Goda män och goda kvinnor

Personalens roll är förutom att behandla klienterna även att vara goda förebilder, och på Musslan handlar det främst om att vara goda män och goda kvinnor.

I våra grupper jobbar vi med gruppterapi och då är det alltid en man och en kvinna, och det är också en del i det här ja man måste se båda delar. Man måste se hur jag är i förhållande till en kvinna, hur är jag i förhållande till en man./…/ Alltså, och det har vi vart benhårda med här, alltså genom åren, att det ska vara en mixad grupp. (Monika)

Här tolkar vi det som att Monika ser en poäng i att använda sig av könstypiska män och kvinnor i behandlingsarbete. Detta är alltså en medveten strategi som ska gynna klienterna. Att visa sig som en kvinna, kanske en kvinna som ett stabilt objekt, ska ge klienterna en bild av hur en kvinnlig förebild är, samt i förlängningen vad en god kvinna är. Att vara denna goda kvinna innebär också enligt Butlers (2005) syn på den heterosexuella matrisen att vara

heterosexuell. I Mattssons (2005) avhandling beskriver hon att personalen ser att det kan uppstå problem om en av behandlarna är öppet homosexuell eftersom det då blir oklart vilka signaler som sänds ut till klienten och som vi ser det borde samma fenomen kunna uppstå om det är klienten som är homosexuell. Även Kolfjord (1997) tar upp att man betraktar könen som särarter vilka har olika roller att fylla i samhället. Man har ett önskemål att åstadkomma ett behandlande par bestående av två komplementära kön med olika funktioner vilket man främst motiverar med att klienterna behöver både manliga och kvinnliga identifikationsobjekt. Den könsliga olikheten blir en viktig aspekt i behandlingsarbetet. Här är frågan om vad man lägger i begreppen man och kvinna. När man talar om kön i dikotomier så skapar man även könen och män och kvinnor blir då två olika konstanta grupper.

På Musslan menar My precis som Monika att det är viktigt att personalen består av både goda män och kvinnor, så att klienterna får förebilder.

I: Förutom att man ska vara en god man, god kvinna som förebild, finns det nåt annat som ni tänker på kring att det är jämn könsfördelning bland personalen?

My: Jag tror att det blir bättre balans, jag tror det. I: På vilket sätt?

My: [10 sekunders paus] på vilket sätt ja…mm… I: Eller hur du menar med balans…

My: Mm. Alltså då får man nog komma åter till det här,, om man kommer in på en riktig kvinnoavdelning så är där ju bara kvinnlig personal och det kan bli mycket tjafs på en sån avdelning det kan det bli, och så då här blir där ju mycket grabbigt naturligtvis eftersom här är mest män i gästgruppen, så här kan jag ju se att det är en poäng att ha både manlig och kvinnlig personal eftersom det är en klick kvinnor, för att det blir ju lite lite pyssligare med kvinnor, dom pysslar lite mer så att, kanske nu när vi har julpyntat, och sådana där bagateller, men hade det bara varit en grupp män som hade jobbat också så hade dom inte fått [ohörbart] på detta så som kvinnorna kanske får. (My)

Här talar My om varför hon ser det som bra att det är både män och kvinnor bland personalen. Emellertid är hon lite tveksam i sitt svar vilket vi ser på den långa paus som följer frågan om på vilket sätt hon tycker att det skapar bättre balans. Det verkar vara lätt för henne att säga att det blir bättre balans, men svårare att förklara varför det blir bättre balans. Men sedan ser vi att innebörden av att vara goda förebilder som man respektive kvinna även inbegriper att bidra med könsspecifika saker. De får olika roller trots att man har samma arbetsuppgifter. Det blir en bättre balans på så sätt att det pyssliga görs av kvinnorna, vilket förmodligen inte hade utförts om det enbart var män i behandlingen. Emellertid beskriver hon dessa

kvinnotypiska sysslor som bagateller. Hon menar också att det på kvinnodominerade ställen lätt blir tjafs, medan det på mansdominerade blir grabbigt. Vi tycker att det ligger en mer negativ klang i ordet ”tjafs”, det blir inte ens betraktat som ”tjejigt” eller ”kvinnligt” i motsats

till ”grabbigt”. Vad nu detta egentligen betyder kan man fundera över men som Kolfjord (1997) tar upp kan man se att den traditionella arbetsdelningen i hemmet och i arbetslivet skapar och återskapar den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen. I jämställdhetsdiskursen menar Dahl (2005) att heterosexualiteten är problematisk men på samma gång självklar. Man arbetar med att bygga nya relationer mellan män och kvinnor utan att ifrågasätta heterosexualiteten. Att tala om vad det innebär att vara man och kvinna blir i jämställdhetsarbetet ett performativt tal och producerar i sin tur olika ”oriktiga” eller ”onormala” positioner som förankrar heterosexualitet och vidmakthåller dess status som samhällsnorm.

