DEN SEXUELLA
IDENTITETENS BETYDELSE
INOM MISSBRUKARVÅRDEN
Irene Molin
Angelica Wågby
C-uppsats Malmö Högskola
SA1007 Hälsa och Samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
FÖRORD
Att skriva denna uppsats har verkligen varit som att åka en populär berg och dalbana som därmed har en lång kö som man får stå i och bara vänta för att få göra det man sett fram emot. Med detta syftar vi på vår långsamma startsträcka där insamlandet av tillstånd och samtycke tog sin lilla tid. Skrivandet på uppsatsen har även inneburit upp och nedgångar när det gäller entusiasm och arbetsglädje. Men förutom några tillfällen av panik och förtvivlan över de höga kullarna vi sedan har tagit oss över så har det ändå varit ett nöje att göra detta arbete.
Vi vill tacka våra intervjupersoner för att de har tagit sig tid att delta samt för ett gott samarbete. Det är ni med era erfarenheter och kunskaper som gjort det möjligt för oss att skriva denna uppsats, och vi hoppas att ni tycker att vi har behandlat era svar med respekt samtidigt som ni får någon nytta av våra synpunkter och tankar.
Ett stort tack vill vi även rikta till vår handledare Sara Johnsdotter för uppmuntran och hjälp. Malmö, januari 2006
DEN SEXUELLA
IDENTITETENS BETYDELSE
INOM MISSBRUKARVÅRDEN
Irene Molin och Angelica Wågby
Abstract
Molin, I & Wågby, A.Den sexuella identitetens betydelse inom missbrukarvården The Significans of the Sexual Identity in Drug Abuse Treatment.
Malmö Högskola: Hälsa och Samhälle, Enheten för socialt arbete 2006. C-uppsats. Valet av vårt ämne har framförallt sprungit ur att vi har sett en brist vad gäller
problematisering kring sexuell identitet och socialt arbete. Vårt syfte med denna uppsats har varit att undersöka hur personal på behandlingshem ser på den sexuella identitetens betydelse inom missbrukarvård. Vi har dessutom intervjuat en psykolog på RFSL om hennes perspektiv på ämnet. I uppsatsen tar vi även upp hur man ser på sexualiteten och den sexuella identiteten i förhållande till kön, då vi har sett att kön och sexualitet är tätt sammankopplat.
Vi har använt oss av kvalitativ metod och semistrukturerade intervjuer med två personer som arbetar på könssegregerad missbruksbehandling och två som arbetar på könsblandad. Den femte personen är från RFSL och har en annan utgångspunkt eftersom hon står utanför den institutionella missbrukarvården. Intervjupersonernas svar har vi analyserat och tolkat med hjälp av tidigare forskning samt teorier framförallt av Judith Butler, Beverly Skeggs samt Robert W. Connell.
Uppsatsens visar hur intervjupersonerna förhåller sig till och ser på just den sexuella
identiteten i förhållande till behandling. Vad vi framförallt har sett varit genomgående är att sexualitet i sig kan vara svårt att tala om, vilket ger personer som är osäkra i sin sexuella identitet litet utrymme att komma till tals och få den hjälp den behöver. När det gäller sexualitet och sexuell identitet har vi sett att man ofta resonerar kring komplementära kön.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING:
1 INLEDNING... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
1.2 Begrepp ... 5
1.2.1 Könssegregerad och könsblandad behandling ... 5
2 METOD... 6
2.1 Val av metod... 6
2.2 Urval och avgränsningar ... 7
2.3 Deltagare i studien ... 7
2.4 Genomförande... 8
2.5 Etik ... 9
3 KUNSKAPSLÄGE ... 10
3.1 Kön och sexualitet inom institutionsvård ... 10
3.2 Komplementära kön ... 12
3.3 Missbruk och svårigheter att samtala kring sexualitet ... 13
4 TEORI ... 15
4.1 Heteronormativitet ... 16
4.2 Intersektionalitet... 16
4.3 Kön inom den heterosexuella matrisen ... 17
4.4 Kön och klass ... 19
3.5 Genushierarki... 20
5 RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS ... 22
5.1 Sexualitet som nämnbart ... 22
5.1.1 Att våga prata om det ... 22
5.1.2 Kan man fråga om det ... 24
5.1.3 Om man vet ... 25
5.1.4 Vad drogen betyder ... 27
5.2 Kön och sexualitet ... 29
5.2.1 Kärleksrelationer ... 29
5.2.2 Kvinnor behöver vila... 30
5.2.3 Män behöver skonas... 32
5.2.4 Goda män och goda kvinnor ... 35
5.2.5 Kvinnor som testpiloter och tydliga män ... 37
5.3 Den sexuella identitetens betydelse... 39
5.3.1 Jargong ... 39
5.3.2 Som en helhet, eller som en del... 42
6 SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION... 44
6.1 Sexualitet som nämnbart ... 44
6.2 Kön och sexualitet ... 45
6.3 Den sexuella identitetens betydelse... 46
6.4 Egna reflektioner... 47
7 REFERENSER... 49
1 INLEDNING
Tanken till denna uppsats har uppkommit ur att vi har sett att det i vår utbildning på socionomprogrammet på Malmö Högskola inte har tagits någon hänsyn till sexuell identitet i förhållande till det sociala arbetet. Detta trots att sexualiteten är ständigt närvarande och mycket central i människors liv. I den litteratur vi har kommit i kontakt med under utbildningens gång har vi även upptäckt en mycket heteronormativ syn på såväl socialt arbete som sexualitet.
Socialstyrelsen kom 2004 ut med en lägesrapport om den sexuella identitetens betydelse i mötet med socialtjänsten där Landelius, som skrivit rapporten, menar att mötet med klienter genomsyras av ett ofta omedvetet osynliggörande av ickeheterosexuella. Normativa frågor och könsspecifika blanketter kan göra det svårt för en HBT-person1 att bli bemött utifrån
dennes egna behov (Landelius 2004).
Det har även nyligen utkommit en rapport från Folkhälsoinstitutet, som bygger på en webenkät samt kompletterande undersökningar, som visar på behovet av att integrera ett HBT-perspektiv exempelvis inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan samt att det finns ett behov av att fortbilda personalen inom olika verksamheter i HBT-frågor2.
I denna uppsats har vi fokuserat på just HBT-perspektivet inom missbrukarvården. Emellertid kommer vi främst att tala om homosexuella, då detta är en kategori som ofta får beteckna HBT-personer.
Emellertid upplever vi att sexualitetens betydelse börjar komma upp mer och mer, vilket vi bland annat har förstått på konferensen på Hälsa och Samhälle som gick under namnet
Sexualitet och socialt arbete. Denna konferens blev snabbt fulltecknad, vilket visar på ett stort
intresse kring dessa frågor.
Vi vill tydliggöra att vi inte ser den sexuella identitetens som ett problem utan att det är osynliggörandet av en stor grupp människor som inte ingår i heteronormen som är problematiskt. Den sexuella identiteten är alltså inget problem i sig, utan det är att det inte finns ett utrymme för att tala om den som är problemet.
Under missbrukarkursen talade vi mycket om könssegregerad och könsblandad missbrukarbehandling där man på ett mycket heteronormativt sätt resonerade kring detta. Utgångspunkten i resonemanget kring könssegregerad behandling är att skydda kvinnor från den manliga överordningen som ute i missbruket ofta har inneburit övergrepp. Man förväntar sig även att slippa spelet kring sexualiteten och det kvinnliga och manliga. Resonemanget är att man inte ska fokusera på kärleks- eller sexuella relationer utan på sig själv och sina egna behov. Emellertid ser vi att denna föreställning bygger på ett heteronormativt tänkande. Vad man saknar är en diskussion kring vad den sexuella identiteten har för betydelse och hur det normativa tänkandet kan komma att påverka en klient. Man kan även fråga sig om en homosexuell klient kan komma att påverka behandlingen och miljön och i så fall på vilket sätt? På grund av ett heteronormativt tänkande kan en homosexuell klient bli stigmatiserad eller osynliggjord. Samtidigt finns det en stor risk att heterosexismen3 i samhället speglar av sig på behandlingshemmen, vilket kan skapa en orolig behandlingsmiljö. För att undvika detta tror vi att man måste våga och kunna tala om det och vi funderar över i vilken utsträckning man gör det.
1 Homo- och bisexuella samt transpersoner
2 Se rapporten på http://www.fhi.se/upload/ar2005/uppdrag/uppdraghbt_a200519_0512.pdf
3 Begreppet heterosexism belyser det strukturella förtrycket som ligger bakom allt ifrån negativ inställning till
våld mot HBT-personer. Homofobi tenderar att framstå som ett individualiserat tillstånd, vilket därför har fått vissa att lämna det begreppet.
