Kvinnor behöver vila

På Kristallen anses kvinnorna behöva tid att bygga upp sig själva och att få vila från män, men målet verkar ändå vara att kvinnan ska kunna ha fungerande relationer med män i framtiden.

Samtidigt som sexualiteten är grunden till njutning, reproduktion och familj, anför Ulrika Dahl (2005) att den också en ständig källa till problem och fara för kvinnor och

konflikt mellan könen. Man ska begära varandra, samtidigt som man anses ha problem att leva tillsammans. Att låta kvinnorna vila och hålla könen isär kan vara ett sätt att försöka rekonstruera relationen mellan män och kvinnor, men inte ifrågasätta heterosexualiteten som sådan. Karin menar att vilan som kvinnor anses behöva inte är något som kommer av sig själv:

Kvinnors sexualitet vilar när dom har gått igenom så pass mycket övergrepp så att dom har trängt bort det. Därför vilar det, det vilar inte av sig själv, det kan det aldrig göra. (Karin) Kristin talar också om utsattheten hos kvinnorna som en orsak till vilan. Vilopausen behövs ”för att de är så jävla ansatta och hamnar i gamla mönster”. Hon menar att de tidigare mönstren är så pass kraftfulla att de lätt hamnar i samma situationer med män som de tidigare har gjort.

/…/ det är ju inte bara individen utan det handlar ju om ett övergripande system också hur män och kvinnor relaterar till varandra, som vi alla är färgade av ju och att det blir lätt sexualiserat också då mellan män och kvinnor föreställer jag mig då i samkönad behandling. Men det är väl, tänker jag att nånstans måste det väl finnas en vila för att man över huvud taget ska kunna känna efter vad man tänker och vad man vill, fasen man kommer ju hit och var ska man börja, vilken ände ska man börja? (Kristin)

Att diskutera utifrån kategorierna manligt och kvinnligt och ge kvinnorna en kunskap om vad de olika begreppen står för är något Mattsson (2005) diskuterar kring. Hon skriver att tidigare forskning har visat att missbrukarvård inte lär kvinnorna att tala om sitt missbruk utifrån ett makt- eller könsperspektiv på könssegregerad behandling, utan att missbruket snarare har att göra med det egna själslivet och därmed individualiseras problemet.

Kvinnornas vila från relationer avser alltså heterosexuella relationer när det gäller könssegregerad behandling. Elisabet talar om osynliggörandet av relationer på

könssegregerad behandling och menar att detta är något som inte tas upp i samma

utsträckning som heterosexuella relationer. Elisabet talar även om det som Lundahl (2005) har beskrivit angående RFSU:s tidiga historia, synen på kvinnan som någon som sexuellt behöver väckas.

Och där kommer ju en annan del in i det här hur man ser på kärlek bland kvinnor respektive män, denna kvarleva att kvinnor har ingen egen sexualitet utan att det krävs en man för att väcka kvinnans lust. (Elisabet)

Att kvinnans lust är något som ska väckas, samtidigt som mannens sexuella lust ständigt är närvarande kan vara intressant att jämföra med att kvinnan anses naturligt ha en

modersinstinkt som ständigt är närvarande jämfört med att mannens föräldraroll är något som ska väckas (se Plantin 2001 för ytterligare diskussion kring mäns föräldraskap).

Kvinnans utsatta position i missbruket ser Karin som en anledning till att hon behöver könssegregerad behandling.

Istället då för att ständigt vara ansatt, liksom mitt i smeten från första början, här får man ju ändå en chans, alltså är man i en enkönad behandling har man ju ändå en chans att hitta till nåt eget, också någon slags kunskap också om, resonemang kring manligt, kvinnligt. (Kristin) Kvinnorna på behandlingshemmet Överlien (2004) var på menar hon betraktades som offer för en manlig sexualitet. På institutionen skulle flickorna få ”vila” från det jobbiga, från övergreppen och den destruktiva sexualiteten, för att sedan kunna bygga upp en ”god” sexualitet. I och med att inte prata om det och istället osynliggöra flickorna som sexuella subjekt så försvårade man emellertid deras positiva känslor kring sex och sexualitet. Flickorna själva vill att deras sexuella medverkan ska bli erkänd. Genom att personalen inte möter

flickan så som hon ser på sig själv menar Överlien att det blir svårt att ge det stöd som hon behöver (a.a.).

Genom att tala om kvinnor, och i viss mån män, som stabila objekt kan det bli svårt för en person att forma sig själv, och att ta reda på vem man själv är.

Vi pratar mycket om det här [på arbetsplatsen], egen subjektiv sexualitet, som kvinna kan man lätt bli ett objekt och man är ovan vid att prata om sig själv som ett subjekt. (Elisabet)

Enligt André (1991) är det svårare att acceptera att pojkar är offer för sexuella övergrepp än att flickor är det och hon menar vidare att en pojke reagerar på övergrepp med en djup förödmjukelse över att ha blivit behandlade som kvinnor. Det sexuella övergripandet på pojkar innebär inte heller endast det samhällsbelagda tabut incest, utan även tabut homosexualitet (a.a.). Emellertid talar man inte i intervjuerna på samma sätt kring mäns sexualitet, männen anses inte vara traumatiserade. Alltså görs det en skillnad mellan hur män och kvinnor har det i missbruk. Kvinnor anses mer ansatta än männen, ofta med förklaringen om den manliga dominansen. Männen framställs som mycket negativa för kvinnorna, något som de behöver vila ifrån, men ändå återgå till när de har bättre förutsättningar.

Att behöva vila från sexualitet är något som endast diskuteras när det gäller

kvinnobehandling. Kvinnan ses som ett offer för manlig sexualitet och anses behöva bygga upp en ny och god sexualitet. Detta resonemang saknar vi när det gäller män, trots att de också ofta har varit sexuellt utnyttjade eller levt ett destruktivt liv.