt att hitta verksamheter som har ett lågtröskelperspektiv av någon anledning, finns det inga eller är de väl gömda? Deltagarna på RV har samma åsikter som ”mina” intervjupersoner, det ska vara frivilligt och det är något som man på RV håller på, frivilligheten är viktig. Jag håller med det är helt förkastligt att tvinga ut någon i en verksamhet, vem vinner på det? Det var inte bara Anders som tyckte att det var fel att bli tvingad ut i en verksamhet det gjorde Micke med även om han inte blivit det själv. Stefan sökte ”jobbet” och Krister önskade att få komma till Sjöliden andra gången han var där.
Ett annat mycket viktigt resultat som jag har fått fram är åsikterna om orättvisan med betalning för maten. Maten ska vara gratis för alla oavsett om du har pension eller ekonomiskt bistånd. Det ses som mycket orättvist att de som har pension jobbar gratis medan de som har ekonomiskt bistånd får mat för jobbet. De jobb som görs på Sjöliden är inget ”pyssel och knåp” utan det jobbas hårt med ved, bryggor och bilar och arbetena ses som meningsfulla och ”riktiga”. Om inte Sjöliden hade gjort detta skulle fullbetalda kommunanställda förmodligen göra detta i stället. Nu har jag inte gjort en uppsats med kronor och ören men det torde väl ändå vara så att man sparar in lite pengar på att Sjöliden utför dessa arbeten.
Anders menar att det är ett utnyttjande av människor. På RV i Göteborg har man ett poängsystem en ”lön” för utfört arbete. 60 poäng om dagen det blir 300 poäng i veckan. Det betalas inte ut med kontanter utan i slutet av veckan åker man på en gemensam inköpsresa. Man kan köpa kläder, mat, snus och tobak men inte alkohol för lönen. Man kan även spara sin poäng och handla något dyrare t ex TV, stereo etc. Det skall sägas att de på RV inte äter lunch men de får frukost, på Sjöliden äts det både frukost och lunch. Deltagarna på RV menar att poängsystemet bidrar till att de inte känner sig utnyttjade utan ses som en bekräftelse på arbetet de utfört.
Socialstyrelsen (2006) menar att för de flesta studier om missbruk och sysselsättning är föreställningen att en meningsfull sysselsättning har betydelse. Den har betydelse för den sociala integreringen, för att den ger vardagen en struktur, deltagarna får en stärkt självkänsla och ibland ökat ekonomiskt oberoende. Det visar mitt resultat också, förutom det sista, ökat ekonomiskt oberoende, på RV känner deltagarna det så. Det är otroligt synd att Sjöliden inte har ett bättre belöningssystem, det skulle ses som en morot och vara väldigt motiverande. Motivation är något som ses som viktigt i missbruks och beroendevård, ofta menar man då att påverka motivationen till förändring. Mitt resultat visar att det är motiverande att vara på Sjöliden, (om man inte blir tvingad) det är lättare att undvika kriminalitet och droger när man är där. För att vilja förändra krävs det motivation, att komma till Sjöliden varje dag är en förändring för deltagarna. Deltagarna beskriver att de kände en meningsfullhet av att vara på Sjöliden och en sammanhållning, där ur kan motivationen växa.
Ingdahl & Persson (2009) ställer frågan om vi ska hjälpa människor eller straffa syndare, och att det är viktigt att hitta metoder som reducerar de negativa effekterna av olika riskbeteenden i stället för att fokusera på förbud. Det är det ställen som Sjöliden och RV gör. För var skulle deltagarna till dessa verksamheter annars vara? Att det inte finns drogkontroller på en verksamhet kan ses som kontroversiellt men vi får inte glömma dessa människor som inte hade klarat/velat vara någon annanstans. Var skulle de ta vägen, och varför ska de inte få en chans att göra något om dagarna som hjälper dem att må bättre. Ett lägsta trappsteg anser jag måste finnas, både för dem som vill gå vidare och för de som vill vara kvar.
Resultatet visade även att flera av intervjupersonerna tyckte att arbetsledarna hade en stor betydelse för dem. Holm (2001) beskriver professionell hållning som en ständig