Det empiriska materialet utgörs av intervjuer med personal på behandlingshem, samt en psykolog som arbetar på RFSL4. Dessa intervjuer tolkar vi sedan med hjälp av tidigare
forskning och teorier från framförallt Judith Butler, Beverly Skeggs samt Robert W. Connell. 1.1 Syfte och frågeställningar
Vårt syfte är att genom att intervjua fyra behandlare och en psykolog på RFSL få en bild av hur intervjupersonerna upplever och ser på sexuell identitet och dess betydelse i
missbrukarvård. Vår huvudfrågeställning är därför:
Hur ser intervjupersonerna på den sexuella identiteten betydelse i missbrukarvården?
Detta har vi kompletterat med två delfrågeställningar, nämligen:
Vad tar intervjupersonerna upp kring ämnet sexuell identitet?
Resonerar man på samma sätt kring sexualitet och sexuell identitet, oberoende av klientens kön?
1.2 Begrepp
På grund av att vi kommer använda oss av begreppen könssegregerad respektive könsblandad behandling har vi valt att definiera vad detta innebär.
1.2.1 Könssegregerad och könsblandad behandling
För- och nackdelar med Könssegregerad respektive könsblandad missbruksbehandling är något som ofta diskuteras. De två behandlingshem där vi har genomfört intervjuerna representerar både könssegregerad och könsblandad behandling varför vi ser det som nödvändigt att ge en bakgrund varför man anses behöva könssegregerad vård.
En könssegregerad behandling innebär att klienterna på hemmet har samma kön. Det är alltså endast män eller kvinnor som behandlas. Personalens kön kan vara varierande, men det vanligaste är at de består av både män och kvinnor. Behandlingshemmet vi har genomfört studier på är emellertid helt könssegregerad och har därmed endast kvinnlig personal. Könsblandad behandling innebär att både klienter och personal är av båda könen. Emellertid är det ofta som det är mest män som behandlas och kvinnliga klienter är därmed
underrepresenterade.
De som förespråkar könssegregerad behandling anför bland annat att kvinnan som är så ansatt i missbrukarlivet behöver vila från männen och relationer med män. Risken med parbildning på könsblandad behandling anses vara stor och negativ för kvinnorna, varpå könssegregerad behandling är att föredra. Anledningen till att man från början kritiserade könsblandad behandling är för att man ansåg att vården var utformad efter männens behov, och att kvinnorna var förlorarna i den traditionella behandlingen. Emellertid anförs även att männen är förlorare i en behandling som inte heller ser män ur ett genusperspektiv5.
För tydlighetens skull kommer vi i uppsatsen använda begreppen könssegregerad respektive könsblandad genomgående. Emellertid kommer även begrepp som enkönad respektive samkönad dyka upp i citat. Med samkönad avses könsblandad, medan enkönad innebär könssegregerad.
4 Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
2 METOD
Nedan går vi igenom vårt val av metod samt presenterar vårt urval av informanter. Vi beskriver också genomförandet och vilka etiska ställningstaganden vi har gjort. 2.1 Val av metod
Vi vill med ett explorativt intresse få en förståelse för intervjupersonernas upplevelser av den sexuella identitetens betydelse i missbruksbehandling. Vårt val av en utforskande
undersökningsform har även påverkat utformandet av begrepp, val och urval, hur vi har genomfört vår studie, samt det sätt vi har analyserat och tolkat de data vi får fram (Rosengren & Arvidson, 2002).
Då vi vill synliggöra den sexuella identiteten i missbruksbehandling med ett utforskande intresse anser vi att det kräver en kvalitativ ansats. Då vi har valt att undersöka ett fenomen som tenderar att vara vagt och inte direkt mätbart anser vi att den kvalitativa
forskningsmetodiken är ett måste.
I vårt val av metod såg vi det som viktigt att få svar som baseras på intervjupersonens egna prioriteringar, åsikter och idéer. Vi har velat att intervjupersonerna ska kunna utveckla sina svar på ett sätt som inte är möjligt i standardiserade frågeformulär, varpå vi har valt att använda oss av en semistrukturerad intervjuguide. Intervjupersonerna kan på detta sätt visa vad de tycker är viktigt och ta upp perspektiv och aspekter som vi kanske missat. Detta gör även vår mätningsmetod flexibel då vi har kunnat anpassa oss efter personen och vad den vill tala om.
Genom att genomföra djupintervjuer i undersökningen så använder vi även oss själva som forskningsinstrument, vilket det är viktigt att vara medveten om. Kön, ålder, social bakgrund, etnisk tillhörighet och sexuell läggning kan påverka samtalet på flera plan (Patel & Davidson 2003). Uttalanden kan påverkas av vem forskaren är, men så länge man
medvetandegör detta och diskuterar kring frågan tror vi att det är lättare att synliggöra problem som kan uppstå i intervjusituationen samt analysen.
Då vi är två personer från olika generationer och dessutom har olika förförståelse tror vi även att vi kan reducera risken att vara för subjektiv. Det kan även minska risken för att en identifikation med intervjupersonen uppstår vilket skulle innebära en förlust av det kritiska perspektivet. Genom att under såväl intervjuerna som i analysen vara uppmärksamma på detta sätt försöker försäkrar vi undersökningens vetenskapliga kvalitet (Kvale 1997).
En valid mätning ska mäta vad den är avsedd att mäta (Rosengren och Arvidson 2002). Emellertid ser vi att det är svårt att tala om validitet när det gäller kvalitativ metod. Istället kan man tala om tillförlitlighet och trovärdighet. För att säkerställa detta har vi i intervjuerna försökt förse informanten med våra tolkningar för att på så sätt antingen få dem bekräftade eller ej, samt att få dem att utveckla svaren för att få dem mer precisa. Det är framförallt intervjupersonerna som kan avgöra om vårt arbete är trovärdigt eller inte vilket vi har försökt tillgodose genom att låta intervjupersonerna läsa empiridelen innan publiceringen av arbetet. Trovärdigheten har ju naturligtvis också att göra med om det informanten säger är sant eller ej. Då vårt syfte är att ta reda på intervjupersonernas egna upplevelser och erfarenheter kommer känns det också märkligt att resonera kring sanningshalten. Emellertid är det viktigt att vara medveten om att det vi ska fråga om kan vara angeläget för informanten att ”svara rätt på” för att verka professionell i sin yrkesutövning. Något som kan ha påverkat intervjuerna vid det ena behandlingshemmet är att en av oss har arbetat där tidigare. På så sätt har både intervjuaren och intervjupersonerna en relation vilken kan vara viktigare att upprätthålla än ett helt ärligt svar. Vi ser dock att de intervjuade kan ha känt sig mer bekväma och trygga i intervjusituationen än annars. Relationen kan ha påverkat svar eller frågor, men vi har efter en
diskussion kring detta sett att det inte har påverkat det kvalitativa innehållet. Men däremot finns det en risk att de inte har gett så utfylliga svar på grund av den förmodade förförståelse de utgår från att en av oss har.
2.2 Urval och avgränsningar
Genom att vi har gjort en explorativ undersökning har det snarare skett ett val av informanter än ett urval vilket även kan kallas ett strategiskt urval (Holme & Solvang 1997). Detta på grund av att man behöver hitta dem som har mest att bidra med, och inte genom ett rättvise- och representativt tänkande väljer ut informanter. På grund av att vi har ett utforskande forskningsintresse har det varit viktigt för oss att få intervjua personer som berörs av och som dessutom har en speciell kunskap om detta ämne (Denscombe 2000). De vi har velat intervjua arbetar dagligen i verksamheter där frågor kring sexualitet och missbruk kan förekomma. Dessa är då både personer som placerar klienter och som arbetar på behandlingshem samt en som möter klienter i rådgivande samtal utanför socialtjänsten.
Vi har haft för avsikt att genomföra en intervju med en socialsekreterare som placerar klienter på de behandlingshem vi ämnat undersöka. Vi ville ta reda på socialsekreterarens upplevelser kring den sexuella identitetens betydelse och om man frågar om detta. Emellertid blev detta inte möjligt, vilket vi kommer att diskutera vidare under rubriken genomförande 2.4.
Vi har även intervjuat en psykolog som är arbetar på RFSL och därmed står utanför institutionerna. Denna informant ser vi har en annan ingång i problemet och därmed en annan kunskap och erfarenhet då de på RFSL arbetar med sexualiteten som metod och
utgångspunkt.
När det gällde valet av behandlingshem skedde det utifrån vad de har för klientel samt hur personaluppsättningen såg ut. Vi ville göra intervjuer med personal som arbetar på ett könssegregerat respektive ett könsblandat behandlingshem. Vi såg ett värde i att det på det ena stället var båda könen representerade i personalgruppen, medan det andra stället endast hade kvinnlig personal.
