Kvinnor som testpiloter och tydliga män

De behandlande kvinnorna på Musslan har ibland en roll som ett slags testpilot för de manliga klienterna samtidigt som det är viktigt att tänka på vilka signaler man sänder ut. Detta kan till exempel vara att inte klä sig för utmanande. Det innebär alltså dubbla roller, att bekräfta männen men samtidigt att inte uppmuntra dem. Hon måste förhålla sig till och vara medveten om männens frustrerade sexualitet så att den inte påverkar behandlingen.

/…/ jag skulle aldrig sätta mig med urringning eller med kort kjol och driva behandlingsarbete, det skulle jag aldrig göra. Men det handlar nog inte så mycket om, det handlar nog mer om mig,/…/ Alltså, där tänker jag inte så mycket på själva framförandet utan min egen integritet, sen är det ju så att dom, många är ju otroligt sexuellt frustrerade, alltså det finns där, det är inte många, men det finns där, men det finns en del som utstrålar det liksom, sitter jag och är avklädd så att säga, det är ju inte schysst, alltså vad släpper jag ut för någonting, det tycker jag man ska ta häns [hänsyn], ta med sig, det är självklart tycker jag, i respekt för den man har framför sig. (Monika)

Här reglerar hon alltså vad hon sänder ut till klienten med hjälp av sin klädsel. Anledningen till att man får agera testpilot anser Monika är att männen många gånger är osäkra i sin drogfria identitet. Man har kanske inte kunnat ta hand om detta när de var i tonåren då drogerna blockerade detta. Detta ser vi hos Mattsson (2005) när hon beskriver att man

upplever männen på två skilda sätt, å ena sidan att de har en stark sexualitet med burdusa och råa övertoner eller tvärtemot att de i vissa fall är oerfarna och osäkra. Det är dock ofta en överdriven sexualitet som synliggör dem som män och därmed blir ett viktigt uttryck för maskuliniteten.

Dom försöker liksom forma eller kolla av, funkar eller funkar inte det och så vidare och det kan ju jag uppleva att en del börjar liksom se tjejer, och det är ett beteende man inte kan ha när man är trettifyra./…/ ”Är jag okej som man?” liksom ”funkar det här eller blir jag för pushig” och det får man hjälpa dom med, det får man göra lite snyggt. Alltså man kan ju inte ta upp det, ”så här får du inte göra” utan. /…/och det är ju en del av när man bygger sin sexuella identitet, alltså blir jag accepterad, tycker folk om mig och så här. Så visst finns det mycket av det. /…/ Vi har skojat om det och sagt att man är lite testpilot ibland, och det tycker jag inte, det är

ingenting som är konstigt egentligen. Bara det är tydligt och öppet och inte gör det till något knepigt så får man väl, och där får man använda ganska mycket humor också tror jag, och det är viktigt, för det är inte lätt, alltså det är inte lätt för dom att veta om de gör rätt eller. Jag tror det, det handlar mycket om förhållningssätt, eller liksom den ena delen handlar faktiskt om att man är man respektive kvinna. Och det ska man ju inte plocka bort. (Monika)

Kvinnan innehar rollen att kontrollera både sin egen men även mannens sexualitet. Både genom sitt sätt att vara men också vad hon sänder ut genom sitt utseende. Kvinnorna bland

personalen förhåller sig alltså på ett visst sätt emot de manliga klienterna. Men även manlig personal kan behöva tänka på hur de beter sig. Kristin anser att manlig personal framförallt i arbete med kvinnliga klienter måste vara säker i sin professionella roll.

/…/du måste vara jäkligt säker på vem du är och vad du tänker och tycker om saker, alltså för här, det tar tag i en inuti, dom ska fan hålla reda på mycket. /…/om man har väldigt mycket negativa erfarenheter av män så kan det ju vara rätt så vettigt att träffa män som har, som är tydliga och alltså då menar jag liksom kloka män, kloka, ödmjuka män. (Kristin)

Mattsson (2005) visar att den manliga personalen på kvinnobehandlingen hanterar detta genom att undvika alla former av fysisk beröring med kvinnorna. Detta eftersom de är rädda att det ska misstolkas som sexuella inviter. Problemet här är emellertid att genom att göra detta så visar de var de anser att sexuella laddningar kan uppstå, det vill säga mellan kön och inte inom. Man ser sig både skydda kvinnan från att kränkas men också mannen för att inte anklagas för sexuella övergrepp (Mattsson 2005). Man ska alltså tänka på hur man beter sig som man eller kvinna beroende på vilket kön det är man möter, vilket vi även kan se när den kvinnliga personalen på Musslan noga överväger sin klädsel för att inte reta männen.