Istället för att bekämpa den påstådda grabbigheten visar My nedan att man istället väljer att införa ett kvinnospecifikt forum där kvinnorna kan få den plats de annars kanske inte får. En kvinnogrupp med enbart kvinnlig personal var dock inget som tilltalade kvinnan i Mys citat:

/.../ här är ju rätt så grabbigt måste jag säga, det är, i och med att vi nästan övervägande har män, det är därför vi har börjat med den kvinnogruppen nu, för att vi tyckte att vi skulle ge dom lite extra och börja där, men så var det en kvinna som sa, ”aldrig i livet, jag vill inte va med i den, varför ska inte männen ha en sån mansgrupp då, varför ska jag vara utsatt för det?” (My) Att ha kvinno- respektive mansgrupper beskriver Mattsson (2005) som en del i behandlingen där frånvaron av det motsatta könet blir betydelsefull. Hon tar även upp problemet med att dessa homosociala forum kan innehålla både homofobi och rå sexualitet (a.a.). Då betydelsen av en man enligt Butler är att han ska vara manlig och därmed åtrå en kvinna innebär detta även att män blir män på grund av sin heterosexualitet. Elisabet talar om könstypiska roller och att man inte kan utgå från att alla har samma inställning till kvinnor och män.

Kategorierna man och kvinna som sociala konstruktioner är ju skapade och då får man tänka på det, varför kan man inte ha tre, mansgrupp – kvinnogrupp och blandgrupp, blandade grupper kan ju vara bra för dem som föredrar det. Att man jobbar med hur kvinnorna relaterar till män och vice versa oavsett sexuell läggning. (Elisabet)

Elisabet menar att man måste vara klar över att män och kvinnor som sociala konstruktioner är skapade och att det därför inte räcker med att ha enbart kvinnogrupper och mansgrupper. I behandlingsarbetet beskrivs männens sexualitet som ett centralt tema vilket man arbetar med både i mansgruppen och i de möten som sker med kvinnorna i personalgruppen.

Mattsson (2005) tar upp att man inte tar in yngre kvinnor i den övervägande manliga behandlingen men att det ibland kommer in en och annan kvinna som betraktas som

manhaftig och alltså inte feminin. På grund av detta lockar inte kvinnan till förälskelser och hon förefaller sakna sexuell laddning vilket annars kan bli ett problem i den könsblandade miljön. Dock arbetar man sedan i kvinnogruppen med att försöka påverka manhaftigheten genom att uppmuntra kvinnornas feminina sidor. Som förebilder använder sig den kvinnliga personalen av sig själv för att beskriva vad kvinnlighet är och hur kvinnor ska vara (Mattsson 2005). Monika ser att det är svårt för det fåtal kvinnor som ibland finns på Musslan. Hon menar att det är lätt att de förlorar sin könsidentitet och dras med i den manliga jargongen.

Jag ser det inte så positivt när det är en sådan liten grupp kvinnor, oftast är det bara en åt gången, då blir det verkligen det här, då tar man ju nånstans bort sin egen könsidentitet. De går med i jargongen och de kanske egentligen blir kränkta men de säger inte det, och det är rätt [ohörbart] så jag kan ju säga att jag ser en fördel i att vara delat. Där man kan vara öppen och inte behöver ha spelet för den kvinnliga personalen här har ju en auktoritet som gör att man inte spelar på det viset, det finns ändå en ram för spelet på något vis, det finns där inte på samma sätt mellan två gäster (Monika).

I heteronormen har män och kvinnor sina egna könsmönster och sätt att relatera till motsatta kön, men hur man agerar inom sitt biologiska kön verkar inte problematiseras på

behandlingshemmen. Butler (2005) anser att dessa identitetskategorier ofta är förtryckande eftersom de representerar förtryckande strukturers normaliserande kategorier. Begreppet homosexuell är då en kategori människor som förblir förhindrade att definiera sig själva genom att man som Butler (2005) inte kan säga att lesbiska är kvinnor, då kategorin kvinna endast kan förstås i det heterosexuella isärhållandet av kvinna – man; vilket vi förstår måste gälla på samma sätt för manliga homosexuella.

Personalen ska vara förebilder genom att agera goda män och goda kvinnor. Könen

betraktas som särarter vilka har olika roller att fylla i samhället. Den könsliga olikheten blir en viktig aspekt.