Den kvalitativa metodens natur gör att en diskussion kring representativitet blir överflödig då det är ett så pass litet urval man gör. Vårt syfte är att förstå våra
intervjupersoners upplevelser kring vår frågeställning, och vårt val av informanter anser vi har tillgodosett detta. Vi ser att intervjuer med manlig personal hade kunnat ge andra dimensioner till materialet, men vid våra förfrågningar av intervjupersoner var det ingen manlig personal från det könsblandade behandlingshemmet som hörde av sig.
2.3 Deltagare i studien
Ett av behandlingshemmen vi har genomfört intervjuer på arbetar utifrån ett kvinnoperspektiv och tar därför enbart emot kvinnor samtidigt som personalen också är kvinnor. Därför kan man utgå från att de har en tanke kring könets betydelse inom missbrukarvården och att arbetet på något sätt utförs i förhållande till detta. På grund av deras medvetenhet kring kön kan det vara särskilt intressant att undersöka hur de ser på sexualitet. Det andra
behandlingshemmet är en könsblandad institution, men företrädesvis med manliga klienter. Personalen här består av både män och kvinnor. Att jämföra dessa två behandlingshem tror vi kan vara intressant och givande, trots att det endast är kvinnor vi intervjuar. Vår uppfattning är att det skiljer i bland annat tankar, ideologier och arbetssätt beroende på om man arbetar i en könsblandad respektive könsegregerad personalgrupp. Vi har i studien valt att kalla behandlingshemmet för kvinnor för Kristallen och det andra för Musslan.
När det gäller behandlingshemmen har vi intervjuat fyra kvinnor mellan åldrarna 25-60 år och som alla har olika utbildningar. En är socionom, en annan har socialpedagogiskt utbildning, de andra två har en missbruks- respektive alkohol- och drogterapeutsutbildning. Två av intervjupersonerna har även gått sexologiutbildning. En av de intervjuade har dessutom egen erfarenhet av missbruk.
Anledningen till att vi gör en generell beskrivning av våra intervjupersoner är att vi vill försvåra identifiering. Det är framförallt viktigt att tänka på detta då uppsatsen ska publiceras på Internet. Vi vill inte att någon ska känna sig utpekad, vilket också har att göra med
respekten för intervjupersonen.
Våra första intervjuer gjordes på Musslan, och det är också här som personalen har genomgått sexologiutbildning. För enkelhetens skull har vi valt att kalla behandlarna på Kristallen för namn på K, Kristin och Karin, och de från Musslan har namn som börjar på M, nämligen My och Monika. Arbetserfarenheten på behandlingshemmen för intervjupersonerna sträcker sig mellan ungefär fyra till femton år. Fakta som kan röja anonymiseringen har förvanskats utan att detta har någon betydelse för studiens tillförlitlighet.
Vi har som vi tidigare nämnt även intervjuat en femte person som arbetar som psykolog på RFSL i Malmö. Hon heter Elisabet och har varit psykolog i tio år, varav tre år på RFSL Rådgivningen Skåne. Hon är inte anonymiserad vilket vi kommer att diskutera vidare i avsnittet om etik 2.6.
2.4 Genomförande
För att få tillgång till intervjupersonerna har vi först och främst bett om tillåtelse hos en verksamhetschef per e-post, några veckor innan arbetet med uppsatsen skulle påbörjas. När vi har fått tillstånd har vi tagit kontakt med behandlingshemmen och socialkontoret ifråga för att få samtycke till intervjuer. Vi skickade först ut e-postmeddelanden där vi bifogade
informationen och samtyckesblanketten till arbetsplatserna vi intresserade oss för. Vi vände oss till chefspersonerna för att inte dessa skulle känna sig förbisedda. Vi har sedan bett dem att ta upp vår förfrågan i personalgruppen, varefter intervjupersonerna sedan kontaktade oss.
Detta fungerade trots en del fördröjningar i stort bra. Emellertid svarade socialkontoret nej till medverkan så sent att vi inte hade tillräckligt med tid för börja processen på nytt. På grund av detta fick vi alltså utesluta socialsekreterarens perspektiv i studien, vilket vi ser som en förlust av viktig information.
Vår intervjuguide (se bilaga 1 och 2) har vi utvecklat reflexivt, efter hand som intervjuerna genomförts. På detta sätt bearbetar man och tar lärdom av intervjuerna under arbetets gång. Ny information analyseras och används när man förbereder nästa intervju. Detta har för vår del fått till följd att intressant information vi fått under en av intervjuerna endast kunnat diskuteras med de därpå följande informanterna. Det reflexiva arbetssättet har ändå underlättat vår analys då den på detta sätt också har kunnat ske efter hand.
Vi har transkriberat intervjuerna och samlat allt material i ett likartat format vilket underlättat bearbetningen av materialet. Intervjuerna har lästs igenom ett stort antal gånger och vi har sökt efter röda trådar i informanternas svar. Vi har funnit olika teman som vi har namnsatt och bearbetat ytterligare för att hitta underkategorier, samtidigt som vissa kategorier har slagits ihop. Kategorierna som vi har fått fram utgör rubrikerna i den empiriska delen av uppsatsen.
Vi har haft en induktiv ansats då vi utifrån materialet har hittat teorier som kunnat appliceras på vårt material. Trots att vi inte utgått från en tidigare teori innebär det inte att vi arbetar förutsättningslöst. Vi kommer ändå ha våra egna idéer och föreställningar oberoende av om vi har en teori i början eller slutet. Detta kommer i sin tur även påverka de resultat och teorier man producerar (Patel & Davidson 2003).
I empiriavsnittet har vi i viss mån redigerat intervjupersonernas svar för att göra det mer lättläst. Vi har tagit bort vissa ”eh”, ”liksom”, ”va” och upprepningar där vi inte har sett att det är en poäng att ha kvar dem. Detta ser vi inte påverkar innehållet i svaren negativt, utan snarare blir det lättare för läsaren att ta till sig vad de säger.
2.5 Etik
Vid en intervju ska det finnas ett medgivande att delta, vilket vi har inhämtat från
intervjupersonerna genom att skriftligt och muntligt presenterat studiens syfte och i samband med detta inhämtat skriftligt samtycke. Informanterna är vidare medvetna om att de närhelst och utan förklaring kan avbryta deltagandet i studien.
Något vi har diskuterat när det gäller etik är att man hela tiden får vara uppmärksam på att det man studerar är kontextuellt betingat. Man relaterar till ämnet och de personer man studerar på sitt eget sätt och genom sin egen konstruerade verklighet. Det faktum att vi är vita, heterosexuella kvinnor och i slutfasen av vår akademiska grundutbildning är en gemensam nämnare som också påverkar vår analys och tolkning av resultaten.
I analysarbetet är det mycket viktigt att tänka på respekten för dem eller det man har studerat. I tolkningen bör man sträva efter att göra en kritisk analys som av informanterna kan upplevas som rättvis och respektfull. Vid analysen måste man ställa sig frågan hur djupt och kritiskt intervjuerna ska analyseras, och huruvida intervjupersonerna ska ha inflytande över hur deras uttalanden tolkas (Kvale 1997). Vi har emellertid erbjudit informanterna att läsa igenom uppsatsen innan vi lämnar in den till tryckning för att säkerställa att vi inte kränker någon under arbetets gång och att vi inte förändrar innebörden i vad informanten sagt till något informanten inte kan stå för.
När vi skickade ut uppsatsen till intervjupersonerna var Elisabet också anonymiserad. Efter att hon läst igenom arbetet hörde hon av sig och tyckte inte att en anonymisering var nödvändig för henne. Tvärtom tyckte hon att det skulle vara en fördel att skriva ut var hon arbetar. Hon hade dessutom förslag till utveckling av de citat vi valt. Dels ville hon genom sina förändringar förtydliga sina svar samt dessutom att vi skulle ta bort det som kunde uppfattas som talspråk ur citaten. Detta har vi därefter gjort i samtliga citat så att de på ett språkligt sätt överensstämmer (se avsnitt 2.4). Elisabet har även läst arbetet efter våra justeringar vilket hon motiverade med att det var viktigt för henne eftersom hon inte var anonym utan deltog i arbetet under sitt riktiga namn. Övriga informanter gav dock sina
medgivanden utan förslag på ändringar, förutom en som vi inte har fått någon bekräftelse från alls.
Vi har hämtat vårt material från två institutioner som bedriver missbrukarvård (förutom Elisabet som arbetar på RFSL) och där tagit del av personalens uppfattningar och svar på våra frågor. Vi analyserar och jämför och det känns som att gränsen för vad som är respektfullt mot empirin och möjligheten att göra en kritisk analys blir en svår balansgång. Vi frågar oss också om det är möjligt att vara fullständigt respektfull och rättvis mot informanterna och samtidigt göra en kritisk analys. Vi har upplevt att våra informanter varit intresserade och välvilligt inställda till oss och vår studie genom att på ett uppriktigt sätt besvara våra frågor. Eftersom det är vi som väljer vad som tas med i analysen så väljer vi samtidigt bort en del av materialet. Då vår erfarenhet av missbruksvård inte är i närheten av den som våra informanter har måste våra prioriteringar ses i ljuset av detta.