När vi i intervjusituationen med Karin talade om att personal på vissa ställen utför olika arbetsuppgifter beroende på vilket kön de tillhör sa hon följande:

/.../ för mig är det ju konstigt att inte en man skulle ta urinprov då, skulle de vara så goda individer och kanske pappafigurer så skulle de väl kunna göra det, det tycker ja inte att det är konstigt. Och lika lite tycker jag att det är konstigt att en kvinna skulle ta urinprov av en kille. Det är nog helt okej om man är säker på sin integritet och utstrålar säkerhet och ömhet. Då går det. Det handlar mycket om oss människor också om vi är riktigt färdiga med vem vi är och vad vi står för. Och vad det är vi tror på också. (Karin)

Kristin ger även sin bild av varför man på ställen som till exempel Musslan har könsblandad personal. Hon är här uppmärksam på stereotypen i könet kvinna och menar att det handlar om könsroller.

Ja, men det är bara för att kvinnorna ska ge något till stämningen. Det är ju det här med, det handlar om könsroller, och det handlar om vad man har varit med om, det handlar ju om det. Och det tänker jag, att jag helt krasst så där, det kanske man inte ska säga, men vad fan ska dom hit in och göra? Det ställer mycket krav också på en man, det är möjligt att det skulle vara gott och bra men det ställer krav på dom männen att dom är fan så tydliga med vem dom är och både ha, att dom har gränser och kan sätta gränser och inte kittlas för mycket och också kan ha koll på vem dom är och vilken makt dom har, alltså det kräver rätt mycket tänker jag. Men så jag tycker att det är bra att det är så här [på Kristallen], men sen är det klart att, att dom egentligen kanske skulle behöva mer av en samkönad verklighet det kan det väl, kanske vara så. Men inte när de kommer hit från början. (Kristin)

Maktperspektivet tas här upp, men endast i samband med manlig personal. Vilken makt man har som personal är viktig att vara medveten om. I intervjuerna har vi sett att det har varit mycket fokus på vad det innebär att vara man eller kvinna, och att det kanske ställs ett större krav på hur man är som kvinna respektive man än hur man är som personal i stort. De performativa handlingar man utför, så som hur man är, vad man gör och säger kommer att påverka klienterna. Om de performativa handlingarna utgår från en heteronorm kan den begränsa klienterna genom det kategoriskapande som performativiteten ofta tillägnar sig. Elisabet påtalar heteronormativitetens osynliggörande av en stor grupp människor.

Heteronormativiteten är otroligt stark, men saken är att man blir inte alltid sedd som den person man är även som heterosexuell. Så hela det här med alla antagande som vi gör och tystnaden kring sexualiteten gör ju att många individer oavsett sexuell läggning blir osynliggjorda i sin

sexualitet, så det har ju inte bara med läggningen att göra utan det är tystnaden kring vad sexualitet är som kan ställa till det. (Elisabet)

Att tala om kvinnor och män och därmed göra kön utifrån heteronormen, vilket även påverkar synen på sexualitet kan därför antas göra så att många klienter känner sig osynliggjorda. Kristin menar att heteronormen påverkar behandlingshemmet på följande sätt:

Ibland blir det nog så att vi också har nåt slags heterosexuellt synsätt, vi glömmer liksom, så konstigt det låter /…/ Jag tänker att det är säkert en jäkla massa saker som vi inte tänker på för att vi ändå är medelklasskvinnor med, heterosexuella medelklasskvinnor de flesta av oss, det är klart det påverkar. (Kristin)

Att vara medveten om vad man utifrån sin position sänder ut för performativa handlingar kan underlätta arbetet med klienterna mycket Vem man är kan alltså göra att vissa saker inte tas upp, eller att de tas upp just på grund av vem man är. Detta visar på ett sätt att det personliga ofta kan avgöra behandlingsinnehållet, och att vad som tas upp varierar beroende på vilka personalen är som personer och vilka referensramar de har.

Jag tror att det normerande är nog att man just går in till sig själv och säger ”gör man inte som jag är man konstig”. Och det tror jag är väldigt lätt när man pratar om sexualitet (Monika) Här beskriver Monika normen som någonting som kommer utifrån en själv. Alltså görs normen utifrån vem man är och ens egna referenser. Att bestämma vad en god kvinna innebär gör på samma gång kvinnor som inte lever upp till detta avvikande. Frågan är i vilken

utsträckning man kan hålla sina egna preferenser utanför behandlingsarbetet.

Männens möjlighet att kunna öva sig på den kvinnliga personalen finns det ingen motsvarighet till för kvinnorna på Kristallen. I resonemanget kring manlig personal på kvinnlig behandling verkar de ha en helt annan roll.