Syftet med detta arbete är dock att göra något annat än att bara återberätta empirin. Vår avsikt är att upptäcka och analysera med hjälp av de teorier och den tidigare forskning som vi funnit relevant. Vi har försökt tillgodose de etiska kraven genom att dels göra våra
förfrågningar om informanter på ett respektfullt sätt. Eftersom vi fick tillåtelse från
Vi har dessutom hela tiden haft en diskussion om hur vi ska hantera och analysera vårt material så att ingen av deltagarna ska känna sig utnyttjad eller missförstådd.
3 KUNSKAPSLÄGE
Det har skrivits och forskats mycket inom ämnet missbruksvård men när det gäller detta i kombination med sexualitet finns det inte lika mycket. Nedan går vi igenom litteratur som kan ge tankar och en förståelse kring ämnet.
3.1 Kön och sexualitet inom institutionsvård
I Tina Mattssons (2005) doktorsavhandling I viljan att göra det normala belyser hon hur man med hjälp av den heterosexuella matrisen länkar samman kön, begär, maskulinitet och
femininitet. Tina Mattsson är socionom och fil. kand. i genusvetenskap och hon har genomfört sin studie av missbruksbehandling på ett kvinnligt och ett i huvudsak manligt behandlingshem. På detta sätt liknar vår undersökning hennes och vi har därför haft stor hjälp av att ta del av hennes arbete. Mattsson (2005) har i sin studie bland annat funnit att
dynamiken mellan män och kvinnor skulle kunna gå förlorad om en av de behandlande gruppledarna är öppet homo- eller bisexuell. Att heterosexualiteten är grunden för hur
behandlingen är utformad står klart när personalen på det manliga behandlingshemmet frågar sig vilka överföringar som personen ska ta emot, om de ska vara manliga eller kvinnliga. Och då resonerar man att om en man är homosexuell representerar han inte en man eftersom han då blir jämförbar med en kvinna och vice versa. En kvinna ur personalen säger dock att hon har arbetat tillsammans med en öppet homosexuell man och att det i just detta fall inte var ett så stort problem eftersom hon själv betraktade sig som rätt maskulin. Man försöker
upprätthålla terapins könsrepresentation genom att laborera med maskulinitet och femininitet i förhållande till sexualitet och kön. I den könsblandade verksamheten arbetar man också i könssegregerade grupper och där är däremot tanken att både männen och kvinnorna behöver ett forum där inte det motsatta könet finns representerat. Dessa grupper startades främst för att man upplevde att det lilla fåtal kvinnor som behandlas på det i huvudsak manliga
behandlingshemmet behövde få prata ifred. Dessutom behövde man synliggöra kvinnors specifika behov. Syftet med mansgrupper är liknande, att man ska ha ett forum där männen inte hämmas av kvinnor och kvinnors åsikter om hur män agerar. I båda fallen finns frånvaron av det motsatta könet som en tanke att det är något man ska skyddas från (a.a.).
Mattsson beskriver hur mansgrupper utformas och hur männen uppmärksammas utifrån det att de är just män och heterosexuella. När man uppmärksammar männen gör man det genom att deras sexualitet fokuseras och personalen beskriver dem på två helt skilda sätt, å ena sidan har de en stark sexualitet med burdusa och råa övertoner eller tvärtemot att de i vissa fall är oerfarna och osäkra. Det är dock ofta en överdriven sexualitet som synliggör dem som män och därmed blir ett viktigt uttryck för maskuliniteten. Att man med hjälp av
mansgrupper kan skapa ett homosocialt forum som han innehålla rå sexualitet och homofobi har visats i tidigare forskning (Andreasson 2003 ur Mattsson 2005: 154). Männens sexualitet är ett centralt tema i behandlingsarbetet, både i mansgruppen och i de möten som sker med kvinnorna i personalgruppen. De har en särskild uppgift i sin egenskap av att vara just kvinnor, männen ska kunna öva sig på dem för att lära sig skapa relationer till andra kvinnor (Mattsson 2005).
På behandlingshemmet i Mattssons studie finns det möjlighet för kvinnor att komma men i huvudsak är det enbart män som behandlas. Personalen förefaller ha en heterosexuell norm när man väljer ut de kvinnor som de tar emot för behandling. Valet av kvinnor styrs av
föreställningen om att sexuella begär bara uppstår mellan maskulina män och feminina kvinnor och man väljer att ta emot kvinnor som betraktas som manhaftiga och alltså inte feminina. På detta sätt lockar inte kvinnan till förälskelser och sexuell laddning som annars kan bli ett problem i den könsblandade miljön. Men i kvinnogruppen arbetar man sedan på att försöka påverka kvinnornas manhaftighet genom att uppmuntra deras feminina sidor. I detta arbete använder sig den kvinnliga personalen av sig själv för att definiera vad kvinnlighet är och vad kvinnor ska göra. Den manliga personalen på kvinnobehandlingen undviker alla former av fysisk beröring med kvinnorna eftersom man är rädd att det ska misstolkas som sexuella inviter. Genom att kontinuerligt undvika detta visar personalen var sexuella laddningar kan tänkas uppstå, endast mellan kön och inte inom. På detta sätt tänker man att man skyddar både kvinnan från att kränkas men också mannen för att inte anklagas för
sexuella övergrepp. Denna dubbla bild av missbrukande kvinnor som manipulativa och farliga samtidigt som de är hjälplösa offer har införlivats i arbetsordningen på kvinnobehandlingen (Mattsson 2005).
Synen på sexualitet och hur den tar sig i utryck hos könen har sett olika ut över tid. Pia Lundahl (2005) är forskare vid etnologiska institutionen vid Lunds universitet. Hon menar att borgerligheten under 1800-talet utvecklade, med stöd av läkarvetenskapen, tanken att kvinnan skulle vara asexuell av naturen. Detta var något som RFSU6 vände sig mot under 1940-talet. Istället ansåg man att sexualiteten var ett spontant begär hos både mannen och kvinnan. Emellertid ansåg RFSU att det fanns avgörande skillnader mellan manlig och kvinnlig sexualitet. Mannens drift förutsattes vara tydligt närvarande och inriktad på att erövra och penetrera, medan kvinnan ansågs vara i behov av att väckas på grund av att sexualiteten var undertryckt (a.a.).
1944 avkriminaliserades homosexuella handlingar. Under 1940-talet kom de biologiska förklaringsmodellerna till homosexualitet att allt mer ifrågasättas. En tidigare åsikt var att homosexualitet var en orsak till neurotisk eller psykopatisk livsstil, en senare var att homosexualiteten var ett resultat av detsamma. Homosexualiteten kom att bekräfta heterosexualiteten på ett nytt sätt. Miljöns betydelse när det gäller sexualitet urskiljde två möjliga utvecklingar; den som ledde fram till och den som ledde bort från det ”normala”. Homosexualiteten blev alltså förstådd som en misslyckad heterosexualitet (a.a.)
Fram till 1979 räknades homosexualitet som en psykisk sjukdom av Socialstyrelsen7.
För att öka vår förståelse kring hur man arbetar på behandlingshem kring sexualitet har vi tittat på en rapport som Åsa André (1991) har skrivit. Vid tiden för denna rapport var hon doktorand vid socialhögskolan i Lund samt anställd som forskningsassistent i projektet kring sex och samlevnad som Malmöhus läns landsting har bedrivit på två tonårsinstitutioner under 1989 (a.a.).
Vad som märktes under utvärderingen av projektet var enligt André att förekomsten av tabubelagd sexualitet försvårade samtal om sexualitet och samlevnad på institutionen. På grund av det sexuella våldet många av tonåringarna ofta har varit utsatta för bär dessa ungdomar med sig en särskild sårbarhet i sin sexuella identitetsutveckling. De måste bryta mot de ursprungliga mönster de hittills har varit utsatta för och bygga upp sin tillit. André menar att det är svårare att acceptera att pojkar är offer för sexuella övergrepp än att flickor är det och hon menar vidare att en pojke reagerar på övergrepp med en djup förödmjukelse över att ha blivit behandlad som en kvinna. Det sexuella övergripandet på pojkar innebär inte heller endast det samhällsbelagda tabut incest, utan även tabut homosexualitet (André 1991).
6 Riksförbundet för sexuell upplysning
7 ”Det var dock ett antal, inte vidare många, som sade till Försäkringskassan att de var oförmögna att arbeta då
de var homosexuella och detta var både personer från Stockholm och från övriga landet. En person som stod på sig, från Småland, fick till slut sjukpenning för att hon var homosexuell (http://www.rfsl.se/?p=987).”
Behovet av att få sin sexuella identitet bekräftad var enligt André stort. Detta gäller emellertid främst att få den bekräftad av det motsatta könet samtidigt som man avgränsar sig sexuellt mot det egna könet, då det främst är det heterosexuella mönstret som står till buds. Samtidigt menar hon även att då både pojkarna och flickorna bär med sig destruktiva sexuella erfarenheter när de kommer till institutionen så kan en tänkbar utvecklingsväg vara
homosexualitet. En homosexuell utveckling kan erbjuda andra möjligheter till närhet och sexuella uttrycksmöjligheter. André visar att personalen på hemmen har en påtaglig negativ inställning till homosexualitet, som ibland är så stor att de inte ens kan tänka sig arbeta med homosexuella (a.a.).
Parbildning är, precis som på de behandlingshem vi har gjort intervjuer, förbjudet. I Andrés studie säger man sig förbjuda detta framförallt för flickornas skull, med argument som graviditet, könssjukdomar samt att flickorna innan de kommit till institutionen har ställt upp på pojkarnas sexuella förväntan (a.a.).
När man ska tillrättavisa flickor som är sexuellt utagerande så visar André att man använder sig av pojkarna som argument till kontroll: ”Du kan inte gå omkring så där därför
att du hetsar killarna” (André 1991:21). André tar upp att det underförstått kan finnas en oro
för vad som kommer hända om personalen talar med ungdomarna om sexualitet. Kan samtal om sexualitet innebär att de lever ut sin sexualitet på ett okontrollerbart sätt? På ett av hemmen ansågs det vara speciellt svårt att tala om homosexualitet (a.a.).
Andrés undersökning kan jämföras med en liknande undersökning som Carolina Överlien, sociolog och forskare vid Tema barn i Linköping, har genomfört på ett ungdomshem som ligger under SiS8. Detta arbete har resulterat i fem studier som finns
samlade i Girls on the verge of exploding? (2004) Fokus i denna bok ligger på problemet om att tala om sexuella övergrepp och andra liknande svåra erfarenheter. Hon har genom denna studie sett att många av flickornas berättelser om sexuella övergrepp aldrig blir bekräftade. Personalen ser på flickorna som offer för sexuella övergrepp och som att de vore barn och därmed asexuella. Det fanns inget utrymme för att uppfatta flickorna som sexuella subjekt. Istället betraktades de som offer för en manlig sexualitet. På institutionen skulle flickorna få ”vila” från det jobbiga, från övergreppen och den destruktiva sexualiteten, för att sedan kunna bygga upp en ”god” sexualitet. Genom att inte prata om det och istället osynliggöra flickorna som sexuella subjekt så försvårade man emellertid deras positiva känslor kring sex och sexualitet. Flickorna själva vill att deras sexuella medverkan ska bli erkänd. Eftersom personalen inte möter flickan så som hon ser på sig själv menar Överlien att det blir svårt att ge det stöd som hon behöver (a.a.).
3.2 Komplementära kön
Överlag är alkohol- och drogforskningen androcentrisk vilket har missgynnat kvinnan eftersom det inte korrelerat med hennes förklaringsmodeller och/eller behandlingsbehov. Kvinnan har ett större tryck på sig att vara socialt anpassad och de studier som finns kring socialtjänsten visar att det ofta finns ett traditionellt synsätt inom kåren. Heteronormativitet och konstruerandet av mäns och kvinnors sexualitet är också en del av dominansförhållandena och den grundläggande basen för patriarkatet menar Ingela Kolfjord (1997) som är fil. doktor i rättssociologi och lektor i socialt arbete. Hon pekar på att ett könsperspektiv i och på socialt arbete berör alla involverade, inte bara de socialtjänstsökande. Vårt kön styr vårt arbete och förhållningssätt i relation till om det är kvinnor eller män vi möter. Men även socialarbetarens och den hjälpsökandes ålder, etnicitet och grupptillhörighet påverkar mötet. Arbetsdelningen i hemmet och i arbetslivet skapar och återskapar den manliga överordningen och den kvinnliga
underordningen. Det är inte enbart omsorgsansvaret och modersrollen som binder kvinnan, det är dessutom viktigt att ha kontroll över kvinnans sexualitet. Moralen kring ärbara respektive fallna kvinnor genomsyrar vår kultur och kopplas till tvåsamhet (a.a.).
Diskussionen om behovet av män i socialt arbete går ut på att man vill åstadkomma ett behandlande par, bestående av två komplementära kön med olika funktioner att fylla. Man betraktar könen som särarter vilka har olika roller att fylla i samhället. Detta synsätt har visat sig vara en dålig strategi för att minska på maktskillnaderna mellan könen. Den önskvärda könsliga olikheten mellan socialarbetarna på fältet har främst motiverats med att klienterna behöver både manliga och kvinnliga identifikationssubjekt. Ett dilemma rörande könens samhälleliga placering är de kulturella värderingar som råder kring könsrelationen. Vid viss jämbördighet mellan könen uppfattas kvinnan som överordnad, medan man däremot uppfattar relationen som jämbördig om mannen är överordnad. Kvinnor betraktas som normala när de uppträder kvinnligt och döljer underordningen medan männen ses som normala när
överordningen döljs (Kolfjord 1997).
När det gäller sexualitet och genus anför Ulrika Dahl (2005), som är fil. dr. i
kulturantropolog och undervisar i genusvetenskap på Södertörns Högskola, att sexualiteten är grunden till njutning, reproduktion och familj, men samtidigt en ständig källa till problem och fara för kvinnor och konflikt mellan könen. Utgångspunkten är för det första att män och kvinnor ska begära och välja varandra, enligt heteronormens matris, men samtidigt har män och kvinnor problem att leva och arbeta tillsammans. I jämställdhetsdiskursen är
heterosexualiteten problematisk men samtidigt självklar. Man vill arbeta för att rekonstruera relationen mellan män och kvinnor, men inte ifrågasätta heterosexualiteten som sådan. Att tala om vad det innebär att vara man och kvinna blir i jämställdhetsarbetet ett performativt tal och producerar i sin tur olika ”oriktiga” eller ”onormala” positioner som förankrar
heterosexualitet och vidmakthåller dess status som samhällsnorm. Att kön inte finns utan görs omkullkastar de teser jämställdhetsarbetet för fram, till exempel att män och kvinnor är olika och därför har olika saker att tillföra i olika sammanhang. Det är genom denna tes man vill få in kvinnor i sammanhang där de tidigare varit uteslutna (Dahl 2005).
3.3 Missbruk och svårigheter att samtala kring sexualitet
För att vi öka vår förståelse för drogers inverkan på sexualitet så har vi använt boken
Sexualitet och missbruk (1985) som är den första som skrivits om drogmissbrukares
sexualitet. Claes Heijbel och Ingert Nilsson är journalister inom RFHL9 och de skildrar svårigheter som numera drogfria personer kan ha när det gäller sexualitet. De beskriver även hur respektive drog påverkar sexualiteten. Boken är baserad på intervjuer med då drogfria personer och har mycket få referenser, men ger ändå en bra bild om hur det kan se ut kring sexualiteten efter att man lämnat ett långtgående missbruk. Heijbel och Nilsson visar även att sexualiteten ibland är orsaken till återfall (a.a.).
Redan i förordet till boken kan man läsa att en person som går igenom ett
behandlingsprogram och inte får frågor kring sexualitet och könsidentitet bearbetade bär med sig ett frö till återfall den dagen han eller hon lämnar behandlingshemmet. Att våga leva ut sina sexuella tankar skulle för många vara omöjligt utan ruset. Drogvärlden både skyddar och styr missbrukaren på så sätt att här får man en roll och en gemenskap. När det gäller drogen påverkas man på olika sätt beroende på vilken drog det är (a.a.).
Heroin och morfin som är opiater försämrar den sexuella förmåga och heroinet slår dessutom ofta helt ut den sexuella lusten. Centralstimulantia som exempelvis amfetamin har däremot en motsatt effekt och kan ge ett närmast euforiskt tillstånd och denna upplevelse av
sex kopplat till drogen kan vara en stark drivkraft till fortsatt missbruk eller återfall. För personer med amfetaminmissbruk upptar sexlivet en stor del av tiden inte enbart i form av samlag utan även onani med hjälp av pornografiska tidningar. Cannabismissbrukaren anses inte fungera särskilt väl sexuellt men generellt kan man säga att både alkohol och cannabis är droger som används för att våga ta sexuella kontakter. När det gäller alkohol är det inte bara förmågan utan också många gånger intresset som saknas hos en missbrukare eftersom alkoholen skärmat av sexualiteten och ett långvarigt missbruk kan skada funktionerna på ett definitivt sätt (a.a.).
Många kvinnor som börjar missbruka hamnar snabbt i en verklighet där deras tillgängliga sexualitet är ett sätt att få vara med. Kvinnorna verkar vara sexuellt frigjorda genom sitt sätt att genom kläder och annat framhäva sig, men samma fenomen finns även bland män, där vissa exponerar sig och sina muskler enligt den maskulina förebilden. För den man som är utslagen ur samhället gäller det att i högre grad än för andra att åtminstone behålla makten över kvinnorna i sin egen tillvaro. Även de missbrukande männen har begränsade möjligheter att bli bekräftade, så förutom att begå brott måste man visa upp sig som duglig älskare vilket med tiden kan bli allt svårare att leva upp. Under rubriken
”Homosexualitet” pekar Heijbel & Nilsson (1985) på att missbruk kan vara något man tar till för att få en identitet, men det kan också vara något man väljer för att slippa ifrån en identitet man inte vill ha. Man kanske känner skam och undran över något som inte känns socialt accepterat. Denna osäkerhet är inte på något sätt ovanlig bland tonåringar men brukar klarna efter hand. Många missbrukare får dock inte frågan besvarad och kanske framför allt männen är livrädda för att de skulle vara homosexuella (a.a.).
Personal inom behandling får ofta en roll som förebilder och genom detta menar Heijbel och Nilsson att man måste anstränga sig att hitta former som närmar sig öppenhjärtighet när det gäller tal om sexualitet. Man behöver inte i detalj tala om vad man själv gör och hur man lever, men att man på något sätt gör det klart för klienten att problem kan finnas i alla
relationer och behöver inte hänga ihop med ett missbruk. På detta sätt menar man att klienten inte behöver känna sig stigmatiserad (a.a.)
Det kan ta många år innan man slutar missbruka och vågar vara nykter och möta verkligheten utan den avskärmning som drogen erbjuder. Nedanstående citat från en av de intervjuade kvinnorna illustrerar tydligt hennes upplevelse av könsrollerna i missbruksvärlden där mansrollen är mer inskränkt och kvinnorollen mer exploaterad än vad den är i världen utanför missbruket.
”om man lägger ett förstoringsglas över könsrollerna i samhället, så förstår man ungefär hur det är att vara missbrukare” (Heijbel & Nilsson 1985: 8).
I vår undersökning kom svårigheten med att tala om sexualitet och den sexuella identiteten upp redan i inledningen av den första intervjun. För att öka vår förståelse för detta har vi använt Lotta Löfgren-Mårtenson som är fil. mag. i socialt arbete och verksam som forskare vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Att som personal och behandlare tala med sina klienter om sexualitet anför Lotta Löfgren-Mårtenson (1997) kan vara
problematiskt. Hon pekar på att det är viktigt att reflektera över sina egna referensramar när det gäller bemötande och förhållningssätt rörande sexuella uttryck, sexuella frågeställningar eller problem. Tal om sexualitet kan väcka många känslor och detta kan påverka yrkesrollen. Därför menar Löfgren-Mårtenson att personal bör ges utrymme till diskussion och
fortbildning för att medvetandegöra detta. Det är även viktigt att som personal kunna särskilja på vad som är privat och inte, och att kunna markera denna gräns. I missbruksvård kan det finnas klienter som har svårt med gränser, varpå detta kan vara speciellt viktigt, genom att visa sin egen gräns kan detta också exemplifiera klienternas gränser (a.a.).
I sin studie om unga personer med utvecklingsstörning visar Löfgren-Mårtenson (2003) att den egna inställningen till sexualitet är avgörande för hur personalen hanterar de ungas sexualitet. Det är också på detta område som det orsakas mest konflikter i personalgruppen. Hon menar att den traditionella synen på manlig och kvinnlig sexualitet innebär att mannen utifrån stereotypa historiska uppfattningar ses som okontrollerbar och kvinnan som osynlig (a.a.).
Vi förstår att problemet med att tala om den sexuella identiteten inte enbart gäller personalen utan också klienterna. En som beskrivit detta är Gertrud Aigner (1991) som är pedagog och familje- och sexualterapeut i Stockholm. Hon tror att den allra vanligaste
homosexuella livsstilen är ensamhet eftersom man helt enkelt inte vågar ta kontakt med någon annan homosexuell. Detta kan ha flera anledningar, exempelvis att man har en negativ bild av sin egen eller andras homosexualitet och därmed är rädd för ett socialt exponerande, att avslöjas. För en del kan detta bli utgångspunkten för ett självdestruktivt beteende.
Att förstå patientens livssituation är en fördel i behandlingen, men Aigner konstaterar samtidigt att kunskapen hos vårdpersonal när det gäller sexologi många gånger är bristfällig. Detta gäller särskilt när det handlar sådant man själv inte är så bekant med. Området känns värdeladdat och tabubelagt och frågor kring sexualitet kan vara problematiska ur flera synvinklar. Patienten tror ibland inte att personalen kan ge någonting eller att det inte finns några svar eller att det inte är okej att fråga eftersom anledningen till att man befinner sig i vården kanske är en helt annan. Även personalen kan känna en osäkerhet kring att ställa frågor om sexualitet. Dock pekar hon på att om man har för vana att vara personlig med sina heterosexuella patienter bör man försöka vara på samma sätt med patienter med annan sexuell identitet. Hon menar att man kan ställa frågan ”Hur har vi det med kärleken idag?” vilket skulle kunna vara en naturlig fråga till vem som helst (a.a.: 114).
Varje person som konstaterat att den är homosexuell menar Aigner lägger ner mycket energi på att integrera detta både i den egna personligheten och dessutom i livssituationen och omgivningen. I början av denna komma-ut-process har individen ofta negativa värderingar kring sin egen och andras homosexualitet. Hon ser att denna konflikt är grundläggande och att en oförmåga att acceptera den sexuella identiteten kan leda till självförakt, förakt mot andra homosexuella eller självdestruktivitet. Efterhand som individen börjar acceptera sin situation börjar också omgivningen informeras. Komma-ut-processen kan därför till viss del ses som en separation där man lämnar en tidigare livsstil för att finna en ny. Men konflikter kring
självaccepterande och social integration kan i vissa fall leda till missbruksbeteende eller självmordstankar (a.a.).
Hennes citat ”Det är viktigt att inte automatiskt betrakta alla patienter som
heterosexuella” (Aigner 1991: 112) är ett råd som hon ger till alla som arbetar i vården. Hon
pekar även på risken att omgivningen värderar icke heterosexuella som avvikare vilket kan vara ångestskapande och leda till förnekelse. I en sådan situation är det viktigt att personalen får möjlighet att diskutera sin egen sexualitet och läggning, sina rädslor och tabun samt sina tankar kring överföring och motöverföring. Hon pekar också på att det är viktigt att sätta sig in i och försöka förstå ett homosexuellt levnadsmönster och hon menar också att man bör ta kontakt med exempelvis RFSL. Kanske är man själv inte rätt person utan det någon annan som kan ge den enskilde bättre hjälp (a.a.).
4 TEORI
När vi har analyserat vår empiri har vi använt oss av Judith Butler, vars skrifter har varit mycket betydelsefulla för queerforskningen. Vi använder oss även av Beverly Skeggs som genom Att bli respektabel på ett lysande sätt sammanflätar kön, klass och sexualitet. Vi har dessutom fått användning av Robert W. Connell som utifrån begreppet hegemonisk
maskulinitet diskuterar kön och sexualitet. Nedan motiverar vi valet av just dem och presenterar deras teorier kring kön och sexualitet. Först går vi dock igenom begreppet heteronormativitet samt analysmetoden intersektionalitet.
4.1 Heteronormativitet
Heteronormativitet är ett begrepp som definieras ungefär på samma sätt av alla de användare vi kommit i kontakt med. Fanny Ambjörnsson (2003), forskare vid Centrum för Genusstudier vid Stockholms universitet, beskriver den queerteoretiska ansatsen som ett undersökande av de processer genom vilka genus och sexualitet regleras och görs normala. Hon menar att detta även bidrar till en mer övergripande problematisering av skapandet av det ”normala”.
Begreppet normal hävdar Ambjörnsson avser både det mest förekommande samt det mest eftersträvansvärda. Föreställningar om det normala fungerar därför även reglerande och inte bara beskrivande (Ambjörnsson 2003).
Professorn och genusforskaren Tiina Rosenberg (2002) menar att heteronormativitet är ett antagande att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt. På detta sätt osynliggör man alla som inte ser sig tillhöra den heterosexuella normen. Vidare anser Rosenberg att begreppet i forskningssammanhang avser de institutioner, strukturer, relationer och handlingar som vidmakthåller heterosexualitet som något enhetligt, naturligt och allomfattande (a.a.).
Inom begreppet heteronormativitet talar även socialantropologen Gayle Rubin om olika sorters heterosexualitet. Hon har utformat en karta över hur olika sexuella handlingar bedöms. Med denna karta vill hon påvisa att det heteronormativa tänkandet även reglerar
heterosexualiteten. Heteronormativiteten gör heterosexualiteten överordnad homosexualiteten, samtidigt som den underordnar vissa former av heterosexualitet för att privilegiera andra (1985).
Både Rosenberg och Ambjörnssons resonemang går ut på att heteronormativiteten är strukturellt betingad. Detta är alltså något som vi alla är med och skapar så länge vi inte blir medvetna om och ifrågasätter systemets giltighet. Denna definition av begreppet
heteronormativitet är något som vi kommer använda oss av i uppsatsen. 4.2 Intersektionalitet
Uppkomsten av begreppet intersektionalitet menar Nina Lykke, professor i Genus och Kultur på Tema Genus vid Linköpings universitet, hör samman med hur människor idag identifierar och förhandlar om sina positioner i relation till kategorier som genus, etnicitet, ras och så vidare på ett allt mer posttraditionellt sätt. Att använda sig av intersektionalitet vid en analys innebär att se olika maktstrukturer som sammanvävda och beroende av varandra, och därför inte möjliga att diskutera var för sig. Dessa strukturer innefattar bland annat kön, sexualitet, klass, etnicitet och ålder (2005). Detta är något som vi i vår uppsats märkt att vi måste förhålla oss till, då vi har sett att framförallt kön ofta sammankopplas till och är beroende av
sexualitet.
I en kritisk feministisk analys är det emellertid viktigt att observera att nedbrytningen av tidigare till synes stabila fundament inte innebär att konstruktionen av den sociala och
hegemoniska makten kring kategorier som genus, sexualitet och så vidare har upphört. Ex- och inkluderingar fungerar fortfarande enligt de maktanordningar som organiserar samhället på grundval av sådana kategorier. Men man kan ändå anta att kategorierna har blivit mer rörliga. Intersektionaliteten är viktig för att förstå vad som händer i de posttraditionella processerna. Vidare framför Lykke att intersektionalitet framförallt passar sig till ett poststrukturalistiskt perspektiv om att kategorier görs och inte är (Lykke 2005).
4.3 Kön inom den heterosexuella matrisen
I vårt arbete har vi sett att det är omöjligt att tala om sexualitet utan att komma in på kön och genus, varpå det också blir svårt att hålla dem isär. Vi ser dem snarare som ömsesidiga konstruktioner som är sammanflätade med varandra. Judith Butler, professor i retorik och litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley, menar också att kön och sexualitet inte kan separeras eftersom den kulturella produktionen av kvinnlighet och manlighet är kopplad till den heterosexuella matrisen. Detta till skillnad från till exempel
socialantropologen Gayle Rubin (ur Butler 2005: 22) som menar att feministiska analyser gällande sexualitet kan vara vilseledande, om inte irrelevanta, och att kön och sexualitet utgör två skilda sociala praktiker.
Hur man talar om kön kan både begränsa men även öppna upp för vad som ingår i könet. Heteronormativiteten ska enligt Butler (2005) förstås som ett aktivt normerande som är grundat på en tvåfaldig könsuppfattning, där det som faller utanför ses som avvikande.
Genom detta så uttrycks även heteronormativiteten genom tydliga och för alla begripliga genus. Om man använder dikotomier i tal om kön och genom det utgår ifrån
heteronormativiteten menar Butler att man inte kan säga att lesbiska är kvinnor, då kategorin kvinna endast kan förstås i det heterosexuella isärhållandet av kvinna – man (a.a.).
Enligt vår tolkning av Butler menar hon att man snarare gör sig till en kvinna än per automatik blir en kvinna, vilket kan jämföras med Simon de Beauvoirs ofta citerade citat ”Man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 2002: 325). På samma performativa sätt föds man inte heller till en man, utan det är något man blir.
Kön ska alltså inte uppfattas som orsak till handlingar enligt Butler, utan som en följd av handlingar, som tolkningsmässigt bestäms av den heterosexuella matrisen. Femininitet är alltså inte ett resultat av ett val utan av en norm vars sammansatta historicitet är fast
förbunden med relationer baserade på disciplin, reglering och bestraffning. Här använder hon sig av begreppet performativitet, där performativa handlingar innebär de olika sätt vi gör kategorier, genom till exempel hur vi talar, agerar eller klär oss. Så som vi förstår det innebär detta emellertid inte att kön eller sexualitet är något man enkelt kan byta från dag till dag, då det är starka strukturer och maktrelationer som håller individen tillbaka. Butler ser ändå kön som något rörligt och visar genom undantag10 i hur kön görs och att en förändring är möjlig. Att hon uppvisar denna rörlighet är något hon fått kritik för av till exempel Bourdieu (1999). Emellertid ser vi inte hennes påstådda rörlighet som så omfattande och möjlig som Bourdieu vill hävda att den är men i jämförelse med Bourdieu är hon tydligt mer förhoppningsfull då hon menar att normer inte är statiska medan han i stor grad är deterministisk (Butler 2005 Bourdieu 1999).
Identitetskategorier betraktar Butler som konstanta hinder då de ofta är förtryckande strukturers normaliserande kategorier. Emellertid kan de även användas som något att samlas kring för att frigöra sig mot just detta förtryck och därmed utgöra en politisk strategi. Detta bör dock särskiljas från de teoretiska idéerna. Enligt Butler är begreppet homosexuell en beskrivning av en kategori människor som förblir förhindrade att definiera sig själva. Hon menar att kategoriseringen blir performativ. Detta ser vi även skulle kunna gälla kvinnor, då uttrycket ”jag är en kvinna” pålägger kvinnan allt vad en kvinna innebär. Det går alltså inte att säga att jag är en kvinna och bara syfta på könet i sig. I vår studie använder vi oss emellertid av kategorier på grund av att vi anser det vara nödvändigt för att belysa våra frågeställningar, men vi vill inte genom användningen av de kategoriserande orden bestämma vem eller vilka
10 Undantagen är bland annat lesbiska femmes och butches samt dragqueens och dragkings (se ”Imitation och
som ingår i respektive kategori. Vår användning av orden ”kvinna”, ”man”, ”homosexuell” och så vidare ser vi som ett nödvändigt misstag för att använda Butlers vokabulär (Butler 2005).
Då kön är något som görs, vilket vi vill ställa oss bakom, och även görs i förhållande till ett specifikt biologiskt kön blir det svårt att göra en uppdelning av kön och genus11. Det kan i många fall även bli missvisande. Om man kunde tala om ett genus som inte följde av ett visst kön ser vi det däremot som en poäng att använda sig av distinktionen kön – genus, då det, som Butler anför, inte är givet att genuset kvinnor enbart ska beskriva könet kvinnor. Men som det ser ut idag är det distinktionen otillräcklig i klargörandet av vad som är vad när det gäller biologiskt och socialt förvärv, då genuset fortfarande är beroende av kön. På grund av detta kommer vi i uppsatsen inte göra någon skillnad mellan kön och genus och därför endast använda oss av begreppet kön (Butler 2005).
Den feministiska diskursen anför Butler i vissa fall har tenderat att betrakta sexuella (läs heterosexuella) relationer som strukturerade av tvångsmässig underordning. I uppdelningen av dominans och underordning positioneras sedan genusen man och kvinna. Denna analys tenderar dock att reducera maktförhållandena till enbart dominansförhållanden och därmed utesluta skillnaden mellan tvångsmässig dominans och frivillig sådan. Att se kvinnor som underordnade männen, att det är det som är gemensamt för kvinnorna får Butler att frågar sig om kvinnors kulturer har någon specificitet som är oavhängig underordningen i hegemoniska, maskulina kulturer. Om det inte finns någon specificitet förutom denna blir underordningen mycket märklig (2005).
Hur man talar om feminismens subjekt, som är kvinnan, och vad subjektet ska
representera, menar Butler undergrävs av diskursens begränsningar. Låsningen av subjektet kvinna som ett stabilt objekt leder till att många vägrar acceptera denna kategori. Detta kan vi se bland annat hos Skeggs (1999) där kvinnorna har sin lojalitet riktad mot männen i sin klass snarare än kvinnor. Kerstin Sandell (1997) som är forskarassistent på Tema Genus vid
Linköpings universitet menar även att solidariteten och samhörigheten bland lesbiska har förflyttats från kvinnor till bögar, vilket kan ses i utbredningen av queerteori. Varken Skeggs eller Sandells kvinnor verkar vilja identifiera sig med medelklassens vita feminister (se avsnittet om Kön och klass 3.2).
Lesbiskheten verkar enligt Butler (2005) inte ses på samma sätt som homosexualiteten mellan män är, det görs alltså en skillnad på kön även i homosexualiteten utifrån det
heterosexuella sättet att se. Detta kan jämföras med Freuds konstaterande att homosexualitet bland kvinnor gör mindre väsen av sig än homosexualitet bland män (Freud 2002). Butler anmärker att lesbiska inte nämns i alls samma utsträckning som bögar, och att detta förtryck då framförallt sker genom osynliggörande. Här fungerar alltså förtrycket genom otänkbarhet och onämnbarhet, vilket blir svårt att bemöta. På grund av detta är det mycket viktigt för Butler att synliggöra lesbiskheten, samtidigt som hon även anser att det kan ställa till problem att prata om lesbiska som en kategori av samma anledning som att tala om kvinnor. De olika synerna på homosexualitet beroende på vilket kön det handlar om torde kunna bero på homosocialiteten som ser olika ut beroende på kön (a.a.).
Enligt Butler (2005) vilar den heterosexuella matrisen på homosocialitet och
heterosexualitet. Detta kan jämföras med Fanny Ambjörnsson (2003), forskare vid Centrum för Genusstudier vid Stockholms universitet, som menar att lika viktigt som det är för tjejerna i hennes studie12 att vara heterosexuellt gångbara, lika viktigt är det att fungera homosocialt, det vill säga upprätthålla vänskapsband tjejerna emellan. Manlig och kvinnlig homosocialitet skiljs ofta åt på så sätt att manlig homosocialitet innebär en motsats till homosexualitet,
11 Kön är en svensk översättning av engelskans sex medan genus är gender. Kön står för det biologiska könet och
alltså det kroppsliga, medan genus är det socialt förvärvde könet.
medan den kvinnliga homosocialiteten snarare närmar sig homosexualitet. Ömhetsbevis och kärvänliga gester, både verbala och kroppsliga, är något som framförallt står för
homosocialiteten mellan kvinnor medan homosocialitet mellan män innebär att män väljer män och även föredrar män då lojalitet och identifiering med andra heterosexuella män är grundläggande. Denna homosocialitet präglas ofta också av en machokultur (Ambjörnsson 2003).
Homofobi verkar ofta genom att man tillskriver homosexuella ett skadat, misslyckat eller på något annat sätt abjektivt13 genus, det vill säga att man kallar bögar feminina eller lesbiska maskulina. Rädsla för homosexualitet är ofta förknippat med den egna rädslan för ett förlorat genus, vilket Butler (2005) utvecklar ytterligare i artikeln ”Genusmelankoli” genom att presentera en psykoanalytisk logik kring detta. Då maskulinitet och femininitet är något som uppnås enligt Butler, stabiliseras det genom att positionera sig heterosexuellt. Om sexualiteten sen hotas så hotas även genus vilket skapar en rädsla hos exempelvis kvinnan att hon genom homosexualitet ska förlora sin (egen) femininitet och därmed inte längre vara en riktig kvinna. Av kvinnan krävs det då att avvisa sin maskulinitet för att förutsätta
heterosexualiteten (a.a.).
Varför vi har valt Butler som hjälpmedel till analysen av empirin är framförallt på grund av hennes syn på hur skapandet av kön och sexualitet är beroende av varandra. Hennes tal om performativiteten är betydelsefull för att belysa hur man talar om kön och genom det gör kön. Hennes resonemang kring att man genom allt för tydliga kön också kategoriserar och
begränsar människor ser vi även som viktiga i detta sammanhang. Genom Butlers heterosexuella matris ser vi också att man får en förståelse för osynliggörandet av
ickeheterosexuella samt att idén om det naturliga könet inte bara säger hur man som man eller kvinna ska vara, utan även att man ska vara det.
4.4 Kön och klass
För att förstå heterosexualitetens betydelse för kvinnan har vi valt att låta sociologen Beverly Skeggs (1999), verksam vid universitetet i Lancaster, använda respektabilitet som ett
analysredskap och återinföra klassteorin. Klassperspektivet ser vi kan vara fruktbart även när det gäller missbrukare, då de, även om inte alla är arbetarklass, ändå stigmatiseras och får en underordnad ställning i samhället. Kvinnorna i hennes studie kan inte identifiera sig med de allvarliga, trista och högutbildade kvinnor som de anser föra den feministiska diskussionen. Skeggs säger att respektabilitet är ett av de mest genomgripande tecknen på klasstillhörighet. Respektabiliteten präglar vårt sätt att tala, vem vi talar med, hur vi klassificerar varandra, vad vi studerar och hur vi vet vilka vi är. De som lägger mest energi på respektabilitet är oftast de som inte anser sig vara tillräckligt respektabla.
Klasstillhörighet kanske inte uppfattas som ett problem för den som har privilegiet att strunta i det. Eftersom kvinnorna i Skeggs (1999) studie marginaliserades av klass
normaliserades de av heterosexualitet i viss utsträckning. Heterosexualiteten är ett viktigt fält där en grundläggande kamp om respektabilitet utspelas. Homosexualitet ses som ett hot mot familjen och heterosexualitet den institutionella organisering eller praktik som ger ett slags respektabelt medborgarskap. En lesbisk identitet skulle för kvinnorna i studien innebära att de förlorade det som de tidigare investerat i respektabilitet.
Genom att kvinnorna är lojala mot exempelvis patriarkala religioner eller traditionell familjepolitik konserveras patriarkatet. De studerade kvinnorna tror på jämlikhet men vill
13 Enligt den feministiska filosofen Julia Kristeva avser man med abjekt alltså något som verkar tilldragande på
ändå hålla på traditioner och religiösa föreställningar. Kvinnorna säger att de ser att de också har fördelar som män inte har och då jämför de sig i stor utsträckning med de arbetslösa män som de är släkt med eller lever tillsammans med. Genom den vårdutbildning som kvinnorna går ser de en möjlighet till arbete och försörjning som dessa män inte har. Samtidigt som de tycker att det inte är rätt att de ska behöva göra vissa saker som män slipper vill de ändå att män ska uppföra sig på ett visst sätt emot dem. Den egna respektabiliteten blir bekräftad av den respekt som männen visar dem. När patriarkatet framställs som att alla män är förtryckare och mäktiga går det inte ihop med deras bild av verkligheten. Där är deras arbetslösa män lika maktlösa som de är och är därför lättare att identifiera sig med. Kvinnorna associerar ofta feminism med lesbiskhet och tar därför avstånd från denna. Dessutom förknippas också feminismen med en annan typ av kvinna, exempelvis akademisk medelklass (Skeggs 1999).
Kvinnorna i vårdutbildningen har inga direkta förväntningar på att få en hög status, utan vill snarare sätta en nedre gräns för sin tillvaro. De har också behov av att visa upp fördelar med att vara just kvinna för att stärka sin status. På detta sätt beskriver de hur de använder sin femininitet för att skaffa fördelar från sina manliga lärare genom att låta dem känna sig maskulina. De använder sin kvinnliga sexualitet taktiskt eftersom lärarna har makten över utbildningskapitalet, på detta sätt reproduceras såväl traditionell femininitet som
heterosexualiteten. Eftersom diskussion och planering angående äktenskap ingår i kvinnornas utbildning får man inte bara detta utan också heterosexualiteten att framstå som den enda acceptabla vägen i framtiden. Även om de i viss mån kan utmana och konfrontera
maskuliniteten i klassrummet kan de inte ifrågasätta sin egen sexualitet på grund av de investeringar de gör i respektabilitet och heterosexuella förhållande med trygghet och äktenskap i sikte. För kvinnorna som investerar i respektabilitet är det inte lätt att ta till sig varken en lesbisk eller för den sakens skull heller en heteroidentitet just för att den sexuella identiteten inte går ihop med den åtråvärda respektabiliteten (Skeggs 1999).
Den lesbiska kvinnan förknippas historiskt med den redan sexualiserade svarta kvinnan respektive vita arbetarklasskvinnan.
Lesbianism ansågs vara förhärskade bland färgade kvinnor och arbetarklasskvinnor: utestängning skulle på ett passande sätt patologisera lesbianismen och därmed förhindra nedsmittningen av den vita, europeiska medelklasskvinnan.(Hart, 1994 ur Skeggs 1999:196)
Såväl lesbisk sexualitet som manlig homosexualitet sätts i motsatsställning till
respektabiliteten och mot familjen och därför som ett hot mot dessa. Skeggs har vi valt på grund av att vi ser hennes klassanalys som användbart på missbruk, samtidigt som vi har velat se hur vi kan applicera respektabilitetsbegreppet på kön och sexualitet.
3.5 Genushierarki
Med hjälp av den genushierarki som den hegemoniska maskuliniteten representerar har vi sett skillnadssymbolismen där maskulinitet och femininitet ställs mot varandra. Detta skapar den hegemoniska maskuliniteten som beskrivs av Robert Connell som är professor i sociologi vid University of California, Santa Cruz. Hegemonin skapas i en maktstruktur med kvinnans underordning i relation till mannen och handlar om herravälde. Begreppet skildrar den kulturella dynamik som möjliggör att en grupp människor kan rättfärdiga sin egen generella överordning i samhället. Den hegemoniska maskuliniteten är inte en för evigt bestämd konstruktion som ser likadan ut oavsett tid och rum utan förändras hela tiden så att den alltid känns självklar och kan tas för given.
Hegemonisk maskulinitet kan definieras som den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet. (Connell 1996:101)
